Stalin och Hitler kämpar om Kiev

Oväsendet i Kiev är öronbedövande i mitten av september 1943. Två år med tysk ockupation har tömt Sovjetunionens tredje största stad på liv och reducerat antalet invånare med 700 000, men nu fylls den ukrainska huvudstaden timme för timme med tyska styrkor från östfronten.

Tunga fordon rullar fram på gatorna, och vid infartsvägarna arbetar ingenjörsstyrkor med att ställa upp betonghinder, så att fiendens stridsvagnar inte ska kunna ta sig in. Tyskarna kör kanoner på plats bakom försvarsställningarna och staplar tonvis med sandsäckar runt de kulsprutor som ska stoppa Röda armén.

I Kievs östra del, där den djupa floden Dnepr flyter, slamrar stridsvagnarnas larvband tungt över broarna. Metallens möte med asfalten åstadkommer ett krasande ljud, som skär i öronen på de soldater som också är i färd med att korsa floden.

När de sista soldaterna från slagfälten har kommit torrskodda in i Kiev hörs ett antal enorma explosioner, och broarna rasar ned i vattnet, sprängda av tyskarna.

Både norr och söder om den ukrainska huvudstaden utspelar sig samma scener – tyska pansararméer och lastbilar fyllda med infanterister passerar Dnepr för att på västra stranden eta­ble­ra ett antal ställningar, som ska utgöra en försvarsmur i Ukraina.

Trots att linjen är över 100 mil lång, känner tyskarna sig väl rustade att stå emot den ryska krigsmaskinen, som snart kommer att stå på östra sidan av Dnepr.

Att undvika hårda strider kommer dock att bli svårt, så i ett försök att avskräcka Röda armén flyger tyska plan över den framstormande fienden och fäller tusentals flygblad: ”Tyskarna har klätt Dneprflodens västra strand med betong och stål. Vi har skapat en Östvall, som är lika ogenomtränglig som Västvallen i väster. Ni skickas in döden. Döden väntar er vid Dnepr. Stanna, innan det är för sent!” lyder varningen.

Den ryske generalen Nikolaj Vatutin ger dock inte mycket för tyskarnas skrämselkampanj, när han läser flygbladet några kilometer utanför Kiev. Vatutin, som är chef för 1:a ukrainska fronten, knycklar obekymrat ihop papperet och fortsätter mot Dnepr.

Generalen har en deadline. Stalin har proklamerat att Kiev ska vara intaget före den 7 november. Vatutin har inte för avsikt att göra sin ledare besviken.

Hitler accepterade motvilligt reträtten

Månaderna fram till den tyska förskansningen längs Dnepr hade Röda armén först slagit tyskarna vid Kursk och sedan vid Charkiv.

Redan dagen efter segern i Charkiv den 24 augusti 1943 sammanträdde Stalins generalstab och planerade en stor­offen­siv mot de försvagade tyskarna.

Ryssarna var säkra på att fienden tänkte försöka bygga försvarsställningar längs Dnepr, och därför skulle Röda armén storma fram, så att tyskarna inte fick tid och lugn att etablera en effektiv försvarslinje.

Vid ankomsten till floden skulle ryssarna angripa över en bred front, så att de kunde korsa Dnepr på flera ställen samtidigt och på så sätt konstant pressa fienden.

På mötet slog generalstaben även fast att när Dneprs västra strand var under rysk kontroll, skulle centrala järnvägslinjer och större städer angripas – i första hand Kiev, som Stalin insisterade på att hans styrkor skulle befria innan den 7 november 1943 – 26-årsdagen av revolutionen 1917.

Liksom de ryska officerarna ansåg den tyske fältmarskalken Erich von Manstein, som var chef för armégrupp Süd, att det enda förnuftiga draget efter de tyska nederlagen var att dra sig tillbaka till Dnepr.

Dessvärre var Hitler orubblig, när de i slutet av augusti möttes i centrala Ukraina. ”Styrkorna ska hålla ställningarna, tills fienden övertygats om det hopplösa i sina angrepp”, krävde Hitler, som i vanlig stil intalade sig att ryssarna snart skulle sluta slåss.

📽 Se de hårda striderna på östfronten:

Först några veckor senare, när tyskarnas position vid östfronten inte förbättrats, lyckades von Manstein förmå den envise Führern att förstå att en naturlig försvarslinje längs floden Dnepr effektivt kunde sätta käppar i ryssarnas pansarhjul.

Eftersom Dnepr är över 300 meter bred, uppemot 700 meter på vissa ställen, var den väl lämpad som försvarslinje. Fienden skulle få svårt att transportera materiel över till motsatta sidan, och om en lastbil eller stridsvagn hamnade i vattnet gjorde flodens djup att fordonet aldrig skulle dyka upp igen. På de flesta ställen var flodens västra strand dessutom väldigt hög, så om ryssarna väl skulle tränga över Dnepr, skulle de bli tvungna att kämpa sig uppför branta sluttningar.

