Slaget om Stalingrad – ögonvittnesskildring från första parkett

Första dråpet ger tapperhetsmedalj

Det enda jag ser när jag blickar ut mot horisonten är den platta­ stäppen. Allt är stilla. Inte ett ljud. Så plötsligt anar jag en rörelse framför mig. Hjärtat bultar. Mitt gevär är bra – jag kan pricka en konservburk på 100 meters håll. Med ens hettar det till. Tyskar.

De går ner i skyttegraven. Hur många? De bär lite halm på axlarna, jag kan se att de är tre stycken. Jag måste skjuta nu. Jag bestämmer mig för att träffa­ soldaten i mitten. Jag siktar några centimeter framför honom och skjuter.

Den förste tysken börjar springa, men den andre stannar upp och reser sig i sin fulla längd. Hans huvud kastas bakåt på ett onaturligt sätt och vrids åt sidan. Sedan sjunker kroppen ihop som en trasdocka. Min första tanke är, att ingen av mina kamrater kommer att tro på att jag har dödat en nazist.

Men plötsligt hör jag en röst: ”Bra gjort, Abdulin.” Det är kapten Tjetkasov. Han sänker kikaren och ler mot mig: ”Du är den förste i din bataljon som har lyckats döda en fiende”, säger han och lovar mig en tapperhetsmedalj.

Officerare stjäl sprit från de meniga

Den första kvällen i Sovjetunionen gick en av officerarna omkring och gav oss var sin rejäl sup, antagligen för att höja moralen. Men vi fick bara en. Senare­ samma kväll märkte vi att våra officerare­ satt kring elden och blev allt mer högljudda och pratiga.

Vi visste bara alltför väl att det var vår spritranson och att man inte kan bli fullt så övermodig efter en enda styrketår. Medan vi satt där, sorgsna­ och uppgivna, började de sjunga. Fram­tiden såg verkligen inte särskilt ljus ut.

Blodiga kroppsdelar täcker marken

Luftangrepp. Vilka plan är det? Då ser jag dem: tyska bombplan med feta bukar inte mer än 100 meter över oss. De flyger rakt ovanför vår kolonn och vräker ned sin dödliga last.

Bomberna faller nära vägen men exploderar inte på en gång. Jag springer undan och försöker hoppa över och ta mig runt de bomber som nyss har nått marken. Det ligger­ redan 10 stycken framför mig. Jag hör kre­vaderna bakom mig – ett ihållande dån som låter som åska – och jordklumparna regnar ned över mig.

Jag inser att jag måste ändra riktning och ta av åt höger, bort från vägen. Plötsligt faller ett enormt metallföremål ned i diket framför mig. Det finns ingen tid att springa runt det, så jag måste hoppa över. Det känns som om jag blir hängande i luften i en evighet, och när jag landat på marken igen kommer någonting flygande över mig och landar framför mina fötter. Vad var det? Ett hästhuvud – och ett betsel. Jag känner igen plutonchefens häst innan jag faller omkull och pressar kroppen mot marken.

Så kommer explosionen. Min ryggsäck slits av och slungas iväg. Omtumlad kämpar jag mig upp på benen och börjar hosta­ och kräkas, det känns som om inälvorna skulle pressas ut. Runt omkring mig är marken svart, snön är borta, och överallt ligger blodiga stumpar av armar och ben.

Svårt sårad kamrat ­får nådastöten

Plötsligt hör vi ljudet av flygplan bakom oss. Strax efter får vi syn på dem, ryska plan som flyger mot oss. Lekfullt stiger de uppåt mot solen och cirklar runt oss, sedan dyker de ned och siktar på oss, det ena flygplanet efter det andra.

Det finns inte ett dike, inte en grop, inte en plogfåra att gömma sig i, bara den mjuka snön som är mer än 30 cm djup. Kulorna kommer väldigt nära, men träffar inte. Då började flygplanen om igen, de cirklar över våra huvuden. Dumma svin, jag hatar dem. Motorerna vrålar, deras kulor viner och slår ned i snön omkring oss. När de äntligen flyger bort hör jag bara skrik av smärta. Anfallet pågår bara i några få sekunder.

En soldat är död, hans huvud är ett gap­ande hål, en annan är svårt sårad. Den ena sidan av hans kropp har fläkts upp och snön intill honom färgas snabbt röd. Vi ser på varandra i tyst samstämmighet, vi har inget val nu. Eftersom jag är äldst, går jag fram och håller hans huvud med ena handen medan jag talar lugnande med honom.

