Monte Cassino: De allierades dyrköpta erövring
En enda bergstopp ligger i vägen för de allierade som planerar att inta Rom. För soldaterna på båda sidor blir kampen om höjden och dess vackra gamla kloster en upprepning av vansinnet i första världskrigets skyttegravar. I fyra månader kämpar de om varenda kvadratmeter mark, och bomber och granater gör livet i främsta ledet till ett helvete.
Under slaget om Monte Cassino medger de allierades generaler att inga soldater i världen kämpar tapprare än de tyska fallskärmstrupperna.
På bara ett ögonblick förvandlas ännu en kall och långdragen natt till en mardröm för de tyska vaktposterna.
Utan förvarning fylls plötsligt sluttningarna framför deras ställningar vid fronten tio mil söder om Rom av vrålande figurer som stormar fram. Ovanför dem försöker de sömniga försvararna febrilt att göra sig redo för strid. Men det är för sent.
Natten till den 12 januari 1944 övermannas de tyska vakterna snabbt av marockanska soldater ur den franska armén. De dödsföraktande nordafrikanerna befinner sig i sitt rätta element:
”Marockanen älskar natten och bergen”, skriver en stolt överste Lappara senare. Han leder ett av de marockanska regementena. ”Klippor, snår och sprickor, allt dolt av det förrädiska mörkret, är hans bästa vänner, och under tusentals år har hans ögon vant sig vid nattens svaga ljus. Han vet när han ska gå framåt och när han ska invänta.”
En hel marockansk division är på väg framåt genom bergskedjan Apenninerna som sträcker sig genom hela Italien. Vid marockanernas sida finns algeriska soldater, och trots nattmörker och svår terräng går framryckningen snabbt. Frankrikes nordafrikanska soldater visar nu varför de kallas världens bästa anfallstrupper.
Tyskarna sätter in sina specialister: alpjägarna, som är tränade för strid i svår terräng. Nordafrikanerna måste använda handgranater och bajonetter vid varje liten bergstopp de ska inta, och befälhavarna på båda sidor försöker förgäves överblicka situationen bland toppar och raviner:
”Det var inte längre en kamp mellan små enheter, utan snarare man mot man i en terräng där man kunde sitta och trycka i timmar utan att ha en aning om vad som försiggick tio meter längre fram”, sägs det i en rapport från den marockanska divisionen.
Slaget fortsätter sedan det blivit ljust, och under de följande dygnen arbetar sig nordafrikanerna framåt med stor möda. På femte dagen har alla mål erövrats och de trötta soldaterna får vila.
Operationen vittnar om de stora hinder som såväl det italienska landskapet som de erfarna tyska trupperna utgör. Under offensiven har fronten bara flyttats fram fem kilometer. Och först nu är de allierade framme vid tyskarnas egentliga försvarslinje: Gustavlinjen.
Ständig uppförsbacke. Polska soldater kravlar sig upp för Monte Cassinos branta sluttningar medan tyskarna har fri utsikt från toppen.
Geografin – den största fienden
Sedan september 1943, då trupper från USA, brittiska imperiet och de franska kolonierna landsteg i södra Italien, har de bara långsamt rört sig norrut.
Tyskarna har sprängt alla broar över de djupa ravinerna i bergen och över de låglänta områdenas brusande floder. De smala och dåliga vägarna är fyllda med minor och från kullarna har gömda kanoner, haubitser och kulsprutor skördat många liv.
Fram till nyår har tyskarna trots det ändå tvingats bakåt av de överlägsna allierade trupperna. Och fältmarskalk Albert Kesselring har lovat Hitler att försvara Rom fram till sommaren 1944. Därför har han etablerat Gustavlinjen – ett bälte av befästningar från kust till kust som ska stoppa fiendens offensiv.
Platsen är vald med omsorg; nästan hela linjen är täckt av berg. Vid Adriatiska havet i öster finns bara en smal remsa slätt längs kusten och i väster tornar Auruncibergen upp sig ur havet.
Mellan dem och de väldiga Apenninerna är Liridalen det enda ställe där allierade stridsvagnar kan ta sig fram. Men först måste de ta sig över floden Rapido – och var-enda kilometer av den bevakas från sluttningarna bakom staden Cassino.
Monte Cassino är en perfekt observationspost. Härifrån kan tyskarna avfyra sina kanoner mot den enda framryckningsleden mot norr. Om general Harold Alexander, de allierade truppernas brittiske chef, vill ta sig igenom Gustavlinjen måste han först inta Monte Cassino.
Alexander har för länge sedan insett att ”vägen till Rom är lång och täckt med törnen”.
