Operation Jubilee: Generalrepetitionen inför D-dagen slutade i blodbad

Sovjet och USA pressade britterna

Stalin satte politisk press på britterna­ och ville få dem att etablera en ”andra front” i Europa. Ryssarna var nämligen de enda på kontinenten som höll en frontlinje mot Nazityskland.

Stalin ville­ därför att man skulle sätta ytterligare press på den gemensamma fienden för att tvinga tyskarna att flytta trupper från öst till väst och sprida ut deras styrkor.

Även amerikanerna satte politisk press på britterna att öppna den ”andra fronten”.

De amerikanska generalerna, som ännu inte hade någon erfarenhet av strider mot tyskarna, menade att britterna borde invadera Bretagne och Cotentin – två stora halvöar i norra Frankrike. Halvöarna skulle hållas under vintern så att britterna skulle kunna invadera hela Frankrike år 1943.

Tanken var helt orealistisk. Britterna­ hade inte en chans att hålla halvöarna en hel vinter.

Tyskarna skulle ha bombat sönder ett sådant brohuvud, som de dessutom lätt kunde skära av genom att torpedera lastfartyg med materiel på väg över Engelska kanalen.

Tyskarna hade redan stora truppstyrkor i Frankrike som snabbt skulle kunna driva britterna tillbaka ut i havet.

USA:s president Roosevelt insåg till sist att en brittisk invasion av det tyskockuperade Frankrike 1942 var omöjlig. Men någon­ting måste göras.

Sabotage var enda chansen

Sedan Tyskland invaderat Frankrike 1940 och besegrat de brittiska styrkorna vid Dunkerque hade britterna genomfört lyckade kommandoangrepp mot tyska styrkor, från Norge i norr till franska Saint-Nazaire i söder.

Överrasknings­attackerna skulle sabotera tyska militära mål. Tyskarna tvingades därför använda trupper till bevakning och försvar i stället för offensiva aktioner på i synnerhet östfronten.

Normalt omfattade den sortens aktio­ner högst ett par hundra man med svärtade ansikten, som hastigt tog sig in och sedan ut igen, helst innan fienden ens hunnit uppfatta vad som var i görningen.

Dieppe-räden, som fick kodnamnet Jubilee (jubelfest), omfattade 6000 man och mer än trettio stridsvagnar. Därmed var det den största kommandoattacken någonsin.

De kanadensiska och brittiska soldaterna skulle angripa kust­staden Dieppe, som hade 34000 invånare och en tysk garnison på ungefär 2000 man.

Målet var att förstöra en flygplats sex km in i landet, inta ett tyskt högkvarter i trakten, leta fram militära dokument, ta officerare till fånga samt spränga en radar­station i luften.

Dess­utom skulle styrkan stjäla ett fyrtiotal tyska landsättningsfartyg som låg i hamnen. När uppgifterna var utförda skulle styrkan dra sig tillbaka till kusten i norr vid Dieppe och därefter segla hem igen.

Tyskarna struntade i larmberedskap

Klockan 03.47, bara några timmar efter avresan från England, fick en mind­re, tysk konvoj av kustångare och tre kanon­båtar syn på den brittiska flottan.

Tyskarna öppnade eld men tvingades snart dra sig tillbaka. Den främsta tyska kanon­båten miste sin radioantenn och rapporter från de andra båtarna kom inte igenom till garnisonen på land.

Men skottlossningen väckte en sovande tysk soldat i en strandbunker en mil öster om Dieppe. Han hoppade ur slafen i bara underkläderna och sköt vilt ut över havet med en tung kulspruta. Men skotten skrämde inte upp tyskarna, vare sig i Dieppe eller längs kusten öster och väster om staden.

Kanondueller, skottväxling och lysraketer var vanliga i Kanalen där brittiska torpedbåtar och kanonbåtar ständigt angrep tyska konvojer längs kusten.

Dessutom var de tyska kustsoldaterna inte så noga med disciplinen, trots att det rådde höjd beredskap den här natten. Orsaken var det vackra vädret, vilket ökade risken för kommandoattacker.

Soldaterna­ i bunkrarna längs kusten och i garnisonen i Dieppe hade beordrats att sova med kläder och stövlar på, men de allra flesta struntade i ordern.

Dessutom var en tredjedel av jaktpiloterna på den närmaste större tyska flygbasen på väg ut på fest. Operation Jubilee hade ännu inte avslöjats.

