Slaget om Oslo: Motståndet omintetgör tyskarnas planer

På morgonen den 9 april 1940 inleder Hitler en blixtaktion mot Norges huvudstad, men angreppet utvecklas till ett blodbad när några modiga norrmän sätter stopp för tyskarnas planer. Hela operationen hotar att bli till en pinsam katastrof.

På morgonen den 9 april 1940 inleder Hitler en blixtaktion mot Norges huvudstad, men angreppet utvecklas till ett blodbad när några modiga norrmän sätter stopp för tyskarnas planer. Hela operationen hotar att bli till en pinsam katastrof.

BPK/Scala Archives

Kvällsmörkret ruvar över Oslofjorden, där patrullbåten Pol III långsamt glider runt på sin rutt.

Under hela dagen den 8 april 1940 har det kommit in rapporter om tyska och brittiska flottförflyttningar längs Norges kuster.

Därför stävar det lilla fartyget nu omkring i fjorden, på spaning efter inkräktare.

Än så länge har inget ovanligt synts till, så kapten Leif Wedding-Olsen har gått och lagt sig i sin hytt. Klockan 23.06 väcks han av en rapport: två skepp i sikte.

Snart står kaptenen på bryggan. Han ser mycket riktigt två stora skuggor föröver – utan tända lanternor. Wedding-Olsen beordrar att ett varningsskott ska avfyras med Pol III:s 76-millimeterskanon.

Skottet får emellertid inte de mystiska skeppen att ändra vare sig kurs eller fart och plötsligt blir den norska patrullbåten påseglad bakifrån.

En torpedbåt med tysk flagg skrapar längs hela sidan på Pol III, som fångas i ljuset från en strålkastare och beordras att ge upp.

I stället för att lyda avfyrar Wedding-Olsen signalraketer. De ska varna kustbatteriet längre in i fjorden om att fienden har trängt in på norskt territorium.

Som straff avlossar tyskarna kulsprutesalvor mot kommandobryggan. Det börjar brinna på flera ställen och kaptenen träffas i benet. Den sårade officeren beordrar besättningen att lämna fartyget.

”Det är ute med mig. Bry er inte om mig”, säger han när hans närmaste man och ett par matroser försöker få honom i räddningsbåten. Kaptenen faller i vattnet och drunknar.

Operation Weserübung, Hitlers invasion av Skandinavien, har krävt sitt första norska dödsoffer.

Fem tyska fartygsgrupper sänds ut för att inta de viktigaste norska hamnstäderna samtidigt, den 9 april 1940. Operationen ska lamslå Norge och omöjliggöra allt motstånd.

© BPK/Scala Archives

Tyska flottan vill ha Norge

Angreppet började som en idé hos några tyska amiraler. En aktion mot Norge skulle kunna säkra leveranserna av svensk järnmalm, ge Tyskland hamnar ut till Nordatlanten och på så vis förbättra den tyska flottans möjligheter att delta i andra världskriget, som dittills bara varit ett triumftåg för armén.

Generalerna hade lovat marinen baser och järnmalmsgruvor i Frankrike, som armén tänkte besegra i ett blixtsnabbt fälttåg.

Amiralerna trodde emellertid inte på de ambitiösa, men oavsett vilket föredrog de en operation mot Norge, som var bättre rent geografiskt för flottans fartyg.

För Hitler presenterades angreppet som en förebyggande åtgärd. Det skulle stoppa en brittisk aktion mot Nordnorge.

Tyskland var beroende av järn från Sverige och under vintern, då isen blockerade de nordsvenska hamnarna, skeppades malmen ut från Narvik i Nordnorge. En brittisk landstigning skulle stoppa trafiken, sa amiralerna.

Europa i brand
©

ERBJUDANDE TILL DIG: Kriget i Norden – ögonvittnenas berättelser

Följ med, när Hitler låter sina divisioner angripa Danmark och Norge, och Stalin skickar in Röda armén i ett vinterklätt Finland.

Bokserien EUROPA I BRAND väcker krigshistorien till liv genom de sista överlevande ögonvittnena, originaldokument och tidigare okända foton.