Därför har han en ambitiös plan om att han inte ska behöva storma tyskarnas naturliga fästning. Han tänker landstiga på kusten bakom fiendens rygg och tvinga tyskarna längs Gustavlinjen att välja mellan att bli omringade och utplånade, eller fly.
Lördagen den 22 januari 1944 strömmar fartyg fulla med amerikanska och brittiska soldater in mot Anzio på västkusten mellan fronten och Rom. Men landstigningen överraskar inte Kesselring, som har en reservstyrka redo.
Tyska elittrupper lägger snabbt en ring runt brohuvudet på kusten och stoppar alla utbrytningsförsök.
Anzio-operationen blir ett fiasko. Alexanders trupper slipper inte undan; de måste ta sig igenom Gustavlinjen.
Amerikanerna angriper förgäves
Samtidigt med landstigningen har de allierade inlett angrepp vid Liridalens mynning för att binda de tyska styrkorna till fronten. Nu trappas offensiven upp till ett försök att bryta Kesselrings linje.
Ännu en gång rycker den franska arméns nordafrikaner fram mot de tyska alpjägarna. Men anfallet har knappt hunnit börja förrän det kommer order om att ändra riktning. De nordafrikanska kolonialsoldaterna ska gå mot sydväst för att hjälpa amerikanerna som försöker inta staden och berget Monte Cassino.
Varken de nordafrikanska soldaterna eller tyskarna är imponerade av amerikanerna:
”Tyska patruller opererade överallt i ingenmansland, de kastade granater och förolämpningar mot oss”, skriver den algeriske sergeanten Ben Bella senare.
”Vi insåg snart att förolämpningarna var på engelska eftersom tyskarna trodde att det fortfarande fanns amerikaner kvar här. Amerikanerna hade i stort sett inte skickat ut några patruller, och de kunde inte ens peka ut för oss var fienden hade sina förposter.”
I norra utkanten av Cassino försöker en grupp amerikaner ta sig över floden Rapido, men angrepp efter angrepp bromsas upp av såväl minor som leriga flodbankar, samtidigt som tyska kanoner och kulsprutor öser på. Staff sergeant W. Kirby upplevde fasorna:
”Vi var under konstant beskjutning. När vi kom över på andra sidan såg allting omkring oss ut som en scen ur en film.
Jag hade aldrig sett så många lik – våra egna grabbar. Jag kommer ihåg en kille som träffades av elden från en kulspruta – kulorna knuffade omkring hans kropp som om den vore en konservburk. I stort sett alla träffades. Jag hade inte en enda kamrat i kompaniet som inte dödades eller skadades.”
Även tyskarna drabbas hårt under striderna. En underofficer vid ett regemente i främsta linjen skriver i sin dagbok:
”22 januari: Jag är slut. Artillerielden gör mig tokig. Jag är räddare än någonsin förut – och jag fryser. På natten kan man inte lämna sitt hål. De senaste dagarna har tagit knäcken på mig.”
Efter tre blodiga dygn lyckas de allierade komma över floden. De tyska soldaterna tvingas långsamt upp för Monte Cassinos branter. En av de främsta enheterna i amerikanernas framstöt är en bataljon etniska japaner från Hawaii.
Även om förstärkningar sätts in i slaget i februari är anfallarnas krafter slut. Frontlinjen befinner sig knappt 400 meter från klostret på Monte Cassinos topp men så länge tyskarna håller toppen är landvinningarna värdelösa.
Med ett nytt, avgörande anfall ska de allierade vinna hela berget och öppna vägen till Liridalen så att framryckningen mot Rom kan börja. Men först måste friska krafter i form av indiska och nyzeeländska divisioner avlösa amerikanerna.
De allierade styrkorna i Italien bestod av ett lapptäcke av nationaliteter. I tur och ordning sattes de in i den blodiga kampen om Monte Cassino. Frankrikes marockanska bergs-krigare påstods vara dödligt effektiva med sina knivar.
Klostret förstörs
Inför nästa allierade offensiv vid Cassino utdelar general Alexander en djärv order: Han skickar bombplan mot medeltidsklostret på Monte Cassino.
Den vackra byggnaden har dittills klarat sig ganska bra eftersom tyskarna utsett den till neutral zon och låtit bli att placera soldater bakom de tjocka stenväggarna. Klostret är en stark fästning med fri utsikt över slagfälten på flera kilometers omkrets, men fältmarskalk Kesselring vill skona Italiens enastående kulturskatter.
