Stalins olja ska rädda Hitler

Sikten var dålig – med dimma och yrsnö. De lyckades emellertid ta några bilder, så att pressen hemma i Tyskland kunde visa starka unga hjältar på framsidan. Därefter kunde alpjägarna klättra ned igen.

Elbrus hade erövrats, snart skulle hela Kaukasus med sina rika oljefält vara i tyska händer, och då skulle segern på östfronten vara i hamn. Dagen därpå upptäckte tyskarna sitt misstag. Vädret hade klarnat, och nedifrån dalen kunde de se att flaggan stod på fel topp!

I det dimmiga vädret hade patrullen tagit fel på bergstopp. En ny expedition fick snabbt skickas iväg, så att det pinsamma misstaget kunde åtgärdas, innan någon hörde talas om fadäsen.

Nyheten om alpjägarnas båda expeditioner till Elbrus hade en oväntad inverkan på Adolf Hitler – han frustade av raseri. Nazistregimens högste befälhavare vrålade att de officerare som slösade tid på propagandanummer av det slaget skulle ställas inför krigsrätt. De borde kämpa för den slutgiltiga segern!

Hitler brukade vanligtvis ha ett gott öga till insatser som lämpade sig för propaganda, men kanske var det nerverna som inte höll. Alltför mycket stod på spel under dessa augustidagar 1942.

Hitler hade skickat ut den tyska armén på ett fälttåg som skulle ge obegränsade mängder av sovjetisk olja – om det gick i lås. Misslyckades fälttåget skulle Tyskland förlora kriget. Det visste han.

Hitler ville åt Stalins olja

Offensiven i Kaukasus var en reaktion på att tyskarnas stora invasion av Sovjetunio­nen föregående år misslyckats. Armén hade visserligen ryckt fram i blixttempo, men avstånden var stora och vägarna för dåliga för att Operation Barbarossa skulle gå som planerat.

Offensiven hade kört fast strax utanför Moskva, Stalin var inte knäckt, och genom hela vintern 1941–1942 utsattes de frysande tyska soldaterna för sovjetiska motanfall.

Fiaskot i Ryssland innebar att kriget bytte karaktär. Sedan krigsutbrottet 1939 hade den tyska armén utkämpat endast korta fälttåg, som alla slutat med förkrossande segrar, varpå styrkorna kunnat vila och återhämta sig.

Nu fick Hitler bereda sig på att det skulle ta tid och mycket kraft att besegra Sovjetunionen. För att göra det behövde tyskarna dessutom olja, för krigföringen slukade mer än sju miljoner fat olja varje månad, medan produktionen uppgick till endast fem miljoner fat.

Reservlagren förbrukades redan under hösten 1941, och efter det utsattes samtliga grenar av det tyska försvaret för hård ransonering.

Lyckligtvis var lösningen uppenbar för Hitler, när han de första månaderna av 1942 studerade kartorna: Kaukasus med Sovjetunionens rikaste oljefält låg inom räckhåll, och om tyskarna kunde lägga vantarna på dem skulle pansardivisionerna aldrig behöva sakna drivmedel igen.

Oljefältet Majkop producerade 19 miljoner fat per år, fälten vid Groznyj gav 32 miljoner fat, och Baku lite längre söderut försåg Stalin med svindlande 190 miljoner fat olja per år.

Specialister lovade Hitler att de snabbt skulle kunna få igång produktionen igen efter en erövring. I sin upphetsning glömde de allt om det ukrainska oljefält som tyskarna hade erövrat 1941.

Det hade sovjetiska styrkor fyllt så noggrant med betong att det året därpå fortfarande var värdelöst. Führerns kaukasiska plan väckte mindre entusiasm hos andra, närmare bestämt de generaler som skulle se till att verkställa den.

Argument biter inte på Führern

Tidigt på våren 1942 såg Tysklands högs­ta officerare pessimistiskt på framtiden. De hade från början varit emot angreppet på Sovjetunionen, eftersom en så gigantisk uppgift krävde mer än till och med det mäktiga Wehrmacht mäktade med.

Sedan dess hade svåra förluster samt slitage på materielen försvagat de styrkor som stod djupt inne i Ryssland.