FÖRSTA BOKEN FÖR ENDAST 1 KRONA

Efter det kan du när som helst säga upp din prenumeration.

Hitler godkände operationen och gick till och med ett steg längre än vad flottans chefer hade tänkt sig.

De ville bara ta kontroll över några enstaka norska hamnar, men det avfärdade Hitler som orealistiskt. En ockupation av hela Norge var den enda lösningen.

Under de första dagarna i april 1940 skickades fem fartygsgrupper ut från Nordtyskland. På morgonen den 9 april skulle de vara redo att landsätta trupper vid samtliga norska storstäder.

Grupp 1 bestod av de tunga kryssarna Blücher och Lützow, den lätta kryssaren Emden och flera mindre fartyg.

I skydd av nattmörkret skulle de ta sig in i Oslofjorden och landsätta soldater direkt på kajerna i den norska huvudstaden.

Syftet med aktionen var att gripa Norges kung och regering samt erövra militärdepåerna i Oslo, så att Norge inte skulle kunna mobilisera sina trupper.

På väg in genom fjorden skulle de tyska båtarna passera tätt förbi norska kustbatterier.

Enligt planen förväntades emellertid de dåligt utbildade norska artilleristerna inte hinna göra sina gamla kanoner skjutklara i tid. Det visade sig vara en korrekt bedömning – med ett undantag.

© Anders Beer Wilse/Norsk Maritimt Museum

Pansarfartyg

2 x 210 mm kanoner
6 x 150 mm kanoner
Först använda: 1901

De hopplöst omoderna pansarfartygen Norge och Eidsvoll hann inte öppna eld. Tyska jagare sänkte dem med torpeder i Narvikfjorden och 276 besättningsmän omkom.

© Domkirkeoddens Fotoarkiv

Gloster Gladiator

4 x 7,7 mm kulspruta
Först använt: 1938

Det brittisktillverkade biplanet var långt ifrån modernt, men norska piloter klarade sig ändå bra i strid den 9 april. På grund av avståndet kunde tyskarna inte använda sina modernaste stridsflygplan.

© Forsvarets Museer

Fältkanoner

75 mm granater
Först använda: 1901

Tysktillverkade Fältkanon M/01 hade i 39 år varit det norska artilleriets standardvapen. De flesta var byggda för att dras av hästar, men år 1940 transporterades kanonerna oftast på lastbilar.

© Norske Bergverksmuseum

Coltkulspruta

7,92 mm, 600 skott per minut
Först använd: 1929

Norges totalt 1 800 mitraljöser, norska för tunga kulsprutor, visade sig vara effektiva i strid år 1940. Kylvattnet i cylindern kring pipan frös dock ofta till ett enda stort isblock när det var kallt ute.

Norge fick en trög start

Under de första timmarna den 9 april strömmade rapporter om främmande fartyg in till det norska överkommandot i Oslo.

Efter en kort överläggning gav regeringen order om att mobilisera fyra av arméns brigader i Sydnorge, där hotet tycktes vara störst.

Den nytillträdde försvarsministern visste inte att det endast var vid total mobilisering av samtliga norska styrkor som inställelseorder till landets reservister gick ut via radio.

Vid en partiell mobilisering, som den armén nu fått order om att genomföra, skickades inställelseordern med brev.

Därför satte generalstaben i gång med pappersarbetet som skulle göra de fyra brigaderna klara för aktion två dagar senare.

Samtidigt ringde statsministern, som trodde att reserverna skulle vara beväpnade inom ett par timmar, till den norske kungen: ”Ers majestät, vi befinner oss i krig”, sa statsminister Johan Nygaardsvoll. ”Mot vem?” blev Håkon VII:s svar.

Brittiska och tyska skepp kränkte ständigt det neutrala Norges farvatten, så det var inte självklart vem som nu var fienden.

Medan förvirringen var total i Oslo stävade de tyska skeppen vidare in i fjorden. Huvudstyrkan höll kurs mot Oslo, medan några mindre skepp vek av och satte i land soldater som skulle inta norska kustförsvarsställningar.

