Redan i mars 1943 fattade Stavka, den sovjetiska försvarsmaktens högkvarter, misstankar om att tyskarna planerade att inta Kursk. Stalin beordrade 300 000 arbetare att konstruera ett sinnrikt försvarssystem av minfält, stridsvagnsvärn, skyttegravar och strategiska utkikspunkter, där de sovjetiska soldaterna kunde lägga sig i bakhåll.

Pansarslaget vid Kursk var historiens största

I en sista krampryckning på östfronten beordrar Hitler år 1943 tyska armén att inta staden Kursk. Men Röda armén är väl förberedd. Slaget om Kursk når sin kulmen då tusentals stridsvagnar drabbar samman söder om staden.

25 september 2019 av Jeppe Nybye

Den ryske soldaten Pavel Krylov öppnar ögonen och tittar yrvaket på silhuetten av en person som försöker ruska honom ur sömnen.

”Vakna!” lyder ordern i den trånga skyttegraven utanför byn Prochorovka, cirka 10 mil söder om storstaden Kursk i Ryssland. Efter mer än en vecka av uppslitande strider mot tyska styrkor på östfronten är den 20-årige Pavel Krylov mycket trött, och väckningen före gryningen den 12 juli 1943 förebådar ännu en dag på slagfältet.

”En timme till anfall. Ät!” kommenderar det okända befälet. 

Ända till sin dödsdag ska Pavel Krylov komma att minnas den här dagen som den värsta i hela sitt liv. Snart kommer historiens största pansarslag att förvandla traktens vackra, gyllene sädesfält till ett blodigt inferno. 

Hitler beordrade 2 928 stridsvagnar och kanoner att erövra det framskjutna frontavsnittet kring Kursk. Angreppet var Tysklands största stridsvagnsoffensiv på östfronten.

© Ullstein Bild

Kniptång ska knäcka fienden

Drygt en vecka tidigare, den 4 juli 1943, har de tyska befälhavarna vid östfronten beordrat sina styrkor framåt i en storstilad sommaroffensiv som ska ge Nazityskland övertaget i öster och återupprätta moralen efter det svidande nederlaget vid Stalingrad ett halvår tidigare. 

Tredje rikets främste strateg, Erich von Manstein, har planerat en kniptångs­manöver med kodnamnet Operation ­Zitadelle, då Röda armén ska omringas på det framskjutna frontavsnittet vid Kursk. 

På så sätt tänker tyskarna minska Sovjetunionens möjligheter till en sommaroffensiv, förkorta frontlinjen och ge de krigströtta tyska trupperna en välbehövlig paus. I bästa blitzkrieg-stil tänker tyskarna övermanna fienden genom snabba överraskningsangrepp.

Men på andra sidan fronten har Sovjetunionens obesegrade marskalk Georgij Zjukov med hjälp av en hemlig agent inne hos fienden redan känt till tyskarnas planer i flera månader.

Mottagandet som ska knäcka tyska armén en gång för alla är noga planerat. Med sina sex försvarslinjer ska Röda armén trötta ut angriparna och samtidigt förstöra de fruktade stridsvagnarna som utgör ryggraden i den tyska krigsmakten. 

Tyskarna kan skjuta hur mycket de vill; för varje stupad sovjetisk soldat kommer fem nya att kliva fram. Zjukov vet att priset för denna utmattningsstrategi kommer att bli oerhört högt, både i materiel och människoliv. Men till skillnad från tyskarna kan Sovjetunionen snabbt ersätta det som gått förlorat. Nazityskland kommer däremot att mista sin slagkraft på östfronten för alltid.

Tyskarna bryter igenom försvaret

Med generalöverste Walter Model och generalöverste Hermann Hoth i spetsen från norr respektive söder tar sig de tyska styrkorna genom försvarslinjerna redan den 5 juli. 

Men även om Hermann Hoth och hans soldater kämpar sig 25 km framåt mot Kursk söderifrån är den sovjetiska arméledningen lugn. 

Tyskarna har visserligen brutit igenom de tre första och starkast befästa försvarslinjerna, men det finns fortfarande tre kvar. Och snart kommer generallöjtnant Pavel Rotmistrov att stoppa dem för gott utanför byn Prochorovka. Allt enligt planerna.

”Varenda officer och soldat ska känna betydelsen av detta anfall. Segern vid Kursk ska bli en fyrbåk för världen.” Adolf Hitler strax före slaget vid Kursk.

