Invasionen av Kreta: Fienden kom från himlen

I maj 1941 fylls luften över ön Kreta av tusentals fallskärmar. Hitlers hårdföra elitstyrka har inlett ett djärvt angrepp utan motstycke i historien.

I maj 1941 fylls luften över ön Kreta av tusentals fallskärmar. Hitlers hårdföra elitstyrka har inlett ett djärvt angrepp utan motstycke i historien.

Bridgeman & Per O. Jørgensen

De brittiska och grekiska soldaterna håller på med frukosten när tjutet från flyglarmet plötsligt sliter sönder tystnaden. Efter en stund tystnar sirenerna, men sätter snart i gång igen.

Detta är signalen. Den väntade tyska invasionen av Kreta har börjat. Det är den 20 maj 1941 och klockan är strax före åtta på morgonen.

Snart hörs ett dovt brummande som snabbt tilltar i styrka. Hundratals tyska flygplan i täta formationer dyker upp vid horisonten.

När de kommer närmare känns det som om luften vibrerar. Öns försvarare verkar först lamslagna av den enorma styrkedemonstrationen från Hitlers vältrimmade krigsmaskin.

Menige Peter Butler minns senare: ”Det blev ungefär en minuts skräckslagen inaktivitet medan folk försökte begripa vad som hände. Sedan började man plötsligt skjuta överallt ifrån.” Han befinner sig i närheten av flygplatsen Maleme på Kretas nordvästra spets.

Britterna öppnar eld med allt vad de har: Boforskanoner, kulsprutor och vanliga eldhandvapen. Överallt hörs knattret från kulsprutesalvor blandat med det karaktäristiska tjutet från störtdykande tyska Stukaplan och dånen från exploderande bomber.

Efter de tyska stridsflygplanen kommer vågor av Ju 52-transportflygplan fullproppade med fallskärmssoldater. Nerifrån marken ser britterna de öppna luckorna som spyr ut långa rader av soldater. Plötsligt är himlen täckt av tusentals fallskärmar.

Efter landningen tog det soldaterna cirka 80 sekunder att ta av sig fallskärmen. Därefter måste de snabbt hitta en vapencontainer.

© BARC 141-0865

Tyskarna hoppade på farligt låg höjd

Överraskningsmomentet var avgörande för om ett fallskärmsangrepp skulle lyckas eller inte. Men till tyskarnas fasa stod fienden på Kreta och väntade med uppåtriktade vapen.

De tyska soldaterna var mycket sårbara medan de hängde i luften. För dem var det livsviktigt att de landade utanför fiendens områden och hade tid att organisera sig på marken.

De hade för avsikt att hänga i fallskärmen så kort tid som möjligt och hoppade därför ut på ovanligt låg höjd.

Fallskärmssoldaterna hade fått lära sig att inte spänna benmusklerna för mycket vid landningen utan i stället gå ned på knä för att dämpa stöten. Därför hade de knäskydd liknande dem som volleybollspelare använde.

Eftersom de landade på knä kunde de inte ha med sig långa gevär under hoppet. I stället skulle soldaterna snabbt leta upp särskilda, separat nedsläppta vapencontainrar när de hade landat.

Kreta ett viktigt mål

På våren 1941 verkar den tyska armén vara oövervinnlig. Den har intagit bl.a. Polen, Frankrike, Belgien, Norge och Danmark och nästan lyckats fånga den brittiska armén vid Dunkerque. Och i Grekland har historien upprepat sig: De invaderande tyskarna tvingar grekerna och deras allierade att retirera – och brittiska Royal Navy måste evakuera tusentals slagna soldater till Kreta.

Nu är tyskarna redo att kasta sig över Sovjetunionen. Men när planeringen inför historiens största fälttåg pågår som bäst, tidigt på våren 1941, distraheras Hitlers generalstab av de brittiska och grekiska styrkorna som håller Kreta.

Från ön kan nämligen brittiska bombplan nå ända till de rumänska oljefälten vid Ploiesti. De är tyskarnas främsta ­råoljekälla och därför enormt viktiga för krigföringen.

Luftwaffe, som vill ha upprättelse efter nederlaget i slaget om Storbritannien året innan, erbjuder sig att ta hand om problemet. Till operationen behöver Luftwaffe drygt 10 000 fallskärmssoldater ur sin elitstyrka på 15 000 man – de så kallade Fallschirmjäger.

Dålig start för båda parter

Invasionen av Kreta får kodnamnet ”Operation Merkurius”. Planen är relativt enkel: Fallskärmsjägarna ska erövra en eller flera av de tre flygplatserna på Kretas norra sida och hålla stånd tills förstärkningar kan flygas in med transportflygplan och skeppas över från det grekiska fastlandet.