Hitler accepterade motvilligt von Mansteins argumentation – det väsentligaste för Tyskland var trots allt att fienden inte erövrade hela Ukraina.

Södra delen av Sovjetunionen var livsviktig för tyskarna, eftersom områdets åkrar var rika på spannmål, och i underjorden fanns det stora förekomster av järnmalm och kol – oumbärliga produkter, om den enorma tyska krigsmaskinen skulle hållas igång.

Tyskarna plundrade under reträtten

Den 14 september beordrade von Manstein sina styrkor längs hela den södra delen av östfronten att dra sig tillbaka till Dnepr. Många soldater, som var utmattade efter våldsamma strider, andades ut. Soldaterna anade dessutom att fienden hade både mer män och mer artilleri, medan tyskarna vid fronten ersattes endast i små omgångar.

Totalt 1,2 miljoner tyskar inledde reträtten. De lyckligt lottade fick plats i lastbilar eller tåg, medan andra släpade sig fram längs de ukrainska grusvägarna. Alla gjorde dock regelbundet uppehåll, eftersom von Manstein hade gett order om att alla frodiga områden skulle plundras.

”Matsituationen hemma gör det avgörande att styrkorna får mat från trakten, och att största möjliga förråd ställs till förfogande”, skrev von Manstein.

Sammanlagt 200 000 nötkreatur, 270 000 får, 153 000 hästar och 40 000 vagnslaster mat stals från de redan svältande bönderna i Donetskregionen i östra Ukraina. Tyskarna lastade allt på långa godståg, som väntade vid närmaste järnväg – 2942 tåg körde i september gods, sårade och evakuerade soldater till västra sidan av Dnepr.

De tyska styrkorna skulle dock inte bara plundra – de hade även order att föra den brända jordens taktik. Allt som fienden kunde använda skulle förstöras. Taktikens resultat var tydligt för Röda arméns soldater, som jagade tyskarna.

”Kilometer efter kilometer av förödelse och elände. Tyskarna är verkligen bra på det här. I otaliga byar har lador och förråd bränts ned, kornsilor sprängts i luften, och lantbrukare berövats allt spannmål som kan hålla dem vid liv till nästa skörd. Tyskarna satte eld på hus och sköt de invånare som gjorde motstånd”, skrev den ryske menige Gabriel Temkin i sin dagbok.

Å andra sidan möttes sovjetsoldaterna av ukrainare, som efter lång tids ockupation kastade sig om halsen på befriarna, medan de berättade om tyskarnas illdåd. En del ukrainare var helt utmärglade och hade levt på gräs i flera veckor.

För den ryske krigskorrespondenten Vasilij Grossman, som följde i hälarna på general Vatutins styrkor, blev det uppenbart att arméns hat gentemot fienden växte sig allt intensivare under offensiven: ”Varenda soldat, varenda officer och varenda general i Röda armén, som har sett Ukraina i blod och eld, förstår ända in i djupet av sin själ att det nu existerar endast två heliga ord för oss. Det ena är ’kärlek’, det andra är ’hämnd’”.

I jakten på von Mansteins styrkor rullade ryssarna oförtrutet vidare västerut i riktning mot floden Dnepr.

Döda djur låg överallt

Stalins arméchefer var angelägna att hålla tidsplanen och ge tyskarna så kort tid som möjligt att förskansa sig på Dneprs västra sida. Det höga tempot hade emellertid sitt pris.

Hästarna som drog vagnarna med förnödenheter blev för trötta för att äta sitt hö och stupade. Döda djur med flugor svärmande omkring sig låg överallt längs vägkanterna, när styrkorna i kön passerade.

Konsekvensen var att många förband saknade både föda och viktig materiel, när de i slutet av september till slut kunde skymta vattnet i Dnepr. För dem som kom fram först räckte det dock med handeldvapen och enstaka kanoner för att ta hand om de få olyckliga tyska soldater som inte hunnit över på västra sidan av floden, innan Dneprs fem användbara broar sprängdes.

”Panikslagna män slängde allt på flodens stränder och kastade sig i vattnet för att försöka simma över till andra sidan. Vi hörde ljudet av gevärseld och explosioner avbrutna av hemska skrik”, skrev en tysk soldat, som såg fienden meja ned hans landsmän i det grå vattnet.

Incidenter av det slaget påminde tyskarna om att de var långtifrån säkra bakom försvarslinjen.

