Utan att säga ett ord sitter marinkårssoldaterna skuldra vid skuldra i de öppna landstigningsbåtar som gubbar fram på de mjuka vågorna.
Vita ränder från kölvattnet pekar bakåt mot de förankrade fartyg som infanteristerna lämnat för bara några minuter sedan. Inom kort kan många av soldaterna att vara döda.
Kaptenen på ett av fartygen har denna påskdag, den 1 april 1945, valt att ta farväl av sina män till de muntra tonerna av Irving Berlins Easter Parade som i ett försök att höja den tryckta stämningen nu dånar metalliskt ut över vattnet.
I takt med att landstigningsbåtarna närmar sig kusten tonar melodin ut och överröstas av vågskvalp och motorbuller.
Alla infanteristerna stirrar blint mot stranden i det grå morgondiset. De är nervösa och kisar för att försöka urskilja vad som väntar dem där inne på land.
Men ingenting hotfullt syns till – bara öde sandstränder, ljusgröna träd och låga, täta buskage.
Det vilar en skrämmande tystnad över ön Okinawa. Var finns fienden?
Amerikanerna får nöja sig med handeldvapen mot japanska krypskyttar. Vegetationen vid stranden har bränts ned till knähöjd av flottans artilleri och ger inget skydd.
Ny taktik ska besegra USA
Anblicken av de folktomma stränderna överraskade de allierade när landstigningsfarkosterna gled upp på sandstranden mitt på den södra halvan av den japanska ön Okinawa, bara 515 kilometer från Japans huvudöar.
Sedan slaget vid Midway sommaren 1942 hade kriget gått dåligt för japanerna – deras krigföring hade blivit alltmer brutal och desperat.
Amerikanerna förväntade sig därför ett av de vanliga frontalangreppen från kejsarens styrkor i samma sekund som de steg i land.
Med skarpladdade vapen och alla sinnen på helspänn undersökte soldaterna stranden. De kämpade för att försöka se igenom det ogenomträngliga mörka skogsbrynet. Men det var bara vågskvalp, lövens prassel och ljudet av deras egen andhämtning som hördes.
De amerikanska soldaterna övervakades dock från en höjd en bit därifrån. Generallöjtnant Mitsuru Ushijima och hans närmaste man, generalmajor Isamu Cho, ur den japanska 32:a armén stod med var sin kikare och iakttog när tiotusentals amerikaner gick i land och hur en strid ström av lastbilar, stridsvagnar och annat materiel rullade upp på stränderna.
Båda männen var medvetna om att det var just de som, tillsammans med sina trupper, stod mellan fienden och en total kollaps för Solens rike. Landet hade inte förlorat ett krig på tusen år.
De var förberedda och självsäkra.
Med hjälp av stabsofficeren, överste Hiromichi Yahara, hade de båda lagt upp en ny strategi.
Den här gången skulle de inte rusa fram och kasta sig över den överlägsna fienden i vilda anfall med höjda bajonetter och höga banzai-rop.
I flera månader hade japanerna sökt av terrängen, ordnat kamouflage för soldater och vapen, och grävt ut hålor i ett underjordiskt nätverk på nästan tio mil under den drygt 1 200 kvadratkilometer stora ön.
De var rustade för ett gerillakrig utkämpat snår för snår, meter för meter, och de var redo att gå i döden för kejsaren. Sakta men säkert skulle amerikanerna förblöda på Okinawa.
”Ett slagskepp för ett flygplan! Ett skepp för en båt! Tio fiender eller en stridsvagn för en man!” löd ordern.
Hangarfartyget USS Franklin var ett av många skepp som träffades av självmordspiloternas flygplan.
Japanerna kunde inte säga nej till självmord
Fler än 4 600 kamikazepiloter miste livet vid Okinawa. De unga soldaterna fruktade för familjens säkerhet om de inte anmälde sig.
”Jag fruktar döden så mycket och dock är den redan förutbestämd för oss ... Mor, jag önskar fortfarande att du älskar och skämmer bort mig ... jag vill ligga i dina armar och sova.”
Så skrev Hayashi Ichizo, en ung kamikazepilot, i april 1945 innan han lyfte mot skyn för sista gången.
Det var svårt för de unga männen att slippa. Rekryteringen gjordes i regel på öppna möten där soldaterna anmälde sig genom att räcka upp handen.
Samtidigt visste de att deras överordnade kunde göra livet till ett helvete för dem och deras familjer om de inte anmälde sig. Och när en pilot väl stod på listan över frivilliga fanns det ingen återvändo.
Resten av livet var därefter en nedräkning mot döden. Om han ångrade sig uppe i luften fick han en ny chans att fullfölja sitt uppdrag. Men om han drog sig ur för många gånger väntade en avrättningspluton vid landningen.
Det hände att befäl skrev trotsiga rekryters namn på listan.
I takt med att Japans militära situation blev alltmer hopplös blev självmorden plötsligt meningsfulla på ett makabert vis.
Om soldaterna ändå skulle dö i det oundvikliga nederlaget kunde de lika gärna dö som hjältar, sade rekryterna till varandra. I sin dagbok försökte Hayashi Ichizo förlika sig med sitt öde:
”Man får försöka finna frid i själen genom att ge sitt liv för kejsaren”, skrev han och fortsatte: ”Om jag ska vara helt ärlig kan jag inte påstå att jag av hela mitt hjärta vill dö för kejsaren. Men det har emellertid bestämts åt mig att jag ska dö för kejsaren.”
Amerikanerna njuter på stranden
Kort efter landstigningen fortsatte den stora amerikanska styrkan inåt land. Bortsett från enstaka krypskyttar som snart övermannades mötte amerikanerna inget motstånd alls och frammarschen gick förvånansvärt snabbt.
Två flygplatser erövrades och togs i bruk nästan med det samma.
Redan den 4 april, tre dagar efter landstigningen, hade amerikanerna tagit kontrollen över hela den mellersta delen av den avlånga ön.
Så långt hade de inte räknat med att komma förrän efter två veckors våldsamma strider. Glädje och lättnad började så smått att tränga undan rädslan.
Soldaterna drev omkring på stranden, låg i gräset och pratade eller läste. De fångade och stekte öns vilda grisar och begravde tårna i den varma sanden medan solen glittrade på vågorna.
Män som bara några dagar tidigare varit övertygade om att de inte skulle få se nästa soluppgång fick hoppet tillbaka – de skulle inte bara överleva, kriget skulle skulle säkert ta slut mycket snart.
Vem hade trott att det kunde gå så här lätt?
Japanerna ligger på lur överallt
Nu var det dags att inleda den andra fasen av invasionen och de amerikanska trupperna delades upp i två grupper som skickades åt norr respektive söder för att inta resten av ön.
Spaningsflygningar över den södra delen av ön hade visat att det inte fanns några japaner där – men landskapet i sig var tillräckligt för att ge en fältherre kalla kårar utefter ryggraden.
Branta bergsväggar reste sig utmed kusten. Hela ön var en enda stor naturlig fästning och ingen kunde se vad som dolde sig bakom nästa träddunge eller backkrön.
Plötsligt öppnade sig himlen och ett häftigt skyfall föll över Okinawa. Den röda lerjorden blev till en kletig sankmark.
Strömmar av ockrafärgat vatten rann ut på vägar och i hjulspår så att lastbilar och jeepar fastnade. Vatten rann in i tälten och allt blev genomblött.
När regnet avtog visade sig landskapet i norr vara ogenomträngligt. Stora ekar och höga furor tornade upp sig överallt och under dem växte en tät och snårig undervegetation.
Vägar saknades i stort sett helt på den norra delen av ön och i den snåriga terrängen var stridsvagnarna obrukbara. Amerikanerna fick snart erfara vad japanernas nya taktik gick ut på.
När marininfanteristerna minst anade bröts stillheten av bakhållsattacker från japanska gerillasoldater som låg gömda i snår, grottor och hålor.
Utan förvarning avfyrade gerillasoldaterna sina korta salvor på bara några meters håll och försvann sedan igen lika snabbt som de kommit.
”Det är som att slåss mot en fantomfiende”, utbrast en officer.
”Ja, varenda en av dem har en pistol men var sjutton är de?”, svarade en frustrerad ”leatherneck”.
Ett av landskapets mer fridfulla inslag visade sig snart vara rena dödsfällorna – kullarna var översållade av små välvda kapell av sandsten och cement.
Med höjda gevär gick de amerikanska soldaterna runt i det höga gräset medan de spanade efter minsta lilla rörelse i terrängen. Ingen fiende i sikte. Det enda som hördes var insekternas surrande.
Plötsligt smattrade det av öronbedövande kulsprutesalvor från kapellen och soldaterna träffades i ryggen.
Samtidigt rusade japaner fram från alla möjliga håll – från grottor, hålor i marken och från de stora, runda tankar som användes för att samla upp regnvatten till åkrarna. Nu gick det plötsligt upp för amerikanerna varför de inte hade upptäckt de japanska trupperna från luften.
Underjordiska hålor rymde hundratals soldater och mängder med vapen och ammunition. Det fanns ingen egentlig front – bara drabbning efter drabbning om klippor och kullar som hela tiden bytte ägare.
Trots ihärdigt japanskt motstånd ryckte amerikanerna norrut, meter för meter, kulle för kulle. Bara en vecka efter invasionen hade 4 500 japaner och 1 500 amerikaner dött.
”Horder av amerikaner vällde upp längs kusten ... det var frestande att anfalla med detsamma ... men vi hade fått order om att stanna i bunkrarna.”
- Löjtnant Hidara, Japan
”Brinnande napalm trängde in genom små sprickor i våra hålor ... svarta rökmoln rullade fram över landskapet.”
- Överste Yahara, Japan
”Jag hade fått nog. Överallt omkring mig kastade sig folk ut från klippor eller sköt sig ... allt jag ville ha var ett varmt mål mat och lite sömn.”
- Löjtnant Hidara i amerikansk fångenskap, juni 1945
Självmordspiloter terroriserar flottan
Medan marinkårssoldaterna på land kämpade mot en fullständigt dold fiende utsattes deras kamrater till sjöss för ett djävulskt bombardemang från luften. Den första vågen kom den 6 april då omkring 900 japanska flygplan förmörkade himlen.
Mer än vart tredje var ett av de fruktade kamikazeplanen med självmordspiloter som störtdök rakt ned i fartygen där den stora lasten av sprängmedel detonerade.
Piloten Junie B. Lohan var en av de hundratusentals män som befann sig ombord på ett av de 430 fartyg som låg tätt intill kusten. Han stod som förstenad på ett av hangarfartygens däck när ett japanskt plan dekorerat med en röd sol kom vrålande ut ur de låga molnen. Alla omkring honom duckade men Lohan kunde inte ta ögonen från planet som i full fart dök rakt ned mot däcket.
”Jag var för fascinerad för att röra mig en enda tum. Jag stod bara och tittade på när han störtade emot oss. Jag var inte rädd. Jag tror att jag ville se vad piloten tänkte göra.
Jag trodde inte att han skulle ha en chans att träffa oss, men det gjorde han”, berättade Lohan efter slaget.
Kamikazeattackerna fortsatte i flera dagar. När kulregnet från fartygens kulsprutor träffade de japanska planen störtade de mot havet i virvlande spinn med långa svansar av eld och rök efter sig. Varje gång var lättnaden stor på de amerikanska skeppen.
Men det kom ständigt nya flygplan och trots att männen vid kanonerna sköt och sköt kunde de inte stoppa det oundvikliga. Flygplanen störtdök och slog ned på däck där de exploderade i ett klot av eld och tjock, fet rök.
Hettan och lukten av brinnande bränsle slog emot de amerikanska soldaterna när de efter bara några sekunder närmade sig med brandslangar för att bekämpa elden – ofta förgäves.
”Planet störtade in i fartyget vid det bakre däckshuset och exploderade. Kaskader av bränsle vällde ut och det brann i både kanontorn och däckshus. Vi försökte att släcka elden men det var hopplöst eftersom rören på sprutorna var fulla med hål, och sprinklerventilerna hade förstörts under störtningen och den explosion som följde”, berättar örlogskapten Albert O. Momm på jagaren Mullany.
Sex fartyg sänktes inom nitton timmar.
Japanernas intensiva försvar fortsatte både på land och i luften. Under den 11 och 12 april ökade trycket ytterligare mot de amerikanska trupperna.
Till sjöss utsattes fartygen för ytterligare en massiv våg av kamikazeattacker och på land övergav överste Yahara för en stund – uppmuntrad av japanernas framgångar – gerillataktiken och genomförde ett samlat angrepp mot amerikanerna.
Fältsjukhusen fylldes av skadade och döende soldater, och på skeppen låg långa rader av svepta lik, klara att överlämnas till havets djup.
Under dessa mörka dagar började många tvivla på om USA över huvud taget skulle kunna vinna slaget – och därmed hela kriget mot Japan.
Presidenten dör mitt under slaget
När örlogsfartygens utmattade besättningar var på väg för att äta frukost tidigt på morgonen den 13 april möttes de av ett chockerande meddelande:
”Lystring. Lystring. President Roosevelt är död. Jag upprepar! Vår högste befälhavare, president Roosevelt, är död”, skallade det ur fartygens högtalare.
Även om alla visste att presidentens hälsa varit bräcklig kom hans död, bara några månader in i hans fjärde presidentperiod, som en chock. I nära tolv år – under 1930-talets kris och 1940-talets världsbrand – hade Roosevelt varit nationens fasta hållpunkt.
De yngsta soldaterna mindes knappt någon annan president än Roosevelt. Överallt samlades amerikanska soldater med sänkta huvuden och sorgmodig blick för att minnas sin president.
Vem skulle nu leda dem ut ur detta inferno?
Napalm knäcker japanerna
De amerikanska soldaterna repade nytt mod när deras numerära och materiella överlägsenhet gav utdelning. De sista japanerna på norra delen av ön besegrades den 21 april, bara tre veckor efter landstigningen på den ödsliga stranden. Nu stod striden om den södra delen på tur.
Förtvivlat försökte amerikanerna att tränga igenom den japanska försvarslinjen som sträckte sig över södra delen av ön. Linjen spärrade vägen mot det japanska högkvarteret i staden Shuri och var näst intill ogenomtränglig. Den 19 april utsattes linjen för Stillahavskrigets hårdaste artilleriattack. Från land, från havet och från luften bombades de japanska ställningarna och landskapet översköljdes med ett inferno av brinnande napalm.
Inte förrän efter fem dagar kunde amerikanerna ta sig igenom.
Det tidigare så gröna landskapet var nu bara en avsvedd slätt med en vass stank av napalm. De japanska soldaterna hade försvunnit – på jakt efter nya förskansningar.
Det rådde en desperat brist på förstärkningar hos japanerna, något som generalstaben i Tokyo medvetet ignorerade. Man hade nämligen siktet inställt på det avgörande slaget om huvudöarna.
Även om också detta sista slag skulle sluta i förlust bjöd kulturen och traditionen att alla krafter skulle sättas in för att göra nederlaget så heroiskt och försvaret så ärofullt som möjligt.
Ur Tokyos synvinkel hade trupperna på Okinawa bara en enda funktion: att försinka, trötta ut och skada amerikanerna och deras materiel så mycket som möjligt innan de nådde själva Japan.
De japanska soldaterna utkämpar en hopplös kamp mot den väldiga amerikanska styrkan.
Japanerna gräver ned sig i gropar och tunnlar
Generallöjtnant Ushijima undviker en frontal konfrontation med den överlägsna amerikanska styrkan. Han väljer en oprövad taktik.
Under hela kriget går japanerna till massiva, frontala motangrepp med höjda bajonetter varje gång amerikanerna sätter sina fötter på en strand någonstans i Stilla havet.
Taktiken är en ren katastrof. Den betraktas visserligen som ärofull men uppemot två miljoner japanska soldater har mist livet och amerikanerna har inte stoppats.
Nu är sista chansen att byta taktik. Japanerna gömmer sig i tunnlar och hålor under åkrar och kullar – särskilt på öns södra del. Även gravplatser används som kulsprutenästen.
Härifrån kan japanerna slå till i små nålsticksmanövrer som ska skada amerikanerna så att de inte förmår angripa själva Japan.
Trotsig officer byter taktik
När Tyskland, Japans enda viktiga allierade, föll i slutet av april blev det för mycket för vice befälhavaren på ön, generalmajor Cho.
Det visade sig att han egentligen aldrig hade trott på utmattningstaktiken. Den stolte generalmajor Cho var sinnebilden för en utrikespolitisk hök.
Under sin karriär hade han varit involverad i åtskilliga kuppförsök, i ockupationen av Manchuriet och i massakern i Nanking som 1937 kostade 300 000 kineser livet.
Även i ett genommilitariserat samhälle som 1930-talets Japan var han en extrem figur. Nu var han dödstrött på gerillakriget som uppenbarligen var mer förödande för japanerna själva än för amerikanerna.
Med kraft argumenterade han för att stoppa gerillakrigföringen och gå till frontalangrepp mot amerikanerna.
Överste Yahara protesterade men hans argument fick inte längre gehör hos generalstaben hemma i Tokyo; den japanska styrkan krympte dag för dag. Tokyo höll med generalmajor Cho – hellre utplånas tillsammans än att dö ut långsamt och ynkligt.
USA har aldrig anfallit så massivt i Stilla havet
1–5 april
5–8 april
8–17 april
17–21 april
21–24 april
24 april–23 juni
Japaner spolas upp på stranden
Den 3 maj sattes en offensiv från sydligaste Okinawa i verket. Målet var att tvinga amerikanerna norrut.
”Demonstrera er samlade styrka. Varenda soldat ska döda minst en amerikansk djävul”, löd ordern. Japanerna inledde med en artilleriattack. Under en halvtimme haglade granater ned över amerikanerna som var bländade av en kraftig dimridå.
Samtidigt rullade japanska stridsvagnar för första gången ut på slagfältet och två japanska amfibieenheter gick i land på både öst- och västkusten.
Offensiven kom som en chock för amerikanerna. Via underrättelserapporter hade de nyligen informerats om att en offensiv från kejsardömets sida var otänkbar.
Men de kom snabbt på fötterna och satte in alla medel för att besvara japanernas attack.
När japanerna nu kom ut i öppen terräng insåg amerikanerna hur överlägsna de själva var. De japanska stridsvagnarna sköts sönder och samman och amfibieenheterna blev så gott som utplånade av en massiv spärreld från både land och hav.
När solen gick upp den 4 maj spolades blodiga lik av unga japanska män upp på Okinawas stränder.
Operationen var en fullständig katastrof för japanerna: Runt var tionde av deras 76 000 kvarvarande soldater dog denna dag, medan 700 amerikaner stupade.
Söndagen den 5 augusti 1945 lastades atombomben Little Boy på B-29-planet Enola Gay. Dagen därpå dödade den 80 000 invånare i Hiroshima och jämnade 70 procent av staden med marken.
Atombomben skulle förhindra ett nytt Okinawa
Japan kapitulerade när USA släppte atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Amerikanerna ansåg att det inte fanns något alternativ.
De stora förlustsiffrorna och de skräckinjagande kamikazeaktionerna vid Okinawa gjorde djupt intryck på Harry S. Truman som blev president efter Roosevelts död.
Utvecklingen fick honom att ännu en gång överväga nästa operation, med kodnamn Olympic, som gick ut på att landsätta trupper på ön Kyushu, den sydligaste av Japans huvudöar.
Underrättelserapporter från juli och augusti bekräftade amerikanernas farhågor; minst 3 000 kamikazepiloter var redo att störta sig i döden mot invasionstrupperna, och trots alla nederlag hade Japan tillräckligt med soldater för att möta den 680 000 man stora amerikanska invasionsstyrkan man mot man.
Rädslan för ett nytt och ännu blodigare Okinawa fick Truman att avblåsa Olympic och godkänna användningen av det nya kärnvapnet som blev klart under de första dagarna i augusti.
Städerna Hiroshima och Nagasaki bombades den 6 respektive 9 augusti.
Den 15 augusti kapitulerade japanerna till sist. ”Vi såg användandet av bomben som en absolut nödvändighet”, förklarade den senare utrikesministern general George C. Marshall.
Kämpa till siste man!
I militärledningens bunker i Shuri, ett vitt förgrenat nätverk av hålrum och tunnlar som rymde cirka 10 000 soldater och civila, kallade generallöjtnant Ushijima in överste Yahara på sitt kontor.
Sittande med korslagda ben på golvet, med en sliten rismatta som underlag och med ett dystert uttryck i ansiktet var Ushijima en sorglig syn.
”Överste Yahara, som du förutspådde har denna offensiv blivit ett totalt fiasko”, sade han och fortsatte: ”Vår huvudstyrka är i stor sett borta men lite kraft har vi kvar och öborna stöder oss. Vi ska kämpa till den yttersta kullen, till den sista kvadratcentimetern jord och till siste man.” Yahara visste inte vad han skulle säga. Han visste att det inte var långt kvar nu.
Samtidigt närmade sig amerikanerna Shuri. De hade snabbt fått övertaget i norr och de avgörande striderna skulle stå här i söder.
Den 11 maj genomförde amerikanerna en kniptångsmanöver mot de japanska ställningarna.
De hade ändrat taktik och satsade inte längre på stora samlade attacker mot japanerna, utan utkämpade i stället mindre gerillastrider. Med handeldvapen, eldsprutor och handgranater angrep de hålorna.
För första gången under stillahavskriget överlämnade sig många japanska soldater och civila.
Japaner störtar sig mot döden
I hålrummen under Shuri rann vatten längs väggarna och bildade små bäckar i tunnlarna. Det elektriska ljuset flimrade och började slockna.
I halvmörkret famlade överste Yahara runt i sin genomvåta uniform för att samla ihop och förstöra viktiga dokument.
Med kanonelden dundrande över huvudet lämnade han hålrummet den 27 maj tillsammans med de andra ledande officerarna och flydde ännu längre söderut.
Två dagar senare gick amerikanerna in i staden Shuri. Här stred de gata för gata mellan sönderskjutna hus. Skräckslagna civila kröp upp ur hålorna, fortfarande hopkrupna och kisande i det skarpa dagsljuset.
En grupp om 600 civila kom upp ur en av hålorna och de tycktes stirra döden rakt i ansiktet.
Den japanska propagandan hade skrämt livet ur dem genom att påstå att var och en som överlämnade sig åt amerikanerna hade en plågsam död, tortyr och våldtäkt att vänta.
Många begick självmord för att slippa detta grymma öde. Snart låg likstanken tung över ruinerna längs Shuris sommarheta gator.
Soldater som fått lära sig att aldrig ge upp sprängde sig själva i luften eller kastade sig ut från de höga klippor som omgav ön.
Japanska förskansningar på stillahavsöarna kostade tiotusentals amerikaner livet.
Iwojima – en blodig försmak
Sedan slaget vid Midway tre år tidigare hade japanerna ihärdigt försvarat ö efter ö. Under ropet ”Tennoheika banzai”– må kejsaren regera i tio tusen år – uppvisade imperiets soldater ett skrämmande dödsförakt.
Under kampen om ön Iwojima stupade nästan 7 000 amerikaner i strid.
Vid planeringen av Operation Iceberg, kodnamnet för invasionen av Okinawa, räknade amerikanerna med att 80 procent av angreppsstyrkan på 183 000 man skulle dö.
Officerarna begår harakiri
Med amerikanerna hack i häl retirerade Cho, Yahara och Ushijima till Mabuni på Okinawas sydspets. Här i en grotta med droppande stalaktiter hängande från taket skrev Ushijima ned sin sista order:
”Mina kära soldater. Ni har alla kämpat modigt under de sista tre månaderna. Ni har gjort er plikt. Ert mod och er lojalitet bådar gott inför framtiden. Slagfältet är nu ett sådant kaos att jag inte längre kan leda er. Varje man i forten ska kämpa in i det sista för moderlandets skull. Farväl!”
I gryningen den 23 juni samlade Cho och Ushijima sina närmaste kring sig för att tillsammans begå harakiri. I de tidiga morgontimmarna satte sig Cho och Ushijima utanför grottan och såg ut över havet.
De båda officerarna skar upp huden på sina blottade magar. Sekunden därefter svingade en kapten sitt svärd två gånger och halshögg dem båda.
Några timmar senare gick amerikanska officerare in i grottan. Överallt låg döda japanska officerare i full mundering och med svärdet intill sig.
De hade kämpat till det bittra slutet. Den 26 juni hade amerikanerna slutligen total kontroll över hela ön. För japanerna var slaget om Okinawa en militär och mänsklig katastrof med omkring 75 000 döda.
För amerikanerna blev segern bitterljuv. 14 000 miste livet, bland dem generallöjtnant Simon Buckner som fört befälet över landtrupperna innan han den 18 juni dog efter ett granatnedslag. Samtidigt hade amerikanerna personligen fått uppleva krig i dess grymmaste och mest skoningslösa form. Krigets sista slag blev också ett av de blodigaste.