Tyskarna hade dock dåliga kunskaper om geografin, och de underskattade de norska garnisonerna. Därför möttes de av en rad överraskningar.

Det var bara bluff och ren tur som räddade situationen för de tyska soldaterna när deras anfall mot den lilla flottbasen vid Horten misslyckades.

Två officerare gick fram med en vit flagga och hotade med att Luftwaffe skulle jämna basen och den närliggande staden med marken om inte de norska försvararna kapitulerade.

Kravet skickades vidare till flottans överkommando, som gav tillstånd till kapitulation.

På väg tillbaka genom den militära hierarkin missuppfattades emellertid beskedet, så i stället för att bara gälla en liten bas kom ordern att omfatta hela Oslos kustförsvar, även de kustbatterier som den tyska invasionsflottan ännu inte hade passerat.

Om alla norska officerare gjorde sin plikt och lydde order skulle fienden nu ha fri väg till Oslo, kungen och regeringen. En soldat valde dock att stå emot.

När flygplatsen Fornebu erövrades kunde tyska soldater flygas in. De marscherade mot Oslo och intog snabbt den norska huvudstaden.

© Barch, Piltz 101i-399-0004-25

Paniklösning ger tyskarna en flygplats

Sedan tyskarna misslyckats med att invadera Oslo från sjösidan hänger hela invasionen på att de luftburna styrkorna kan erövra flygplatsen Fornebu. Fiaskot är nära, eftersom då norrmännen gör motstånd.

Klockan 04.10

De sju norska jaktflygplanen av typen Gloster Gladiator på Fornebu försätts i högsta beredskap.

05.00

Två norska jaktplan skickas upp. De möter ett ensamt tyskt plan och lyckas jaga iväg det.

06.00

Luftvärnsställningen med tre kulsprutor bemannas.

07.05

Fem jaktplan gör en ny patrullering. De förstärks senare med de två sista Gladiatorplanen.

07.35

De norska piloterna angriper tyska plan över Oslo. Två av Luftwaffes tunga jaktplan av typen Messerschmitt Bf-110 och två bombplan av typen Heinkel He-111 skjuts ned och ett Gladiatorplan tvingas nödlanda. Ammunitionen tar slut för de norska piloterna.

08.00

Tyska jaktplan tar chansen och angriper Fornebu, där de förstör två Gladiatorplan som har landat för att ladda kulsprutorna. De fem återstående norska planen tvingas landa på isen på en sjö i Oslo.

08.19

Tyska transportplan försöker landa på flygplatsen Fornebu, varvid en dramatisk strid utkämpas.

Överste tog upp striden

Den snart pensionsmässige översten Birger Eriksen var chef på fästningen Oscarsborg. Han hade inlett sin karriär fyrtiofem år tidigare, och de stora tysktillverkade kanonerna som han kontrollerade var ungefär lika gamla.

När varningen från patrullbåten Pol III spred sig inåt fjorden och nådde Oscarsborg beordrade Eriksen sina män att göra kanonerna skjutklara.

Hans lilla garnison kunde emellertid bara bemanna två av kanonerna, trots att kökspersonalen hjälpte till – och det skulle vara omöjligt att ladda om efter första salvan.

Klockan 03.40 meddelade en signalstation en mil söder om fästningen: ”Krigsfartyg passerar stationen med släckta lanternor.” Inkräktarna närmade sig, men Eriksen visste ännu inte vad de hade för nationalitet.

En nervös underofficer föreslog att han skulle begära instruktioner från överkommandot via radio, men det ville inte översten.

Han lät sina män stå kvar vid kanonerna, som gick under de gammaltestamentliga namnen ”Moses” och ”Aron”.

Ombord på den tunga kryssaren Blücher, som ledde de tyska fartygen på väg mot Oslo, var stämningen optimistisk. Än så länge hade norrmännen inte skjutit mot dem.

När skeppen kom inom räckhåll för Oscarsborg förblev de stora norska kanonerna tysta och ingen av fästningens stora strålkastare riktades mot Blücher.

Tyskarna visste inte att strålkastarna var ur funktion, och Eriksen, som inte kunde ladda om sina kanoner, ville gärna få in bytet på nära håll.