I den andra handen håller jag en pistol. Ett dämpat skott, och allt omkring oss är stilla och fridfullt. Ingen smärta mer. Med händerna skyfflar vi snö tills båda kropparna är täckta. Sedan går vi bara därifrån.

Tjuvaktig soldat räddas från avrättning

Den sura lukten av rågbröd hänger i luften denna fuktiga novemberdag. Vi kan nästan andas in brödet. Me­dan vi äter är det som om livet återvänder till oss. Vårt sinne för humor kommer tillbaka och vi pratar om hur nära döden vi har varit.

Vi skrattar åt sergeanten, så rädd han hade sett ut när han låg platt på marken. Vi har också roligt åt att den en gång så korpulente intendenten nu är lika mager som vi. Allt är okej och vi har det trevligt. Men så händer något obehagligt: Jag ska ta en skiva bröd till, men upptäcker att brödet i min ryggsäck är borta. Jag kan inte tro att det är sant.

Alla i kompaniet blir spända och högröstade och våra rop får bataljonschefen, kapten Feodor Gridasov, att komma fram och fråga vad som står på. Motvilligt berättar vi för honom, varpå han utbrister: ”Den slyngeln ska skjutas på fläcken.” Gridasov greppar sin pistol.

Alla i kompaniet tar sin ryggsäck och tömmer ut innehållet på mattan. Endast en ryggsäck förblir stängd – ägaren verkar inte ha någon brådska med att öppna den. I samma sekund han inser att hans öde är beseglat, sänker han huvudet för att slippa undan våra granskande blickar. Han rycker till när kaptenen spänner hanen på sin pistol och ger en av männen order om att leta igenom hans ryggsäck.

Jag skyndar mig fram till Nikolaj – som tjuven heter – och knuffar undan den man som är på väg att öppna ryggsäcken. Med darrande händer letar jag igenom ryggsäcken och känner två bitar bröd. Alla ser tyst på mig. Jag reser mig och meddelar att jag inte kunnat hitta det stulna brödet. Under bråkdelen av en sekund ser kaptenen förvirrad ut, men så ändras hans ansiktsuttryck.

Han har förstått. Utan ett ord stoppar han pistolen i bältet igen och går. Alla i kompaniet drar en lättnadens suck. Ingen frågar efter det försvunna brödet, men alla soldaterna bryter en bit av sitt eget och ger till mig. Nikolaj gömmer ansiktet i händerna och lägger sig på golvet i ett par timmar. En man som var dömd att dö men som i sista stund blev förlåten.

Tyska stridsvagnar skjuter flicka i bondby

Efter att ha mött oväntat hårt motstånd i industristaden Isjum och efter att ha korsat floden Donets låg nu Donfloden framför våra fötter. Vi visste att längre österut låg Volga, Europas mäktigaste flod, med staden Stalingrad på den västra stranden. Våra officerare hade flera­ gånger sagt till oss att vårt uppdrag skulle­ vara fullgjort när vi erövrat denna stad, och att vi därefter kunde se fram emot en välförtjänt ledighet.

Bara för att vara på den säkra sidan, avfyrade vi våra kanoner medan vi passe­rade igenom en by. Vi träffade bland annat på en liten stuga och när vi kom närmare såg jag ett äppleträd fullt med frukt. Jag tänkte att jag skulle dryga ut matförrådet, så jag gick dit för att plocka några äpplen, men då hörde jag ett hulkande ljud. En flicka i 12-årsåldern låg i gräset under trädet. Hon hade på sig en sommarklänning med söta puffärmar. Hennes hår var blont och uppsatt i tofsar.

Hon var svårt sårad på sin vänstra sida och gräset hade färgats rött av blod. Hon rörde sig fortfarande i krampryckningar, men jag såg att det inte fanns något att göra. Hennes mor – jag utgick från att det var hon – stod böjd över flickan med ryggen mot mig. Hon grät och ropade flickans namn gång på gång. När hon hörde mig komma tittade hon upp på mig, hennes ansikte var randigt av tårar och hon hade ett desperat uttryck i ögonen.

Långsamt reste hon sig upp, och när det gick upp för henne vem jag var, förvandlades hon inför mina ögon. Alla tecken på sorg försvann från hennes ansikte, hon såg hatiskt på mig med en blick full av avgrundsdjupt förakt.

