Krossa Malta och rädda Rommel!

Tillsammans med två andra Spitfire-­piloter ska Barnham angripa en svärm tyska Junkers Ju 88-bombplan på väg mot hamnen i Valletta. Länge spanar han förgäves efter dem, men plötsligt dyker de upp.

”Ju 88:or. Tio, tjugo, trettio stycken. Jag hinner inte räkna dem. De kommer närmare. Min Spitfire skakar, när jag avfyrar två korta kulsprutesalvor in i en grupp bombplan. Två stora bitar av en Ju 88 – ett nosparti och en vinge – susar förbi mig på vänster sida”, minns Barnham, som också träffas.

”Svart rök stiger från min vänstra vinge. Orange eld slickar cockpiten. Jag tittar mig över axeln för att försöka få syn på vem fan det är som skjuter på mig?”

Medan luftstriderna på­går bland molnen tjuter sirenerna nere på marken och Maltas 250 000 invånare börjar springa mot skyddsrummen.

Nere i mörkret rycker de till varje gång en tysk bomb med en smäll slår ned på en flygbas, i hamnen eller på ett boningshus någonstans i närheten.

Att den brittiska kolonin attackeras så häftigt beror på att ön ligger nära försörjningslinjerna till Rommels Afrikakår. Tyskland och Italien har stationerat över 800 flygplan på Sicilien för att anfalla Malta, så att fartygen med Rommels förnö­denheter kan slinka förbi.

Britterna förfogar över endast tolv Spitfire-jaktplan, som på grund av bristen på drivmedel ofta står kvar på marken när fienden närmar sig. Om inte ön snart förses med mängder av nya jaktplan, mat och förstärkningar, kan inget stoppa Hitlers och Mussolinis styrkor från att krossa den strategiskt belägna ön.

Mussolini hade stora planer

Två år tidigare var situationen betydligt fredligare på Malta. Medan Nazityskland invaderade sina grannar fortsatte vardagen på den lilla ön mitt i Medelhavet.

De 5 500 brittiska soldaterna fördrev dagarna med att släntra runt i solen och flirta diskret med maltesiska skönheter. Den 10 juni 1940 vände ett tal i radion emellertid upp och ned på allting.

Tyskland var i färd med att krossa den franska armén, och britterna hade blivit tvungna att evakuera sina styrkor från Frank­rike. Nu ville Italiens ledare Benito Mussolini försäkra sig om en del av krigsbytet.

I Rom rasade Il Duce mot kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike som kontrollerade det Nord­afrika som Mussolini länge hade drömt om att göra italienskt: ”Vi måste bryta de territoriella och militära bojor som håller på att kväva oss”, skrek han i mikrofonen och förklarade krig mot Storbritannien och Frankrike.

Redan några timmar senare hörde malteserna ett underligt surrande, som gradvis steg i styrka. På himlen visade sig 75 italienska bombplan och jaktplan med kurs mot öns tre små flygbaser. De flesta malteser betraktade under tystnad de overkliga V-formationerna.

”Det måste vara en övning”, sa en arbetare i Vallettas hamn, innan en kollega skrek: ”Det är ett flyganfall! Spring!”

Britterna hade ännu inte byggt ett enda skyddsrum på ön, så hamnarbetarna rusade ned i gamla tunnlar från korstågens tid. Strax därpå slog bomberna ned och kastade upp dammoln mot den blå himlen. Belägringen av Malta hade inletts.

Halvhjärtat angrepp

Rädslan av att ha dragits in i världskriget mattades dock snabbt av på Malta, när det stod klart hur in­effektivt Mussolinis flygvapen var. De italienska planen fällde i regel sina bomber från över 6000 meters höjd för att undgå Maltas luftvärn och träffade sällan sina mål.

Skador på människor och byggnader var begränsade, och trots bombningarna fortsatte vardagen som förr för de flesta malteser. Kriget tärde dock på nerverna, för ingen kunde känna sig säker för bomberna.

Som motdrag plockade britterna fram några pensionerade biplan av typen Gloster Sea Gladiator ur förråden och rustade upp dem. Faith, Hope och Charity, som planen kalla­des, utkämpade en extremt ojämn kamp mot de italienska angriparna.

VIDEO – Möt Maltas tre heroiska försvarare Faith, Hope och Charity:

Ofta lyfte ett ensamt plan för att möta 50 anfallande italienare. Trots det lyckades de gamla brittiska jaktplanen kämpa mot italienarna i flera veckor, innan de ett efter ett sköts ned. Deras effekt på moralen var emellertid påtaglig: ”Planen gav oss en känsla av att vi kunde slå tillbaka mot fienden”, mindes en maltesisk affärsman.