Även om armén hade etablerat kilometerlånga försvarsställningar längs Dneprs viktigaste punkter, buktade floden sig längs 1000 kilometer genom det ukrainska landskapet, och det var i stort sett omöjligt att försvara varenda sten längs stranden – inte minst eftersom Röda armén stormade mot floden med inte mindre än 2,6 miljoner hämndtörstiga män.

Om de tyska soldaterna var bekymrade såg Hitler emellertid optimistiskt på situationen: ”Dnepr kommer att strömma baklänges, innan ryssarna bryter genom denna 330 meter breda flodlinje”, sade Führern, som nu hade förlikat sig med tanken på reträtten. Ord var emellertid en sak, verkligheten var en helt annan.

Ryssarna använde timmerflottar

General Vatutins enorma styrkor nådde inte Dnepr samtidigt, men på grund av tidspressen skickade de ryska officerarna omedelbart iväg enheter mot flodens västra strand.

I stället för att vänta på att pontoner eller andra mer ändamålsenliga transportmedel skulle nå fram, kastade soldaterna sig ut i floden med dess kraftiga strömmar på timmerflottar. Somliga försökte simma över, men de drogs ned i djupet av sin utrustning och sina tunga kläder.

Om soldaterna hade tur fraktade lokala partisaner över dem i små jollar eller fiskebåtar, som även hade plats för tyngre vapen. I andra fall fick männen knuffa upp kanonerna på stora träportar som de använde som flottar, medan de själva simmade bredvid.

Trots ett inferno av artilleri- och granatkastareld, konstant eldgivning från jaktplan och kulsprutor, vars kulor piskade vattenytan, lyckades flera ryska bataljoner erövra de första brohuvudena redan under den sista veckan i september. Röda armén hade så många soldater att man trots stora förluster kunde fortsätta att attackera flodens motsatta sida.

Förband från Vatutins 1:a ukrainska front intog den 23 september en viktig tysk ställning vid staden Bukrin, knappt tio mil söder om Kiev, trots att styrkorna inte haft några möjligheter att transportera över tungt ­artilleri eller mat till västra sidan av floden. Erövringen av försvarsställningen var emellertid kostsam:

”Det var verkligen skrämmande. Så många människor dödades. En grannbataljon hade 280 nya rekryter. När striderna var över var bara 16 av dem kvar. Vi kröp runt på händer och knän, skyddade oss från det oupphörliga bombandet och letade febrilt efter mat”, sade en sjuksköterska, som själv simmade över Dnepr för att ta hand om de många sårade.

I slutet av september hade Röda armén utvidgat brohuvudet vid Bukrin, så att det var tjugo kilometer brett och tre kilometer djupt. Ryssarnas framgångar fortsatte i mitten av oktober, då de hade flera brohuvuden på västra sidan av Dnepr. Samtidigt gjorde nya pontonbroar det möjligt för det tunga sovjetiska artilleriet att korsa floden.

Fortfarande hade Vatutin emellertid inte kommit närmare Kiev. Stadens försvar ut till Dnepr var för starkt, så generalen hoppades att styrkorna vid Bukrin skulle kunna pressa fienden baklänges hela vägen till den ukrainska huvudstaden.

Den strategin hade den rutinerade von Manstein dock redan listat ut, så fältmarskalken satte in extra pansarstyrkor i området. I flera veckor kom Röda armén vid Bukrin inte en meter, och pressen på Vatutin ökade, i takt med att den 7 november närmade sig.

Ryssen hade dock inte gett upp sitt mål. I rockärmen hade han ett genialiskt drag.

Vatutin lurade fienden

Regnet vräkte ned vid 22-tiden den 25 oktober, då stridsvagnar från pansararmén vid Bukrin startade motorerna. Strålkastarna var avskärmade för att lysa upp så lite som möjligt, när vagnarna rullade iväg mot den pontonbro som ledde tillbaka till Dneprs östra strand.

Lyckligtvis gjorde molntäcket att inga plan kunde upptäcka de många stridsvagnarna, som mycket långsamt förflyttade sig bort från Bukrinfronten.

Några dagar tidigare hade arméchefen i Bukrin fått en order från Vatutin, som ville överföra styrkorna i Bukrin till Ljutetj 25 kilometer norr om Kiev, där ryssarna tidigare under månaden hade etablerat ett brohuvud: ”Genomför marschen i absolut hemlighet. Ryck fram enbart på natten. Förbjud radiokommunikation, och ring telefonsamtal angående manövern”, löd generalens instruktioner.

Vatutins djärva plan var att överraska von Manstein genom att samla en slagkraftig armé vid Ljutetj, där tyskarna inte förväntade sig ett anfall. För att bluffa fienden hade styrkorna vid Bukrin under dagarna före den 25 oktober slitit med att bygga falska stridsvagnar. Trästommar hade fogats samman och klätts med jord, så att de från luften liknade stridsvagnar.