Hundar med sprängämnen angriper tyskarna

Det var vid Donfronten i november 1942, som jag först hörde talas om antistridsvagnshundar.

Jag älskar hundar och jag blev förfärad över att höra talas om det öde som väntade dessa arma varel­ser. Hunden är människans bästa vän, ändå skickar vi ut dessa djur för att dö under en enorm stridsvagn.

Det fanns hundar av alla sorter och stor­lekar, en salig blandning av färger och raser. Men det var en hund som jag särskilt lade märke till. Den hade ett öra som hängde ned, och ett som pekade rakt upp. Hunden kom fram och började sniffa på mig i hopp om att hitta mat. I närheten stod några åttakilos-buntar med sprängämnen, och jag kunde se en antenn som var kopplad till en detonator. En av hundskötarna berättade att hundarna under den tre månader långa träningen bara fick mat under rullande stridsvagnar.

Senare såg jag en svart hund som sprang i riktning mot fiendens stridsvagnar. Ett ögonblick senare fick han sällskap av två andra hundar. Den första hunden sprängde en stridsvagn i luften med ett mäktigt dån. Kort därefter hördes ytterligare två explosioner. De tyska stridsvagnarna vände omedelbart och körde snabbt därifrån.

Gammal bondkvinna blir hängd för sabotage

Nästan varenda dag blev något av våra fordon, som vi var så beroende av, sprängt i luften eller förstört av en välplacerad tallriksmina som någon hade grävt ned under natten. Snart blev det en sport att försöka fånga den usla skurk som låg bakom detta. En månskenslös natt var turen på vår sida: En kutryggig gammal bondkvinna kom vandrande över stäppen, och vid hennes skärp dinglade en tallriksmina och en spade.

Tidigt på morgonen togs hon in för förhör men eftersom bevisningen var förkrossande tog hela proceduren inte ens fem minuter. Hon frågade om hon kunde få en sista önskan uppfylld – att få gå ned till den flod som hon hade bott vid i hela sitt liv. Vi såg henne gå ned till strandbrädden, ingen sade ett ord. Hon knäppte händerna i bön, såg på floden och rättade sedan till sitt förkläde som om hon gjorde sig fin inför en speciell händelse.

Under tiden hade galgen gjorts klar men hon visade inte minsta tecken på rädsla när hon fick syn på den. Ett par ammunitionslådor placerades under repet som plattform. En vakt lyfte upp henne och hon såg ut över floden och sedan ned på oss. Tystnaden var överväldigande. När vakten försökte lägga snaran om hennes hals, ryckte hon den resolut ur hans hand och drog den själv över huvudet.

Och så, med allt det förakt och allt det hat hon kunde­ uppbringa, spottade hon på oss och ropade: ”Svin, nazistsvin! Ni är galna allihop. Länge leve revolutionen. Länge leve Lenin. Ned med er, ni jordens pest.” Vakten gick fram och sparkade undan plattformen. Vi hörde en dov duns.

Svälten, kölden och lössen ­bryter ned kroppen

I en hel månad hade vi nu bott i en skyttegrav där vi varit tvungna att smyga oss till en tupplur mellan striderna. Att leva så på den snötäckta stäppen var nästan outhärdligt. Lössen höll bokstavligt talat på att ta död på mig. På vintern gick det inte att bli av med dem. Svettig efter striderna, tog jag ett helt paket insektsmedel och tömde innehållet över min nakna kropp. Jag pudrade kroppen från topp till tå, men pulvret bet inte på lössen.

Svält, kyla, ständig sömnbrist och hårt arbete – alltihop tog på krafterna. När vi skulle ha vatten var vi tvungna att smälta den svarta snön. Vi drack smutsigt vatten ur smutsiga kärl. Redan tre eller fyra veckor efter det att jag kommit till fronten, började jag få inkontinensproblem. Jag behövde kissa ungefär var femte minut, och för att hålla byxorna torra måste jag ha gylfen öppen hela tiden. Jag var säker på att jag hade fått någon hemsk sjukdom, men jag skämdes för mycket för att berätta för någon.

Det som skrämde mig mest var tanken på att behöva dras med en sjukdom för evigt. Det var mycket bättre att dö än att vara invalid resten av livet. En av mina vänner, som sett mig kissa­ jämt och ständigt, tröstade mig: ”Jag har haft samma problem, men när jag blev sårad och inlagd på sjukhuset gick det över på mindre än en vecka.”

