Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Norges fall: Churchill gav bort segern till tyskarna

År 1940 kastar sig Hitler ut i en farlig kraftmätning med Storbritannien och Frankrike. Under ockupationen av Norge möter tyskarna hårt motstånd i Narvik där allierade trupper har gått i land. Efter en månads kamp är tyskarna redo att fly hem genom Sverige – men då har de allierade gett upp.

© NRK/YLE/Beta Film

SERIE-INFO: Atlantic Crossing tar avstamp i Norges fall

Den norska serien i åtta avsnitt tar sin början när tyskarna landsätter styrkor i fem norska hamnar den 9 april 1940. Invasionen av Norge har inletts.

Kung Håkon VII, regeringen och kronprins Olav flyr från Oslo med Olavs hustru, kronprinsessan Märtha, och deras tre barn.

Familjens dramastiska flykt för till slut kungen och kronprinsen till London, medan kronprinsessan och barnen hamnar i Washington, där president Roosevelt tar emot dem.

Med en budget på 70 miljoner norska kronor är serien NRK:s största tv-satsning någonsin, och produktionen är ett samarbete med Danmarks Radio, Sveriges Television och finska YLE.

Serien bygger på verkliga händelser, men tar sig stora konstnärliga friheter – vilket har kritiserats av flera experter.

Bland annat framställer serien de norska kungligheterna som extremt klarsynta och heroiska – till skillnad från den skurkaktige svenske kungen och de rådvilla politikerna – och kronprinsessan Märtha lyckas i det närmaste på egen hand få president Roosevelt och USA att stödja de allierades krigsinsats. Den beskrivningen är överdriven och i en del avseenden direkt osann, menar flera historiker.

Läs hela bakgrunden till kungafamiljens dramatiska flykt här:

Den 9 april 1940 låg pansarkryssarna Eidsvold och Norge för ankar utanför Narvik. De var Norges kraftfullaste krigsfartyg men även de äldsta som fortfarande användes inom något lands flotta. Amiralen kallade dem ”mina gamla badkar”.

Plötsligt gled ett slankt, grått fartyg ut ur mörkret. Sedan ett till – och ett tredje.­

Sammanlagt tio toppmoderna, strömlinjeformade tyska jagare stävade in genom Ofotfjorden mot Narvik, rakt mot de båda­ gamla pansarkolosserna.

Det tyska flaggskeppet Heidkamp skickade över en båt till Eidsvold. Tyskarna kom som vänner, hävdade sändebuden, och uppmanade norrmännen att ge sig utan strid. Men Eidsvolds kapten Willoch genomskådade bluffen och skickade tillbaka sändebuden.

Ett ögonblick senare sköts en röd signalraket upp från Heidkamp.

”Gör klar vid kanonerna! Nu ska vi slåss, grabbar!”
Kapten Willoch från den norska flottan.

Den norske kaptenen Willoch visste vad som väntade:

”Gör klar vid kanonerna! Nu ska vi slåss, grabbar!” ropade han.

Det gamla pansarskeppet vände långsamt sidan mot den tyska jagaren och ökade hastigheten. Men innan Eidsvold hunnit svänga runt slets skrovet upp av tre explosioner. Tyska torpeder hade träffat henne nära ammunitionsdurken. Eidsvold sjönk på bara 15 sekunder, 175 av fartygets 183 besättningsmän dog i det iskalla vattnet.

Explosionerna hördes till pansarskeppet Norge som låg längre in i fjorden. Från däck såg besättningen hur okända fartyg plötsligt dök upp ur dimman och Norge öppnade eld. Ingen av granaterna träffade i mörkret, men två torpeder från den tyska jagaren Armin träffade Norge mittskepps. En minut senare hade fartyget försvunnit från havsytan tillsammans med 101 besättningsmän.

I och med sänkningen av pansarbåtarna fanns inget motstånd kvar i Narvik. Överste Konrad Sundlo hade det högsta ansvaret för stadens försvar – och var övertygad medlem i norska nazistpartiet Nasjonal Samling. Nu gick han med på en halvtimmes vapenvila och gav därmed tyskarna gott om tid att ta kontroll över Narvik.

Tyskarna intog staden utan att avlossa ett enda skott, och Bonte, befälhavaren på Heidkamp, konstaterade nöjd att hans del av den storstilade operation ­”Weserübung” hade genomförts; Narvik – knutpunkt för den livsviktiga transportvägen för svensk järnmalm till Tyskland – var säkrad. Kommendör Bonte gick till kojs, utmattad efter flera dagars anspänd seglats genom fientligt farvatten.