Klockan 04.21 befann sig Blücher bara 1 800 meter från Oscarsborg. Enligt den norska militärens förhållningsorder skulle han skjuta varningsskott innan han avfyrade granater direkt mot målet.

Eriksen visste emellertid att det främmande skeppet redan hade varit i strid mot norska fartyg och baser längre söderut, så han bestämde sig för att hoppa över formaliteterna.

”Det blir antingen medalj eller krigsrätt”, lär överste Eriksen ha sagt. ”Eld!”

Gamla kämpar ger fyr

Kanonerna i Oscarsborgs huvudbatteri var gamla, men på det korta avståndet kunde de omöjligen missa. ”Moses” avfyrade det första skottet, som träffade Blüchers eldledningscentral.

Granaten slog igenom pansaret och fortsatte ut på andra sidan utan att explodera.

Tryckvågen från projektilens 345 kilo stål och sprängmedel räckte dock för att döda alla i rummet. Kryssaren förlorade därmed alla som skulle peka ut målen för kanonskyttarna.

Därefter sköt ”Aron”, och på den granaten fungerade tändsatsen. En kraftig explosion antände bränsleförrådet till fartygets spaningsflygplan, varefter en våldsam brand bröt ut.

Medan Blücher fortsatte framåt i den smala fjorden gav även batterier på motsatta stranden eld.

Granater av olika kaliber haglade över kryssaren, som försökte svara med sina luftvärnskanoner.

På Oscarsborg hade Eriksen förbrukat sina båda skott, men han hade även tillgång till ett dolt torpedbatteri. Han ringde den ansvarige officeren.

Tusen tyskar dog i fjorden

Kommendörkapten Andreas Anderssen hade egentligen gått i pension när han blev inkallad av chefen för Oscarsborg för att ta kommandot över torpederna.

Han kunde torpedanläggningen från 1901 utan och innan. Hans soldater var emellertid helt nya elever från kustartilleriets officersskola. Han höll fortfarande på att lära upp dem när överste Eriksen ringde honom.

”Ska hon torpederas?” frågade Anderssen fästningschefen. ”Hon ska torpederas”, bekräftade översten.

Anderssen väntade på att Blücher skulle komma inom skotthåll. Under tiden funderade han över om de fyrtio år gamla torpederna över huvud taget fungerade.

Men så blev det stora fartyget synligt. Flera rökpelare steg upp från skeppet. Avståndet var inte mer än femhundra meter.

”Jag vrider om avfyrningsnyckeln och hör till min stora lättnad att torpeden dundrar iväg från sin undervattensramp”, mindes Anderssen senare.

Den motordrivna sprängladdningen susade iväg mot sitt mål på tre meters djup. Anderssen hade inte tid att följa torpedens kölvattenspår. Han hade fullt upp med att ställa om siktet.

Många norska soldater tvingades kapitulera i stort sett utan strid. Tyskarna var fler och bättre utrustade.

© Ullstein Bild

Ett ögonblick senare vred den norske officeren om avfyrningsnyckeln ännu en gång.

Den första torpeden träffade Blücher i fören, den andra midskepps. Skrovet började genast kränga och flera bränder spred sig okontrollerat.

När lågorna nådde ett magasin och granater började explodera var kryssarens öde beseglat.

Efter en timslång dödskamp fick de överlevande tyskarna order om att lämna skeppet. Klockan var 05.30. Kommendörkapten Anderssen iakttog Blücher när hon sjönk: ”Deutschland, Deutschland über alles strömmar emot oss, sjungen med djävulsk fanatism av alla som går ned med fartyget. De som simmar i den brinnande oljan och de som har räddat sig iland på en holme sjunger med i den ohyggliga kören. Det var det värsta jag någonsin har hört.”

Tusen man omkom på Blücher. Aktionen mot Oslo hade misslyckats. Resten av de tyska fartygen vågade inte löpa gatlopp mellan de norska kanonerna, utan vände om.

Skulle tyskarna lyckas inta Norges huvudstad innan den norska armén var mobiliserad? Nu hängde allt på de tyska trupperna som var på väg med flyg.

