Monte Cassino: De allierades dyrköpta erövring
En enda bergstopp ligger i vägen för de allierade som planerar att inta Rom. För soldaterna på båda sidor blir kampen om höjden och dess vackra gamla kloster en upprepning av vansinnet i första världskrigets skyttegravar. I fyra månader kämpar de om varenda kvadratmeter mark, och bomber och granater gör livet i främsta ledet till ett helvete.

Under slaget om Monte Cassino medger de allierades generaler att inga soldater i världen kämpar tapprare än de tyska fallskärmstrupperna.
På bara ett ögonblick förvandlas ännu en kall och långdragen natt till en mardröm för de tyska vaktposterna.
Utan förvarning fylls plötsligt sluttningarna framför deras ställningar vid fronten tio mil söder om Rom av vrålande figurer som stormar fram. Ovanför dem försöker de sömniga försvararna febrilt att göra sig redo för strid. Men det är för sent.
Natten till den 12 januari 1944 övermannas de tyska vakterna snabbt av marockanska soldater ur den franska armén. De dödsföraktande nordafrikanerna befinner sig i sitt rätta element:
”Marockanen älskar natten och bergen”, skriver en stolt överste Lappara senare. Han leder ett av de marockanska regementena. ”Klippor, snår och sprickor, allt dolt av det förrädiska mörkret, är hans bästa vänner, och under tusentals år har hans ögon vant sig vid nattens svaga ljus. Han vet när han ska gå framåt och när han ska invänta.”
En hel marockansk division är på väg framåt genom bergskedjan Apenninerna som sträcker sig genom hela Italien. Vid marockanernas sida finns algeriska soldater, och trots nattmörker och svår terräng går framryckningen snabbt. Frankrikes nordafrikanska soldater visar nu varför de kallas världens bästa anfallstrupper.
Tyskarna sätter in sina specialister: alpjägarna, som är tränade för strid i svår terräng. Nordafrikanerna måste använda handgranater och bajonetter vid varje liten bergstopp de ska inta, och befälhavarna på båda sidor försöker förgäves överblicka situationen bland toppar och raviner:
”Det var inte längre en kamp mellan små enheter, utan snarare man mot man i en terräng där man kunde sitta och trycka i timmar utan att ha en aning om vad som försiggick tio meter längre fram”, sägs det i en rapport från den marockanska divisionen.
Slaget fortsätter sedan det blivit ljust, och under de följande dygnen arbetar sig nordafrikanerna framåt med stor möda. På femte dagen har alla mål erövrats och de trötta soldaterna får vila.
Operationen vittnar om de stora hinder som såväl det italienska landskapet som de erfarna tyska trupperna utgör. Under offensiven har fronten bara flyttats fram fem kilometer. Och först nu är de allierade framme vid tyskarnas egentliga försvarslinje: Gustavlinjen.