”Riksdagen intogs rum för rum”

Stämmer det att den nazistiska diktaturen 1945 lade sina sista krafter på att försvara demokratins högborg?

Stämmer det att den nazistiska diktaturen 1945 lade sina sista krafter på att försvara demokratins högborg?

SZ-photo/Imageselect

Den berömde historikern Antony ­Bee­vor håller inte igen, när han beskriver striderna om riksdagshuset i sin bok Berlin – slutstriden 1945: ”Ännu fler ­artilleripjäser och ­stridsvagnar ­rullade fram till platsen. Katjusja­­batterier och cirka 90 kanoner sköt oavbrutet mot riksdagen.”

På kvällen den 30 april var byggnaden uppmjukad: ”Man lyckades till slut tränga in i den stora hallen, men de tyska försvararna kastade handgranater och avfyrade Panzerfaust från balkongerna på våningarna högre upp. En av angriparna, löjtnant Beljaev, mindes tydligt hur det hade sprutat blod på de enorma pelarna.”

Riksdagen var illa åtgången efter striderna i Berlin.

© No 5 Army Film & Photographic Unit, Hewitt/Wikimedia

Liknande bloddrypande berättelser finns i många andra böcker och på nätet – ­gemensamt för dessa texter är att de bygger på ryska källor. De tyska soldaterna kommer aldrig till tals.

En annan syn på striderna framkom 2010, när Världens Historia intervjuade Ernst Bittcher. Som 16-åring var han luftvärnsmedhjälpare och befann sig utanför riksdagshuset.

Han upplevde en timmes häftig eldgivning vid lunchtid den 30 april, sedan var allt lugnt, och Ernst skickades iväg med mat och kaffe till soldaterna. Officiellt föll byggnaden två dagar senare.

”Det var så tyst att man hörde fågelsång”, ­berättade Bittcher, som antog att alla författare till böcker om riksdagshusstriden skriver av varandra och sväljer den ryska versionen med hull och hår: ”Huvudsaken är alltid att det kämpades, skreks och blöddes”, sa Ernst Bittcher med en axelryckning.

©

  • Tyskarna gav upp först när riksdagen fallit
    Det finns ett tidsmässigt sammanträffande mellan Röda arméns påstådda erövring av ­riksdagshuset den 2 maj och de fredsförhandlingar som Berlins kommendant general Weidling ­inledde samma morgon.

  • Starkt motståndsfäste
    Riksdagen var kraftigt befäst, berättade de framryckande ryssarna. Byggnadens fönster var igenmurade, och på Königsplatz utanför hade en djup vallgrav anlagts.

  • Ingen har sagt emot ryssarna
    Under årtiondena efter kriget har överlevande tyskar haft möjlighet att korrigera skildringarna av ­striden. Ingen har sagt något.

©

  • Det var ingen vallgrav
    Den djupa vallgrav som ryssarna beskrev var i själva verket en kollapsad tunnel, som ingick i huvudstadens stora trafiksystem. Tunneln fylldes med vatten från Spree.

  • Riksdagen saknade betydelse
    Efter Hitlers maktövertagande 1933 miste parlamentet sin ­betydelse. Betydligt viktigare var ministe­rierna på Wilhelmstrasse och inte minst Führerbunkern, som Röda armén inte kände till i slutet av april 1945.

  • Var finns de tyska vittnena?
    Att inga tyskar har protesterat kan ha en väldigt enkel förklaring: De var så få, och ingen har tillskrivit deras mer odramatiska skildringar någon betydelse.

SLUTSATS: Röda armén behövde en ursäkt inför Stalin

Efter hand som det stod klart för alla att Nazityskland stod inför en omedelbar kollaps, mattades stridslusten av bland de ryska soldaterna.

Ingen ville dö under krigets sista dagar, men Röda arméns generaler hade lovat Stalin att erövra Berlin till den kommunistiska festdagen den 1 maj, och därmed hade generalerna ett problem: Den långsamma framryckningen krävde en trovärdig förklaring – och enklast var att hävda att tyskarna envist vägrade att ge upp sin huvudstad. Som kuliss var ­riksdagshuset ett perfekt val, för byggnaden var känd i Sovjet.

I Moskva inväntade Stalin otåligt Berlins fall. Hans generaler friserade sanningen.

© iNTERFOTO TV-Yesterday/Imageselect

En av de överdrifter som är lättast att genomskåda i Antony Beevors bok är uppgiften om de cirka 90 kanoner som ”sköt oavbrutet mot riksdagen” en hel dag – ­utöver stridsvagnar och raket­batterier.

Ska man tro på siffrorna måste mer än 30 000 granater ha avfyrats.