Fästningen Hegra utanför Trondheim var obemannad när tyskarna anföll Norge. Den norske majoren Reidar Holtermann och 250 frivilliga förskansade sig emellertid där och försvarade sig ihärdigt mot tyskarna.

Belägrarna stormade Hegra den 17 april, men anfallet stoppades vid taggtrådshindren framför de norska skyttegravarna, där tyskarna mejades ned med kanoner, kulsprutor och handeldvapen.

Ett nytt anfall planerades till dagen därpå, men en svår snöstorm orsakade kaos bland angriparna, som sköt mot varandra i förvirringen. I stället sattes artilleri och flyg in för att jämna fortet med marken.

Hegra kapitulerade inte förrän den 5 maj – som den sista norska enheten i Sydnorge. Sex av försvararna var döda och fjorton sårade. Striden kostade tyskarna över hundrafemtio döda och sårade, samt ett flygplan.

© Forssvarets Museer

16 april

Brittiska tidningar skriver om striden i Hegra. Försvaret är en välkommen ljuspunkt bland alla nederlag.

© Forssvarets Museer

22 april

Hegra kämpar vidare trots stora förluster, enligt Daily Telegraph. I själva verket kom norrmännen lindrigt undan.

© Forssvarets Museer

2 maj

Inget nytt på Hegrafronten, där garnisonen ännu håller stånd, berättade Daily Telegraph för sina intresserade läsare.

Katastrofen tornade upp sig

Att erövra baser till Luftwaffes flygplan hade hög prioritet i tyskarnas plan. Därför tänkte de inta flygplatsen Fornebu utanför Oslo med hjälp av fallskärmstrupper för att sedan flyga in plan med soldater och materiel.

Liksom i fjorden blev det emellertid inte som den tyska generalstaben hade tänkt sig.

På morgonen den 9 april låg hela södra Norge i dimma, så när den första tyska anfallsvågen nådde luftrummet över Oslo var det omöjligt att se Fornebu. Fallskärmssoldaternas chef insåg att det inte gick att hoppa.

”Flyg tillbaka till Schleswig på grund av vädret”, löd den korta ordern från chefen för 10:e flygkåren.

Båda aktionerna mot Oslo fick skjutas upp, och därmed var hela den tyska planen för Operation Weserübung i fara. Men då grep ödet in.

Kapten Richard Wagner var chef för den tredje anfallsvågen, som skulle landa på Fornebu och ansluta till fallskärmstrupperna.

I tyskarnas komplexa invasionsorganisation lydde han emellertid inte under 10:e flygkåren och ansåg därför inte att ordern att vända om gällde hans grupp. Han fortsatte med sina cirka 350 man.

Samtidigt pågick en våldsam flygduell över Oslo. Tyska bombplan och deras eskort av jaktplan av typen Messerschmitt Bf-110, som hade stor räckvidd, attackerades av sju norska piloter, som flög brittisktillverkade Gloster Gladiator.

De dubbelvingade planen var omoderna år 1940, men i strider mot de tunga, tvåmotoriga tyska jaktplanen visade de sig vara mycket mer rörliga.

Två Messerschmitt och två bombplan sköts ned, medan endast en norsk pilot tvingades nödlanda.

Norrmännen var dock tvungna att avbryta striden när ammunitionen tog slut. Två landade på Fornebu för att ladda om kulsprutorna, men planen attackerades genast och förstördes av dykande tyska jaktplan.

De fem återstående Gladiatorplanen tvingades flyga därifrån. Kort därefter, när transportplanen med kapten Wagners trupper anlände, var luftstriden över.

Kung Håkon VII testar ett brittiskt kulsprutegevär. Vapnet användes ofta av frihetskämpar i Norge.

© Ole Friele Backer

Håkon VII säger nej till att bli Hitlers lakej

Det norska folket lovas en skonsam tysk ockupation om kungen underkastar sig. Håkon VII ger ett tydligt svar.

Den tyska invasionen försätter Norge i en akut kris. Alla de största städerna intas under första dagen, den 9 april, och kung Håkon står inför samma brutala dilemma som Tysklands övriga grannar konfronteras med under andra världskriget: förödande strider eller anpassning för att skona folket.