Det tyska överraskningsangreppet

Dagarna och veckorna före operation ”Weserübung” hade det ryktats om att ett tyskt angrepp var på gång, men ingen­ tog det riktigt på allvar. Inte ens när ­tidernas största tyska flottstyrka lämnade­ de nordtyska baserna natten till den 7 april förstod varken skandinaverna eller de allierade vad som var i görningen. Var det ett angrepp mot Island? Eller Murmansk? Eller bara en övning? Gissningarna var lika vilda som felaktiga.

Klockan 04.15 på morgonen den 9 april slog tyskarna till mot en rad strategiskt viktiga städer, hamnar och broar i Danmark och Norge. Överraskningen var total.

🎬 Se tyskarna välla in över de norska kusterna:

På bara två timmar hade Wehrmacht tvingat Danmark att ge upp, och landets regering förklarade sig beredd att samarbeta med ockupationsmakten. Tyskarna hade hoppats på samma resultat i Norge, men i stället för att förhandla om fred flydde kung Håkon och regeringen från Oslo och mobiliserade armén.

”Med vem?!”
Kung Håkon, när han väcktes och informerades om att Norge var i krig. Den 9 april 1940

Tyskarnas högste befälhavare Nikolaus von Falkenhorst, mannen bakom den gigantiska operation ”Weserübung”, visste att strid nu var oundviklig. Norge skulle intas dal för dal tills norrmännen insåg det omöjliga i situationen och ge upp.

Bland norrmännen var försvarsviljan stor men möjligheterna begränsade. Soldaterna saknade utbildning och materiel. Landet var i stort sett oförberett på angreppet. Deras enda hopp var att de ­allierade skulle komma till undsättning.

Kaos bland de allierade

Tyskarnas angrepp den 9 april utlöste en febril mötesaktivitet bland de allierades militära och politiska ledare. Frankrike och Storbritannien var beredda att svara på den tyska aggressionen men oeniga om hur det skulle göras. Britterna hade en stark flotta i området, och en landstigning på den norska västkusten var en möjlighet, men exakt hur det skulle gå till rådde det delade meningar om.

Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain ansåg att Bergen, Trondheim och Narvik skulle återerövras, medan den franske statsministern Paul Reynaud bara ville återta Narvik: ”De allierades främsta mål är att stoppa Tysklands malmimport. En omedelbar och kraftfull reaktion är därför en absolut nödvändighet.”

Norrmännen hoppades att de allierade skulle koncentrera sig på Trondheim – det var en viktig hamnstad. Där fanns även en flygplats som användes för att försörja de isolerade tyska trupperna i Narvik, 640 km längre norrut. Utan Trondheim skulle de vara utlämnade.

Men de allierades insikt i norska förhållanden var begränsad, och kontakten med den norska armén hade ännu inte etablerats. Diskussionerna fortsatte, nya anfallsmål presenterades – och avfärdades. I mitten av april sändes tre expeditionskårer med britter, fransmän och exilpolacker äntligen iväg.

”Mauriceforce” sändes till staden Namsos och ”Sickleforce” till Åndalsnes, båda för att inta Trondheim. Den tredje styrkan ”Rupertforce” med 4000 britter, 3000 franska alpjägare, 2000 främlingslegionärer och 4000 exilpolacker satte kurs mot huvudmålet Narvik.

Ministridsvagnar skickades ut i strid

Både tyskarna och de allierade skickade sina minsta stridsvagnar till Norge. de var enkla att landsätta och kunde köra över små broar, men det tunna pansaret gjorde dem sårbara.

Redan från start präglades operationerna av dålig organisation. Styrkorna omdirigerades flera gånger, och utrustningen var varken genomtänkt eller ordentligt packad. Bland annat hade ”Mauriceforce”, som skulle till Namsos, bara kartor över Narvik. Dessutom hade en del av utrustningen – och kårens högsta befäl! – skickats iväg till Narvik.

Första anfallet mot Narvik

Den 14 april landsteg de första brittiska trupperna i Harstad norr om Narvik. Där upprättade de en provisorisk bas, men trupperna saknade tung utrustning som artilleri och luftvärn. De var inte heller förberedda för norska väderförhållanden – trots att det var vår låg snön djup, och britterna hade varken varma kläder, snöskor eller skidor. När marinkommendören lord Cork gick i land för att rekognoscera­ sjönk han djupt ned i snön och tappade sin monokel. Det krävdes två soldater för att dra upp honom. I sin rapport skrev han: ”Jag har personligen prövat snön, och det är lätt att sjunka ned till midjan. Varje framryckning är utmattande.”