Den 25 juni 1940 blev hotet om en italiensk invasion plötsligt mer angeläget. Hitlers chockerande snabba seger över Frankrike innebar att Stor­bri­tan­nien nu stod ensamt mot axelmakterna i Medelhavet.

De brittiska territorierna Gibraltar i väster, Malta i mitten och Suezkanalen i öster låg så strategiskt placerade att de kontrollerade Medelhavet – så att Italien förr eller senare skulle slå till var tydligt.

Invasion hotade ön

Maltas försvar behövde förstärkas omedelbart, men det nära förestående tyska angreppet på England innebar att britterna inte kunde avvara vapen för att försvara ön. Enligt guvernören sir William Dobbie var ön ”otroligt svag, både med avseende på materiel och manskap”.

Först i augusti 1940 kunde malteserna se tolv nya Hurricane-plan glida in över hustaken och landa på öns flygbaser. Med tusen hästkrafter och åtta kulsprutor kunde jaktplanen ge de försiktiga italienarna ett varmt välkomnande.

I september lyckades en fartygskonvoj slinka förbi italienarnas flygplan och in i hamnen i Valletta med mängder av extra luftvärnskanoner och ammunition. Malta var till slut redo att bita ifrån, och Mussolini fick kalla fötter – i stället för en invasion blev himlen över ön tyst och lugn under sommaren.

Britterna passade på att befästa Malta och bygga 2 000 skyddsrum. Från september till december 1940 anlöpte hela 55 fartyg Valletta med flera tusen soldater och ny materiel. När 1940 övergick i 1941 förfogade Medelhavsön över 10 000 soldater och 63 jaktplan.

KARTA – Så viktig var Malta för krigföringen:

Guvernörens dotter beskrev stäm­ningen julen 1940: ”Italienarna var inga särskilt skrämmande fiender”. I stället för att kasta sig över Malta satsade Mussolini på en snabb seger i Nordafrika.

Den 13 september 1940 invaderade Mussolinis styrkor det av britterna kontrollerade Egypten, men de nådde endast åtta mil in i landet, innan de tvingades tillbaka. Vid årsskiftet var de fyra italienska divisionerna så nära en total kollaps att Mussolini bönföll Hitler om att undsätta hans libyska koloni.

Tyskland upprättade i hast den så kalla­de Afrikakåren och skickade den till hamnstaden Neapel i Italien. Hitler var irriterad över italienarnas urusla prestationer på slagfältet, men insåg de fördelar det innebar att binda brittiska styrkor i Afrika, medan han försökte erövra det brittiska fastlandet.

På längre sikt kunde framgångar i Li­byen dessutom visa sig vara gynnsamma. Därifrån kunde Suezkanalen intas och användas som språngbräda till Mellan­österns oljefält – och då skulle alla problem med drivmedel till flygplan och stridsvagnar vara lösta. Via Mellanöstern kunde Hitler även öppna en ny front mot Sovjetunionen, när tiden var mogen.

För att uppfylla Führerns ambitioner måste Malta bombas sönder och samman, så att Afrikakåren kunde ta sig helskinnad förbi ön och nå fram till Libyen.

Luftwaffe spred skräck

Guvernör Dobbie spelade tennis i Valletta, när fientliga bombplan den 10 januari 1941 dök upp i fjärran. De stannade kvar ute till havs, och snart lät det som om ett åskväder höll på att dra in. Guvernören kallades till telefonen, och en officer underrättade honom om att den brittiska flottan höll på att attackeras.

Tysklands fruktade 10:e flygkår hade kommit för att lösa av de ineffektiva italienarna, och tyskarnas första mål var det 225 meter långa brittiska hangarfartyget HMS Illustrious. Fyrtio Ju 87 Stuka-störtbombare fällde sin last över det stora fartyget, som rykande och genomborrat bogserades in i hamnen på Malta.

Sex dagar senare förmörkades himlen över Malta av tyska bombplan, som kom för att avsluta arbetet och sänka HMS ­Illustrious.

VIDEO – Malta under attack!

Den första vågen av Junkers Ju 88:or fällde sina bomber från 1 800 meters höjd utan att orsaka några större skador, men efter dem kom 50 stycken Ju 87 Stuka utrustade med stora, pansarbrytande bomber.

Från 3 000 meters höjd anföll de nästan lodrätt, medan de inbyggda sirenerna i vingarna tjöt och satte skräck i Vallettas invånare.

