Slaget om Oslo: Motståndet omintetgör tyskarnas planer

Tyska flottan vill ha Norge

Angreppet började som en idé hos några tyska amiraler. En aktion mot Norge skulle kunna säkra leveranserna av svensk järnmalm, ge Tyskland hamnar ut till Nordatlanten och på så vis förbättra den tyska flottans möjligheter att delta i andra världskriget, som dittills bara varit ett triumftåg för armén.

Generalerna hade lovat marinen baser och järnmalmsgruvor i Frankrike, som armén tänkte besegra i ett blixtsnabbt fälttåg.

Amiralerna trodde emellertid inte på de ambitiösa, men oavsett vilket föredrog de en operation mot Norge, som var bättre rent geografiskt för flottans fartyg.

För Hitler presenterades angreppet som en förebyggande åtgärd. Det skulle stoppa en brittisk aktion mot Nordnorge.

Tyskland var beroende av järn från Sverige och under vintern, då isen blockerade de nordsvenska hamnarna, skeppades malmen ut från Narvik i Nordnorge. En brittisk landstigning skulle stoppa trafiken, sa amiralerna.

Hitler godkände operationen och gick till och med ett steg längre än vad flottans chefer hade tänkt sig.

De ville bara ta kontroll över några enstaka norska hamnar, men det avfärdade Hitler som orealistiskt. En ockupation av hela Norge var den enda lösningen.

Under de första dagarna i april 1940 skickades fem fartygsgrupper ut från Nordtyskland. På morgonen den 9 april skulle de vara redo att landsätta trupper vid samtliga norska storstäder.

Grupp 1 bestod av de tunga kryssarna Blücher och Lützow, den lätta kryssaren Emden och flera mindre fartyg.

I skydd av nattmörkret skulle de ta sig in i Oslofjorden och landsätta soldater direkt på kajerna i den norska huvudstaden.

Syftet med aktionen var att gripa Norges kung och regering samt erövra militärdepåerna i Oslo, så att Norge inte skulle kunna mobilisera sina trupper.

På väg in genom fjorden skulle de tyska båtarna passera tätt förbi norska kustbatterier.

Enligt planen förväntades emellertid de dåligt utbildade norska artilleristerna inte hinna göra sina gamla kanoner skjutklara i tid. Det visade sig vara en korrekt bedömning – med ett undantag.

Norge fick en trög start

Under de första timmarna den 9 april strömmade rapporter om främmande fartyg in till det norska överkommandot i Oslo.

Efter en kort överläggning gav regeringen order om att mobilisera fyra av arméns brigader i Sydnorge, där hotet tycktes vara störst.

Den nytillträdde försvarsministern visste inte att det endast var vid total mobilisering av samtliga norska styrkor som inställelseorder till landets reservister gick ut via radio.

Vid en partiell mobilisering, som den armén nu fått order om att genomföra, skickades inställelseordern med brev.

Därför satte generalstaben i gång med pappersarbetet som skulle göra de fyra brigaderna klara för aktion två dagar senare.

Samtidigt ringde statsministern, som trodde att reserverna skulle vara beväpnade inom ett par timmar, till den norske kungen: ”Ers majestät, vi befinner oss i krig”, sa statsminister Johan Nygaardsvoll. ”Mot vem?” blev Håkon VII:s svar.

Brittiska och tyska skepp kränkte ständigt det neutrala Norges farvatten, så det var inte självklart vem som nu var fienden.

Medan förvirringen var total i Oslo stävade de tyska skeppen vidare in i fjorden. Huvudstyrkan höll kurs mot Oslo, medan några mindre skepp vek av och satte i land soldater som skulle inta norska kustförsvarsställningar.

Tyskarna hade dock dåliga kunskaper om geografin, och de underskattade de norska garnisonerna. Därför möttes de av en rad överraskningar.

Det var bara bluff och ren tur som räddade situationen för de tyska soldaterna när deras anfall mot den lilla flottbasen vid Horten misslyckades.

Två officerare gick fram med en vit flagga och hotade med att Luftwaffe skulle jämna basen och den närliggande staden med marken om inte de norska försvararna kapitulerade.

Kravet skickades vidare till flottans överkommando, som gav tillstånd till kapitulation.

På väg tillbaka genom den militära hierarkin missuppfattades emellertid beskedet, så i stället för att bara gälla en liten bas kom ordern att omfatta hela Oslos kustförsvar, även de kustbatterier som den tyska invasionsflottan ännu inte hade passerat.

Om alla norska officerare gjorde sin plikt och lydde order skulle fienden nu ha fri väg till Oslo, kungen och regeringen. En soldat valde dock att stå emot.

Överste tog upp striden

Den snart pensionsmässige översten Birger Eriksen var chef på fästningen Oscarsborg. Han hade inlett sin karriär fyrtiofem år tidigare, och de stora tysktillverkade kanonerna som han kontrollerade var ungefär lika gamla.