Hans storebror på den danska tronen har valt att samarbeta med ockupationsmakten för att undvika blodbad, men kung Håkon håller på principerna.

”NEJ!” säger kungen när ett tyskt sändebud kommer med ett erbjudande om fred den 10 april.

Tyskarna vill att han ska godkänna en ny regering, ledd av den norske fascisten och överlöparen Vidkun Quisling.

I stället flyr kungen norrut, där han fortsätter kampen tills nederlaget i Norge är ett faktum. Den 7 juni 1940 lämnar han sitt rike ombord på en brittisk jagare.

Han och de demokratiskt valda politikerna ska fortsätta kampen i exil.

”NEJ!” säger Håkon återigen när tyskarna försöker tvinga honom att abdikera den 8 juli 1940.

Ockupationsmakten hotar att internera alla vapenföra norska män i Tyskland, men kungen är orubblig. Han tänker fortsätta kämpa, så en liten exilarmé bildas i Skottland.

Tyska soldater jagade kungen när han flytt från Oslo.

© BPK/Scala Archives

Kulsprutor sätter stopp för kungajakt

Efter att Oslo erövrats har hundra tyska fallskärmssoldater åkt iväg med bussar för att hinna ikapp och gripa Norges kung.

De närmar sig sitt byte den 10 april, men kolonnen stoppas av en norsk vägspärr vid Midtskogen, norr om Oslo.

Under tumultartade strider försöker tyskarna ta sig förbi spärren, men sedan den tyske chefen och flera soldater skjutits ihjäl ger de övriga upp jakten och drar sig tillbaka mot huvudstaden. Kungens flykt är säkrad.

Improvisation räddade dagen

Alla planer på att erövra Oslo hade misslyckats, men det visste inte Wagner. Tyska jaktplan kretsade över Fornebu och genom ett hål i molntäcket såg han de två brinnande planen på marken.

Kaptenen trodde då att fallskärmstrupperna hade intagit flygplatsen och beordrade transportplanets pilot att landa.

Hjulen på det tremotoriga Junkersplanet hade precis nuddat marken när kulspruteeld slog in i flygplanet.

Piloten gav full gas för att komma därifrån, men innan planet var utom skotthåll hade Wagner och flera andra i kabinen dödats av det norska luftvärnet vid Fornebu.

Det rådde ett ögonblicks rådvillhet i luften över Fornebu. En skadad motor tvingade det tyska blivande flygaresset Helmut Lent att nödlanda sin Messerschmitt på flygplatsen.

Planet buklandade in i ett staket utanför startbanan, men därifrån kunde navigatören skjuta mot de norska luftvärnsställningarna med kulsprutan i planets stjärtparti.

De övriga jaktplanen följde snart Lents exempel. Deras bränsletankar var tomma efter färden från Nordtyskland till Norge och morgonens luftstrider.

Elden från jaktplanen tvingade de norska skyttarna att söka skydd, så de tyska transportplanen kunde landa utan att särskilt många av deras stridsklara soldater blev skadade.

Snart kontrollerade tyskarna Fornebu. De hade lyckats få fotfäste i Norges huvudstad.

Oslo föll utan strid

Medan flygplanen släppte av soldater på Fornebu marscherade en kolonn mot Oslo. Staden skyddades bara av ett fåtal gardeskompanier och en kavalleriskvadron, som fick förvirrande och motstridiga order.

Inget försvar organiserades i tid, så de tyska trupperna kunde obehindrat rycka in i staden.

Generalernas planer hade misslyckats, men tur och improvisation räddade den tyska operationen mot Oslo.

Några få modiga norrmän hade emellertid sinkat invasionstrupperna så mycket att Norges kung och regering hann lämna staden.

Håkon VII förblev en viktig centralfigur för norrmännens motstånd mot den tyska ockupationen.

Till skillnad från Danmark, som de allierade kallade ”Hitlers kanariefågel”, betraktades det kämpande Norge som en del av alliansen mot Nazityskland.