Sista skansen i Stilla havet: Japan angriper Guadalcanal

För många av de ­amerikanska marinkårssoldater som bemannade ställningarna av gropar omgivna av sandsäckar på höjdryg­gen höll inte nerverna. Skrämda och chockade rusade männen bakåt för att komma bort från oväsendet och fasorna. Varenda man behövdes emellertid denna septembernatt 1942, för ett ­nederlag skulle innebära att styrkan på Guadalcanal utplånades helt.

”Tillbaka till era poster!” vrålade en amerikansk major. ”Det enda japanerna har är det som ni saknar: mod!”

Marinkårssoldaterna tvingades tillbaka till sina ställningar, där de återupptog slakten, och till slut hade de inte fler japaner framför sig. Endast de döda och sårade låg kvar på sluttningen.

Japanerna försökte igen, men de kom inte över höjdryggen, som låg bara en kilometer från den amerikanska flygbasen Henderson Field. Denna primitiva flygbas var nyckeln till Guadalcanal och därmed till Salomonöarna och herraväldet över hela sydvästra Stilla havet. På generalernas kartor var ön bara en liten prick, men i sex månader utkämpade ameri­kanska soldater en konstant kamp mot ­japanerna på den pricken.

VIDEO: Djungeln grusade japanernas planer

I oktober 1942 inleder japanerna sitt dittills största angrepp mot Guadalcanal. Amerikanernas flygbas ska erövras en gång för alla genom ett djärvt överraskningsangrepp. Den japanska anfallsplanen har räknat med allt – utom den ogästvänliga naturen på den tropiska ön.

Amiral ville ha eget slagfält

Under andra världskrigets första fas hade japanerna gått från seger till seger i Stilla havet. En känsla av oövervinnelighet rådde i den kejserliga flottans högkvarter, där amiralerna i april 1942 beslutade sig för att även inta Salomonöarna. De började från norr och fort­satte sedan från ö till ö mot Guadalcanal, där en flygplats skulle an­läg­gas. Med denna framstöt ville japanerna skära av sjövägen mellan Au­stra­lien och den a­me­ri­kan­s­ka västkusten och ­därmed stänga ute USA från Sydostasiens råvaror.

I Washington spreds oron, när rapporten om att japanerna nått Guadalcanal nådde fram. För den amerikanska flottans chef Ernest King blandades oron dock med ett stänk av tillfredsställelse.

Kort tid dessförinnan hade USA:s president Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill nämligen kommit överens om att de först skulle krossa Nazityskland, och efter det göra upp räkningen med Japan. Det var inte en strategi som tilltalade King, eftersom den innebar att flottan skulle få spela andra­fiolen i flera år. Han efterlyste därför ett slagfält där flottans offensiva styrka och transportkapacitet var avgörande.

I Kings ögon utgjorde Salomonöarna en perfekt möjlighet att ifrågasätta ”Tyskland först”-strategin. Utan att överdriva kunde han peka på att det skulle få allvarliga konsekvenser, om japan­ernas o­pe­ra­tio­ner inte stoppades. Arméns chefer fick böja sig, men vägrade att bidra med styrkor för ett motdrag. Presidenten gav sin tillåtelse, men endast på villkor att operationen skulle vara liten och kräva få resurser.

Flottan improviserade sig i land

Amiral King visste inte var på Salomon­öarna han skulle slå till mot japanerna. När slaget kom skulle det emellertid levereras av marinkårens 1:a division, som våren 1942 var hans enda reserv. Dittills hade styrkan endast fungerat som ett slags genomgångsläger för andra ameri­kanska förband och kunde knappast beskrivas som redo för strid.

Kårens general, Alexander Vandegrift, var därför lindrigt uttryckt förbluffad, när han fick order att segla från USA till Nya Zeeland med hela sin division. Knappt hade 1:a marinkårsdivisionen anlänt förrän amiral King befallde att Vandegrift skulle erövra Tulagi i Salomonöarna redan den 1 augusti.

