Miljoner tyskar på desperat flykt från ryssarna

Nemmesdorf, 21 oktober 1944

Röda armén tränger för första gången in på tyskt territorium och erövrar byn Nemmersdorf i Ostpreussen.

De flesta av Nemmersdorfs 637 invånare har flytt när dånet från kanonerna närmar sig byn. Bara ett fåtal har valt att stanna kvar för att ta hand om sina djur och sin egendom. Så illa kan det väl inte gå när ryssen kommer, menar de.

Den 21 oktober kl. 7.30 rullar de första sovjetiska pansarvagnarna in i byn. Byborna – de flesta är kvinnor, barn och gamla – ger upp. De drar sig tillbaka till sina hem och väntar.

På eftermiddagen tränger sovjetiska soldater in i husen för att plocka åt sig värdesaker. De är egentligen ganska hövliga, berättar det enda överlevande ögonvittnet Gerda Meczulat efteråt. På kvällen kommenderar en sovjetisk officer ut alla bybor på gatan.

”När vi kom ut stod soldater med skjutklara gevär på båda sidor om vägen. Jag föll eftersom jag hade polio. När jag kvicknade till hörde jag först barnen skrika och sedan gevärseld. Sedan blev allt tyst.”

Gerda Meczulat överlever eftersom soldaterna missade när de sköt mot henne. Två dagar senare lyckas den tyska armén återerövra Nemmersdorf. En fruktansvärd syn möter soldaterna: högar med döda bybor – alla skjutna eller med krossade skallar.

En krigsfotograf dokumenterar fasorna och därefter använder nazisterna bilderna för att sporra de tyska trupperna: Se vad som händer med kvinnor och barn när ryssen kommer!

Bilderna åtföljs av berättelser från de tyska soldater som befriade byn. Generalmajor Erich Dethlefsen kan till exempel berätta att en del av offren spikades fast på ladugårdsdörrar innan de sköts av ryssarna.

Ett annat ögonvittne, löjtnant Heinrich Amberger, säger: ”Jag såg åtskilliga kvinnor som – av klädernas utseende att döma – hade blivit våldtagna och sedan dödade med ett skott i nacken. Hos en del av kvinnorna låg döda barn, även de skjutna i nacken.”

Än i dag diskuterar forskarna om sanningshalten i historierna om våldtäkter och bestialiska avrättningar är sanna eller inte.

Möjligen fick ögonvittnena order om att överdriva för att stärka propagandaeffekten, men Nemmersdorf gör ett starkt intryck på tyskarna.

Inte på någon annan front kämpar soldaterna med samma förtvivlade mod som på östfronten, och civilbefolkningen grips av en panisk skräck för ryssarna. Ingen vill hamna i deras klor, folk lämnar hellre allt och flyr – eller begår självmord.

Ostpreussen, 12 januari 1945

Sovjetunionen inleder en samlad offensiv längs hela östfronten – från Östersjön till Karpaterna. En flodvåg av flyktingar börjar röra sig västerut.

Vintern 1944–45 är sträng med drivsnö och temperaturer ned till 20 minusgrader. Detta inferno måste tyskarna genomlida om de vill komma undan de framryckande ryssarna.

In i det sista har nazisterna vägrat att evakuera de hotade områdena och betraktat flykt som feghet – vilket bestraffas med döden. När Röda armén inleder sin stora offensiv är det nästan för sent för invånarna i Ostpreussen.

Tågtrafiken mot Berlin bryter samman. I stället lastar tiotusentals personer hästkärror, barnvagnar, kälkar och ryggsäckar med sina viktigaste ägodelar och tar plats i de ändlösa flyktingkolonner som långsamt ringlar fram västerut.

Efter några få dagar korkar vägarna igen. Oroligt lyssnar flyktingarna till dånet vid fronten. Det kommer närmare. Vägarna är glashala. Hästkärror kanar ofta ner i diket där de blir liggande.

Många fryser ihjäl i kylan och lämnas då kvar vid vägkanten, begravningar har ingen tid med. Några tappar tålamodet och försöker ta sig fram över fälten, men hästarna får vada i snö.

Vid vägkanten står nya flyktingar. De väntar på att det ska bildas en lucka i kolonnen så att även de kan ge sig iväg.

Nattetid söker flyktingarna skydd i skjul eller övergivna bondgårdar. Ibland har de turen att hitta kvarlämnad mat i något förråd – annars tvingas de svälta. Möblerna används som ved. När dagen gryr fortsätter marschen.

Varje gång en tysk militärenhet ska passera tvingas flyktingarna ut åt sidorna. Vid vägskäl och i byar blir det totalstopp i kolonnerna. Genom­snittshastigheten är ett par kilometer i timmen, väsentligt mindre än de framstormande ryska soldaterna.

Josefine Schleiter, som läser till läkare och år 1945 tvingas fly från Ostpreussen, beskriver vad som hände när hennes kolonn hanns upp av sovjetiska pansarvagnar som helt enkelt dundrade rakt in i människomassan:

”Hästkärror slungades ner i diket, hästarna låg döda kvar. Män, kvinnor och barn kämpade mot döden.” Mitt i kaoset hörde hon delar av ett samtal.

En sårad flicka vädjade till sin far: ”Skjut mig!” Även sonen bad honom om ett nåda­skott: ”Ja, far, jag förväntar mig inte mer av livet.” Fadern grät när han svarade dem: ”Vänta lite, barn.”

Strax därefter dras Josefine åt sidan av tre ryska soldater. De kastar upp henne på en lastbil och kör iväg med henne:

”Flinande ser en av killarna på mig. ’Fryser du?’ frågar han. Sedan följer mitt livs mest förnedrande ögonblick, som inte kan beskrivas.”

När lastbilen sedan äntligen stannar till lyckas hon hoppa ned och springa iväg.

Josefine Schleiter delar sitt öde med ungefär en miljon tyska kvinnor som blir våldtagna under krigets sista månader. Om kvinnorna inte lyder uppmaningen ”Frau, komm!” dödas de på fläcken.

Vart tionde offer överlever inte våldtäkten – de blir mördade, de dör av de skador som den ofta timslånga misshandeln orsakar dem, eller också begår de självmord av skam.

I dag, 62 år efter kriget, diskuterar historikerna fortfarande om övergreppen bara var enskilda, avtrubbade soldaters verk, eller om de var något som Stalin och den sovjetiska militärledningen hade planerat.

Det fanns inga direkta order om att begå våldtäkter på tyska kvinnor – tvärtom riskerade de gripna våldtäktsmännen dödsstraff för sina ogärningar. Men samtidigt uppmuntrades soldaterna via radio och militärens tidningar att hämnas det tre år långa utrotningskrig som tyskarna fört på rysk mark: ”För oss finns inget mer lustfyllt än ett berg av tyska lik. Häng upp dem och se hur de spritter i öglan. Bränn ned deras hus och gläds åt lågorna”, hette det i en sovjetisk soldatsång.

Plundringar förekommer dagligen. Med humorn som sköld skrattar tyskarna bittert åt de kulturlösa segerherrarna som dricker vatten ur toaletten och inte vet hur de ska dra upp de fickur som de nyss har stulit.

Men ryssarna tar mer än tyskarnas ägodelar. I hemlighet har Stalin gett order om att civila tyskar ska tas till fånga. De ska återuppbygga Sovjetunionen och på så vis betala tillbaka Tysklands skulder.

De flesta tyska män är vid fronten och därför sätts tusentals unga kvinnor i boskapsvagnar för att bli tvångsarbetare i Sibiriens fabriker och gruvor.

Arbetet är hårt och dödstalen höga. Kvinnorna lider av förfrysningar och tyfus. För några av dem pågår mardrömmen i åtta år innan de kan återvända hem.

Frisches Haffri, 26 januari 1945

Röda armén har trängt djupt in i Tyskland och isolerat Ostpreussen från resten av landet. Flyktingarna får ta vägen över den frusna Frisches Haff för att komma till Östersjön.

”Murar förvandlas till grus – men det gör inte våra hjärtan”, ljuder slagordet i Königsberg, Ostpreussens huvudort.

Många flyktingar kommer i tron att de är säkra här, men de möter bara förtvivlan. Staden har blivit avskuren från Tyskland och den enda vägen härifrån går norrut, till hamnstaden Pillau vid Östersjön.

Ryssarna har förvisso erövrat landvägen till Pillau, som ligger på en halvö, men för en gångs skull kan flyktingarna dra fördel av vintern. Bukten Frisches Haff har frusit till så att det trots allt går att komma fram. Tusentals flyktingar ger sig ut på isen.

”Vid niotiden klev vi ut på isen. Hästkärror och gående ordnades i tre kolonner. Vad som hände resten av den dagen kan jag inte fatta­ i dag”, berättar Kurt Koslowski, som var 16 år gammal 1945.

Det tar en dag att ta sig över bukten, och färden är långtifrån riskfri. Trots den stränga kylan är isen osäker och tyngden av de många människorna orsakar sprickor.

Många hästkärror kör ner i råkar så att resten av kolonnen tvingas göra en vid båge kring faran; det är inte många som ens tänker på att försöka rädda de paniska hästarna eller de drunknande människorna.

Det händer också att sovjetiskt flyg angriper flyktingarna, och dessutom finkammar SS kolonnerna i jakt på pojkar eller män som försöker slippa undan krigstjänstgöring.

I Pillau väntar flyktingarna på de fartyg som ska föra dem till hamnarna i nordvästra Tyskland eller till Danmark.

I kön råder strikta kriterier: mödrar med barn står längst fram. Det finns ingen plats ombord för det bohag som flyktingarna släpat med sig, det lämnas i högar på kajen. Iskorridoren mellan Königsberg och Pillau står öppen under flera veckor och totalt 592 000 flyktingar lyckas ta sig ut via hamnen.

I Königsberg blir situationen desperat. Ryska granater regnar ned över staden och apotekarna börjar sälja gift till de som vill ta livet av sig.

”Alla pratar om cyankalium, som apotekarna säljer i stora mängder. Om man ska använda det eller inte är det ingen som pratar om – man diskuterar bara vilken dos som krävs”, skriver en av stadens läkare i sin dagbok.

I tre månader försöker en kvarts miljon ryska soldater knäcka ”Fort Königsberg”, som Hitler under inga omständigheter tänker ge upp.

Inte förrän den 9 april, när Röda armén intar Universitetsplatsen, kapitulerar nazisterna till slut – de sitter i en bunker fyra meter under just den platsen.

Totalt 110 000 personer överlever belägringen, men nu bryter epidemierna ut och samtidigt tar Röda armén en gruvlig hämnd på staden som vägrade att vika sig. Sjukdomar och godtyckliga avrättningar kostar 95 000 människoliv.

Gotenhafen, 30 januari 1945

Skeppet ”Wilhelm Gustloff” ligger klart för avsegling med 10 000 flyktingar ombord. Bara 1 000 av dem överlever natten.

Kryssningsfartyget ”Wilhelm Gustloff” byggdes åt den nazistiska fritidsorganisationen Kraft durch Freude, men bara ett fåtal semesterfirare hann roa sig ombord på skeppet.

När kriget bröt ut tog marinen över ”Wilhelm Gustloff” och gjorde om henne till en flytande kasern. År 1945 får det väldiga fartyget en ny uppgift: det ska föra tusentals flyktingar i säkerhet.

Hamnen i Gotenhafen (i dag Gdynia, Polen) är full med människor som trängs för att få en plats på en av de många pråmar, färjor och lastfartyg som seglar i skytteltrafik.

En del av dem som står närmast kanten faller ned i den iskalla hamnbassängen. Och redan innan skeppen hunnit lägga till, kastar desperata kvinnor sina småbarn i armarna på sjömännen.

Vid ”Wilhelm Gustloffs” kajplats går det mer civiliserat till, åtminstone till en början. En nästan oändlig kö bildas av människor som väntar på tillstånd att få gå ombord.

Besättningen fyller i passagerarlistan men när 8 000 flyktingar har gått uppför lejdaren sprider sig paniken bland dem som väntar på kajen. De vet att det inte finns plats för dem alla, och mer än 2 000 tränger sig förbi byråkratin och upp på skeppet.

Vid middagstid den 30 januari drar fyra bogserbåtar ut ”Wilhelm Gustloff” ur hamnen. Till skydd har flyktingarna ett enda fartyg, torpedbåten ”Löwe”. Farvattnen i den östra delen av Östersjön är farliga.

Utanför Gotenhafen patrullerar flera sovjetiska båtar, bland dem ”S-13” under kapten Aleksandr Marineskos kommando.

Han är en odisciplinerad sjöman i den sovjetiska flottan; några dagar tidigare lät han sin ubåt anlöpa Åbo i Finland så att han kunde supa sig full och ta för sig av en finsk kvinna.

Marinesko hotas av krigsrätt och måste visa resultat. Plötsligt får han syn på ”Wilhelm Gustloff” och under timmarna som följer smyger han sig närmare för att komma inom skotthåll. Kl. 21.16 är han bara 700 meter från målet och ger order om att avfyra torpederna.

”Wilhelm Gustloff” träffas, kränger till och börjar sjunka. Tusentals flyktingar hinner aldrig ta sig ut ur skeppet, andra hinner hoppa överbord men omkommer i det iskalla vattnet. ”Löwe” och andra båtar som skyndar dit hinner bara rädda 1 000 personer. Runt 9 000 omkommer – hälften är barn.

Några dagar senare sänker Marinesko det tyska passagerarskeppet ”Steuben” som är på väg från Pillau till Kiel med 2 800 sårade soldater, 900 flyktingar och en besättning på 540 man.

Bara 660 kan räddas. Men de allra flesta skepp från Gotenhafen kommer fram och 1,35 miljoner personer förs i säkerhet. Kapten Marinesko som sänkte två flyktingfartyg blir en av krigets mest effektiva soldater men någon ära vinner han inte. Efter kriget degraderas han och super ihjäl sig.

Breslau, fenruari 1945

Röda armén har kommit fram till den sydösttyska regionen Schlesien och omringar huvudstaden Breslau. Invånarna bygger en försvarsvall.

Redan på hösten 1944 har Hitler utsett regionen Schlesiens huvudstad Breslau till ”fort”. Han kräver att försvarsmakten och de 600 000 invånarna ska försvara staden med alla medel.

Därför gör områdets nazistiske ledare Karl Hanke ingenting för att föra stadsborna i säkerhet trots att Röda armén är i antågande.

I all hast låter han bygga en försvarsanläggning av tegelstenar, spårvagnar, träd från alléer och annat som råkar finnas till hands.

Men strax innan staden omringas ändrar sig Hanke. Han beordrar kvinnor och barn att lämna staden. Flera tusen rusar mot järnvägsstationen, där fruktansvärda scener utspelar sig kring det sista tåget.

När det lämnat perrongen ligger hundratals småbarn kvar – ihjältrampade. Det finns inga bussar, bara ett fåtal hästar, och folk flyr till fots. Ändlösa kolonner drar iväg i den bitande kölden.

Det går sakta och då och då mejas kolonner ned av sovjetiskt pansar. Den 16 februari sluts järnringen. Tvåhundratusen personer som inte kunnat lämna staden är instängda.

Dresden, 13 februari 1945

England och USA försöker knäcka den tyska försvarsviljan med bomber mot civila mål.

Köln, Hamburg, Hannover – under krigets sista månader regnar det bomber över de tyska storstäderna och tusentals civila dödas.

Syftet med ”terrorbombningarna” är att skapa så stort motstånd mot kriget hos tyskarna, att nazisterna tvingas avsluta kriget.

Dresden är den enda större stad som skonats och därför tror sig hundratusentals flyktingar vara säkra här.

Men den 13 februari tjuter flyglarmet och under de följande två dygnen blir staden ett inferno av eld på grund av de mer än 2 000 ton brandbomber som brittiskt och amerikanskt flyg släpper över staden.

Många stadsbor räddar livet genom att kasta sig i Elbe, andra kvävs i skyddsrummen eftersom elden förbrukat allt syre.

Många av flyktingarna var inte registrerade och därför är den totala dödssiffran okänd. Man räknar dock med 20 000 döda, några historiker hävdar att så många som 200 000 dog.

Demnin, 30 april 1945

Nazisterna stoppar den sovjetiska framryckningen i nordösttyskland genom att spränga broarna över floden Peene i staden Demmin.

De 15000 invånarna i Demmin har inte märkt så mycket av kriget, men nu närmar sig Röda armén. För att stoppa den sovjetiska framryckningen spränger nazisterna stadens broar över floden Peene.

Därmed avstannar Röda arméns offensiv tvärt och en stor sovjetisk styrka blir kvar i staden utan någonting att göra. För att förströ sina soldater beslutar befälhavaren att tillåta fri plundring av staden.

Den oväntade ledigheten sammanfaller med första maj – kommunisternas viktigaste helgdag. Soldaterna hittar de stora lager sprit som försvarsmakten lämnat kvar.

De härjar vilt i staden – hus plundras och sätts i brand och hundratals kvinnor våldtas. Enligt otaliga, anonyma skildringar utlöser brutaliteten panik i staden:

”En och en halv timme efter de ryska soldaternas intåg blev min yngsta moster våldtagen upprepade gånger. Efter flera försök att dränka sig i Peene hängde hon sig på vinden tillsammans med sin mor”, skriver ett ögonvittne.

Ett annat vittne berättar: ”Min svägerska skar upp sina föräldrars pulsådror med en rakkniv. Skogvaktaren sköt sina barn som var tre, fem och sex år gamla, och sedan sin fru. Till sist sköt han sig själv.”

Hela familjer går i döden tillsammans. De skjuter sig, tar gift, hänger sig eller dränker sig. Snart är staden full med lik, begravningsbyråerna hinner inte med.

Fasorna i Demmin pågår i tre dagar. När de äntligen är över har 1 200–2 500 stadsbor tagit sina liv. Och större delen av staden har brunnit ned eftersom ryssarna förbjöd brandkåren att rycka ut.

Att skildringarna från Demmin är anonyma beror på att det under de följande 44 åren var förbjudet att tala om brotten och självmorden.

Demmin ligger i den sovjetiska säkerhetszonen och inlemmas efter kriget i DDR, där vänskapen med Sovjet är fundamental i samhället. Allt tal om Röda arméns brott är straffbart. Händelserna förtigs.

Men många av kvinnorna kan inte förtränga övergreppen. När deras män återvänder från kriget och möter ett oäkta barn, kräver de skilsmässa. Vissa kvinnor skäms så mycket att de fyller en ryggsäck med sten och går ut i Peene med det nyfödda barnet på armen.

Breslau, maj 1945

Hitler är död och Berlin har fallit, men ”Fort Breslau” håller stånd som en nazistisk ö i ett sovjetisk-kontrollerat hav.

Invånarna i det belägrade Breslau har tillsammans med tyska soldater hållit stånd i nästan tre månader.

Motståndsviljan beror inte bara på rädsla för ryssarna – invånarna är minst lika rädda för de SS- och Gestapo-patruller som ständigt söker igenom staden. Om någon smiter undan tjänstgöringsplikten, som gäller alla över tio års ålder, blir de avrättade.

”Den som fruktar en ärofull död, ska dö i skam”, varnar stadens nazistiske ledare Karl Hanke, och hotet om dödsstraff har effekt. Bland annat har stadsborna anlagt en start- och landningsbana.

Två kyrkor samt stadsbiblioteket måste sprängas och resterna bäras bort så att det bildades ett 1 000 meter långt och 300 meter brett fält mitt i staden. Trettontusen dog i arbetsområdet som ständigt besköts av ryssarna.

Disciplinen hos de tyska soldaterna försvagas under belägringen. De bryter sig in i bostäder och kastar ut ägarna. Därefter plundras hemmen – soldaterna blir extra glada när de hittar sprit så att de kan festa och glömma.

”I bunkrar och källare utspelar sig förfärliga orgier,” skriver den katolske prästen Peikert i sin dagbok. ”Flickor och prostituerade är med och festar, det finns gott om alkohol. Det är ett folks moraliska upplösning.”

Snart är kyrkogårdar och parker fulla med gravar och de döda måste stuvas i källare. Liklukten hänger tung över staden och det vimlar av råttor. Breslau håller stånd men till vilken nytta, undrar Peikert.

Även om det går långsamt erövrar ryssarna hus efter hus. Han är rasande på nazisterna men det är bara i sin dagbok som han får utlopp för sin ilska: ”De offrar en stad utan att det ändrar krigets gång.”

I sitt testamente belönar Hitler den trofaste Karl Hanke med posten som chef för SS, men Breslaus befälhavare, general Niehoff, har förlorat hoppet om seger.

Han inleder hemliga förhandlingar om kapitulation. När Hanke får reda på förräderiet, vrålar han: ”Jag ska låta arrestera er!” Niehoff svarar att om det är någon som ska arresteras så är det Hanke.

Hanke tystnar och frågar vad han bör göra. Niehoff råder honom till självmord. ”Det kan jag inte, jag är fortfarande ung”, svarar Hanke.

Den 6 maj ger Breslau upp. Av en civilbefolkning på 200 000 har 170 000 dött i den hopplösa kampen för att uppfylla Hitlers ambitioner. Dödstalet för armén är ”bara” 6 000.

Några timmar före kapitulationen lyckas Hanke fly i ett plan som han har haft gömt. Ett rykte säger att Hanke tog sig till Sydamerika efter kriget. Men troligen togs han tillfånga och sköts ihjäl av tjeckiska motståndsmän redan 1945.

Östeuropa, 8 maj 1945

Kriget är slut men flykten fortsätter. De befriade länderna börjar driva ut sina tyska minoriteter.

”Död åt tyskarna”, låter det i Prags radio. Det sjuder av hämndlystnad i det nyligen befriade Tjeckoslovakien.

Nazisttopparna och försvarsmakten har lämnat landet. I stället drabbar hämnden den etniska tyska civilbefolkningen. Förmodade nazister torteras och man rakar håret av kvinnorna.

I Polen, Ungern, Rumänien, Vitryssland, Ukraina och Jugoslavien är scenerna desamma. Men folkets hämndaktioner är inte helt spontana.

I flera år har ländernas exilregeringar utarbetat planer för hur de ska bli av med sina tyska minoriteter – inspirerade av mötet mellan Churchill och Stalin i Teheran år 1943.

Den etniska rensningen är i stort sett avslutad 1952. Då har totalt 13,7 miljoner etniska tyskar fördrivits från sina hem i Östeuropa.