Sista skansen i Stilla havet: Japan angriper Guadalcanal

De allierades försvar i hela sydvästra Stilla havet står och faller med en liten flygbas på Guadalcanal. Faller ön ligger Australien öppet. En regnvåt natt i oktober 1942 smyger japanerna fram i mörkret.

De allierades försvar i hela sydvästra Stilla havet står och faller med en liten flygbas på Guadalcanal. Faller ön ligger Australien öppet. En regnvåt natt i oktober 1942 smyger japanerna fram i mörkret.

National Archives at College Park & ullstein bild Dtl./Getty Images

Kulsprutorna smattrade hela natten. Gevärsskott small med en oregelbunden rytm, och båda ljuden överröstades av artilleriets granater. Till infernot av krigets alla ljud fogades en kakofoni av röster. Desperata amerikaner skrek efter mer ammunition, och japanerna vrålade sitt trotsiga ”Banzai!”

Sluttningen var redan täckt av japans­ka lik, men ändå anföll de gång på gång uppför höjdryggen. Små kakiklädda skepnader rusade framåt med en fanatisk ­beslutsamhet, och trots att japanska soldater mejades ner i mängder, fortsatte resten framåt utan att tveka.

”Tillbaka till era poster!” vrålade en amerikansk major. ”Det enda japanerna har är det som ni saknar: mod!” Amerikansk major under japanernas angrepp på Guadalcanal.

För många av de ­amerikanska marinkårssoldater som bemannade ställningarna av gropar omgivna av sandsäckar på höjdryg­gen höll inte nerverna. Skrämda och chockade rusade männen bakåt för att komma bort från oväsendet och fasorna. Varenda man behövdes emellertid denna septembernatt 1942, för ett ­nederlag skulle innebära att styrkan på Guadalcanal utplånades helt.

”Tillbaka till era poster!” vrålade en amerikansk major. ”Det enda japanerna har är det som ni saknar: mod!”

Marinkårssoldaterna tvingades tillbaka till sina ställningar, där de återupptog slakten, och till slut hade de inte fler japaner framför sig. Endast de döda och sårade låg kvar på sluttningen.

Japanerna försökte igen, men de kom inte över höjdryggen, som låg bara en kilometer från den amerikanska flygbasen Henderson Field. Denna primitiva flygbas var nyckeln till Guadalcanal och därmed till Salomonöarna och herraväldet över hela sydvästra Stilla havet. På generalernas kartor var ön bara en liten prick, men i sex månader utkämpade ameri­kanska soldater en konstant kamp mot ­japanerna på den pricken.

VIDEO: Djungeln grusade japanernas planer

I oktober 1942 inleder japanerna sitt dittills största angrepp mot Guadalcanal. Amerikanernas flygbas ska erövras en gång för alla genom ett djärvt överraskningsangrepp. Den japanska anfallsplanen har räknat med allt – utom den ogästvänliga naturen på den tropiska ön.

Amiral ville ha eget slagfält

Under andra världskrigets första fas hade japanerna gått från seger till seger i Stilla havet. En känsla av oövervinnelighet rådde i den kejserliga flottans högkvarter, där amiralerna i april 1942 beslutade sig för att även inta Salomonöarna. De började från norr och fort­satte sedan från ö till ö mot Guadalcanal, där en flygplats skulle an­läg­gas. Med denna framstöt ville japanerna skära av sjövägen mellan Au­stra­lien och den a­me­ri­kan­s­ka västkusten och ­därmed stänga ute USA från Sydostasiens råvaror.

I Washington spreds oron, när rapporten om att japanerna nått Guadalcanal nådde fram. För den amerikanska flottans chef Ernest King blandades oron dock med ett stänk av tillfredsställelse.

Den brittiske premiärministern Winston Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt bestämde att Europa skulle befrias, innan de allierade riktade alla sina resurser mot Japan.