Britterna var emellertid förberedda. Åtskilliga av störtbombarna slets sönder, när de mötte en mur av spärreld från automatkanoner. På halvön Senglea mitt i den stora hamnen avfyrade en av kanonerna så många granater att eldröret blev rödglödande. Den lokale prästen rusade dit med vatten för att kyla av det, medan han gjorde korstecknet och förlät servispersonalen deras synder.

Soldaterna nickade med blodet rinnande från öron och näsa – trycket från kanonen och exploderande tyska bomber hade spräckt deras trumhinnor. Sedan återupptog de eldgivningen.

När tyskarna försvann, och krutröken skingrades, kunde britterna till sin förvåning se att HMS Illustrious fortfarande flöt. En enda bomb hade träffat däcket, och strax därefter kunde fartyget halta vidare till Alexandria i Egypten. Samma tur hade inte bostadskvarteren vid hamnen där Illustrious låg förtöjt.

Flera hundra bomber avsedda för hangarfartyget hade exploderat på de smala gatorna – med förödande effekt. Många familjer fick grävas ut ur sina skyddsrum, som låg under de kollapsade byggnaderna.

Efter hand som de skakande av chock kravlade upp i dagsljuset gick förödelsens omfattning upp för dem. Meterhöga högar med tegel och bråte blockerade gatorna, och här och där låg avslitna lemmar från malteser som vågat sig ut ur skyddsrummen för tidigt. Några dagar senare började en kväljande lukt av ruttnande lik stiga ur ruinerna.

Hitlers brist på flyg räddade ön

Tyskarnas Afrikakår hade i skydd av bombningarna av Malta kommit fram till Libyen – nu ville Hitler säkra sina för­sörjnings­rutter, som hotades av Malta.

I februari 1941 skrev han till Mussolini: ”Det är avgörande att vi tillintetgör Maltas flyg- och flottbaser”. Luftwaffe hade 180 bombplan och 160 jaktplan på Sicilien – tillsammans med italienarnas 300 flygplan förfogade axelmakterna över 640 plan. En förkrossande övermakt.

Varje dag flög stora formationer av bombplan in över Malta, som sällan kunde få upp mer än sammanlagt åtta Hurricane-plan åt gången. De följande 30 dagarna fick befolkningen fly ned i skyddsrummen vid 111 tillfällen.

Överbefälhavaren för britternas Medelhavsflotta, amiral Cunningham, vädjade åtskilliga gånger till London om förstärkningar: ”Jag är verkligen orolig för Malta. Vi måste få ett stort antal jaktplan ögonblickligen, om vi ska kunna undvika en stor förlust”, underströk han. London tvekade, eftersom konvojer med fler flygplan till Malta riskerade att sänkas, när de närmade sig ön.

Under tiden fortsatte tyska och italienska plan att leverera död från luften. Vallettas torrdockor, kranar och lagerhallar förstördes, och det var så farligt att vistas i hamnen att brittiska jagare bara vågade sig dit nattetid för att fylla förråden.

Maltas tre flygbaser drabbades hårt. Den 28 februari skrev en officer en nedslående rapport till sina överordnade: ”Basen anfölls av 110 fientliga flygplan. Resultatet: Tre Swordfish och ett Gladiator utbrända. Alla andra plan, inklusive våra Hurricanes, är utslagna”.

Inte heller de civila malteserna klarade sig. Bomber förstörde totalt 2000 fastigheter. Från ett hustak iakttog en brittisk officer hur en enstaka, men skrämmande bomb långsamt dalade ned i ett boendekvarter.

Under en fallskärm dinglade en italiensk fartygsmina: ”Plötsligt sköt en mäktig pelare av eld och starkt ljus upp mot himlen. När tryckvågen till slut kom, skakade huset under oss”, skrev han i sin dagbok.

Kreta blev Maltas räddning

Efter fyra månader av ständiga bombningar hade Luftwaffe förvandlat stora delar av Valletta till grus. Då blev det plötsligt tyst på himlen och alla malteser trodde att en stor invasionsstyrka var på väg över havet. Totalt 15 000 unga män kallades in till militären för att bemanna försvarsställningar längs kusten.

Trots mobiliseringen var både britter och malteser övertygade om att ön skulle falla, men de tänkte göra invasionen till en kostsam historia för axelmakterna. Alla väntade i spänd förväntan, men inget hände. Det var som om tyskarna plötsligt hade glömt bort ön.

Dramatiska händelser på andra av världskrigets fronter fick tyskarna att tveka. I maj intog tyska styrkor Kreta, men segern var dyr.