LG40-kanonen var ett effektivt vapen mot de allierades stridsvagnar.

© Privatfoto & BARc 101I-567-1503E-34

Tyskarnas nya vapen

Rekylfri kanon LG40.

Den slagkraftiga LG40-kanonen fick sitt elddop under invasionen på Kreta. Den var ett så kallat rekylfritt vapen som inte slog bakut när den avfyrades.

Den rekylfria effekten beror på att större delen av rörelseenergin från krutgaserna leds ut där bak och jämnar ut energin i det tryck som driver fram projektilen. Vapentypen började användas under andra världskriget.

Före själva invasionen ska Luftwaffe krossa de brittiska flygstyrkorna på Kreta eller jaga iväg dem till Nordafrika. Tyskarna har en tydlig plan, men den baseras dessvärre på usel information.

Högste chefen för fallskärms­jägarna, generalmajor Kurt Student, räknar med minimalt motstånd från fienden på marken. Han planerar allt utifrån informationen att det finns drygt 10 000 brittiska soldater på ön, plus de bedrövliga resterna av tio grekiska divisioner.

Men i verkligheten är siffran betydligt högre: 32 000 britter, 10 000 grekiska soldater och inte minst tusentals kretensiska civila som tänker kämpa för sin ö in i det sista.

Britterna har god kontroll över läget. De allierade har fått underrättelser från forcerade tyska Enigma-krypteringar och vet att tyskarna, utöver ett angrepp från sjösidan, även tänker använda fallskärmstrupper för att erövra Kreta.

Det hela ska dock komma att utmynna i en mer storstilad invasion från luften än vad de brittiska generalerna i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Generalmajor Freyberg, som leder de brittiska styrkorna, är övertygad om att huvudangreppet ska komma från havet, inte från luften.

Det finns visserligen stridsberedda styrkor kvar på flygplatserna, men många soldater hålls kvar i reserv för att bemöta angrepp från sjösidan. Medan tyskarna alltså underskattar fiendens styrka, har britterna blicken riktad åt fel håll. Och båda parter ska snart få erfara sitt respektive misstag.

Första och sista hoppet

Klockan närmar sig 10.30 den 20 maj, och ytterligare ett kompani fallskärmssoldater är på väg från det grekiska fastlandet. Genom de fyrkantiga fönstren i ett av Ju 52-transportplanen ser major Rudolf Witzig och hans män det glittrande blå havet långt där nere.

Bredvid sig har de formationer med hundratals flygplan, som rymmer 10–12 fallskärmsjägare och fyra vapencontainrar vardera. Witzig för befälet över 144 man ur 9:e kompaniet, 3:e bataljonen.

Deras uppgift är att säkra flygplatsen i Maleme. Många av soldaterna är på väg mot sitt allra första fallskärmshopp i strid och ingen av dem vet säkert vad som väntar dem vid landningen.

De har hört att Kreta ska vara en enkel match – att britterna, australiensarna och nyzeeländarna är utmattade och kretensarna passiva. Men mer erfarna män, som Witzig, vet att verkligheten kan se helt annorlunda ut.

VIDEO – Se tyskarna anfalla:

Äntligen ser de bergen på Kreta; de reser sig som ett enormt fort vid horisonten. När tyskarna närmar sig kusten dyker planet ned till 100–150 meters höjd. Ju närmare marken, desto kortare tid behöver soldaterna hänga i luften där de är helt oskyddade mot fiendens eld.

Witzig ser sig omkring. Alla hans män är klädda i tunga uniformer och knäskydd; en klädsel som står i skarp kontrast till denna heta sommardag. En fjärdedel av männen har en MP40-kpist i händerna, de övriga får nöja sig med en mindre effektiv pistol och en kniv.

Så fort de landat på marken måste de därför leta upp sina vapencontainrar och beväpna sig så snabbt som möjligt.

Det blå havet byts ut mot torrt, gult gräs och knotiga olivträd, och plötsligt kommer signalen: det är dags att hoppa. Tiden är inne.

En efter en kastar sig männen ut genom dörren på planets ena sida, och plötsligt är luften full med fallskärmar som välver sig över soldater, vapencontainrar och första hjälpen-utrustning.

Men de flesta av männen hinner aldrig få nytta av någotdera. Major Witzig och hans män har hoppat ut rakt ovanför nyzeeländarnas 21:a och 23:e bataljon, som står beredda med sina vapen söder och öster om flygplatsen i Maleme.

Den tyske majoren Rudolf Witzig hade redan imponerat på sina överordnade vid slaget om det belgiska fortet Eben-Emael året innan. På Kreta hade han otur och var en av de fallskärmsjägare som landade nästan rakt på fienden vid Maleme. Han överlevde kriget och tilldelades två järnkors.