Diarré plågar tyska ­stridsvagnstrupper

Många av oss led av diarré, en åkomma som orsakade problem längs hela fronten. Bara de hårdast drabbade togs bort från den främsta linjen. Alla vi andra måste klara oss genom att svälja ett slags kolpulver som dammade förfärligt­ men som inte tycktes ha någon effekt.

Särskilt när jag satt i stridsvagnen var det en pinsam upplevelse att tömma tarmen. Under pågående strid kunde man ju inte krypa ut, annars försökte jag alltid göra det när det var möjligt. Men att sitta där med byxorna kring anklarna är ganska förfärligt när andra ser på och ber en skynda sig. För att förhindra att sjukdomen spred sig hade vi fått stränga order om att alltid gräva ned avföringen – trots det såg jag mången modig soldat som klängde sig fast vid pansartornet på en rullande stridsvagn, med blottad bakdel och byxorna nere vid fotknölarna.

Sovjetsoldaterna stillar hungern med hästfoder

Vi var utsvultna men hade ingen mat. Då föreslog en av kamraterna att vi skulle äta hästfoder. Han kom med en säck, som var full med briketter av havre uppblandat med mjöl. Fodret var taggigt som piggarna på en igelkott. ”Lägg det i en gryta med vatten”, sade kamra­ten.

”Koka det, och sila bort kornen. Drick vätskan, det stillar hungern”, förklarade han. Männen i mitt kompani kokade massor med briketter. Vi var så hungriga att vi åt hackelsen också. Den hade mjuknat under kokningen, så vi satsade på att den skulle gå att äta.

Nästa dag hände någonting fullständigt oväntat: Jag skulle gå på toaletten men det gjorde ont. Jag försökte stoppa avföringen, men förgäves. Vilken smärta – som om någon klöste­ mig. Det svartnade för ögonen och jag skrek som en gris på slaktbänken. Jag tänkte för mig själv att om inte tyskarna dödade mig, så skulle min egen dumhet ta kål på mig.

Varför i all världen hade jag ätit av fodret? Då hörde jag andra soldater som skrek i skyttegraven. Mina kamrater fick förstås utstå samma smärtor som jag.

Arroganta officerare med betjänter besöker fronten

Vid ett tillfälle fick vi fint besök i vår pluton. Det var ett par överstar, tre eller fyra majorer och en del kaptener och löjtnanter. Det flesta var i 30-årsåldern. Två av dem bar monokel och vi fick veta att det fanns en tysk prins bland dem.

Det var som om de kom från en annan planet, de betedde sig högljutt, arrogant och självsäkert. Vitklädda uppassare dukade­ ett bord med en kritvit duk, och åsynen av vad som ställdes fram fick det att vattnas i munnen på oss: champagne,­ vin, sprit, vitt bröd, ost, smör, kött, frukt och andra läckerheter. De såg ut att njuta av livet. Ingen av oss som tvingades överleva på magra fältransoner, hade sett mat av sådan kvalitet på flera år.

Vi hade alltid fått veta att det berodde på de besvärliga­ transportförhållandena, och att det bara var rimligt att vi drog åt svångremmen för vårt fädernesland. Men det var en gåta för mig att deras försörjningslinjer inte alls var lika dåliga.

Männen liknar skelett med papperstunn hud

Snön var så full med jord, att vi inte längre kunde koka den för att få vatten. Vår eftertrupp var utplånad. Våra telefoner var döda och vi hade ingen kontakt med omvärlden. Tyskarna i fickan hade det bättre, för de hade tillgång till brunnar.

En av våra mest stridsdugliga soldater sprang in i en klyfta, och där, ända nere vid bottnen, hittade han lite upptinad jord. Han väntade medan det skitiga, stinkande vattnet samlades i en pöl, och så doppade han ned sitt kärl i det och drack frenetiskt. Sedan tog han mer och bar det tillbaka till oss. Jag lyfte kärlet till läpparna och var nära att svimma: det stank av ruttna ägg.

Men vi drack alltihop och återvände till klyftan så ofta vi kunde för att hämta mer av det beska, illaluktande vattnet. När det första hålet frös igen, grävde vi snabbt ett nytt, och så fortsatte det tills vi en dag grävde fram liken efter ett antal tyskar. Jag mådde fruktansvärt illa, men hade ingenting att kräka upp – jag hade inte ätit så mycket som en brödsmula på tre dagar.