Britterna stred med bajonetter

Två stödaktioner på var sida av staden skulle göra en kniptångsmanöver och få bort det tunga artilleriet och kulsprutenästena. Därmed skulle frontalangreppet inte beskjutas uppifrån klinten.

Nästan hela kusten var en enda lång lodrät klint, likt en flera meter hög mur. Framför den fanns en strand med småsten. Den här morgonen var stranden smal på grund av högvatten.

Strax före gryningen inleddes den första stödaktionen, och två plutoner brittiska kommandosoldater gick i land på stranden en mil väster om Dieppe. De båda plutonerna på totalt 200 man tog sig upp längs klyftorna i klinten, som var minerade­ och täckta med taggtråd.

Osedda nådde de toppen och trängde en kilometer in i landet, där de stormade ett tyskt batteri med tunga kanoner. Med sina bajonetter gick de i närstrid i skyttegravarna och bunkersystemen kring kanonerna.

Britterna dödade­ de tyska vakterna och artilleristerna och sprängde sönder kanonerna. Uppdraget var slutfört och soldaterna tog sig tillbaka till stranden och ut på havet. Första delen av räden hade lyckats.

Öster om staden hade ännu en brittisk kommandopluton inlett en stödaktion. Plutonen var uppdelad i två grupper. Den ena stoppades av eld från tyska­ kulsprutor och gevär.

Tjugo man ur den andra gruppen tog sig upp genom en ravin och smög sig fram till tyskarnas tunga kanoner. Men gruppen var för liten­ för att storma vakterna kring kanonerna.

I stället öppnade kommandosoldaterna eld med sina handvapen och granatkastare för att störa tyskarna, som dock fortsatte att skjuta mot landsättningsflottan som fortfarande låg ute till havs.

Stöd­aktionen öster om Dieppe slutade i blodbad. I stort sett alla de brittiska kommandosoldaterna öster om Dieppe stupade, sårades eller togs till fånga.

Kanadensarna gick till aktion

Samtidigt med britterna gick även de första kanadensarna i land öster och väster om staden. Deras två stödaktioner utfördes närmare Dieppe vid byarna­ Puys och Pourville.

Deras uppgift var liksom britternas att ta sig upp på klinterna och slå ut alla fältkanoner och kulsprute­nästen innan själva frontalangreppen mot Dieppe inleddes.

Vid Puys var tyskarna beredda, och 500 av de 554 kanadensarna dog, sårades eller togs till fånga. Resten lyckades ta sig ut till havs igen, en del genom att simma ända ut till skeppen då de flesta landsättningsfartyg blivit sönderskjutna innan de hunnit bort från stranden.

På andra sidan Dieppe, vid Pourville, lyckades kanadensarna dock överraska de tyska försvararna. De intog byn och ryckte fram genom en flodgång och mot Dieppe.

De kämpade fram till 08.45, men tyska förstärkningar från inlandet skar av vägen för dem. Kanadensarna tvingades retirera mot stranden där landsättningsfartygen kunde plocka upp de flesta­ och ge sig ut till havs.

Ingen av de båda kanadensiska aktionerna gick vägen. Därmed hade bara en av fyra stödaktioner genomförts.

Bara det tunga kanonbatteriet väster om Dieppe var utslaget. I öster var de fullt fungerande. Kniptångsmanövern som skulle ge stöd åt frontalangreppet på Dieppe hade misslyckats totalt.

Stranden var en hinderbana

Operation­ Jubilee fortsatte i alla fall. De allierade trupper som utsetts att genomföra frontalangreppet drabbades inte bara av de misslyckade stödaktionerna.

Även terrängen var en stor utmaning. Från vattenbrynet sluttade den steniga stranden upp mot ett stendike som var täckt med taggtråd.

Bakom taggtråden fanns en mur som löpte längs stadens strandpromenad och den platta esplanaden framför husen. Avståndet från esplanaden till vattnet var 220 meter.

På ett ställe var avståndet dock kortare – vid ett kasino som låg på själva promenaden framför alla andra byggnader. Det var starkt bemannat av tyskarna, eftersom kasinot kunde ge skydd åt landstigningstrupper.

Landet, som låg mellan klinterna i öster och väster och bakom den 1,5 kilometer långa stranden, var platt. De tyska bunkrarna och skyttegravarna fanns inte bara högst upp på klinterna utan även i grottor inuti dem.