© Scanpix/Akg & AWM

Till sin fasa inser fallskärmsjägarna att de nu hänger ovanför marken som försvars­lösa måltavlor, och runt omkring sig ser Witzig flera av sina män hänga livlösa i fallskärmslinorna. Och många av dem som kommer levande ned trasslar in sig i fallskärmen eller fastnar i olivträdens grenar.

De hinner inte ens höja sitt vapen innan nyzeeländska soldater eller grekiska civilpersoner, beväpnade med stenar och hackor, kastar sig över dem.

KARTA – Följ Kretas fall slag för slag:

Hel bataljon utplånas

Witzig är den ende överlevande från sitt flygplan, men han får svåra skador i höger ben när han landar på marken. Han lyckas släpa sig in i ett buskage medan större delen av den olycksaliga 3:e bataljonen dör runtomkring honom.

Det bultar av smärta i benet, och han bestämmer sig för att försöka hålla ut i sitt gömsle tills tyska förstärkningar förhoppningsvis anländer till ön.

Situationen ser något ljusare ut för de brittiska och nyzeeländska soldaterna. Charles Upham får uppleva hur döda tyska soldater dunsar ned på det torra gräset som tunga säckar och säger senare:

”Det var världens lättaste form av krigföring. Det var som att skjuta på en sittande fågel. Hela idén med fallskärmstrupper var ju att släppa ned dem där det inte fanns folk. När de väl landat på marken och organiserat sig hade de alltid de bästa vapnen. Men medan de befann sig i luften var det hur enkelt som helst att skjuta ned dem.”

De soldater som av vinden förs lite längre västerut om Maleme har mer tur. De landar i ett sämre bevakat område och hinner leta upp sina vapenbehållare. Här och var samlas de och bygger upp försvarsställningar.

Till skillnad från tyskarna hade de allierade fallskärmar som de kunde styra manuellt under hoppet.

© Polfoto /Corbis

De allierade knyckte idén

Tanken på att kunna släppa ned stora styrkor bakom fiendens linjer var frestande för generalerna. Hitler blev emellertid så chockad över fallskärmsjägarnas enorma förlustsiffror på Kreta att han efter det förbjöd stora luftburna aktioner.

Britterna och amerikanerna reagerade precis tvärtom. Slaget hade trots allt visat att stora landsättningsoperationer från luften kunde genomföras.

Britterna bildade sin första luftburna division i slutet av 1941 och i början av 1942 organiserade USA två divisioner. När de allierade gick över Rhen i mars 1945 banade 1 600 transportplan, 1 300 glidflygplan och en styrka på 17 000 fallskärms­soldater väg mot segern.

De lyckas även erövra den bro som går västerut över floden i Tavronitis. Under dagen den 20 maj landar ytterligare tre vågor av fallskärms­jägare på Kreta, vid Chania och vid flygplatserna Rethymnon och Heraklion.

Men även här står de allierade och väntar, och några tyska kompanier utplånas nästan helt. Under dagens lopp har 10 000 fallskärmssoldater skickats in över ön. Bara lite drygt hälften är fortfarande stridsdugliga.

De allierade kontrollerar fortfarande alla flygplatser och tyskarna har inte lyckats inta ett enda av sina mål. Då gör britterna en tabbe.

Brister i kommunikationen

För tyskarna återstår nu bara en enda plats där de hoppas kunna vinna mark på Kreta: flygplatsen i Maleme, som skyddas av en bataljon hårdföra nyzeeländska soldater under överstelöjtnant L.W. Andrews befäl.

Andrew och hans män ur 22:a bataljonen ska inte bara försvara flygplatsen. De ska även hålla den så kallade Höjd 107, som är en nyckelpunkt, samt staden Maleme och ett stort område däromkring.

Soldaterna från 22:a bataljonen är med andra ord utspridda när fallskärmsjägarna börjar rycka fram på eftermiddagen den 20 maj. Överstelöjtnant Andrew är kluven.

Han har svårt att upprätthålla kontakten med sina egna kompanier och saknar överblick över den samlade militära situationen på ön.

Det beslutet om reträtt kommer att kosta britterna Kreta.

Temperaturen närmar sig 50 grader i skuggan och solen gassar obarmhärtigt över de utmattade nyzeeländska soldaterna. Många har redan stupat i striderna och även Andrew är sårad. Hans män kan inte hålla stånd länge till om de inte får förstärkning.

Andrew anropar sin närmaste chef, brigadgeneral James Hargest, och ber om att få en nyzeeländsk bataljon framskickad i ett motangrepp. Hargest avslår hans begäran. Bataljonen befinner sig redan i strid på annat håll, blir beskedet.