© Ullstein Bild

Luftwaffe överraskar sovjetstyrkor

En morgon kommer Pavel Rotmistrov skumpande fram genom Prochorovka i sin bil. Hårda strider har rasat i sju dagar, men så här precis före gryningen den 12 juli 1943 är det fortfarande lugnt på slagfältet. 

Generallöjtnanten stannar inte förrän han kommit fram till 29:e stridsvagnskårens position söder om den lilla byn, som ligger bland frukt­träden uppe på en höjd. Härifrån har Rotmistrov en perfekt överblick över slagfältet där floden Psel slingrar sig som en orm genom fälten med mogen säd. 

Han sveper med kikaren över sovjetstyrkorna och låter därefter blicken falla på fienden. Omkring 600 stridsvagnar ur tre SS-pansardivisioner står mittemot honom. Själv har han 900.

Generallöjtnantens män verkar otåliga. Men just när klockan passerar 06.00 och han ska utfärda ordern om det planerade överraskningsangreppet, dyker en svärm tyska jaktplan upp som ett svart moln på den redan molniga himlen. 

Efter dem kommer en mängd bomb­plan – tyskarna har hunnit före honom. Det oroväckande lugna slag­fältet vaknar plötsligt till liv med ett öronbedövande dån när bomberna börjar hagla ned över de sovjetiska trupperna. Rotmistrov ser att de tyska stridsvagnarna sätter fart – med kurs rakt mot hans linjer.

I skyttegraven hos den sovjetiske soldaten Pavel Krylov, som fick ett så bryskt uppvaknande tidigare, gör sig männen redo att storma fram mot fienden. I ögonvrån skymtar Krylov plötsligt en av de tyska störtbombarna – en Stuka – precis innan det dyker och släpper sin dödliga last.

Han hör bara ett varningsrop och sedan ser han hur marken framför honom lyfts upp. Om Krylov inte visste bättre skulle han kunnat tro att det var en jätte som lyft upp slagfältet och skakat det. Han uppfattar en order om att hålla stånd. 

Krylov har knappt hunnit hämta sig från smällen när han blickar fram emot fiendens linjer. Till sin fasa ser han en tät linje av tyska stridsvagnar närma sig likt en tidvattenvåg.

Pavel Rotmistrovs plan om att slå till först har gått om intet. Enda trösten just nu för generallöjtnanten är att de tyska stridsvagnarna kör rakt in i den orkan av granater och raketer som egentligen skulle föregått hans egen överraskningsattack. 

De tyska stridsvagnarna, med de fruktade Tiger I i spetsen, sprider ut sig för att inte bli så enkla mål. Larvbanden virvlar upp jord och damm på de gula sädesfälten, som snart börjar brinna. Klockan 06.30 upphör den sovjetiska beskjutningen som planerat, och Rotmistrov ger order om att anfalla.

”Stal! Stal! Stal”, stål, stål stål, vrålar han och de sovjetiska stridsvagnarna sätter av. De får upp farten och dundrar fram emot fienden. 

Rotmistrov har på förhand beordrat sina stridsvagns­förare att ”köra som fan” annars riskerar de att sprängas i bitar av de tyska stridsvagnarnas 88 mm-kanoner, som har lång räckvidd, långt innan striden ens hinner börja.

Grå-lila rök varslar om anfall

Vid sjutiden, på andra sidan fronten, försöker SS-kompanichefen Rudolf von Ribbentrop överblicka slagfältet uppifrån utkiksplatsen i sin Panzer IV-stridsvagn. 

Han är son till Nazitysklands utrikesminister och har trots att han bara är 22 år gammal redan utmärkt sig i strid mot Röda armén i Finland. Framför honom, bakom en bred kulle, stiger det upp moln av avgaser. Längs hela backkrönet ser han samma grå-lila rök. Det kan bara betyda en sak: de sovjetiska strids­vagnarna närmar sig.

Över radion beordrar Ribbentrop genast sitt kompani att köra uppför sluttningen, och uppe på toppen upptäcker han den första sovjetiska T-34:an som försöker skära av några tyska infanterister på en kulle 200 meter längre fram. 

Ribbentrops män är erfarna och faller genast in i den välkända rutinen: Deras stridsvagn stannar till, Ribbentrop pekar ut målet och skytten avfyrar en granat mot den ryska stridsvagnen. 

Det hela tar bara några sekunder, och snart har Ribbentrops kompani träffat åtskilliga sovjetiska stridsvagnar. Besättningarna i dem kämpar en desperat kamp mot elden som håller på att omsluta dem.