Inom loppet av tio dagar hade vi förvandlats till vandrande skelett. Genom den pergamentstunna huden kunde man se våra kranier med stora, svarta hål i stället för ögon. Våra läppar var torra, våra tandhalsar blottade.

Skyttegraven kollapsar under breda larvfötter

Det hade blivit morgon, himlen var grå och tung. Länge satt jag och lyssnade, jag var förvirrad och vågade­ inte röra mig. Plötsligt nuddade min hand någonting hårt – det var Fritz som låg bakom en säck, med ansiktet nedåt. Jag skakade honom försiktigt och ropade hans namn, men han reagerade inte.

När jag kröp över honom upptäckte jag att vårt maskingevär var försvunnet och att stora delar av skyttegraven hade kollapsat, förstörd av de breda larvfötterna på en stridsvagn. Nu var jag på helspänn och när jag kikade upp ur skyttegraven kunde jag inte se minsta rörelse: Överallt var det fruktansvärt stilla. Hade jag blivit tokig, var alltihop en mardröm?

Vart jag än såg, var marken söndersprängd. Kim och Balbo låg på marken, så svårt skadade att jag nästan inte kände igen dem. Längre bort låg Lazar, hans axel och halva huvudet hade slitits bort. När jag kravlade mig upp ur skyttegraven upptäckte jag fler döda. En rumänsk officer som hade förlorat sin arm såg vädjande på mig. Jag fick syn på ännu fler, många av dem tyskar, som fortfarande var vid liv.

Alla var svårt skadade och skulle­ inte överleva. Jag hade inga bandage, jag var maktlös, så jag sade ingenting till dem, gav dem ingen tröst, inte ens något att dricka. Jag vände bara om och började­ gå bort från alltihop. Några av de sårade ropade efter mig. Kanske hade de rätt i att jag var ett svin men jag visste att mina egna krafter skulle ta slut om jag stannade.­ Om det bara hade varit en enda sårad skulle jag ha givit honom frid med en kula.

Tysk pornografi faller från himlen

Långt före soluppgången var vi redo för strid. Plötsligt hörde vi mullret av maskiner i luften: tyska transportplan som var på väg med julklappar till tyskarna. Vi sköt mot planen och några få minuter senare dalade enorma fallskärmar med stora paket ned mot marken. Vi slet upp paketen och snart bågnade våra skyttegravar av julklappar: korvar, smör, russin, torkade aprikoser, honung, choklad, kex, likör, champagne, snaps och mycket, mycket mer.

Där fanns också varma underkläder, yllestrumpor, sovsäckar och tusentals bilder av nakna kvinnor och män, som var tillsammans som siffrorna i talet 69. Till en början kunde vi inte räkna ut vad de sysslade med, och när det äntligen gick upp för oss kunde vi knappt tro våra ögon.

En av mina kamrater var så chockerad att jag fick göra mitt bästa för att över­tyga honom om att tyskarna inte använde människor utan dockor på sådana bilder. Det var första gången jag såg pornografi. (Obskyra och opassande bilder och litteratur var bannlyst i Sovjet­unionen; red:s anm.).

Sergeant förbjuder att de döda begravs påklädda

I mer än en vecka hade vi dragit Egon, en sårad kamrat, i en flatbottnad båt som vi använde som släde. Men så dog han plötsligt, och vi ville gräva en grav åt honom. Vi visste mycket väl att det var emot reglerna, men vi svepte in honom i en linnepresenning som vi täckte med frusna jordklumpar och snö.

När vi såg på vårt arbete oroade vi oss för att ett hungrigt djur skulle komma och börja rota i graven. Men en påpasslig sergeant hade upptäckt att det saknades en presenning och nu blev det bråk. Först tog vi på oss skulden som grupp, men snart tvingades den som rent faktiskt hade svept liket att träda fram. Han blev utskälld inför hela gruppen och straffad med extravakter.

Sedan fick vi order om att lägga tillbaka presenningen så vi hade inget annat val än att öppna graven och veckla ut liket igen. Vi var fruktansvärt arga och betraktade det som helgerån, en förolämpning mot Egon och oss alla. Vi tänkte på vilket öde som kanske skulle drabba oss – att sluta i en frusen grav utan vare sig stövlar eller uniform var ju en sak, men att bli begravd utan så mycket som en filt var någonting helt annat. Värderade fäderneslandet oss inte högre än så?