© Popperfoto/Getty Images

Kort tid dessförinnan hade USA:s president Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill nämligen kommit överens om att de först skulle krossa Nazityskland, och efter det göra upp räkningen med Japan. Det var inte en strategi som tilltalade King, eftersom den innebar att flottan skulle få spela andra­fiolen i flera år. Han efterlyste därför ett slagfält där flottans offensiva styrka och transportkapacitet var avgörande.

I Kings ögon utgjorde Salomonöarna en perfekt möjlighet att ifrågasätta ”Tyskland först”-strategin. Utan att överdriva kunde han peka på att det skulle få allvarliga konsekvenser, om japan­ernas o­pe­ra­tio­ner inte stoppades. Arméns chefer fick böja sig, men vägrade att bidra med styrkor för ett motdrag. Presidenten gav sin tillåtelse, men endast på villkor att operationen skulle vara liten och kräva få resurser.

Flottan improviserade sig i land

Amiral King visste inte var på Salomon­öarna han skulle slå till mot japanerna. När slaget kom skulle det emellertid levereras av marinkårens 1:a division, som våren 1942 var hans enda reserv. Dittills hade styrkan endast fungerat som ett slags genomgångsläger för andra ameri­kanska förband och kunde knappast beskrivas som redo för strid.

Kårens general, Alexander Vandegrift, var därför lindrigt uttryckt förbluffad, när han fick order att segla från USA till Nya Zeeland med hela sin division. Knappt hade 1:a marinkårsdivisionen anlänt förrän amiral King befallde att Vandegrift skulle erövra Tulagi i Salomonöarna redan den 1 augusti.

Generalen hade nästan ingen tid på sig att förbereda styrkorna, samla in underrättelser om fiendens styrkor och studera landskapet kring sina mål. Med feberaktig frenesi fick han och de amerikanska befälhavarna i Stilla ­havet improvisera, medan de vädjade till King om mer tid. Amiralen gick till slut med på att ge dem ytterligare sex dagar.

”Allt gick med samma lätthet och precision som en helt vanlig övning i fredstid.” General Alexander Vandegrift om amerikanernas landstigning på Guadalcanal.

Den 7 augusti låg en hastigt sammansatt flotta utanför Tulagi och den större grannön Guadalcanal, som under planeringen hade tillfogats som mål. Marinkårssoldaterna klättrade ner i sina landstigningsbåtar, som lade sig i formation och satte kurs mot stranden. Den första av många amerikanska invasioner från havet hade inletts.

Japanerna på den lilla ön Tulagi bet ifrån sig, men efter ett blodigt dygn hade samtliga dödats. På Guadalcanal mötte marinkårssoldaterna inget motstånd på stranden, och de amerikanska styrkorna vällde iland på stränderna.

”Ovanligt framgångsrikt”, noterade Vandegrift i sin rapport. ”Allt gick med samma lätthet och precision som en helt vanlig övning i fredstid.”

Med radiosändare drivna av bilbatterier sände kustobservatörerna viktig informa­tion till amerikanerna.

© Historical/Getty Images

Elvatusen lämnades i djungeln

Efter att ha kämpat sig genom sex kilometer djungel nådde Vandegrifts män till slut det japanska lägret, som låg öde. Japanerna, varav många inte var soldater utan endast arbetare, hade satt sig i säkerhet längre uppför kusten och lämnat kvar tonvis av förnödenheter. Amerikanerna skulle snart få nytta av fiendens ris och grävmaskiner, för katastrofen väntade en bit från Guadalcanals kust.

Ön bevakades av två amerikanska hangarfartyg, vars flygplan under det förs­ta dryga dygnet slog tillbaka åtskilliga japanska flyganfall. Under striderna gick emellertid 21 av de 99 jaktplanen ombord förlorade, vilket skrämde fartygens befälhavare, som ansåg att hans fartyg var viktigare än utfallet av operationerna på Salomonöarna.

Den 8 augusti drog han därför tillbaka sina båda flytande flygbaser, och endast en liten eskort av örlogsfartyg stannade kvar för att försvara invasionsflottan, som hade lossat endast en bråkdel av de förnödenheter och den materiel som skulle iland.