Trots problemen beslöt de allierade att genomföra ett anfall mot Narvik den 24 april, men det slutade i kaos. Samma dag bröt en våldsam snöstorm ut. De brittiska slagskeppen avfyrade flera salvor men p.g.a. snön såg de inte var granaterna slog ned. Britterna hade inget annat val än att avbryta landstigningen – och det var nog bäst så, för granaterna hade inte vållat någon skada på de tyska ställningarna. Däremot hade stadens hus fått ta emot flera fullträffar.

Fransman gör upp en plan

I fyra dagar efter det misslyckade angreppet den 24 april tvistade de båda brittiska befälhavarna om strategin framåt. Kommendören lord Cork litade på Royal Navys styrka och ville försöka sig på ett nytt frontalangrepp mot Narvik. Marktruppernas befälhavare, general Mackesy, var mer försiktig. Han ville omringa Narvik med sin armé. Generalerna hade samma rang – och höll varandra i schack.

Den 28 april kom äntligen förstärkningar i form av den franske generalen Bethouart. Han var veteran från första världskriget och expert på krig bland bergen. Han hade med sig tre bataljoner otåliga chasseurs alpins (alpjägare).

General Bethouart gick emellan de båda bråkande britterna och föreslog en konstruktiv kompromiss: De allierade skulle landsätta trupper i orten Bjerkvik där tyskarnas försvar var svagare. Därifrån kunde sedan de allierade rycka ­söderut och angripa tyskarna i flanken. Samtidigt skulle en styrka bestående av exilpolacker rycka fram från sydväst och norska trupper stöta in från nordöst, allt detta samtidigt som Royal Navy besköt tyskarna i Narvik från fjorden. Det var en plan som tilltalade båda de brittiska befälhavarna. Förberedelserna inför slaget om Narvik var i gång.

Kriget i fjällen

Inne i land var de cirka 10 000 norska soldaterna hårt trängda. Varje dag fick tyskarna nya förnödenheter via flyg, och de lyckades erövra stora områden norr och öster om Narvik.

Den 16 april angrep tyskarna de norska ställningarna på Bjørnefjell nära svenska gränsen. Målet var att ta fullständig kontroll över Malmbanan där malmen från Sverige fraktades. Norrmännen lyckades hålla tillbaka fienden i några timmar, men när tyskarna anföll med en snabbskjutande 20 mm-kanon bröt det norska försvaret samman. Bjørnefjell var förlorat.

🎬 Se de norska soldaterna slåss mot övermakten:

Norrmännen var utmattade, saknade träning, tung utrustning och flygunderstöd. Men motgångarna härdade dem, och under general Carl Gustaf Flei­schers befäl började de vänja sig vid soldatlivet. Inte minst lärde de sig att dra nytta av sina­ kunskaper om skidåkning och den norska vintern.

Snart var norrmännen lika skickliga som de välutbildade tyska alpjägarna, och från början av maj ryckte de sakta men säkert fram mot Narvik. Tyskarna bjöd envist motstånd, men norrmännen kämpade sig fram från fjälltopp till fjälltopp. Den 7 maj erövrade norska soldater den strategiskt viktiga ”Höjd 856”. Därifrån kunde de se ned till Ofotfjorden. Och i fjärran glittrade ljusen från Narvik.

Slaget om Bjerkvik

Precis före midnatt den 12 maj stod den franske generalen Bethouart på kryssaren Effinghams däck. Tillsammans med 14 andra fartyg gled kryssaren över den blanka Bjerangsfjorden. Den sena kvällssolen avslöjade att fyra landstigningsfartyg med nästan 500 främlingslegionärer närmade sig Bjerkvik. När fartygen var inne vid land gav Bethouart order om att öppna eld. ”Feu!”

Tryckvågen från kanonerna slet cigarretten ur munnen på honom. Ett par ­sekunder senare slog granaterna ned i Bjerkvik. En av de första byggnaderna som träffades var kyrkan. Tyskarna använde den som ammunitionslager, och nu exploderade kyrkan i ett enormt eldhav. Lågorna spred sig snabbt till trähusen i hela Bjerkvik.

Landstigning i Bjerkvik. I stället för ett direkt anfall mot Narvik gick de allierade trupperna i land nära det lilla samhället Bjerkvik där tyskarnas försvar inte var lika starkt.