När varningen från patrullbåten Pol III spred sig inåt fjorden och nådde Oscarsborg beordrade Eriksen sina män att göra kanonerna skjutklara.

Hans lilla garnison kunde emellertid bara bemanna två av kanonerna, trots att kökspersonalen hjälpte till – och det skulle vara omöjligt att ladda om efter första salvan.

Klockan 03.40 meddelade en signalstation en mil söder om fästningen: ”Krigsfartyg passerar stationen med släckta lanternor.” Inkräktarna närmade sig, men Eriksen visste ännu inte vad de hade för nationalitet.

En nervös underofficer föreslog att han skulle begära instruktioner från överkommandot via radio, men det ville inte översten.

Han lät sina män stå kvar vid kanonerna, som gick under de gammaltestamentliga namnen ”Moses” och ”Aron”.

Ombord på den tunga kryssaren Blücher, som ledde de tyska fartygen på väg mot Oslo, var stämningen optimistisk. Än så länge hade norrmännen inte skjutit mot dem.

När skeppen kom inom räckhåll för Oscarsborg förblev de stora norska kanonerna tysta och ingen av fästningens stora strålkastare riktades mot Blücher.

Tyskarna visste inte att strålkastarna var ur funktion, och Eriksen, som inte kunde ladda om sina kanoner, ville gärna få in bytet på nära håll.

Klockan 04.21 befann sig Blücher bara 1 800 meter från Oscarsborg. Enligt den norska militärens förhållningsorder skulle han skjuta varningsskott innan han avfyrade granater direkt mot målet.

Eriksen visste emellertid att det främmande skeppet redan hade varit i strid mot norska fartyg och baser längre söderut, så han bestämde sig för att hoppa över formaliteterna.

”Det blir antingen medalj eller krigsrätt”, lär överste Eriksen ha sagt. ”Eld!”

Gamla kämpar ger fyr

Kanonerna i Oscarsborgs huvudbatteri var gamla, men på det korta avståndet kunde de omöjligen missa. ”Moses” avfyrade det första skottet, som träffade Blüchers eldledningscentral.

Granaten slog igenom pansaret och fortsatte ut på andra sidan utan att explodera.

Tryckvågen från projektilens 345 kilo stål och sprängmedel räckte dock för att döda alla i rummet. Kryssaren förlorade därmed alla som skulle peka ut målen för kanonskyttarna.

Därefter sköt ”Aron”, och på den granaten fungerade tändsatsen. En kraftig explosion antände bränsleförrådet till fartygets spaningsflygplan, varefter en våldsam brand bröt ut.

Medan Blücher fortsatte framåt i den smala fjorden gav även batterier på motsatta stranden eld.

Granater av olika kaliber haglade över kryssaren, som försökte svara med sina luftvärnskanoner.

På Oscarsborg hade Eriksen förbrukat sina båda skott, men han hade även tillgång till ett dolt torpedbatteri. Han ringde den ansvarige officeren.

Tusen tyskar dog i fjorden

Kommendörkapten Andreas Anderssen hade egentligen gått i pension när han blev inkallad av chefen för Oscarsborg för att ta kommandot över torpederna.

Han kunde torpedanläggningen från 1901 utan och innan. Hans soldater var emellertid helt nya elever från kustartilleriets officersskola. Han höll fortfarande på att lära upp dem när överste Eriksen ringde honom.

”Ska hon torpederas?” frågade Anderssen fästningschefen. ”Hon ska torpederas”, bekräftade översten.

Anderssen väntade på att Blücher skulle komma inom skotthåll. Under tiden funderade han över om de fyrtio år gamla torpederna över huvud taget fungerade.

Men så blev det stora fartyget synligt. Flera rökpelare steg upp från skeppet. Avståndet var inte mer än femhundra meter.

”Jag vrider om avfyrningsnyckeln och hör till min stora lättnad att torpeden dundrar iväg från sin undervattensramp”, mindes Anderssen senare.

Den motordrivna sprängladdningen susade iväg mot sitt mål på tre meters djup. Anderssen hade inte tid att följa torpedens kölvattenspår. Han hade fullt upp med att ställa om siktet.

Ett ögonblick senare vred den norske officeren om avfyrningsnyckeln ännu en gång.

Den första torpeden träffade Blücher i fören, den andra midskepps. Skrovet började genast kränga och flera bränder spred sig okontrollerat.

När lågorna nådde ett magasin och granater började explodera var kryssarens öde beseglat.

Efter en timslång dödskamp fick de överlevande tyskarna order om att lämna skeppet. Klockan var 05.30. Kommendörkapten Anderssen iakttog Blücher när hon sjönk: ”Deutschland, Deutschland über alles strömmar emot oss, sjungen med djävulsk fanatism av alla som går ned med fartyget. De som simmar i den brinnande oljan och de som har räddat sig iland på en holme sjunger med i den ohyggliga kören. Det var det värsta jag någonsin har hört.”