Stelfrusen tysk soldat ­blir skjuten utan att falla

Vi kommer fram till den lilla byn Pitomnik. Tyskarna har transporterat sina sårade hit till sin flygbas, men inte hunnit evakuera dem. Skadade tyska soldater ligger på den snötäckta cementen, tusentals människor som håller på att frysa ihjäl.

Några av dem kryper på alla fyra och stödjer sig på händer som inte längre har några fingrar. En tysk ser på mig med dimmig blick. Hans näsa är nästan borta, hans ansikte härjat av frysskador.­ Han är tärd och orakad, oförmögen att röra munnen. Det är outhärdligt att se en människa­ lida så mycket. Med ögonen ber han om en kula men jag har inte styrka nog att döda honom.

Då får jag syn på en av mina kamrater.­ Han och en krypande tysk ser varandra i ögonen, min kamrat har en pistol i handen. Tysken är så stelfrusen att han inte ens kan nicka. Han blinkar: “Ja.” Min kamrat skjuter honom i tinningen.­ Mannen­ är död, men han faller inte omkull, han är stel av kyla. Han står kvar på alla fyra, som en bänk, och från såret i huvudet rinner inget blod. I byn finner vi en bil full med choklad. Undrar vem som skulle fått allt det? I alla fall inte de tyska soldaterna som var tvungna att gnaga på hästhovar för att inte dö av svält.

­­Enhetens häst fryser ihjäl i den iskalla vintern

Temperaturen låg på 20–30 minusgrader, det blåste en snål vind, och vi kunde inte hitta någonting att göra upp en brasa med. För att hålla värmen kröp vi ihop kring Esau, vår häst, och det skyddade även honom mot kylan. Vi fodrade honom med halmknippen, som vi hade med oss i släden. Sedan ville han lägga sig ned och vi bredde ut en presenning på snön och täckte honom så gott vi kunde. När vi senare skulle få honom på fötter igen, upptäckte vi att han somnat in.

Jag hade blivit fäst vid honom, denna älskvärda varelse. Under den tid vi följdes åt hade jag ofta kliat honom mellan öronen och pratat med honom. Tanken slog mig plötsligt, att han hade det bättre nu, och jag kände till och med ett styng av avundsjuka – tänk att bara få lägga sig ned och aldrig mer vakna upp till den här världens fasor.

Häst och ryttare träffas av ­­­en våldsam explosion

Har du någonsin sett en häst, som skadats i strid? Det har jag. Det var en häst som jag red flera kilometer på innan­ en granat exploderade alldeles i närheten. Jag gjorde ett par kullerbyttor i luften, innan jag landade. Sedan fick jag syn på djuret: Frambenen slog mot marken, kroppen glänste av svett, musklerna vibrerade förgäves av ansträngning.

Det stackars djuret förstod inte att det aldrig mer skulle resa sig. Näsborrarna skälvde, ljusröda och blodiga. Hästen skrek som en människa och stirrade på mig med uppspärrade ögon, fyllda med tårar. Jag stod alldeles intill men kunde inte förmå mig att skjuta den. En äldre soldat kom fram och sköt hästen genom örat.

Tyskarna liknade de ynkliga resterna av Napoleons armé

En dag kom en hästdragen enhet till vårt läger. Det var en sorglig syn – de liknade resterna av Napo­leons trupper. De fördelade sig i våra redan överbefolkade hyddor och hade fruktansvärda historier att berätta.

I dagar och nätter hade de blivit förföljda av skidlöpare­ från Röda armén. De hade tvingats slå läger på öppna slätter och efter alla förluster de lidit kunde de knappast stå emot längre. Till vår förvåning hade de en läkare med sig.

Eftersom ett gammalt sår hade infekterats av löss ställde jag mig i kön av patienter. Ingen av oss hade tvättat sig på veckor och när jag tog av bandaget på mitt ben, sa läkaren: ”Du har inte tvättat såret. Kom tillbaka när du gjort det.” Jag gick ut och tvättade såret i snön.

När jag senare visade mitt ben, sade han: ”Tvätta det ofta med varmt vatten och förbind såret med ett rent bandage så att lössen inte kommer åt det.” Jag frågade om jag kunde få ett nytt bandage men han hade inget utan föreslog att jag skulle skära en bit av min skjorta. ”Den är redan för kort som den är nu”, svarade jag. Vi såg på varandra ett par sekunder och jag började skratta. Vi var överens om att det hela var hopplöst. Att hela kriget var idiotiskt.