Av gammal vana ser sig Ribbentrop omkring, och synen som möter honom gör honom stum. Framför sig skymtar han först 15, sedan 30 och därefter 50 stridsvagnar. Till sist är de så många att han inte kan räkna dem. Vid handtagen på sidorna på alla de sovjetiska T-34:orna håller sig infanterister fast.

Ribbentrops stridsvagn avlossar genast en granat mot en T-34 på drygt 50 meters håll. Lågorna slår upp kring fordonet och besättningsmännen kastar sig skrikande ut ur den brinnande dödsfällan. Plötsligt hör kompanichefen ett kraftigt dån. Den tyska stridsvagnen precis bredvid honom har blivit träffad i skrovet och elden tar snabbt fart. 

Ribbentrop hinner se att en av hans vänner räddar sig ut ur stridsvagnen, men sedan riktar han genast uppmärksamheten mot de framstormande ryssarna. Lavinen av sovjetiska stridsvagnar rullar obönhörligen vidare – stridsvagn efter stridsvagn, våg efter våg. 

Sex av tio tyska stridsvagnar vid östfronten sattes in i Operation Zitadelle för att inta Kursk. Här ses de i slaget vid Prochorovka, som blev operationens vändpunkt.

© AKG Images

Granater genomborrar stridsvagnar

Från sin post iakttar Pavel Rotmistrov spänt sina stridsvagnar som med hög fart plöjer in i fiendens formationer. 

De flera ton tunga maskinerna cirklar snart runt varandra i en dödsdans. Ingen av parterna har tid att ta ställning i anfallsposition. På så här korta avstånd borrar sig granaterna genom strids­vagnarnas pansar som om det vore smör. 

Rotmistrov kan inte avgöra vem som anfaller eller vem som försvarar sig. Det enda han ser tydligt i kikaren är de brinnande stridsvagnarna som lyser som facklor på de svedda åkrarna.

Soldat Pavel Krylov är just nu mycket tacksam för att hans pluton redan höll på att förbereda sig för anfall när tyskarna kom. Om fienden angripit bara en timme tidigare hade han och hans kamrater varit förlorade. 

Trots detta lyckas Krylovs pluton tvinga tyskarna tillbaka drygt 400 meter. Han ser allt som i en dimma och döda soldater täcker allt större partier av slagfältet.

Slut på ammunition

Enligt Rudolf von Ribbentrop är det bara en fråga om tid innan hans ökända stridsvagnar kommer att slå ut ryssarnas T-34:or. Men plötsligt hörs ett desperat rop inifrån hans egen stridsvagn:

”Slut på pansarammunition!” Laddaren behöver fler granater, vilket innebär att Panzer IV omedelbart måste stanna, så att skytten, radiooperatören och föraren kan räcka honom ny ammunition från lagret. 

Ribbentrop vet mycket väl att stanna är liktydigt med att ­underteckna sin egen dödsdom. Han beordrar genast föraren att vända om och köra in bakom en kulle för att få bättre skydd. Men innan de hinner dit dyker en T-34 upp bara 30 meter till ­höger om dem. 

Fiendens kanon riktas mot Ribbentrop; han kan se rakt in i mynningen. Hans egen stridsvagn kan emellertid inte skjuta – laddaren har precis fått ny ammunition men ännu inte hunnit ladda den.

”Gasa! Nu!” vrålar Ribbentrop. Stridsvagnen får full fart, passerar fienden på bara fem meters håll och svänger in bakom fienden. Avståndet är bara tio meter. Den tyske skytten kan nästan inte missa. Granaten träffar mitt i T-34:ans kanontorn, som flyger tre meter upp i luften.

Även om Ribbentrops kompani förvandlar många av fiendens stridsvagnar till förvridna pansarvrak verkar strömmen av ryska stridsvagnar vara outsinlig. 

Kompanichefens stridsvagn befinner sig mitt i strömmen. Ribbentrop har dock en fördel: alla tyska stridsvagnar är utrustade med radio – till skillnad från de sovjetiska. Genom att anropa ­sina soldater har han kanske en möjlighet att förhindra att de förväxlar honom med fienden.

”Anropar alla enheter! Skjut inte!”, upprepar han via radion. Inget svar.

Det som finns runt omkring honom är inte längre ett slagfält, utan snarare ett slakthus för stridsvagnar. Allting står i lågor och både vän och fiende sveps in i den svarta röken. Luften är tung av en obeskrivlig stank. De sovjetiska T-34:orna kör omkring på måfå och skjuter mot varandra i förvirringen.

Ribbentrop vänder om

Pavel Krylov kämpar sig uppför en backe med tunga steg. Runtom honom ligger döda i onaturliga ställningar, och de sårade skriker på hjälp. Några sovjetiska infanterister längre bak ger lite understödseld men det tyska granatregnet är fortfarande helt dominerande. 