Generalen hade nästan ingen tid på sig att förbereda styrkorna, samla in underrättelser om fiendens styrkor och studera landskapet kring sina mål. Med feberaktig frenesi fick han och de amerikanska befälhavarna i Stilla ­havet improvisera, medan de vädjade till King om mer tid. Amiralen gick till slut med på att ge dem ytterligare sex dagar.

Den 7 augusti låg en hastigt sammansatt flotta utanför Tulagi och den större grannön Guadalcanal, som under planeringen hade tillfogats som mål. Marinkårssoldaterna klättrade ner i sina landstigningsbåtar, som lade sig i formation och satte kurs mot stranden. Den första av många amerikanska invasioner från havet hade inletts.

Japanerna på den lilla ön Tulagi bet ifrån sig, men efter ett blodigt dygn hade samtliga dödats. På Guadalcanal mötte marinkårssoldaterna inget motstånd på stranden, och de amerikanska styrkorna vällde iland på stränderna.

”Ovanligt framgångsrikt”, noterade Vandegrift i sin rapport. ”Allt gick med samma lätthet och precision som en helt vanlig övning i fredstid.”

Elvatusen lämnades i djungeln

Efter att ha kämpat sig genom sex kilometer djungel nådde Vandegrifts män till slut det japanska lägret, som låg öde. Japanerna, varav många inte var soldater utan endast arbetare, hade satt sig i säkerhet längre uppför kusten och lämnat kvar tonvis av förnödenheter. Amerikanerna skulle snart få nytta av fiendens ris och grävmaskiner, för katastrofen väntade en bit från Guadalcanals kust.

Ön bevakades av två amerikanska hangarfartyg, vars flygplan under det förs­ta dryga dygnet slog tillbaka åtskilliga japanska flyganfall. Under striderna gick emellertid 21 av de 99 jaktplanen ombord förlorade, vilket skrämde fartygens befälhavare, som ansåg att hans fartyg var viktigare än utfallet av operationerna på Salomonöarna.

Den 8 augusti drog han därför tillbaka sina båda flytande flygbaser, och endast en liten eskort av örlogsfartyg stannade kvar för att försvara invasionsflottan, som hade lossat endast en bråkdel av de förnödenheter och den materiel som skulle iland.

Samma natt slog den japanska flottan till. En styrka dök upp ur mörkret, ­sänkte tre amerikanska och en australisk kryssare och försvann igen. Sjöslaget vid ön Savo var en katastrof och en förödmjukelse.

Nederlaget hade berövat transportskeppen deras sista skydd, så redan nästa morgon lättade de ankar och lämnade Guadalcanal med nästan fyllda lastrum. General Vandegrift lämnades kvar på ön med 11 000 man, som saknade mat, mediciner och taggtråd.

Amiral King hade fått som han ville: styrkor hade satts iland på Salomonöarna. Det fanns emellertid inga planer för hur de skulle överleva i det påfrestande tropiska klimatet eller hur de skulle försvara sig, när japanerna beslutade sig för att sätta hårt mot hårt.

Amerikanerna satsade allt på att göra klart landningsbanan och omge den med en ring av försvarsställningar. Den 20 augusti hade arbetet kommit så långt att Guadalcanal fick sin egen flygstyrka i form av 31 jaktplan och bombplan.

”Nu kan de svinen få komma!” jublade en amerikansk soldat. Det var precis vad japanerna gjorde några timmar senare.

Japan slår tillbaka

Den japanska försvarsledningen tog tills vidare lätt på situationen på Guadalcanal. Man tolkade marinkårens landstigning som en nålsticksoperation. Ett japanskt regemente med knappt 2 500 man fick därför i uppgift att bege sig till ön och tränga ut amerikanerna.

Uppgiften gavs till översten och regementschefen Kiyanao Ichiki – en erfaren soldat, som betraktades som expert på infanteritaktik. Ichiki litade på sina förmågor, sina män och deras överlägsenhet över amerikanerna. Därför gav han order om anfall så snart den första tredjedelen av ­regementet kommit iland öster om amerikanernas flygbas.

Ichiki anföll först på natten, som ­japanerna hade för vana att göra, men på väg över ett vattendrag stoppades soldaterna av ett kulregn. Ameri­kanska kul­sprutor och kanoner massakrerade hela första anfallsvågen. Överste Ichiki svarade med ett granatkastarbombardemang, innan han satte in sina soldater i en ny stormning. Blodbadet fortsatte till soluppgången, då ljuset bara gjorde det lät­tare för amerikanerna att träffa.