Sedan stormade främlingslegionärerna i land. Soldaterna hade fått veta att Bjerkvik tömts på civila. Men korpral Favrel från Främlingslegionen upptäckte att detta inte stämde:

”Det blev ett fasansfullt blodbad. Vi massakrerade fler civila än tyskar. Kulsprutorna pepprade dörrar och fönster, infanteristerna stormade fram och kastade granater, sedan gick de in i de hus som hade klarat sig från infernot. Med vapen i hand vandrade jag genom ett skräckinjagande Golgata, överstrött med lemlästade lik, omkullvälta vaggor med döda spädbarn och stönande sårade i pölar­ av blod.”

I det grymma, blodröda morgonljuset kämpade sig legionärerna fram från hus till hus. Tyska alpjägare överöste dem med kulspruteeld från vartenda gathörn, och inte förrän efter flera timmars strider var Bjerkvik i de allierades händer. Men Bjerkvik var bara ett brohuvud. Nu väntade erövringen av Øyjord – porten till Narvik.

Bethouart skickade Främlingslegionens motorcykeltrupper söderut med högsta hastighet. Från väster ryckte polska trupper fram, och två brittiska jagare låg redo med artilleriunderstöd. Men det behövdes aldrig. Infernot i Bjerkvik hade drivit tyskarna på flykten, och legio­närerna nådde Øyjord utan att möta något motstånd. Narvik var omringat.

På morgonen den 15 maj väcktes Storbritanniens nyvalde premiärminister Winston Churchill av telefonen. Frankrikes statsminister Reynard ropade hysteriskt i luren: ”Vi är besegrade! Vi är slagna! Vi har förlorat!”

Churchill fick kalla fötter

Fem dagar tidigare hade Tyskland inlett Hitlers sedan länge planerade blixtanfall mot Holland, Belgien och Frankrike. 157 divisioner hade gått över gränsen och inget kunde stoppa de tyska pansartrupperna. Längs hela fronten befann sig de allierade på flykt. Med ens var kampen om det fjärran Narvik inte längre viktig för dem.

I sina vardagsrum kunde norrmännen lyssna på nyheter från den fria delen av Norge.

© S. Kinsarvik/Norsk Folkemuseum

Den 17 maj, på Norges nationaldag, samlade Churchill kabinettet och sade: ”Vi bör undersöka om Narvik slukar resurser som i stället borde användas till vårt eget försvar.” Samma dag intog tyskarna Belgiens huvudstad Bryssel.

Tre dagar senare sade han att han var besviken över framgångarna i Norge: ”Vi måste bedöma om vi själva efter att ha erövrat Narvik kommer att få ut någonting av ockupationen. Det är uppenbart att operationen tar trupper, fartyg och utrustning i anspråk som verkligen behövs på andra platser.”

Den 23 maj fick krigskabinettet i London en rapport från stabscheferna. Överläggningarna var klara: Narvik borde erövras, följt av en omedelbar evakuering ur Norge. De allierade fruktade ett blodbad om tyskarna upptäckte evakueringen. Erövringen av Narvik skulle bara utgöra en täckmantel för flykten.

Nästa dag tog lord Cork i Narvik emot sina order. Och de skulle till varje pris hemlighållas för den norska armén! Britterna antog att norrmännen skulle kapitulera om de fick nys om den svekfulla flykten. Om det inträffade skulle de allierade stå utan skydd bakom sig under reträtten. Den brittiske generalen Auchinleck plågades av dåligt samvete:

”Det värsta av allt är att tvingas ljuga inför alla och envar för att bevara hemligheten. Läget gentemot norrmännen är särskilt svårt när vi ska låtsas som om vi tänker fortsätta kämpa, medan vi i själva verket är på väg att ge upp. Man känner sig som en föraktlig skitstövel.”

Narvik bombat och beskjutet. Kriget gick hårt åt Narvik. Staden besköts av allierade fartyg och bombades av tyskt flyg. Innan tyskarna flydde ur staden den 28 maj förstörde de hamnanläggningarna och de allierade sprängde Malmbanan före evakueringen den 7 juni.

Erövringen av Narvik

Den slutgiltiga framstöten mot Narvik började vid midnatt den 28 maj. Landstigningsfartygen var få och överfarten från Øyjord gjordes därför i flera omgångar. Det var livsviktigt att de första soldaterna kom fram osedda så att ett brohuvud kunde upprättas.

Därför ­genomfördes överfarten i absolut tystnad. Inte förrän fartygen var nära land steg en röd signalraket till väders, och den brittiska flottan började beskjuta de tyska­ ställningarna.