När de första marinkårssoldaterna nådde Guadalcanal mötte de inget motstånd. Sex månader senare hade de upplevt tragedier, död och förstörelse.

© Roger Viollet/Getty Images

Samma natt slog den japanska flottan till. En styrka dök upp ur mörkret, ­sänkte tre amerikanska och en australisk kryssare och försvann igen. Sjöslaget vid ön Savo var en katastrof och en förödmjukelse.

Nederlaget hade berövat transportskeppen deras sista skydd, så redan nästa morgon lättade de ankar och lämnade Guadalcanal med nästan fyllda lastrum. General Vandegrift lämnades kvar på ön med 11 000 man, som saknade mat, mediciner och taggtråd.

Japanernas skicklighet i nattlig strid överraskade de självsäkra ameri­kanska kaptenerna.

© Historical/Getty Images

Amiral King hade fått som han ville: styrkor hade satts iland på Salomonöarna. Det fanns emellertid inga planer för hur de skulle överleva i det påfrestande tropiska klimatet eller hur de skulle försvara sig, när japanerna beslutade sig för att sätta hårt mot hårt.

Amerikanerna satsade allt på att göra klart landningsbanan och omge den med en ring av försvarsställningar. Den 20 augusti hade arbetet kommit så långt att Guadalcanal fick sin egen flygstyrka i form av 31 jaktplan och bombplan.

”Nu kan de svinen få komma!” jublade en amerikansk soldat. Det var precis vad japanerna gjorde några timmar senare.

Endast ett fartyg överlevde striden med japanerna. Foton av dess skador hölls hemliga för allmänheten.

© Navsource.org

Amerikanerna tystade ner pinsam katastrof

På papperet var de allierade överlägsna på Guadalcanal, men under sommaren var det nära att gå snett. Det katastrofala slaget hölls hemligt för att garantera folkligt stöd för kriget.

Den amerikanska flottans största nederlag någonsin hölls hemligt i månader av amiral Ernest King. Folkets tro på seger – och hans egen karriär – fick inte ta skada av nyheter om allvarlig inkompetens inom flottan.

Den 9 augusti 1942 hade japanerna nämligen i skydd av mörkret lyckats slinka förbi de amerikanska jagare som patrullerade vid ön Savo utanför Guadalcanal. Med två salvor slog japanerna ut två kryssare. Efter det stävade japanerna vidare, medan de sköt det ena örlogsfartyget efter det andra i sank. Sedan vände den japanske amiralen kall­blodigt sin styrka och seglade iväg längs samma rutt som han tagit till ön.

När tidskriften Time i slutet av augusti nämnde slaget för första gången, hade flottan ännu inte offentliggjort några detaljer, så den patriotiske journalisten fyllde i luckorna med sina egna kreativa formuleringar och beskrev slaget som ”en näsbränna för japanerna”.

Först i december, när japanerna var på väg från Guadalcanal, vågade amiral King avslöja verkligheten för pressen. Taktiken fungerade. Hans medgivande noterades knappt, för under tiden hade USA:s flotta vunnit flera stora segrar.

Fyra allierade misstag gav japanerna segern

  • Allierade flygplan såg japanerna stäva mot Guadalcanal, men alla trodde att det endast handlade om en ofarlig konvoj av lastfartyg.

  • De allierade kaptenerna begrep sig inte på det nyutvecklade radarsystem som installerats på de amerikanska fartygen. Japanerna var därför som osynliga på radarskärmen.

  • Endast dårar anfaller i mörker, ansåg ameri­kanska och australiska befälhavare, som inte hade övat strid i mörker på flera månader. Japanerna tränade ständigt på att slåss nattetid.

  • De allierades radio var tyst under slaget. När de japanska granaterna slog ned slog ingen larm, och förvirring lamslog flottan under striden.

Japan slår tillbaka

Den japanska försvarsledningen tog tills vidare lätt på situationen på Guadalcanal. Man tolkade marinkårens landstigning som en nålsticksoperation. Ett japanskt regemente med knappt 2 500 man fick därför i uppgift att bege sig till ön och tränga ut amerikanerna.

Uppgiften gavs till översten och regementschefen Kiyanao Ichiki – en erfaren soldat, som betraktades som expert på infanteritaktik. Ichiki litade på sina förmågor, sina män och deras överlägsenhet över amerikanerna. Därför gav han order om anfall så snart den första tredjedelen av ­regementet kommit iland öster om amerikanernas flygbas.

Japanernas fanatism drev dem att rusa rakt mot den fientliga kulspruteelden.

© Keystone Pictures USA/Imageselect

Ichiki anföll först på natten, som ­japanerna hade för vana att göra, men på väg över ett vattendrag stoppades soldaterna av ett kulregn. Ameri­kanska kul­sprutor och kanoner massakrerade hela första anfallsvågen. Överste Ichiki svarade med ett granatkastarbombardemang, innan han satte in sina soldater i en ny stormning. Blodbadet fortsatte till soluppgången, då ljuset bara gjorde det lät­tare för amerikanerna att träffa.

”Vem som helst hade kunnat meja ner de där idioterna. De stod upp, för ­fasen! De hade inte ens förnuft nog att åla sig fram”, berättade en amerikansk kulspruteskytt senare.

Marinkårssoldaterna var lika förundrade över japanernas primitiva taktik som över deras fanatiska offervilja.

”Jag har aldrig hört talas om strider som denna”, skrev Vandegrift i sin rapport. ”De här människorna vägrar att ge upp. De sårade väntade på att vi skulle komma för att hjälpa dem – då sprängde de sig själva och de omkringstående i småbitar med en handgranat.”

De japanska räderna ledde till många strider med amerikanska fartyg i mörkret.

© Peter DeForest

Den nattliga Tokyoexpressen höll japanerna vid liv

Amerikanskt luftherravälde tvingade japanerna att föra soldater till Guadalcanal på snabba jagare, som dök upp efter solnedgången.

Japanerna var tvungna att föra soldater, materiel och mat till Guadalcanal iskydd av mörkret, för det var rena självmordet att skicka fartyg inom räckhåll för det amerikanska flyget i dagsljus. Endast jagarna var snabba nog för att slinka iväg igen innan solen gick upp. Amerikanerna kallade de nattliga ­räderna för ”Tokyoexpressen”. De gick nämligen enligt en fast tidtabell och via en fast rutt.

Nattransporterna var dock begränsade, för jagarna var inte byggda för att frakta tungt gods. Varje fartyg kunde transportera maximalt 150 man eller 30–40 ton förnödenheter.

Att föra ett helt regemente till Guadalcanal krävde därför flera turer, och det blev allt svårare att få in nog med proviant, efter hand som den japanska styrkan på ön växte.

Jagarna hade inte heller någon kaj som de kunde lägga till vid och lossa lasten. Därför lastades förnödenheter i stålfat och kastades i havet nära land, där de flöt omkring, tills soldaterna på land kunde hämta dem. Metoden ­visade sig så osäker att mer än hälften av faten inte kom iland.

Flottan fick vädja om hjälp

Efter överste Ichikis nederlag fortsatte det japanska överkommandot att bygga upp en slagkraftig styrka, som skulle driva bort amerikanerna från Guadal­canal. Under den följande månaden utkämpade amerikanska och japanska patruller flera strider i djungeln, och högt ovanför dem utkämpades flygdueller, när japanska bombplan och deras jakteskorter angreps. De ständiga förlusterna slet på båda flygstyrkorna, men amerikanska ­piloter kunde nödlanda nära sin bas. ­Japanerna hade däremot långt hem, och många kraschade i havet.

Vågorna slukade även otaliga skepp, som sänktes när de förde förnödenheter till ön. Flottorna kämpade om herraväldet i det omgivande Stilla ­havet, och i striderna miste båda sidor flera av sina dyrbara hangarfartyg.

Amiral King insåg att det han hade önskat sig under våren hade vuxit honom över huvudet. Slaget om Guadal­canal krävde så mycket resurser att flottan inte kunde klara uppgiften på egen hand.

Omständig­heterna tvingade King att be armén om ­soldater och flygplan för att avlösa de utslitna förbanden på ön. Som tur var hade kampen om Guadalcanal ­antagit så stor symbolisk betydelse i amerikansk press att en reträtt inte ­längre var möjlig. Pressad av den allmänna opinionen blev presidenten tvungen att ge sitt stöd åt en utökad insats.

Samtidigt var de japanska militära strategerna fast övertygade om att amerikanerna hade endast ett fåtal män till sitt förfogande, och att de var så försvagade att en tillräckligt kraftig knuff skulle kasta ut dem i havet. Därmed var scenen förberedd för slagets avgörande fas.

Amerikanerna var inte rustade för djungeln

Japanernas slutgiltiga attack

I oktober 1942 uppgick japanernas ­styrka på Guadalcanal till 20 000 man. Enligt sina egna underrättelserapporter var de nu dubbelt så många som amerikanerna – och redo för slutstriden. Siffrorna var emellertid helt fel: I själva verket hade amerikanerna 23 000 soldater för att försvara den vid det här laget kraftigt utbyggda flygbasen.

Japanernas operation inleddes den 13 oktober, när två japanska slagkryssare seglade längs kusten, medan de utsatte amerikanerna för det dittills värsta bombardemanget: På basen förvandlades 48 plan till skrot, och stora lager av bensin försvann i ett eldhav.

Krigsveteraner trodde på odödlighet

Från dolda ställningar i djungeln stämde japanska kanon­er med lång räckvidd in, och förstörelsen gjorde det svårt för de ameri­kanska planen att lyfta. Nu var det upp till de japanska soldaterna på marken att dra nytta av ögonblicket.

Angreppet kom emellertid aldrig. De japanska soldaterna var fortfarande på väg genom djungeln och de låg långt efter i förhållande till tidtabellen. De hade endast sporadisk kontakt med andra enheter, eftersom den kompakta växtligheten störde radiosignalerna, och att koordinera en förändring av datumet för anfallet var omöjligt. Den planerade avlednings­attacken vid kusten inleddes därför en dag för tidigt och ledde till svåra japanska förluster utan några vinster.

”Det är 3 000 japaner mellan dig och mig.” Några minuter innan angreppet upptäckte en amerikansk sergeant de smygande japanerna.

Avgörandet föll

Först natten till den 25 oktober inledde den japanske generalen Masao Maruyama huvudanfallet från djungeln. Mycket hade gått snett i förhållande till planen, men han hade lyckats få fram sina 7 000 man genom djungeln, utan att ameri­kanerna hade upptäckt dem.

Det regnade över slagfältet, när japanerna gjorde sig klara att anfalla. Regnet dämpade ljudet medan soldaterna smög ­genom mörkret till sina startpositioner. Trots det upptäcktes de av en amerikansk ­sergeant, som låg i en dold ställning framför resten av försvarslinjen.

”Överste”, viskade sergeanten nervöst i luren på sin fälttelefon.

”Det är 3 000 japaner mellan dig och mig.”

”Är du säker?” frågade överste ­Puller, som förde befäl över ställningarna längs försvarslinjen.

”Fullkomligt.”

När amerikanerna satte in stridsvagnen M3 Stuart på Guadalcanal var det första ­gången stridsvagnar användes i djungeln.

© Don Millsap

Puller hann knappt slå larm, förrän de första japanska enheterna gick till anfall. Japanerna ryckte fram med bajonetter på sina gevär, genomsyrade av en vilja att segra till varje pris. Att koordinera anfallet i mörkret var omöjligt, så general Maruyamas styrkor slog till mot den amerikanska linjen efter hand som de kom fram till slagfältet.

Precis som under de föregående striderna led angriparna enorma förluster till amerikanernas kulsprutor och handgranater. Våg efter våg vacklade och avstannade i blodbadet.