Samtidigt skulle den normala radiokommunikationen fortsätta i Bukrin, medan styrkorna förflyttade sig därifrån, så att tyskarna inte skulle märka att något var under uppsegling.

Varje natt under omgrupperingen gick de kvarvarande soldaterna i Bukrin runt och tände hundratals små lägereldar, så att det såg ut som om det ryska lägret fortfarande var fullt av soldater från Röda armén.

Natt efter natt i slutet av oktober körde stridsvagnar och lastbilar med soldater lugnt genom de stora skogsområdena längs vägen mot Ljutetj. Utöver det konstanta molntäcket och det ständiga regnandet skymde trädkronorna också de tunga fordonen, som inte kunde tillryggalägga de nästan 20 milen på en enda natt. Därför gömde de sig i skogen, när det ljusnade, och de tyska rekognosceringsplanen hade bättre sikt.

Totalt 200 stridsvagnar, 150 bandkanoner, 500 dragfordon och 3 500 andra fordon hade den 28 oktober flyttat till mötesplatser öster om Dnepr, och de följande tre nätterna rullade de den sista farliga biten över två pontonbroar till brohuvudet vid Ljutetj. För att övergångarna inte skulle bombas från luften var de konstant omgivna av rök från ryska rökkanoner.

Den 2 november var den stora bluffen genomförd. En enorm armé stod klar på Dneprs västra sida norr om Kiev, där tyskarna inte kände sig hotade. En del ryska stridsvagnar och kanoner stod inte mer än tio kilometer från Kiev.

Ryska styrkor intog ett krossat Kiev

Medan Vatutins stridsvagnar dämpat allt ljus och ljud under omgrupperingen, var situationen den motsatta på morgonen den 3 november, när Röda armén anföll Kiev från Ljutetj.

Fordonens strålkastare lyste för fullt, och ryssarna hade monterat ljudförstärkare på stridsvagnarna för att skrämma fienden så mycket som möjligt. På en stor yta utanför staden hade Röda armén ställt upp flera rader med kanoner, som sköt granater mot de tyska ställningarna.

Bakom barrikaderna i Kiev kunde tyskarna i sina kikare se fiendens styrka närma sig meter för meter, och under de följande dagarna rasade ett intensivt slag om herraväldet över staden.

Den ryska övermakten var dock för stor, och efter att ha kämpat hårt i mer än två dygn insåg von Mansteins styrkor att det var omöjligt att hålla den ukrainska huvudstaden.

Medan försvaret vid stadens norra sida fortfarande höll tillbaka ryssarna, började tyskarna systematiskt förstöra resterna av Kiev – 940 byggnader, 800 fabriker och 140 skolor sattes i brand den 5 november. Vattensystemet sattes ur drift, och när de sista tyska styrkorna natten till den 6 november drog sig ut ur staden, låg Kievs gamla kyrkor i ruiner, och stadens konservatorium, universitet och kraftverk hade bränts ned till grunden.

Klockan fyra rullade de första ryska stridsvagnarna över bråten i norra Kiev, och snart vimlade staden av sovjetiska soldater.

De överlevande invånarna kröp efter hand fram från sina gömställen och betraktade omgivningen med blandade känslor. För första gången på två år var Kiev inte ockuperat – å andra sidan var staden förstörd till oigenkännlighet.

Stalin tog kontroll över Dnepr

För Vatutin var erövringen av Kiev dock en stor seger oavsett stadens tillstånd. Tyskarna hade tvingats ut ur den största ockuperade staden i Sovjet, och det hade skett precis före den stora årsdagen för revolutionen.

Segern firades med kanon­saluter i Moskva, där Stalin även tog chansen att minnas stupade kamrater och skicka ett besked till fienden: ”Evig ära åt dem som stupat i kampen för befrielsen och vårt lands självständighet. Död åt de tyska invasionsstyrkorna!”

I början av december hade Röda armén kämpat sig till ett stabilt fotfäste på västra sidan av Dnepr. Utöver Kiev hade dessutom viktiga brohuvuden vid Tjerkasy och Dnipropetrovsk erövrats, och längst i söder stormade ryssarna fram på Krimhalvön.

Den snabba framryckningen överskuggade det faktum att ryssarna under Dneproffensiven förlorade i genomsnitt 3500 män om dagen.

På fyra månader hade ryssarna trängt tillbaka tyskarna drygt 250 kilometer längs en front på 1000 kilometer, och sammantaget hade Röda armén återerövrat en yta stor som Storbritannien.

När 1943 gick mot sitt slut, kunde Stalin se tillbaka på ett år då hans styrkor hade lyckats tillfoga den tyska invasionsarmén oersättliga förluster, medan han själv blev alltmer övertygad om att triumfen närmade sig.