De flesta ansåg att armén borde gå på defensiven på östfronten – somliga föreslog rent av en reträtt till gränsen. Hitler svarade med att avskeda skepti­kerna.

Han ansåg att arméledningen ­bestod av gnällspikar, som såg begränsningar i stället för möjligheter. Därför utsåg Hitler sig själv till överbefälhavare, och tog kontroll över hela krigföringen.

Under våren stod endast en officer fortfarande så nära Tysklands enväldige härskare att han kunde påverka strategin. Han hette Franz Halder, och som chef för arméns generalstab var det hans plikt att utföra Hitlers befallningar.

”Det var en viljornas kamp”, förklarade Halders närmaste medarbetare, general Günther Blumentritt, för en brittisk historiker efter kriget. Stabschefen varnade år 1942 för att gå på offensiven, ­eftersom de sovjetiska fabrikerna enligt underrättelserapporter producerade 600–700 stridsvagnar per månad.

”När Halder berättade det slog Hitler i bordet och sade att det var omöjligt. Han trodde aldrig på sådant han inte ville tro på”, sade Blumentritt.

Hitler hade beslutat sig för att Röda armén var försvagad efter de enorma förlusterna 1941. Denna tolkning blev en officiell sanning, när Hitler i april utfärdade sitt Führer-direktiv nr. 41:

”Så snart vädret och terrängen tillåter det måste vi ta initiativet igen och påtvinga fienden vår vilja genom överlägset tyskt ledarskap och överlägsna tyska soldater”, dikterade Hitler.

Alla krafter skulle läggas på att inta Kaukasus rika oljeförekomster. ”Om jag inte får tag i oljan i Majkop och Groznyj blir jag tvungen att avsluta kriget”, förkunnade Hitler.

General Halder hade varnat – nu var han som en god soldat tvungen att lyda och planera en operation som han inte själv trodde på. Resultatet blev inget mindre än ett strategiskt mästerverk.

Stalin underlättar för tyskarna

Våren närmade sig sitt slut, och solen hade sedan länge torkat de leriga stäpperna i Sovjetunionen. Trots det gjorde tys­kar­na inget. På andra sidan fronten hade Josef Stalin kommit fram till att tyskarna var försvagade av sina stora förluster, och den sovjetiske diktatorn gav därför order om ett angrepp.

Totalt 750000 man ur Röda armén ryckte fram mot industristaden Charkiv i Ukraina (20 mil söder om Kursk). Tyskt infanteri och tyska kanoner mötte angreppet, och först när de sovjetiska styrkorna var låsta i strid släppte general Halder lös sina pansardivisioner.

De tyska stridsvagnarna vällde fram på ömse sidor om Stalins arméer, som inledde en huvudstupa reträtt. Många hann inte ut, innan tyskarna slog igen fällan, och Röda armén miste nästan 300000 man under tre veckors strider. De tyska förlusterna begränsades till 20000.

Slaget vid Charkiv visade att tyskarna fortfarande var manöverkrigets mästare: De hade visserligen färre och sämre stridsvagnar än ryssarna, men det betydde inte så mycket, för tyskarna förfogade över välutbildade officerare, effektivt stöd från Luftwaffe och massor av radioapparater för att koordinera enheterna.

Den snabba segern stärkte det tyska självförtroendet efter en vinter full av motgångar, och Stalins oförsiktiga angrepp hade gjort framtida operationer lättare: ”Det stal mycket av den kraft som annars kunde ha mött vårt angrepp”, bedömde Blumentritt.

Tyskarna lade det mesta av juni på att förbereda sig, och den 28 inleddes till slut den stora offensiven. Kodnamnet för operationen var Fall Blau, som kan översättas med ”Plan Blå”.

De tyska styrkorna körde snabbt över de sovjetiska enheterna, som fortfarande var märkta av de enorma förlusterna vid Charkiv. Framryckningen skedde i ett halsbrytande tempo, och även de mest skeptiska tyska generalerna hade svårt att upprätthålla pessimismen.

Inom loppet av tre veckor nådde tyskarna den mäktiga floden Don, och därmed kunde Fall Blaus nästa och avgörande fas inledas: Stridsvagnarna stod vid porten till Kaukasus, framför dem väntade Sovjets oljekällor, som skulle göra Tyskland oövervinneligt.