Härifrån kunde de skjuta­ alla som närmade sig staden från sjö­sidan. Dessutom var husen längs esplanaden fulla med tunga kulsprutor och prickskyttar.

De gator som ledde in i staden från esplanaden spärrades av stora betongblock som måste sprängas sönder av ingenjörstrupperna innan de brittiska stridsvagnarna kunde passera.

Kanadensare mejades ned

Den tyska garnisonen i staden var fullt stridsklar när de kana­densiska styrkorna inledde frontalangreppet klockan 05.30.

Solen var på väg upp när huvudstyrkan klockan 05.00 seglade in mot Dieppe. Jagarna seglade längs kusten och la ut en dimridå som dolde landsättningsfartygen fram till cirka 200 meter från stranden.

De första fartygen landsatte sina soldater klockan 05.20, och strax där­efter kom de första stridsvagnarna. De transporterades tre och tre på stora landsättningsfartyg.

Bara en handfull stridsvagnar tog sig hela vägen från fartygsramperna, över stendiket, genom taggtråden och upp på promenaden. Alla de andra stoppades av småstenarna. En stridsvagn körde av rampen för tidigt och sjönk på för djupt vatten.

Besättningen drunk­nade. Andra stridsvagnar förlorade banden för att de antingen sprängdes sönder av tyska granater eller lossnade från hjulen på grund av små­stenarna på stranden.

Landsättningsfartygen blev genast beskjutna. Flera fällde ned ramperna precis framför ett tyskt kulsprutenäste, som mejade ned de främre raderna av kanadensiska soldater innan de ens hunnit i land. För tyskarna var det som att skjuta­ på sittande fågel.

Många kanadensare hoppade över relingen och hamnade­ i vattnet, nedtyngda av ammunition, handgranater, packning och bajonetter. Några drunknade, andra kämpade sig upp på stranden – många av dem utan vapen.

Längs stranden lyckades dock andra kanadensare ta betäckning bakom stendiket och skjuta sönder stridsvagnar. Därefter klippte de sig igenom taggtråden och tog skydd bakom strandmuren.

Beskjutningen från klinterna och husen längs esplanaden var dock så intensiv att en stormning vore rena självmordet. Vid kasinot, som låg nästan nere vid vattnet, lyckades kanadensarna ta sig in på den första våningen medan tyskarna fortfarande fanns kvar en trappa upp.

Ute på esplanaden körde ett par Churchill-stridsvagnar desperat fram och tillbaka.

De kunde inte ta sig förbi betongblocken på gatorna in till staden, och de jagades av tyska­ pansarskyttar. Ingenjörstrupperna, som skulle ha sprängt bort betongen, låg döda på stranden.

Radiokontakten försvann

Radioförbindelsen ut till skeppen var utslagen. Nästan alla radiooperatörer hade stupat. Med radio på ryggen och antennerna svajande ovanför huvudet var de lätta mål för tyska krypskyttar.

Den kanadensiske generalmajoren John Hamilton Roberts, som var befäl­havare över Jubilee och satt i ett far­tyg, fick i stort sett inga rapporter från sina män på land.

Dessvärre tolkades de få meddelanden som kom fram att angreppet gick bra. Den rökridå som jagarna­ lagt ut hindrade manskapet från att se vad som försiggick på land, och Roberts fick rapporter om att soldater tagit sig in i staden.

Det var förvisso­ sant, men det handlade bara om två små grupper som snabbt tvingades tillbaka. Icke desto­ mindre fick detta gene­ralmajoren att sätta­ in reserverna.

De hamnade­ i samma­ låsta situation som de trupper som redan låg på stranden.

Reträtten gick snett

Inte förrän omkring klockan 09.00 insåg Roberts att de fåtaliga radiorapporterna berodde på stora förluster på stranden. Han beordrade reträtt. Landsättningsfartygen satte då kurs mot Dieppe för att hämta trupperna.

Men många landsättningsfartyg hade långt tidigare blivit sönderskjutna, sänkts eller gått på grund. Panik utbröt när alltför få av dem gled fram ur rök­ridån klockan 10.20.

Alltför många män rusade ned till vattnet och klättrade ombord. Flera fartyg kantrade och andra gick på grund till följd av övervikten.