Totalt 284 flygplan sköts ned, och 4 000 soldater stupade under striderna – i synnerhet fallskärmsstyrkorna led svåra förluster – och nu saknade tyskarna dem för att kunna genomföra ett anfall mot Malta.

VIDEO – Se ødelæggelserne på Malta:

En invasion av Malta skulle inte heller kunna räkna med stöd från flera hundra tyska plan längre, för Luftwaffe skulle under det kommande halvåret vara upptaget av Operation Barbarossa – invasionen av Sovjetunionen, som skulle äga rum i juni 1941.

Sommaren och hösten blev därför en lugn tid på Malta – trots Hitlers uppmaning till Mussolini att ”hålla Malta nere”. Italienska flygplan fortsatte med sina dagliga angrepp mot Malta, men bombningarna var så obetydliga att många invånare gick upp på hustaken för att följa striderna.

Förstärkningar strömmade till ön

Britterna tog genast chansen att återuppbygga öns försvar och öka insatserna mot Rommels försörjningslinjer. Trettio brittiska fartyg skickade från Gibraltar nådde fram till Malta utan förluster, medan ubåtar fraktade gods i skytteltrafik mellan Alexandria och Valletta.

Lagren fylldes snart till bristningsgränsen med ammunition, medicin, mat och reservdelar. Dessutom stationerade britterna ytterligare 2000 soldater på ön, så Maltas försvar förstärktes, om tyskarna skulle försöka attackera igen.

Grottor för underjordiska verkstäder höggs ut ur berggrunden, och öns tre flygbaser fick ytterligare 43 kilometer banor, så att jaktplanen kunde spridas ut över större ytor. Varje flygplan skyddades dessutom av murar av gamla bensindunkar fyllda med sand, så att splitter från axelmakternas bomber inte skulle kunna skada de värdefulla planen.

Med Luftwaffe långt borta återupptog den brittiska flottan jakten på Rommels lastfartyg. De italienska fartyg som fraktade vapen, ammunition och drivmedel till Afrikakåren seglade sällan med eskort, så i september och oktober 1941 sänktes hela 77 procent av alla förnödenheter som skulle till Rommel och hans män.

Förlusterna bidrog till att Rommel var tvungen att häva belägringen av Tobruk och dra sig tillbaka västerut.

Luftwaffe kommer tillbaka

Hitler insåg allvaret. I december 1941 flyttades 400 av Luftwaffes flygplan från Ryssland till Sicilien tillsammans med en av flygvapnets skickligaste officerare, fältmarskalk Kesselring. Innan nyår fällde Ju 88:or och störtbombare åter sina bomber över Maltas prövade invånare.

Anfallen var så våldsamma att en brittisk officer skrev hem: ”Jag har slutat hålla räkning på antalet flyganfall. I dag har vi upplevt sju stycken sedan klockan nio. Fienden är i färd med att neutralisera Malta. Ön är i desperat behov av moderna jaktplan”.

Totalt 263 gånger under januari flög tyska flygplan in över städer, flygbaser och kajer på Malta och fällde sin last. Angreppen innebar att Rommels leveranser på nytt kom fram, och Afrikakåren kunde gå på offensiven igen.
Vädjan om moderna jaktplan till Maltas försvar uppmärksammades i London, och den 7 mars 1942 fick ett nytt motorljud alla att speja mot himlen.

En brittisk Spitfire gjorde en looping högt över ön och utlovade bättre tider. De följande veckorna anlände det ena förbandet efter det andra av dessa superba jaktplan, och trots att tyskarna fortfarande förfogade över tio gånger så många flygplan var kampen inte lika ojämn.

Tjugotvåårige Denis Barnham flög ett av de 48 Spitfire som hangarfartyget USS Wasp hade fraktat så nära Malta som hotet från Luftwaffe tillät. När Barnham landat på Malta fick han genast söka skydd i ett skyddsrum – tyskarna hade upptäckt att förstärkningar flögs in – och när flyglarmet blåst faran över såg Barnham att fjorton av de nya Spitfire-planen stod i lågor. Tyskarna ha­de visat att de höll ön i ett järngrepp.

Några dagar senare hamnade han i strid för första gången. I luften omringades den unge piloten av mer än 30 tyska bomb- och jaktplan. Han hann skjuta ned en Ju 88, innan flera tyska jaktplan kastade sig över honom.

”En Messerschmitt 109 dyker upp framför mig, och mitt plan skakar, medan jag fyller fienden med projektiler. Svart rök bolmar ut, och planet störtar mot marken”, skrev Barnham i sin dagbok. Trots intensiv beskjutning från andra tyska plan lyckas han landa sitt genomborrade plan och sätta sig i säkerhet.

Tyskarnas övermakt frestade på moralen bland soldater och civila på Malta. Befolkningen tillbringade i genomsnitt tolv timmar per dag i skyddsrum, medan deras lilla ö skakade under bomberna.

Inte ens i skyddsrummen var de dock i säkerhet. I byn Luqa förstörde en bomb en vattenreservoar, varpå vattnet forsade ned i ett skyddsrum och dränkte alla män, kvinnor och barn i det.

I byn Kalkara brast en gasledning och 24 civila kvävdes i ett skyddsrum. På de tre brittiska flygbaserna kunde soldaterna bara se på, när nyanlända flygplan förvandlades till vrak på några timmar. Till råga på eländet höll matförråden på att ta slut.

”Fett från kraschade plan användes för matlagning, därför smakade mitt bacon så illa”, klagade Barnham i sin dagbok.

Tobruks kollaps gav Malta tid

Luftwaffes angrepp hade önskad effekt – i april 1942 sänkte britterna endast två procent av leveranserna till Rommel. Hade Maltas betydelse inte varit uppenbar för Hitler och Mussolini tidigare, så var den det nu. Diktatorerna kom överens om att tiden för invasion var inne.

Enligt planen skulle mer än tusen tyska plan bomba Malta så intensivt att 70 000 italienska soldater skulle kunna sättas iland från fartyg – utan att möta något nämnvärt motstånd. Förberedelserna för Operation Herkules, som invasionsplanen hette, skulle påbörjas med det samma, och invasionen skulle äga rum i mitten av juli 1942.

VIDEO – Se tyskarna förbereda invasionen:

Redan några dagar senare upptäckte ett brittiskt spaningsplan några glidflygplan på en siciliansk bas. Under invasio­nen av Kreta året innan hade tyskarna använt just glidflygplan för att landsätta soldater, och britterna insåg att ett angrepp på Malta var nära förestående.

Ytterligare 64 Spitfire flögs hastigt in för att förstärka Maltas försvar, och de gjorde genast sin närvaro uppenbar i luftrummet. Under en enda eftermiddag miste Luftwaffe 20 flygplan och följande månad miste man ytterligare 40. ”Då fick fienden till slut respekt för oss”, sa en av de brittiska piloterna.

I juni skrinlade Hitler överraskande Operation Herkules. Britternas alla nya Spitfires på Malta hade en avskräckande effekt, och till det kom att Luftwaffe omöjligt kunde leverera tusen flygplan för invasionen, eftersom tyskarna var i desperat behov av dem på östfronten.

Mest avgörande var emellertid att Rommel hade intagit hamnstaden Tobruk i Libyen och erövrat förnödenheter för tre månaders krigföring. Med så stora mängder mat, vapen och drivmedel till sitt förfogande hade Hitler valt att följa Rommels uppmaning att ställa in invasionen av Malta – enligt Rommel skulle soldaterna och flygplanen göra mer nytta i Nordafrika, när han skulle driva ut britterna i Suezkanalen.

Två veckor till kapitulation

Även om Malta räddats från en förestående invasion fortsatte de bistra tiderna. Brittiska konvojer sänktes av tyska ubåtar, och öbornas dagliga matransoner fick halveras. För att kompensera slaktade malteserna sina getter, men det var en kortsiktig strategi, för utan getter led de snart brist på mjölk.

Bränsle till jaktplanen kom inte heller fram, så hälften av dem stod kvar på marken, när fienden anföll. Till slut innehöll depåerna livsmedel och drivmedel till två veckors strider – inte mer.

När det var slut skulle Malta bli tvungen att kapitulera. I början av augusti skickade britterna därför iväg den dittills största konvojen mot ön: Fyra hangarfartyg och 41 andra örlogsfartyg skyddade 14 lastfartyg lastade till bristningsgränsen.

Ett hangarfartyg samt tre av de andra örlogsfartygen sänktes av tyskarna, och endast fyra lastfartyg och en oljetanker nådde fram, men det räckte för att livnära ön i två månader och få upp alla plan i luften.
Fulltankade angrep britternas ubåtar och flygplan Rommels livlina med för­nyad styrka.

Fältmarskalk Kesselring gav upp försöken att knäcka Malta och överförde under november de sista av sina flygplan till Afrika, där Rommel var i desperat behov av flygunderstöd. Efter två år och fem månader av strider var beläg­ringen av Malta över.