Pansardivisionerna sätter igång

Stabschef Halders stora operationsplan byggde på att Ewald von Kleist skulle nå den sovjetiska oljan. År 1942 var Kleist en av Tysklands mest rutinerade pansargeneraler, som hade lett stora strids­vagnsstyrkor till seger i Frankrike och i Sovjetunionen, och han hade levererat den avgörande stöten vid Charkiv. Förväntningarna på honom var skyhöga.

VIDEO: Se den tyska krigsmakten mullra fram över stäppen

När Kleist och hans 1:a pansararmé satte sig i rörelse, visste han att han hade en lång väg framför sig. Majkopfälten låg 33 mil bort, och han hade 75 mil till Groz­nyj och de kaukasiska bergen.

Inte ens Hitler föreställde sig att Kleist skulle nå längre än så innan vintern kom. Offensiven fick en bra start, när tyska ingenjörssoldater lyckades bygga två broar över den 150 meter breda Don.

De omtumlade sovjetiska styrkorna samlade sig till en motattack först flera dagar senare, och vid det laget hade Kleists stridsvagnar för länge sedan börjat rulla över.

Nu skar tyska pansarkilar sig söder­ut, medan de intog viktiga trafikknutpunkter, innan ryssarna hann organisera något ordentligt försvar.

En ilsken Stalin utfärdade sin Order nr. 227, som varnade för följderna av en fortsatt tysk framryckning: ”Om vi inte slutar dra oss tillbaka kommer vi att stå utan bröd, utan drivmedel, utan metaller, utan råvaror, utan fabriker, utan järnvägar”, förmanade den sovjetiske ledaren dystert.

Soldaterna skulle slåss, och Stalin hotade med blodiga straff för alla som visade feghet eller spred panik. Innebör­den av orderns avslutande ord gick inte att ta miste på: ”Inte ett steg tillbaka!”

De uppfordrande orden från Moskva hade emellertid ingen koppling till verkligheten som den såg ut vid fronten i Kaukasus. Där krossade Kleist alla sovjetiska styrkor som stannade kvar i stället för att fly.

Striden blev ännu ojämnare efter den 29 juli, då tyska förtrupper skar av den enda järnvägslinjen mellan Kaukasus och resten av Sovjetunionen.

Kleists styrkor befann sig nu i den för striderna på östfronten ovanliga situationen att de hade fler och bättre stridsvagnar än motståndaren.

Ett litet antal av de sovjetiska T-34:orna hann visserligen fram till fronten via färjor över Kaspiska havet, men tyskarna stötte oftare på brittiska och amerikanska stridsvagnar, som de västallierade hade skickat som militärt bistånd genom Persien.

Stridsvagnarna var i regel alldeles för långsamma för östfrontens snabba framryckningar, och de hårt prövade besättningarna led ständigt brist på ammunition och reservdelar.

Segerglädje i Werwolf

Sommaren 1942 strömmade rapporter om segrar in, och Hitler kunde jubla i sitt nybyggda högkvarter Werwolf i Ukraina. Röda armén framstod som en kraftlös jätte, precis som han hade förutsagt.

De tyska generalerna med Halder i spetsen hade visat sig vara en skock veklingar – precis som 1940, då ingen annan än Führern själv trodde på en enkel seger över stormakten Frankrike.

Under en middagsbjudning, då Halder satt med vid bordet, berättade Hitler att han avundades Stalin: Sovjetledaren kunde vara hårdare mot motstridiga generaler än vad Hitler kunde vara.

De stora utrensningarna under 1930-talet hade förvandlat Röda armén till ett verktyg, som drevs av ideologi och som var helt bundet till ledarens vilja.

Den typen av fanatism gick dessvärre inte att finna i den tyska officerskåren: ”De tyska har skrupler, kommer med invändningar, stöttar mig inte tillräckligt”, beklagade Hitler sig. Hans misstro till generalerna fick honom att lägga sig i de minsta detaljer vid fronten, som låg flera hundra kilometer bort.

Inte heller sjukdom fick strömmen av order att sina. Hitler led av svår influensa i slutet av juli 1942, då han fattade ett strategiskt beslut, som skulle få katastrofala konsekvenser.

Halder fann sin uppgift omöjlig och försökte flera gånger avsäga sig den. Hitler vägrade emellertid låta honom avgå som chef för arméns generalstab, för trots deras många konflikter visste Tysklands diktator att han behövde män som Halder för att få landets mäktiga försvarsmakt att fungera.

Dessutom såg fälttåget ut att leverera den olja som Hitler hade framställt som avgörande för krigets utfall. I början av augusti närmade Kleists stridsvagnar sig Majkops stora oljefält.

Specialstyrkor ska rädda oljan

Tyskarna räknade inte med att Röda armén skulle lämna ifrån sig intakta ­oljeanläggningar, om ryssarna drevs bort från Majkop. Därför förfogade Kleist över en särskild enhet, som skulle förhindra alla slags sabotageaktioner.

Specialoperationsenhet 800, som i dagligt tal kallades för ”brandenburgarna”, hade upprättats av den militära underrättelsetjänsten Abwehr. Soldaterna var specialister på operationer bakom fiendens linjer, där de spionerade, säkrade viktiga mål, spred desinformation och tränade rebellstyrkor.

Många uppdrag krävde att brandenburgarna klädde sig i fiendens uniformer och behärskade främmande språk. I den enhet Kleist hade under sitt befäl var de flesta tyskarna från de baltiska länderna och kunde tala ryska.

Totalt 62 brandenburgare gav sig av mot Majkop den 1 augusti 1942. De trängde enkelt in på sovjetiskt område, för Kleists taktik hade vid det laget luckrat upp alla sammanhängande frontlinjer i Kaukasus, och därefter följde en tio mil lång bilfärd.

Ingen ställde några frågor till tyskarna, eftersom de hade klätt sig i uniformer från den fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD.

I Majkop tog brandenburgarna kontroll över två kommunikationscentraler, och via radio och telefon spred de alarmerande rapporter om att den tyska armén redan höll på att omringa staden.

Bluffen fick åtskilliga sovjetiska förband att lämna sina ställningar och skynda sig iväg, medan vägarna fortfarande var öppna.

Nästa del av brandenburgarnas uppdrag visade sig vara betydligt svårare. Majkops oljekällor låg utspridda över ett stort område, och det var omöjligt för de 62 männen att nå mer än de närmaste fälten.

Inte ens en NKVD-uniform räckte för att hejda ryssarna. Enheter från Röda armén sprängde samtliga oljepumpar, fyllde borrhålen med järn och betong och tände eld på flera cisterner.

När Kleists styrkor den 9 augusti nådde Majkop hade brandenburgarna endast lyckats rädda 29 tankar med rå­olja. Det skulle ta månader att få igång produktionen igen och etablera transportrutter till raffinaderierna i Tyskland.

Slaget om Kaukasus var långtifrån över, och efter de första framgångarna tornade ovädersmoln upp sig vid horisonten.

Offensiven får slut på bensin

Hitler hade utsett oljekällorna till det strategiska målet 1942, men i praktiken satsade han redan från början på flera mål. Medan Kleist rusade söderut genom Kaukasus, hade Hitler skickat andra tyska styrkor österut.

Denna operation skulle hindra ryssarna från att undsätta oljefälten eller angripa på andra ställen.

Två stora samtida offensiver krävde dock fler resurser än Tyskland förfogade över. I augusti rapporterade Kleist att han inte hade några fiender framför sig och inget underhåll bakom sig.

De tyska stridsvagnarna stod stilla med tomma tankar endast tjugo mil från ­oljestaden Groznyj. De hade tömt sina blygsamma reserver, och efter den snabba framryckningen var pansarstyrkorna nu långt från arméns förråd.

Det tog tid att frakta drivmedel och förnödenheter längs Kaukasus usla vägar. Dessutom förbrukade lastbilarna själva den bensin som var avsedd för Kleists enheter.

”En liten mängd drivmedel levererades med flyg, men det var för lite för att upprätthålla offensivens momentum”, förklarade Kleist efter kriget. ”Vi hejdades precis när utsikterna var som bäst”.

Flygtransporterna utgjorde i sig ett enormt slöseri med resurser. En mindre kostsam, men oerhört långsam metod var att transportera förnödenheter med kameler.

Dyrbar tid gick förlorad, och Röda armén i Kaukasus fick ett andrum, då förbanden kunde omorganiseras och utvilade styrkor kunde skickas till fronten med båt över Kaspiska havet.

Kleist noterade hur det sovjetiska försvaret blev starkare, medan han i september tog sig fram till floden Terek. Även landskapet var emot honom, för ju närmare Kaukasus berg han kom, desto mer kuperat och skogstäckt blev det.

Floden i sig utgjorde också ett svårt hinder, för hans ingenjörsstyrkor och deras broläggningsmateriel stod stilla långt bakom fronten, eftersom allt drivmedel gavs åt pansarförbanden.

Stalingrad skymmer målet

Floden Terek kom att markera gränsen för den tyska framryckningen 1942. Enligt general Kleist hade tyskarna sig själva att skylla för det: ”Bränslebristen var inte den avgörande orsaken till att offensiven misslyckades. Vi kunde fortfarande ha nått målet, om inte mina styrkor efter hand dragits bort för att hjälpa till med angreppet på Stalingrad”.

Tyskarnas framryckning mot den sovjetiska storstaden var från början tänkt att ge stöd åt offensiven i Kaukasus. Trafikknutpunkten och industricentrumet Stalingrad vid floden Volga tillskrevs ingen särskild strategisk betydelse.

”Till en början var Stalingrad bara ett namn på en karta”, mindes Kleist. Enligt flera generaler kunde tyskarna enkelt ha intagit staden i slutet av juli 1942, om det nödvändiga antalet soldater och flygplan avsatts för operationen. Vid det laget prioriterade Hitler dock Kaukasus högre.

Den medtagna sovjetiska armén fick därför tid på sig att förbereda försvaret, och tyskarna mötte under sensommaren hårt motstånd, när de till slut nådde stadens förorter.

För Hitler var saken klar. Tyskland hade så gott som vunnit kriget om Kaukasus. Därför kunde han flytta styrkor till Stalingrad, där tyskarna tvärt emot all militär logik skulle kämpa sig in till stadens centrum.

Manöverkrigföring i öppen terräng var den tyska arméns specialitet. I Stalingrads ruiner hade den inga särskilda fördelar. Framryckningen gick i snigel­fart, och det provocerade Hitler att kasta in allt fler förband i slaget, som saknade betydelse för erövringen av Kaukasus.

”Utöver några av mina motoriserade styrkor fråntogs jag alla luftvärnsförband och allt flyg bortsett från spaningsflygplan”, mindes Kleist.

Även andra sidoprojekt tog kraft. Hitler krävde att hela den sovjetiska Svartahavskusten skulle erövras, så att axelmakterna tryggt skulle kunna frakta förnödenheter och råolja via sjön. Operationen gjorde den tyska frontlinjen ännu längre, och Kleist miste ytterligare styrka för framryckningen mot Groznyj.

Hitler har satsat högt och förlorat

Berusad av sina framgångar hade Hitler sett ut alldeles för många mål, och de tyska styrkorna spreds ut hopplöst glest i Kaukasus och omkring Stalin­grad. Arméns stabschef kunde se katastrofen närma sig, men Führern ville inte lyssna.

”Halder förkunnade till slut att han vägrade att ta ansvar för en fortsättning av offensiven”, förklarade stabschefens högra hand, general Blumentritt. ”Han avskedades i slutet av september”.

Striderna fortsatte med oförminskad intensitet i Stalingrad, medan styrkorna i Kaukasus stod stilla. I november inträffade till slut det som Halder hade fruktat. Under längre tid hade Stalin byggt upp sina styrkor för en motoffensiv, och i november skar stora stridsvagnsförband utan besvär genom den glest försvarade tyska frontlinjen.

Stalingrad omringades, och en hel tysk armé med över 300000 soldater var dödsdömd. General Halder hade haft rätt, när han redan under våren förutsade att den tyska armén var för svag för att genomföra stora offensiver på östfronten.

Även Hitlers profetia visade sig vara sann. Utan tillgång till olja som kunde hålla de tyska flygplanen och stridsvagnarna igång, skulle kriget oundvikligen sluta i ett nederlag. Trots det tvingade han styrkorna att kämpa vidare.