Till en början ryckte soldaterna fram nästan utan att möta något motstånd bakom väggen av artillerield. Men snart kom svårigheterna. Två stridsvagnar som skulle delta i anfallet fastnade i leran på stranden.

Norska och franska trupper blandades samman i stridens hetta och förstod inte varandras order. Dessutom mötte de allierade trupperna hårt motstånd. En grupp tyska soldater förskansade sig i en tunnel som de allierade måste ta sig igenom.

”A moi! La Légion!”
Kapten de Guittaud under erövringen av Narvik.

Inte förrän en grupp främlingslegionärer drog en kanon ända fram till tunnelns ingång och öppnade eld kunde de allierade ta sig in.

Två tyska kompanier ryckte ned över det strategiskt viktiga Taraldsvikfjellet, och de allierade trupperna bombarderades med granater.

Striden böljade länge fram och tillbaka – ett tag verkade det som om de allierade skulle bli avskurna från landstigningsplatserna. De allierades linjer vacklade och flera soldater tog till flykten.

Men mitt i allt oväsen hördes ropet ”A moi! La Légion!”

Det var kapten de Guittaud från Främlingslegionen. Han blödde ur ett gapande sår i huvudet men kommenderade ändå sitt kompani framåt. Den norske kaptenen Hanekamhaug drog sin pistol och hotade att skjuta alla som tog ett enda steg tillbaka. Legionärerna började rycka fram mot den tyska elden, och snart hade 60 män stupat, bland dem kapten de Guittaud. Även många norrmän föll men de överlevande kämpade vidare, norrmän bredvid legionärer. Meter för meter kröp de framåt mot toppen.

Under morgonen trängdes de tyska trupperna ihop på ett allt mindre område. Till sist hade Narviks kommendant, major Haussel, bara 400 man kvar.

Efter sju timmars strid, klockan 06.50 den 28 maj, gav Haussel order om att alla tyska soldater skulle lämna Narvik. Framåt eftermiddagen ryckte de allierade soldaterna in i den befriade staden. Stadsborna stod ute på gatorna för att tacka sina befriare.

”Gamla och unga slogs för att komma fram och hälsa på soldaterna, trycka våra händer och hälsa oss välkomna”, berättade major Hyldmo.

Den förlorade segern

Efter Narviks fall tycktes det bara vara en tidsfråga innan de tyska trupperna i Nordnorge skulle vara besegrade. De hade trängts in i ett litet område på Bjørnefjell vid svenska gränsen, och den 6:e norska divisionen ryckte allt närmare.

Tyskarna hade insett att ett nederlag var nära – på andra sidan gränsen stod flera tåg redo att evakuera tyska trupper. Men samtidigt som de norska soldaterna kämpade sig fram mot Bjørnefjell påbörjade de allierade evakueringen av sina styrkor vid kusten.

⚔️ Så gick slaget om Norge:

Allierad framstöt slutar i vild flykt

På en enda dag erövrade tyskarna Norges största hamnar och samtliga flygplatser. Från Oslo tvingade deras huvudstyrka den kämpande norska armén allt längre norrut. Då kom de allierade för att hjälpa till.

Ullstein/Polfoto

Den tyska huvudstyrkan marscherar norrut

Den 9 april tar tyskarna kontroll över Oslo och fem andra viktiga hamnstäder. Cirka 100 000 soldater, med stöd från 500 flygplan, står snart redo att strida mot den norska armén i Gudbrandsdalen och stoppa de allierades försök att kasta ut ockupationsmakten.

Ullstein/Polfoto

Narvik erövras, men då är allt förlorat

Den 13 april sänkte brittiska flottan de tyska fartygen i Narvik. Dagen därpå gick franska, brittiska och polska trupper i land. Den 28 maj tvingades tyskarna i Narvik att kapitulera, men då hade de allierade redan gett upp Norge.

Ullstein/Polfoto

Offensiven går i stå efter bara några dagar

De allierade trupperna som landsteg vid Namsos den 16 april skulle ha gått söderut för att hota den tyska garnisonen i Trondheim. De hann emellertid bara ta sig en tredjedel av vägen innan de tvingades ge upp och bli evakuerade.

Ullstein/Polfoto

Anfallet mot Trondheim måste avblåsas

Den 18 april gick britterna i land i Åndalsnes. Därifrån skulle de ha gått norrut mot Trondheim, men när norska trupper blev hårt trängda vid Lillehammer beordrades britterna och fransmännen i stället söderut för att hjälpa dem. Inom loppet av två veckor miste styrkan 1 300 man och fick evakueras den 2 maj.