Befälet för den indiska divisionen litar dock inte på fiendens löften. Han kräver att klostret ska jämnas med marken innan han skickar sina män uppför berget. Alexander ger efter. Soldatliv väger tyngre än sten.
På morgonen den 15 februari täcks himlen av en armada av flygplan. Bullret är öronbedövande. Drygt 250 allierade bombplan passerar över Monte Cassino och släpper sin last mot klostret. Det är andra världskrigets dittills största flygaktion till stöd för trupper på marken. För en tysk löjtnant känns detonationerna som om en ”enorm hand skakar berget”.
Inne i klostret omkommer hundratals italienska flyktingar. De allierade hade via flygblad varnat för angreppet i förväg, men människorna i byggnaden trodde inte att klostret skulle bombas.
De följande dagarna fördöms de allierades bombningar i tysk radio: ”Klostret Monte Cassino är totalförstört. En meningslös maktuppvisning av det brittisk-amerikanska flygvapnet har berövat den civiliserade mänskligheten ett av dess mest värdefulla kulturmonument.”
Militärt sett är bombningen ett fiasko. Tyska trupper i närheten av klostret lider visserligen svåra förluster men den indiska divisionen är inte redo att anfalla förrän två dagar senare.
När soldaterna börjar krypa uppför sluttningarna den 17 februari möts de av intensiv beskjutning från tyskarna som nu har hunnit upprätta ställningar i ruinen.
Dagen därpå, efter katastrofala förluster, får trupperna order om att avbryta anfallet. De små terrängvinster soldaterna gjort måste ges upp igen eftersom de inte ger skydd mot tyska vapen.
Och nere i Cassino har även nyzeeländarnas anfall gått snett. För att inte offra fler soldater blåser man av offensiven.
Tyska elittrupper vägrar ge upp
Nyzeeländarna gör ett nytt försök en månad senare, den 15 mars. Även denna gång sätts bombplan in för att mjuka upp målet. Cassinos gamla hus läggs i ruiner.
De tyska fallskärms-trupper som försvarar staden lider enorma förluster. Men ruinerna hindrar också de allierades stridsvagnar och infanteriet tvingas anfalla på egen hand.
Hus för hus kämpar sig nyzeeländarna in i staden, samtidigt som indierna arbetar sig uppför Monte Cassinos sluttningar. Men även om de nepalesiska gurkhas kommer så nära klostret att de nästan kan röra vid det, lyckas de inte inta det. De tyska fallskärmssoldaterna stoppar de allierade både i Cassino och på berget.
Den 20 mars får general Alexander ett telegram från premiärminister Churchill:
”Jag hoppas du kan förklara för mig varför passagen vid klosterhöjden vid Cassino – en frontlinje på två-tre miles – är det enda ställe du envisas med att beskjuta. Fem eller sex divisioner har nötts ut vid den öppningen.”
Alexander förklarar Monte Cassinos strategiska betydelse i sitt svar. Samtidigt medger han att de allierade har över-raskats av tyskarnas ihärdiga försvar:
”Dessa tyska fallskärmssoldaters kampvilja är anmärkningsvärd med tanke på att de utsatts för hela flygvapnet i medelhavsområdet samt 800 kanoner i den största koncentrationen av eldkraft någonsin. Jag tvivlar på att några andra trupper i världen skulle ha kunnat uthärda detta och ändå kämpa vidare med samma frenesi.”
Generalen har dock tagit till sig Churchills ord och blåser av offensiven. I stället börjar han planera en framstötning över bred front i maj.
Under tiden gräver de allierade trupperna ned sig i sina nya ställningar och ett slags vardag börjar ta form – fylld av artilleriets ändlösa dånande och blodiga småstrider.
Allierade och tyska trupper stred bland husen i Cassino i nästan ett halvår.
Vardag i helvetet
För soldaterna på båda sidor av fronten vid Monte Cassino är våren 1944 inget annat än lidanden och förluster.
”Det vi upplever här kan inte jämföras med någonting annat. Jag upplevde aldrig någonting liknande i Ryssland. Inte en sekunds lugn, bara det fruktansvärda dånandet från kanonerna och haubitserna”, skriver en tysk menig i ett brev. ”Här finns inget annat än fasa och skräck, död och förbannelse.”
Det korta avståndet mellan parterna betyder att varje förflyttning från en skyttegrop eller ett gömställe i källaren under en ruin är livsfarlig:
”På väg till kompaniets högkvarter mindre än 200 meter bort ligger minst 20 döda tyskar – det syns tydligt hur det har gått till”, berättar en tysk soldat från Cassino.
”Britternas prickskyttar är skickliga. Skallskott gång på gång. Haubitserna skjuter och visslandet och explosionerna från granaterna hörs dag och natt. Ibland, ett ögonblick eller två, är allt tyst och då drömmer jag mig hem.”
Även de allierade blir överösta med granater, samtidigt orsakar minor ständiga förluster. Under månaderna innan striderna nådde fram till Gustavlinjen hade de tyska ingenjörstrupperna gott om tid att fylla marken framför sina ursprungliga ställningar med explosiva fällor.
Sedan dess har fronten förflyttats, men minfälten dödar fortfarande folk som rör sig till och från främsta linjen. Trafiken bakom fronten hämmas även av terrängen, enligt krigsdagboken i ett brittiskt regemente:
”Det tog fyra och en halv timme för en tungt lastad man att klättra upp till bataljonens område. Allt vatten, all ammunition och all proviant måste bäras upp eftersom vägen var oframkomlig för lastdjur.”
Tröttheten brer ut sig bland männen på båda sidor. Men de allierade har en klar fördel: general Alexander kan byta ut sina slitna trupper. Inför fjärde offensiven i maj sätts utvilade polacker och britter in vid fronten vid Monte Cassino. Trupper från östkusten förflyttas också hit. Alexander har nu 25 divisioner och elva brigader i väster.
Kesselring har inte samma möjlighet; den tyska armén i Italien utnyttjas redan till bristningsgränsen. Fältmarskalken kan bara ställa upp nio divisioner mot de allierade; fallskärmstrupperna måste stanna kvar på Monte Cassino.
”Inte en enda man ur min ursprungliga pluton finns kvar”, skriver en tysk soldat hem till sin far. ”Så är det i hela kompaniet.” Oddsen förändras sakta till de allierades fördel inför Alexanders nya försök att slå hål i Gustavlinjen.
Gustavlinjen faller
Under kodnamnet ”Operation Diadem” inleds det fjärde och sista slaget om Monte Cassino den 12 maj. I mörkret före gryningen rycker två polska divisioner fram mot klostret för att överrumpla de numerärt underlägsna tyskarna.
Precis som under de tidigare anfallen svarar fallskärmssoldaterna med välriktade kulsprutesalvor. Polackerna faller i högar och fältsjukhusen bakom fronten översvämmas med sårade:
”Vissa kröp själva in till oss, andra fick hjälp av vänner eller bars som säckar över någons axel”, mindes fältläkaren Majewski efter kriget. ”Alla var vid gott mod. Ibland trodde jag att jag drömde. De visade ingen rädsla, bara ilska och
raseri.”
Trots det bryter anfallet samman längs hela linjen. Precis som andra allierade trupper före dem tvingas polackerna inse att tyskarnas ställning på Monte Cassino är alltför stark. Anfallet avbryts i väntan på ett bättre tillfälle. Det kommer efter fem dagar.
Ännu en gång är det Frankrikes nordafrikaner som banar väg för de allierade. Vid västkusten bryter de igenom det tyska försvaret och nu får brittiska divisioner chansen att rycka in i Liridalen. Hela Gustavlinjen vacklar, och polackerna går till angrepp igen.
Tyskarna försvarar sig men när de ser brittiska styrkor på väg in bakom ryggen på dem nere i Liridalen splittras linjen. Polackerna kan äntligen storma klostret. Monte Cassino faller.
Den 17 maj överger fältmarskalk Kesselring Gustavlinjen. Han fruktar att få sina trupper omringade. Samtidigt som de allierade tränger in i Liridalen har andra styrkor brutit sig ut från Anzio där de landstigit fyra månader tidigare.
Från brohuvudet kan amerikanska trupper skära av den tyska reträtten. Men i stället sätter de kurs mot Rom för att få äran att bli de första allierade styrkorna i staden.
Kesselrings mörbultade divisioner slinker ur fällan och bildar en ny försvarslinje längre norrut. Därför tar fälttåget inte slut förrän 2 maj 1945 då de sista tyska trupperna kapitulerar i de norditalienska bergen.
Priset för erövringen av Monte Cassino blir mer än 75 000 döda och sårade soldater från båda sidor. I ett allierat krigsfångläger förbjuder den tyske sergeanten Richard Kruppa sina män att nämna slaget: ”Tala om kvinnor, men inte om Cassino!”
De nordafrikanska regementen som åstadkommit större resultat än några andra i Italiens berg, får snart uppleva slutet på sin stolta historia. Snart väntar frihetskampen mot Frankrike där många av soldaterna kommer att strida på rebellernas sida. När Algeriet så småningom blir självständigt år 1962 utses den före detta sergeanten Ben Bella till landets president.