”Vem som helst hade kunnat meja ner de där idioterna. De stod upp, för ­fasen! De hade inte ens förnuft nog att åla sig fram”, berättade en amerikansk kulspruteskytt senare.

Marinkårssoldaterna var lika förundrade över japanernas primitiva taktik som över deras fanatiska offervilja.

”Jag har aldrig hört talas om strider som denna”, skrev Vandegrift i sin rapport. ”De här människorna vägrar att ge upp. De sårade väntade på att vi skulle komma för att hjälpa dem – då sprängde de sig själva och de omkringstående i småbitar med en handgranat.”

Flottan fick vädja om hjälp

Efter överste Ichikis nederlag fortsatte det japanska överkommandot att bygga upp en slagkraftig styrka, som skulle driva bort amerikanerna från Guadal­canal. Under den följande månaden utkämpade amerikanska och japanska patruller flera strider i djungeln, och högt ovanför dem utkämpades flygdueller, när japanska bombplan och deras jakteskorter angreps. De ständiga förlusterna slet på båda flygstyrkorna, men amerikanska ­piloter kunde nödlanda nära sin bas. ­Japanerna hade däremot långt hem, och många kraschade i havet.

Vågorna slukade även otaliga skepp, som sänktes när de förde förnödenheter till ön. Flottorna kämpade om herraväldet i det omgivande Stilla ­havet, och i striderna miste båda sidor flera av sina dyrbara hangarfartyg.

Amiral King insåg att det han hade önskat sig under våren hade vuxit honom över huvudet. Slaget om Guadal­canal krävde så mycket resurser att flottan inte kunde klara uppgiften på egen hand.

Omständig­heterna tvingade King att be armén om ­soldater och flygplan för att avlösa de utslitna förbanden på ön. Som tur var hade kampen om Guadalcanal ­antagit så stor symbolisk betydelse i amerikansk press att en reträtt inte ­längre var möjlig. Pressad av den allmänna opinionen blev presidenten tvungen att ge sitt stöd åt en utökad insats.

Samtidigt var de japanska militära strategerna fast övertygade om att amerikanerna hade endast ett fåtal män till sitt förfogande, och att de var så försvagade att en tillräckligt kraftig knuff skulle kasta ut dem i havet. Därmed var scenen förberedd för slagets avgörande fas.

Amerikanerna var inte rustade för djungeln

Japanernas slutgiltiga attack

I oktober 1942 uppgick japanernas ­styrka på Guadalcanal till 20 000 man. Enligt sina egna underrättelserapporter var de nu dubbelt så många som amerikanerna – och redo för slutstriden. Siffrorna var emellertid helt fel: I själva verket hade amerikanerna 23 000 soldater för att försvara den vid det här laget kraftigt utbyggda flygbasen.

Japanernas operation inleddes den 13 oktober, när två japanska slagkryssare seglade längs kusten, medan de utsatte amerikanerna för det dittills värsta bombardemanget: På basen förvandlades 48 plan till skrot, och stora lager av bensin försvann i ett eldhav.

Krigsveteraner trodde på odödlighet

Från dolda ställningar i djungeln stämde japanska kanon­er med lång räckvidd in, och förstörelsen gjorde det svårt för de ameri­kanska planen att lyfta. Nu var det upp till de japanska soldaterna på marken att dra nytta av ögonblicket.

Angreppet kom emellertid aldrig. De japanska soldaterna var fortfarande på väg genom djungeln och de låg långt efter i förhållande till tidtabellen. De hade endast sporadisk kontakt med andra enheter, eftersom den kompakta växtligheten störde radiosignalerna, och att koordinera en förändring av datumet för anfallet var omöjligt. Den planerade avlednings­attacken vid kusten inleddes därför en dag för tidigt och ledde till svåra japanska förluster utan några vinster.