Hela räddningsaktionen genomfördes under tysk beskjutning och fler miste livet under flykten än under anfallet. Av de åtta fartyg som nådde stranden var det bara två som seglade ut igen. Senare lyckades man dock evakuera fler.

Cirka 400 man räddades ut till skep­pen, men kring middagstid var tyskarnas beskjutning alltför intensiv för att fler räddningsförsök skulle kunna genom­öras. De överlevande lämnades nu i sticket på stranden och kunde vänta sig flera år i tysk fångenskap.

Förlusterna var enorma. Av den totala­ styrkan på 6000 man låg cirka 1200 döda på stranden vid Dieppe och 3800 hade tagits till fånga.

Efter slaget stod de tyska officerarna­ undrande kvar. En av dem förhörde några­ av fångarna. Han kunde inte begripa varför de försökt genomföra en så dumdristig operation:

”Till angrepp med för många män för en kommandoaktion och för få för en invasion. Varför?”

En av fångarna svarade: ”Det skulle jag också gärna vilja veta.”

Ledningen smet från ansvaret

Ingen har någonsin fått svar på den frågan. Den brittiske premiärministern Winston Churchill gav efter operationen intryck av att han inte känt till särskilt mycket om själva planen. De officerare som planerat operationen teg eller hittade på ursäkter.

Till exempel förklarade lord Louis Mountbatten, som stod för en stor del av planeringen, att Jubilee skulle ge de allierade erfarenhet av stora landsättningsoperationer.

Erfarenheter som de skulle ha nytta av när den stora invasionen av Hitlers Europa skulle genomföras. I så fall var Jubilee ett experiment. Efter kriget sa Mountbatten:

”För varje soldat som stupade vid Dieppe sparades tio liv på D-dagen.”

Den 6 juni 1944 landade 133000 britter, kanadensare och amerikaner på de nordfranska kusterna och befriade senare Västeuropa. Mountbatten var under hela sitt liv övertygad om att den plan han hade satt i verket inte varit hopplös.

När författaren Richard Hough flera år efter kriget frågade honom varför han inte lät någon skriva en biografi över honom, svarade han:

”Det är märkligt. Men faktum är att jag har haft rätt i allt jag sagt och gjort i mitt liv. Ingen läsare skulle tro på en författare som hävdade det i en bok. De skulle tro att jag stått lutad över hans axel och bett honom skriva det.”

Alltför många chefer

Faktum är att operationen var en katastrof. Det fanns flera orsaker till det. Den tyske generallöjtnanten Konrad Haase, som själv var med vid Dieppe, sa senare: ”Det är fullständigt obegrip­ligt att kana­densarna angrep frontalt utan täck­ning från vare sig flottan eller luftvapnet.”

Ursprungsplanen var att attacken på klinterna skulle ha genomförts av fallskärmstrupper, nedsläppta över det flacka landskapet bakom staden.

De hade inte behövt kämpa sig upp genom ravinerna i klinten. Andra trupper skulle ha landat med glidflygplan på fälten. Men planen övergavs eftersom instabila­ vindförhållanden kunde ha kullkastat hela operationen.

Dessutom vägrade brittiska flottan att ställa upp med kryssare. Kryssarna hade 20-centimeterskanoner medan de sex jagare som deltog bara hade 10-centimeters. En eller flera kryssare kunde ha bombat sönder de tyska ställningarna på klinterna.

Flottan ville inte riskera att mista en kryssare under ”Jubilee” som inte skulle leda till någon egentlig invasion.

De ilandsatta styrkorna fick inget luftunderstöd. Jaktplan svepte förvisso över de tyska ställningarna med kulspruta precis före angreppet, men fällde inga bomber – av hänsyn till civilbefolkningen. Följden blev att de kanadensiska soldaterna offrades på stranden.

Militärhistoriker pekar på ytterligare ett fel i planeringen. Såväl armén som flottan och luftvapnet deltog i operation Jubilee.

Chefer från alla de tre vapen­slagen skulle därför få sin ­talan vilket hindrade en strikt, överordnad styrning. Om operationen haft en enda ledare skulle till exempel flottan ha kunnat bli tvingad att använda kryssare.

Det var en av de dyrköpta­ läxor som britterna lärde sig av Jubilee. Efter detta utsåg de alltid en enda chef med övergripande ansvar för en operation, oavsett hur många vapenslag som deltog.