Ullstein/Polfoto

Trupperna dras tillbaka

I mitten av maj ryckte allierade styrkor från området kring Narvik fram till Bodø för att försvara staden mot tyska framryckningar söderifrån. Efter två veckor gav de allierade upp Bodø och återvände till Storbritannien. Tyskarnas seger i Frankrike hade förändrat allt.

Ullstein/Polfoto

Och när norrmännen var redo att ge tyskarna nådastöten på fjället var det redan för sent. Stormningen av Bjørnefjell som skulle äga rum den 8 juni blev aldrig av. Dagen innan sammanträdde den norska regeringen för sista gången i Norge och kom fram till att situationen var hopplös. Samma kväll höll kung Håkon ett radiosänt tal till folket:

”Efter att noga ha övervägt situationen har jag kommit till den fasta övertygelsen att jag och min regering under nu rådande omständigheter inte har något annat val än att lämna landet, för att verka för Norges bästa från utlandet.”

Kung Håkon och kronprins Olav tvingades söka skydd under flera tyska flyganfall.

© Scanpix

Tysk klappjakt på Håkon VII

Norges kung tvingades fly genom Norge med tyskarna hack i häl. Först ville de gripa honom, senare tänkte de döda honom.

Erövringen av Oslo blev kraftigt försenad efter att norrmännen lyckats sänka kryssaren Blücher i Oslo­fjorden. Tidsfristen utnyttjade kung Håkon och regeringen till att organisera ett specialtåg och fly till staden Hamar och vidare till Elverum.

Tyskarna ville helst se att norrmännen skulle ge sig frivilligt och skickade en förhandlare, men Håkon hotade med att abdikera om regeringen gav efter för tyskarnas krav.

På kvällen den 9 april beslagtog en tysk fallskärmsenhet ett par bussar i Oslo och trängde fram till Elverum för att tillfångata kungen. Men så långt kom de aldrig. Vid Midtskogen möttes de av en norsk styrka av kadetter och frivilliga ur traktens skytteförening – totalt 93 man med 40 skott vardera.

Det improviserade försvaret fungerade och kungen hann undkomma till Nybergsund nära svenska gränsen. Tyskarna fann kungens nya tillflykts­ort och anföll byn med flyg. Medan bomberna föll satt kungen orubblig på en trästubbe i skogen tillsammans med Nybergsundsborna.

Och sedan fortsatte flykten norrut. Inte förrän den 7 juni lämnade han Norge ombord på kryssaren Devonshire med kurs mot England. ”Jag är så rädd för det norska folkets dom”, sade Håkon före avresan, men han hade ingenting att frukta.

Historien om kungens stora mod spreds över landet och under hela kriget var ”H7” en symbol för motståndskampen. Kungens hemkomst till Norge år 1945 blev en folkfest. Bland dem som mötte honom fanns en parad av barn som höll en banderoll. På den stod ett enda ord: ”Tack”.

Den 9 juni lämnade de sista allierade soldaterna Norge. Samma dag fick de norska förbanden order om att upplösas för att undgå fångenskap. Soldaterna bytte ut sina uniformer mot civila kläder. Humöret var i botten.

”Det var det sorgligaste ögonblicket i mitt liv att se pojkarna åka hem. De såg på mig med undrande blickar. De förstod inte vad som hänt. De hade kämpat och avancerat centimeter för centimeter, vecka efter vecka. De visste lika väl som jag att Bjørnefjell skulle varit tömt på tyskar inom några dagar”, berättade en norsk överstelöjtnant om sina deprimerade soldaters känslor efter det avlysta slaget.

Narvik låg i ruiner, förstört av Royal Navys granater, tyskarnas bomber och de våldsamma striderna. Bland de sotiga ruinerna irrade en flock herrelösa åsnor omkring. Djuren hade lämnats kvar när de allierade övergav staden. Många av dem hade slitit för Främlingslegionen under Nordafrikas brännande sol. Nu stod de där, övergivna under den norska midnattssolen.

Läs också:

Historiska storstadsguider

Besök det ockuperade Oslo

4 minuter
Om varldenshistoria.se

VINN DEN STÖRSTA LEGO-BYGGSATSEN NÅGONSIN

1 minut
Mot Trondheim på dressin
Andra världskriget

Genom Norge med alla medel – bildspecial!

4 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj