”Inte ett steg tillbaka!” Order nr 227 till Röda armén, 28 juli 1942.

© Shuttersock & Ullstein Bild

Slaget om Stalingrad: Hitlers och Stalins personliga duell

På hösten 1942 utkämpar Stalin och Hitler en personlig duell på Stalingrads gator. Båda vill ha kontrollen över den rykande ruinhögen och struntar i att priset betalas i människoliv.

1 oktober 2018 av Esben Sylvest

Det var en otrolig syn som mötte den unge sovjetiske soldaten Michail Panikacha när han kom till Volgas östra strand denna septembernatt år 1942. 

På andra sidan floden lystes Stalingrad upp av lågor och explosioner. Spårammunition och ljuskäglor från strålkastare dansade över himlen. Mitt i detta inferno gjorde otränade sovjetiska soldater allt för att stoppa ­tyskarnas angrepp in i ruinerna av den ­tidigare så hektiska industristaden. 

Volga var den enda livlinan för de desperata försvararna. Varje natt seglade en armada av pråmar och småbåtar över från den östra stranden med mat, ammunition och förstärkningar.

Den natten korsade Michail Panikacha och hans kamrater ur 883:e ­regementet floden och skickades omedelbart fram i frontlinjen där det låg krossade tegelstenar och stinkande lik precis överallt. Utmattade soldater kunde berätta för nykomlingarna att den beräknade livslängden för rekryter i Stalingrad bara var några dagar.

Panikacha mötte samma öde som så många andra. Den 1 oktober – tre dagar efter sin ankomst till Stalingrad – låg han i en skyttegrav vid stålverket Röd Oktober då en tysk stridsvagn kom dundrande rakt mot honom. 

Han tände tygtrasorna som fungerade som primitiva luntor i två molotovcocktails, men råkade spilla lite av den brännbara vätskan över sig. 

Hans uniform stod redan i lågor när han rusade upp från sitt gömställe och sprang som en levande fackla mot pansarkolossen. Panikacha krossade flaskorna mot kylargallret över motorn och stridsvagnen exploderade i ett eldklot.

Den unge mannens uppoffring var perfekt för den sovjetiska propagandan och snart spreds flygblad vid fronten i vilka andra uppmanades att följa hans exempel. Panikacha var precis den sortens soldat som Röda armén behövde för att kunna försvara Stalingrad. 

Kanonvagnen StuG III var tyskarnas murbräcka medan de ryckte in i staden. Men inne i centrum stoppades alla fordon av ruinhögarna.

© Scanpix/AKG Images

Alla odds till tyskarnas fördel

Stora tyska styrkor hade nått fram till Stalingrads förorter i slutet av augusti 1942. De ingick i Hitlers stora offensiv ”Fall Blau” vars slutmål var att erövra Kaukasus där det fanns stora oljefält som försåg Röda armén med bränsle.

I de ursprungliga tyska planerna utgjorde Stalingrad bara ett sekundärt mål, men Josef Stalin ansåg att staden hade stor betydelse. 

Han menade att stridsmoralen hos de sovjetiska trupperna skulle störtdyka om fienden lyckades erövra staden som bar hans namn. Staden var samtidigt en knutpunkt för norr­gående transporter av den kaukasiska ­oljan. Diktatorn gav order om att Stalingrad skulle försvaras till siste man.

Staden fick emellertid inga förstärkningar; just vid den tidpunkten fruktade Stalin en tysk offensiv mot Moskva, och därför tvingades Röda arméns svaga 62:a armé klara sig på egen hand. 

Den bestod av dåligt utbildade soldater som redan hade lidit svåra förluster i strider väster om staden. Den enda hjälp de nu fick kom från traktens arbetarmiliser.

På andra sidan frontlinjen stod den stridsvana tyska 6:e armén med mer än 250 000 man. Chefen för dem, general Friedrich Paulus, räknade med en snabb seger. Den 13 september sände han fram sina divisioner. En sovjetisk soldat beskrev den fasansfulla synen av de tyska pansarkolonnerna och soldaterna.

”Det såg ut som om en svärm insekter åt upp staden. De var så välbeväpnade och det kom bara fler och fler hela tiden. Vi trodde att de skulle rulla rakt över oss.”

Inom några timmar hade tyskarna erövrat höjden Mamajev Kurgan mellan centrum och industriområdet i norr, och härifrån hade de fri sikt ned över Volga. 

Samtidigt trängde andra tyskar in i stadskärnan och närmade sig den livsviktiga färjehamnen med skrämmande hastighet. 

Angriparna hade ungefär dubbelt så många soldater som 62:a armén, fem gånger så många stridsvagnar och var totalt ensamhärskande i luften. Men ett iskallt beslut räddade staden från att falla redan under slagets andra dag.

Bondpojke tog kommandot

Efter flera veckor med tyska flygattacker hade de sovjetiska trupperna lärt sig att bara korsa Volga i skydd av nattens mörker. Men den 13 september var 62:a armén i Stalingrad så hårt trängd att flera tusen soldater beordrades att ta sig över floden i fullt dagsljus.

Båtarna ”löpte gatlopp” mellan bomber, granater och projektiler, och mind­re än hälften av de försvarslösa soldaterna överlevde resan. De kvarvarande kastades genast in i motangrepp som förhind­rade en snabb tysk seger.

Under veckorna som följde hotade varje ny tysk offensiv att tvinga ut ryssarna i Volga för gott. Men när den första chocken lagt sig började generallöjtnant Tjujkov att få ordning på försvaret.

Vasilij Tjujkov, 42, hade fått kommandot över 62:a armén precis innan det tyska anfallet började, men han var en krigare av naturen. Precis som sin far, som parallellt med arbetet på åkrarna söder om Moskva var brottare och stark som en björn, var han uthållig och hade ett hetsigt temperament.

Han hyste ett gränslöst förakt gent­emot officerare som inte levde upp till hans höga förväntningar och använde sig ofta av fysiskt våld. Soldaterna älskade honom eftersom han var som en av dem: han hade grova ansiktsdrag, mörkt och buskigt hår och torr humor. Och han var aldrig långt från främsta linjen.

Tysken Paulus utfärdade sina order från lugna trakter tio mil bakom fronten, men Tjujkovs högkvarter låg mitt i Stalingrads inferno under hela slaget.

”Det hade en kolossal inverkan på oss: Vår egen överbefälhavare var där med oss, mitt i helvetet. Det gav oss ny vilja att hålla våra ställningar”, berättade en kompanichef om generalen som ofta besökte skyttegravarna iklädd sin karaktäristiska svarta rock.

Vasilij Tjujkov uppmanade officerarna att dela med sig av sina större ransoner av smör, kex, socker och cigaretter till de meniga soldaterna, och förbjöd dem att utnyttja sin rang för att få fördelar. 

Alla i 62:a armén delade samma umbäranden bland ruinerna, och det bildades en alldeles speciell kåranda trots hår­resande förlustsiffror.

Generalens största fördel var dock hans sinne för taktik. Han insåg vad som krävdes under strider inne i staden.

Soldaterna lärde sig att hålla ned huvudet när de rörde sig bland ruinhögarna. 

© Scanpix/AFP/Ria Novosti

Stalingrads hus blev fästningar 

Josef Stalin hade varit tydlig med att Stalingrad skulle försvaras till varje pris.

”Inte ett steg tillbaka”, hade han sagt. Officerare som tillät sina män att retirera skulle ställas inför krigsrätt.

Tjujkovs viktigaste försvarslinje bestod av ett antal starkt befästa ställningar i stadens mest välbyggda hus. De var omgärdade av taggtråd och minor för att hindra tyskarna från att komma nära. Fästningarna fungerade som vågbrytare och gjorde det svårt för tyskarna att samordna sina framryckningar.

När ställningarna attackerades kallade soldaterna i dem på hjälp från ett konstant växande antal kanonbatterier på Volgas östra strand.

”De fascistiska trupperna kommer att krossas mot dem som vågor mot klipporna”, hade Tjujkov sagt.

En fastighet på Pensenskajagatan fick en särskild betydelse för soldaterna i 62:a armén eftersom den ofta nämndes i den sovjetiska propagandan. I byggnaden, som kom att kallas ”Pavlovs hus”, fanns en sovjetisk garnison under ledning av sergeant Jakov Pavlov, som envist fortsatte att kämpa långt efter det att alla andra sovjetiska styrkor tvingats bort.

Enligt den officiella versionen om Pavlovs två månader långa kamp hade han kastat sig in i byggnaden med bara 25 man, beredd att offra sig. Men enligt flera ögonvittnen var Pavlovs hus både starkt befäst och välbemannat.

Mellan striderna vistades de sovjetiska soldaterna i källare och bunkrar där de var skyddade mot granater. I källaren under ”Pavlovs hus” lagade soldaterna mat på en gjutjärnskamin och sov på madrasser – alltid med kängorna på.

I källaren fanns även flera familjer som inte hunnit fly ur staden i tid. Här födde en gravid kvinna flickan Sina, vars far stupade som soldat under slagets första dagar. 

Den nyfödda bedömdes inte ha någon större chans att överleva, men Pavlovs män – som i övrigt blivit ganska avtrubbade av fasorna omkring dem – riskerade livet för att skaffa mat till den ammande modern. Sina överlevde slaget om Stalingrad.

62:a armén stred på nätterna

Under de första striderna insåg Tjujkov hur han skulle kunna motverka tyskarnas överlägsenhet när det gällde flygplan och kanoner. Han beordrade sina trupper att ”omfamna” fienden. 

Avståndet mellan frontlinjerna skulle vara så kort – gärna bara 25–50 meter – att tyskarna inte kunde beskjuta sovjetiska ställningar utan att träffa sina egna.


”Vi får inte låta fienden få distans till oss”, löd Tjujkovs instruktioner.

Medan tyskarna försökte skapa ordning och överblick anpassade han sig till det oundvikliga kaoset under striderna i den sönderbombade staden. 

I stället för stora insatser med tusentals soldater delade han in sina män i chockgrupper på bara 50–80 soldater, som lättare kunde förflytta sig i labyrinten Stalingrad.

Varje chockgrupp bestod av en stormtrupp, en förstärkningsgrupp och en ­reservgrupp. De opererade efter solnedgången, när de kunde röra sig utan att oroa sig för flyganfall. Vid den tiden vilade sig oftast tyskarna för att samla kraft inför nästa dag. De förflyttade sig sällan i mörker eftersom de inte fick tillräckligt med stöd från kanoner och flygplan.

En menig rysk soldat har beskrivit ett nattligt anfall mot en bank där 30 tyska soldater befann sig. 

Ryssarna sprängde sig in i byggnaden och befann sig plötsligt så nära fienden att de blev tvungna att strida med knivar och fältspadar. En tysk tog tag om ryssens hals och försökte strypa honom, men ryssen svarade med att hugga sin kniv i nacken på tysken.

”Den sortens närstrider liknade ingenting annat. När du väl har kommit in i byggnaden gör en kpist ingen nytta. Du har inte tid att ladda den och inte utrymme att använda den effektivt. Knivar och små vassa spadar var de bästa vapnen i närstrid med stormtrupper – det handlade om psykisk hårdhet och snabba reflexer”, skrev han.

Striderna på så nära håll skrämde tyskarna, och detsamma gjorde de ständiga bakhållen då sovjetiska soldater plötsligt angrep tyska patruller i ryggen. När tyskarna ryckte fram smög sig Tjujkovs chockgrupper in bakom dem via kloaker, byggnader och källare där de i förväg hade gjort hål i väggarna.

Tysken Wilhelm Hoffman var soldat i 94:e infanteridivisionen och deltog i striderna om Stalingrads centrum. Senare skrev han med avsky:

”Du kan inte se dem, de gömmer sig i byggnader och källare och angriper oss från alla håll – även bakifrån. Ryssarna dyker plötsligt upp i en sektor som vi ­intagit för två dagar sedan, och så börjar kampen om från början igen.”

På det viset fortsatte striderna, med stora förluster och ofattbart lidande på båda sidor, ända till slutet av september då tyskarna till sist hade erövrat centrala Stalingrad. Men detta hade bara varit den första akten i blod­badet. Nu var det dags för nästa fas – med ännu större brutalitet och ännu fler dödsoffer.

De tyska soldaternas moral störtdök när slaget om Stalingrad drog ut på tiden.

© Ullstein Bild

Solen skymd av rök och damm

Både Josef Stalin och Adolf Hitler hade avvikit från sina strategier. Båda diktatorerna ansåg att slaget handlade om prestige och måste vinnas till varje pris, och tiotusentals nya sol­dater sattes in i kampen.

Hitler var besatt av tanken på att inta Stalingrad, medan de tyska soldatkyrkogårdarna växte bakom fronten.

”Ingen människa ska jaga oss från platsen”, sade han om staden i ett tal till Berlinborna den 30 september 1942. Hans generaler påpekade att oljefälten i Kaukasus inte skulle kunna erövras före vintern, och att den utdragna frontlinjen borde förkortas genom att några av de utspridda trupperna drogs tillbaka. Hitler ignorerade dem och beordrade en ny offensiv i Stalingrad.

Den 14 oktober väcktes Tjujkovs divisioner av Luftwaffe med slagets mest omfattande angrepp. Stuka-störtbombare dök från himlen och släppte sina bomber precis över målet för att undvika att träffa de tyska ställningarna.

”Vi blev tvungna att knuffa bomberna ända fram till målet, som bröd i en ugn”, berättade den tyske majoren Paul-Werner Hozzel, 31, en erfaren ­pilot som ledde Stuka-planen vid Stalingrad. Han hann genomföra 12 000 flyganfall över staden.

Efter flygattackerna följde ett granatregn från mer än 2 000 tyska kanoner och haubitser. Solen stod högt över slagfältet den dagen, men nere på marken var allt ett enda mörkt kaos.

”Det gick inte längre att se solen, bara en brun ring som kunde anas genom röken. Jord, eld och rök omgav oss. Det gick inte att urskilja enskilda explosioner. Det var bara en enda rullande vägg av oväsen”, sade en rysk soldat.

Alla ruinerna blev levande

När kanonerna tystnade anföll 90 000 tyskar med 300 stridsvagnar längs en fem kilometer bred front. Målet var de tre stora fabrikerna i norra Stalingrad där Tjujkov fortfarande höll stånd.

Hans 62:a armé utgjordes av knappt 20 000 man och cirka 20 fungerande stridsvagnar. Men de hade barrikaderat varenda gata för att hindra de tyska stridsvagnarna. De hade gjort hål i husväggarna för pansarvärnskanoner och samlat på sig stora lager sprängmedel.

När de tyska soldaterna och stridsvagnarna ryckte fram myllrade sovjetiska soldater fram ur sina skyddsrum bland ruinerna. Tyskarnas intensiva bombningar hade bara haft marginell effekt.

”Det var som om vi hade släppt leksakstorpeder i stället för bomber”, sade Stuka-majoren Hozzel.

De numerärt överlägsna tyskarna lyckades trots allt tvinga försvararna till reträtt och deras landremsa längs Volga krympte snabbt till ett bara 200 meter brett bälte. Tyskarna kontrollerade nu 90 procent av Stalingrad och höll de sista områdena under ständig beskjutning. 

På eftermiddagen den 15 oktober hade till och med den evige optimisten general Tjujkov svårt att se någon utväg. Tyskarna närmade sig hans högkvarter och han kallade till sig sin lillebror som arbetade i hans stab:

”Fjodor, en av oss måste komma härifrån med livet i behåll. När tyskarna bryter igenom tar jag min kulsprute­pistol och kämpar in i det sista vid Volgas strand. Jag ger mig inte – jag tänker dö stridande”, sade generalen. 

Han gav sin lillebror ett avskedsbrev till sin hustru Valentina och skickade iväg honom i säkerhet på Volgas östra strand. Sedan beordrade han ett kanonbatteri att bombardera hans högkvarter för att utplåna allt om tyskarna lyckades bryta igenom.

Humor och krypskyttar vid Volga

I de sovjetiska bunkrarna och skyttegravarna längs floden levde soldaterna i nuet. Deras förväntade livstid var så kort att ingen ville tänka på morgondagen. Divisioner med tusentals man reducerades till några hundra på ett par dagar.

Små ritualer växte fram bland de dödsdömda soldaterna. En gick ut på att peka på en av sina fickor, peka på en kamrats ficka och säga ”byte utan att titta”. Sedan bytte soldaterna innehållet i fickorna och fick kanske en klocka eller cigaretter – eller kanske ingenting. 

Med sådana tidsfördriv försökte soldaterna hålla modet uppe trots att livet räknades i minuter. På andra sidan frontlinjen beskrev den tyske soldaten Wilhelm Hoffman situationen mycket träffande i sin dagbok:

”I Stalingrad kan vem som helst dö när som helst.”

62:a arméns läkare och sjukvårdare arbetade dygnet runt för att rädda sårade soldater men hade svårt att få dem evakuerade till östra stranden. Ibland skickades svårt sårade soldater nedför Volga på timmerflottar i hopp om att någon skulle förbarma sig över dem.

Striderna fortsatte under oktober och skarpskyttar blev ett av ryssarnas viktigaste vapen. Soldaten Aleksandr Kalentjev bildade skola när han bad om att få gå ut i strid på egen hand. Redan som barn hade han varit en duktig skytt och nu ville han ”gå på jakt efter Fritz med sitt gevär”, som han själv uttryckte sig.

Han hittade utmärkta gömslen bland ruinerna och väntade tålmodigt. Inom några dagar hade han skjutit tio tyskar. 

Ryktet spred sig och snart följde många sovjetiska soldater hans exempel. De kallade det ”att öppna ett konto” – ett hämndkonto där insättningen bestod av döda tyskar. General Tjujkov insåg genast att det var en bra idé:

”Det kommer att få varenda tysk att känna att han lever framför en gevärsmynning.” Arméns tidning rapporterade löpande om de skickligaste prickskyttarna som lyckats få 50 eller 100 tyskar på sitt ”konto”.

Tyskarna satte också in prickskyttar och de dolda jägarna utkämpade en skoningslös duell bland ruinerna.  

Stalingrad var idealiskt för prickskyttar: här fanns tusentals gömställen där en tålmodig jägare kunde vänta på sitt byte. Tidigt på morgonen lämnade han nattlägret och smög sig ut till en plats där han kunde spana efter tyska flyg- och artilleriobservatörer. 

© Scanpix/AFP/Ria Novosti

Motoffensiv knäckte tyskarna

Oktober led mot sitt slut utan att tyskarna lyckats skapa något genombrott, och den mentala maktbalansen höll på att förändras. De trötta soldaterna i Paulus 6:e armé började ge upp hoppet.

En sovjetisk officer märkte att de tyska soldaternas vanor förändrades. Tidigare hade de alltid tvättat och rakat sig, även när striderna varit som hårdast, men nu började de se smutsiga och nedbrutna ut. Anfallen avtog i styrka.

Nu inträdde ett slags apatisk stillhet i Stalingrad samtidigt som slaget avgjordes utanför staden. 

Den sovjetiska arméledningen hade byggt upp en reserv på en miljon man som sattes in i strid den 19 november 1942. Enorma pansarstyrkor bröt igenom fronten norr och söder om staden, och några dagar senare möttes de bakom 6:e armén. Plötsligt var tyskarna själva belägrade.

I sina skyddsrum vid Volgas strand insåg Tjujkovs soldater att deras helvete snart skulle vara över. Ett par dagar senare hörde de dånet av sovjetiska kanoner i väster – bakom fienden. Soldaterna i 62:a armén hade hållit ställningarna och var inte längre ensamma.

Tyskarna i 6:e armén kämpade ända till den 2 februari 1943, då general Paulus kapitulerade. Ingen vet hur många som dog inne i Stalingrad men för tyskar och ryssar tillsammans rör det sig troligen om en miljon döda, sårade och tillfångatagna. Slaget om Stalingrad och tyskarnas totala nederlag blev vändpunkten i kriget på östfronten.

Vasilij Tjujkov deltog i slutstriderna om Berlin 1945 och tilldelades utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger. Han befordrades till sovjetisk marskalk och när han dog 1982 begravdes han inte i Moskva, vilket var unikt för en ­officer av så hög rang. I stället fick han sin sista vila i Stalingrad.

Är du också fascinerad av andra världskriget? 

Då kan du utnyttja vårt nya prenumerationserbjudande på VÄRLDENS HISTORIA, där du kan få de kommande tre numren av Nordens största historietidskrift till kampanjpris!

Här kan du läsa om nya, spännande aspekter av andra världskriget i vartenda nummer, samt en uppsjö av andra artiklar med dramatiska, roliga och vansinniga händelser från historiens outtömliga skattkista.

Läs mer

Michael L. Jones: Stalingrad – How the Red Army Triumphed, Pen & Sword Military, 2007. Peter Antill: Stalingrad 1942, Osprey Publishing, 2007. Antony Beevor: Stalingrad, Penguin Books, 2007.

Kanske är du intresserad av...