Då drabbades en av amerikanernas kulsprutor av eldavbrott. Japanerna utnyttjade uppehållet i kulregnet och stormade fram. De stack ner amerikanerna i ställningen, innan de rusade vidare. Det stora ­japanska genombrottet verkade vara inom räckhåll. En liten grupp amerikanska soldater stängde dock hålet bakom ­angriparna, och alla nya framstötar avvisades med en mördande eld.

”Ni har väl bajonetter, eller hur?” Överste Fuller till sina män under japanernas banzai-angrepp.

Striden fortsatte i timmar, tills marinkårssoldaterna började få slut på ammunition. Via radion bad de om tillåtelse att dra sig tillbaka.

”Ni har väl bajonetter, eller hur?” frågade överste Fuller korthugget.

”Ja, naturligtvis, överste”.

”Bra, håll stånd då”, löd ordern från Fuller, som avslutade samtalet.

Bristen på ammunition var dock betydligt värre hos japanerna, för många av dem hade kastat det mesta ifrån sig under marschen genom djungeln för att spara på krafterna. En del av dem inledde anfallet med endast 15 patroner.

Amerikanerna kunde å sin sida kontinuerligt skicka förstärkningar och materiel till hotade ställningar.

Några fler japanska genombrott skedde inte, och i gryningen besegrade Vandegrifts reserver de sista japanerna. Anfallet hade varit ännu en militär katastrof för de övermodiga japanska styrkorna. Mer än 2 000 man hade stupat mot endast 80 på amerikansk sida.

Malariamyggor krävde fler amerikanska soldatliv än japanska kulor.

© The National Archives

Malaria var soldaternas värsta fiende

Både de amerikanska och de japanska styrkorna led av förhållandena på Guadalcanal. I synnerhet den tropiska sjukdomen gjorde många soldater på båda sidor oförmögna att slåss. Myggorna infekterade soldaternas blod med ­malariaparasiter, som orsakade hög feber och i värsta fall ledde till döden.

Medicin var en bristvara på båda sidor. I synnerhet amerikanerna hade stora svårigheter, eftersom de inte kunde få fram kinin, som 1942 var den effektivaste och vanligaste typen av malariamedicin. Nästan allt kinin kom nämligen från ön Java, som ­japan­erna precis hade erövrat.

Amerikanerna använde i stället läkemedlet Atabrine, men det var inte lika effektivt som kinin. Många soldater struntade dessutom i att ta sin medicin, eftersom det ryktades att den kunde leda till impotens. Därför dolde ­soldat­erna diskret pillret under tungan, tills de kunde spotta ut det.

Marinkåren avlöstes

Med amerikanernas envisa försvar i ­oktober vann de till slut slaget om Guadalcanal. Generalerna i Japan insåg att ytter­ligare operationer på ön bara skulle kosta ännu fler soldater, flygplan och fartyg, som inte kunde undvaras.

Hädanefter slogs japanerna på ­Guadalcanal endast för att försvara sig. De bjöd som alltid hårt motstånd, men ställningarna kunde inte hållas. Efter en segdragen strid genom djungeln gavs ordern om japansk evakuering i januari 1943.

Mer än 25 000 japanska soldater dog på Guadalcanal på grund av meningslösa angrepp och usla villkor.

© Shutterstock

Vid det laget var general Vandegrift och hans marinkårssoldater inte kvar på ön. Armén hade tagit över, och den utmattade 1:a marinkårsdivisionen vilade ut i Austra­lien. Vandegrift deltog i ytterligare ­invasioner i Stilla havet, innan han 1944 förflyttades till Washington D.C. för att ta över ­posten som överbefälhavare för hela marinkåren.

Tillsammans med den stora seger som amerikanerna vann vid Midway under ­sommaren 1942 blev Guadalcanal ­vänd­punkten i kriget i Stilla havet. Japan­er­nas framgång hade tagit slut, och deras offensiv hejdats – nu inleddes USA:s långa fälttåg från ö till ö med kurs mot Tokyo.

Marinkåren gick i bräschen under otaliga landstigningar, och efter kriget kom belöningen. Styrkan blev en självständig vapengren likställd med armén, flottan och flygvapnet.