Avgörandet föll

Först natten till den 25 oktober inledde den japanske generalen Masao Maruyama huvudanfallet från djungeln. Mycket hade gått snett i förhållande till planen, men han hade lyckats få fram sina 7 000 man genom djungeln, utan att ameri­kanerna hade upptäckt dem.

Det regnade över slagfältet, när japanerna gjorde sig klara att anfalla. Regnet dämpade ljudet medan soldaterna smög ­genom mörkret till sina startpositioner. Trots det upptäcktes de av en amerikansk ­sergeant, som låg i en dold ställning framför resten av försvarslinjen.

”Överste”, viskade sergeanten nervöst i luren på sin fälttelefon.

”Det är 3 000 japaner mellan dig och mig.”

”Är du säker?” frågade överste ­Puller, som förde befäl över ställningarna längs försvarslinjen.

”Fullkomligt.”

Puller hann knappt slå larm, förrän de första japanska enheterna gick till anfall. Japanerna ryckte fram med bajonetter på sina gevär, genomsyrade av en vilja att segra till varje pris. Att koordinera anfallet i mörkret var omöjligt, så general Maruyamas styrkor slog till mot den amerikanska linjen efter hand som de kom fram till slagfältet.

Precis som under de föregående striderna led angriparna enorma förluster till amerikanernas kulsprutor och handgranater. Våg efter våg vacklade och avstannade i blodbadet.

Då drabbades en av amerikanernas kulsprutor av eldavbrott. Japanerna utnyttjade uppehållet i kulregnet och stormade fram. De stack ner amerikanerna i ställningen, innan de rusade vidare. Det stora ­japanska genombrottet verkade vara inom räckhåll. En liten grupp amerikanska soldater stängde dock hålet bakom ­angriparna, och alla nya framstötar avvisades med en mördande eld.

Striden fortsatte i timmar, tills marinkårssoldaterna började få slut på ammunition. Via radion bad de om tillåtelse att dra sig tillbaka.

”Ni har väl bajonetter, eller hur?” frågade överste Fuller korthugget.

”Ja, naturligtvis, överste”.

”Bra, håll stånd då”, löd ordern från Fuller, som avslutade samtalet.

Bristen på ammunition var dock betydligt värre hos japanerna, för många av dem hade kastat det mesta ifrån sig under marschen genom djungeln för att spara på krafterna. En del av dem inledde anfallet med endast 15 patroner.

Amerikanerna kunde å sin sida kontinuerligt skicka förstärkningar och materiel till hotade ställningar.

Några fler japanska genombrott skedde inte, och i gryningen besegrade Vandegrifts reserver de sista japanerna. Anfallet hade varit ännu en militär katastrof för de övermodiga japanska styrkorna. Mer än 2 000 man hade stupat mot endast 80 på amerikansk sida.

Marinkåren avlöstes

Med amerikanernas envisa försvar i ­oktober vann de till slut slaget om Guadalcanal. Generalerna i Japan insåg att ytter­ligare operationer på ön bara skulle kosta ännu fler soldater, flygplan och fartyg, som inte kunde undvaras.

Hädanefter slogs japanerna på ­Guadalcanal endast för att försvara sig. De bjöd som alltid hårt motstånd, men ställningarna kunde inte hållas. Efter en segdragen strid genom djungeln gavs ordern om japansk evakuering i januari 1943.

Vid det laget var general Vandegrift och hans marinkårssoldater inte kvar på ön. Armén hade tagit över, och den utmattade 1:a marinkårsdivisionen vilade ut i Austra­lien. Vandegrift deltog i ytterligare ­invasioner i Stilla havet, innan han 1944 förflyttades till Washington D.C. för att ta över ­posten som överbefälhavare för hela marinkåren.

Tillsammans med den stora seger som amerikanerna vann vid Midway under ­sommaren 1942 blev Guadalcanal ­vänd­punkten i kriget i Stilla havet. Japan­er­nas framgång hade tagit slut, och deras offensiv hejdats – nu inleddes USA:s långa fälttåg från ö till ö med kurs mot Tokyo.

Marinkåren gick i bräschen under otaliga landstigningar, och efter kriget kom belöningen. Styrkan blev en självständig vapengren likställd med armén, flottan och flygvapnet.