Tusen man omkom på Blücher. Aktionen mot Oslo hade misslyckats. Resten av de tyska fartygen vågade inte löpa gatlopp mellan de norska kanonerna, utan vände om.

Skulle tyskarna lyckas inta Norges huvudstad innan den norska armén var mobiliserad? Nu hängde allt på de tyska trupperna som var på väg med flyg.

Katastrofen tornade upp sig

Att erövra baser till Luftwaffes flygplan hade hög prioritet i tyskarnas plan. Därför tänkte de inta flygplatsen Fornebu utanför Oslo med hjälp av fallskärmstrupper för att sedan flyga in plan med soldater och materiel.

Liksom i fjorden blev det emellertid inte som den tyska generalstaben hade tänkt sig.

På morgonen den 9 april låg hela södra Norge i dimma, så när den första tyska anfallsvågen nådde luftrummet över Oslo var det omöjligt att se Fornebu. Fallskärmssoldaternas chef insåg att det inte gick att hoppa.

”Flyg tillbaka till Schleswig på grund av vädret”, löd den korta ordern från chefen för 10:e flygkåren.

Båda aktionerna mot Oslo fick skjutas upp, och därmed var hela den tyska planen för Operation Weserübung i fara. Men då grep ödet in.

Kapten Richard Wagner var chef för den tredje anfallsvågen, som skulle landa på Fornebu och ansluta till fallskärmstrupperna.

I tyskarnas komplexa invasionsorganisation lydde han emellertid inte under 10:e flygkåren och ansåg därför inte att ordern att vända om gällde hans grupp. Han fortsatte med sina cirka 350 man.

Samtidigt pågick en våldsam flygduell över Oslo. Tyska bombplan och deras eskort av jaktplan av typen Messerschmitt Bf-110, som hade stor räckvidd, attackerades av sju norska piloter, som flög brittisktillverkade Gloster Gladiator.

De dubbelvingade planen var omoderna år 1940, men i strider mot de tunga, tvåmotoriga tyska jaktplanen visade de sig vara mycket mer rörliga.

Två Messerschmitt och två bombplan sköts ned, medan endast en norsk pilot tvingades nödlanda.

Norrmännen var dock tvungna att avbryta striden när ammunitionen tog slut. Två landade på Fornebu för att ladda om kulsprutorna, men planen attackerades genast och förstördes av dykande tyska jaktplan.

De fem återstående Gladiatorplanen tvingades flyga därifrån. Kort därefter, när transportplanen med kapten Wagners trupper anlände, var luftstriden över.

Improvisation räddade dagen

Alla planer på att erövra Oslo hade misslyckats, men det visste inte Wagner. Tyska jaktplan kretsade över Fornebu och genom ett hål i molntäcket såg han de två brinnande planen på marken.

Kaptenen trodde då att fallskärmstrupperna hade intagit flygplatsen och beordrade transportplanets pilot att landa.

Hjulen på det tremotoriga Junkersplanet hade precis nuddat marken när kulspruteeld slog in i flygplanet.

Piloten gav full gas för att komma därifrån, men innan planet var utom skotthåll hade Wagner och flera andra i kabinen dödats av det norska luftvärnet vid Fornebu.

Det rådde ett ögonblicks rådvillhet i luften över Fornebu. En skadad motor tvingade det tyska blivande flygaresset Helmut Lent att nödlanda sin Messerschmitt på flygplatsen.

Planet buklandade in i ett staket utanför startbanan, men därifrån kunde navigatören skjuta mot de norska luftvärnsställningarna med kulsprutan i planets stjärtparti.

De övriga jaktplanen följde snart Lents exempel. Deras bränsletankar var tomma efter färden från Nordtyskland till Norge och morgonens luftstrider.

Elden från jaktplanen tvingade de norska skyttarna att söka skydd, så de tyska transportplanen kunde landa utan att särskilt många av deras stridsklara soldater blev skadade.

Snart kontrollerade tyskarna Fornebu. De hade lyckats få fotfäste i Norges huvudstad.

Oslo föll utan strid

Medan flygplanen släppte av soldater på Fornebu marscherade en kolonn mot Oslo. Staden skyddades bara av ett fåtal gardeskompanier och en kavalleriskvadron, som fick förvirrande och motstridiga order.

Inget försvar organiserades i tid, så de tyska trupperna kunde obehindrat rycka in i staden.

Generalernas planer hade misslyckats, men tur och improvisation räddade den tyska operationen mot Oslo.

Några få modiga norrmän hade emellertid sinkat invasionstrupperna så mycket att Norges kung och regering hann lämna staden.

Håkon VII förblev en viktig centralfigur för norrmännens motstånd mot den tyska ockupationen.

Till skillnad från Danmark, som de allierade kallade ”Hitlers kanariefågel”, betraktades det kämpande Norge som en del av alliansen mot Nazityskland.