Inte förr­än vid 13-tiden riktar det sovjetiska ­artilleriet siktet mot tyskarna på en strategisk kulle och låter granaterna hagla över SS-soldaterna. Flera hundra T-34:or dundrar uppför sluttningen och lyckas till sist erövra kullen.

På den tyska sidan hör Rudolf von Ribbentrop ännu en gång det illavarslande beskedet inifrån stridsvagnen:

”Slut på pansarammunition!” Men nu finns det ingen sådan ammunition kvar i lagret. I stället får Ribbentrop sin stridsvagn att jaga de sovjetiska infanterister som – precis som stridsvagnarna – dyker upp i en oändlig ström. Plötsligt hör Ribbentrop en väldig smäll och strax därefter ett skrik.

”Mitt öga! Mitt öga!” vrålar skytten. En granat har träffat mitt i skyttens ­utkikshål. Som tur är har den inte gått genom pansaret, men den tryckte in periskopet med sådan kraft att skytten slogs omkull.

Utan skytt kan Ribbentrops Panzer IV-stridsvagn inte fortsätta strida, men den har åtminstone slagit ut 14 sovjetiska stridsvagnar. Hundratals förstörda stridsvagnar ligger kvar på slagfältet när Ribbentrop kör i säkerhet. 

”Ryssarna har lärt sig mycket sedan 1941. De är inte längre trögtänkta bönder. De har lärt sig konsten att kriga av oss.” Den tyske generalöversten Hermann Hoth precis efter pansarslaget vid Kursk.

© Ullstein Bild

Stalin ursinnig över förlorade T-34

Det regnar ihållande när mörkret sänker sig över slagfältet vid Prochorovka. Pavel Rotmistrov hör enstaka skottsalvor i fjärran, men just nu är han mer orolig för den utskällning han ska komma att få från Sovjetunionens ledare, Josef Stalin.

”Vad har du gjort med din storslagna stridsvagnsarmé?” fräser Stalin i fält­telefonens lur. Frågan hänger i luften som ett hot – Rotmistrov fruktar för sitt liv. 

Stalin har inte ens fått veta hela sanningen: att 650 stridsvagnar har gått upp i rök på en och samma dag, medan tyskarna på hans frontavsnitt bara för­lorat 17.

Pavel Rotmistrov vet att han med sin stympade stridsvagnsarmé omöjligen kan genomföra en offensiv nästa dag. Han beordrar sina män att gräva ned sig.

Tyskarna ska hållas i schack

Den svarta natten lyses upp av blixtar, och åskknallarna avlöser dånen från granaterna. Trots utskällningen från Stalin kan generallöjtnant Rotmistrov glädja sig åt ovädret. 

Nästa morgon, den 13 juli, är slagfältet en enda sörja och tyskarnas stridsvagnar får stora problem. Rotmistrov låter artilleriet ösa granater över de framryckande tyskarna. 

De första tyska stridsvagnarna på larvfötter kör snart fast, andra dundrar rakt in i minfälten. Infanteristerna rycker fortfarande fram, men när de sovjetiska Stalinorglarna börjar avfyra sina raketer tar det tyska infanteriet till flykten.

Dessutom har Rotmistrov vaknat till den glada nyheten om att de allierades landstigning på Sicilien, som inleddes den 10 juli, har blivit en succé. 

Mer än 160 000 soldater har nu satts i land och kunnat upprätta ett brohuvud inför den kommande invasionen på italienska fastlandet. Därför kommer det inte ­heller som en total över­raskning när tyskarna senare samma dag avbryter Operation Zitadelle.

Röda armén har lidit enorma förluster, men det har hela tiden varit en del av det beräknade priset för en seger. Trots att Sovjetunionen förlorat tre gånger så många man som tyskarna, sex gånger fler stridsvagnar och nästan tre gånger så många flygplan, kan de lämna Prochorovka som segrare. Nazityskland har slutgiltigt förlorat slaget i öster. 

Läs mer

Lloyd Clark: Kursk – the Greatest Battle, Headline Review, 2011. Mark Healy: Kursk 1943 – The Tide Turns in the East, Osprey, 1992. Steven H. Newton: Kursk – The German View, Da Capo Press, 2002. Steven J. Zaloga: T-34/76 Medium Tank, 1941-45, Osprey, 1994 Tom Jentz & Hillary Doyle: Tiger I Heavy Tank, 1942-45, Osprey, 1993.

Kanske är du intresserad av...