Det dröjer emellertid inte länge förrän bataljonen själv meddelar att den är redo att komma Andrew till undsättning. Men Hargest beordrar den att vänta tills läget ”blir kritiskt”.

Under tiden försöker överstelöjtnant Andrew själv genomföra ett motangrepp, men misslyckas. Han tappar kontakten med två av sina kompanier och meddelar Hargest att han i den rådande situationen kan komma att bli tvungen att retirera. ”If you must, you must – om du måste, så måste du”, blir svaret från befälhavaren.

Det beslutet om reträtt kommer att kosta britterna Kreta. När tyskarna upptäcker att nyzeeländarna har övergivit sina positioner intar de genast Höjd 107 – och dagen därpå intar de flygplatsen.

I gryningen den 21 maj landar ett Ju 52-plan utan problem i Maleme. Sedan går allt snabbt. En oändlig ström av transportflygplan landar och lyfter igen, och 14 000 alpjägare flygs in som förstärkning.

Major Rudolf Witzig är fortfarande vid liv och förs till ett sjukhus i Athen. Trots enorma förluster har fallskärmsjägarna nu lyckats genomföra operationen.

I Tyskland förfasades man över de stora förlusterna på Kreta. Kurt Student, som ledde fallskärmstrupperna, kallade ön ”de tyska fallskärmsjägarnas begravningsplats”.

© Barc 141-0848

Britterna flyr

När britterna inser konsekvenserna av att de förlorat Maleme är det redan för sent.

De försöker återerövra området men de är alldeles för få och i operationens mest kritiska läge tvekar britterna: Överbefälhavaren på Kreta, generalmajor Bernard Freyberg, är fortfarande övertygad om att tyskarnas huvudangrepp ska komma från sjö­sidan. Därför håller han tillbaka reserverna.

I själva verket har planerna på ett sådant angrepp redan lagts ned. Redan den 19 maj hade en bataljon tyska alpjägare sänts ut med transportfartyg från det grekiska fastlandet men kl. 23 den 20 maj upptäcktes de av brittiska flottan.

Bara ett transportfartyg med 113 soldater ombord kom undan, och efter den läxan gör tyskarna inga fler försök att skeppa soldater till Kreta.

Jag har inget annat än dystra minnen från Kreta. Generalmajor Kurt Student, chef för de tyska fallskärmsjägarna.

Men på Kreta är situationen en helt annan. Den 27 maj, efter oavbrutna tyska framryckningar österut, tvingas överbefälhavaren Freyberg meddela sina underlydande att nederlaget är oundvikligt och att en evakuering måste förberedas snarast möjligt.

Den brittiska huvudstyrkan drar sig stridande tillbaka mot de södra och nordöstra kusterna på Kreta. Redan den 29 maj evakuerar den brittiska flottan 4 000 man från Heraklion och 700 från Chora Sfakion till Nordafrika.

Under dagarna som följer fortsätter evakueringen från Chora Sfakion, trots att tyska flyg­attacker gör det hela till en extremt farlig operation. Klockan tre på morgonen den 1 juni skeppas ytterligare 4 000 man iväg från ön.

De blir de sista. Sex timmar senare kapitulerar de kvarvarande allierade styrkorna. Nästan 12 000 britter och cirka 10 000 greker blir krigsfångar hos tyskarna; några lyckas dock fly upp i bergen på Kreta.

Sedan tyskarna tagit över ön utsattes kretensarna för brutala repressalier och avrättningar.

© Barc 101I-166-0527-02A & BARC 101I-166-0525-09

Tyskarna hämnades grymt på öns civila

Kretensarna hade en tusenårig tradition av att försvara sin ö mot in­kräktare och många beväpnade civila deltog i de allierades motangrepp.

Inför invasionen trodde tyskarna att kretensarna bara skulle ge upp och kapitulera. Men de hade helt fel. Såväl män som kvinnor och ungdomar kämpade tappert för att försvara sin ö.

En fallskärmsjägare rapporterades ha blivit dödad med en hacka av en modig kretensisk kvinna, som gick till attack när han landade precis framför henne och försökte ta av sig fallskärmen.Och en annan intrasslad fallskärmssoldat blev ihjälslagen av en äldre man med käpp.

De chockade tyskarna förlät aldrig kretensarna. Enligt en grekisk redovisning dödade tyskarna 6 593 kretensiska män, 1 113 kvinnor och 869 barn under ockupationen.

Tyskland har vunnit en stor, men mycket dyrköpt, seger. Inte mindre än 3 352 tyska elitsoldater har mist livet och mer än 3 000 har sårats. I synnerhet fallskärmstrupperna har lidit katastrofala förluster.

När deras chef, generalmajor Kurt Student, efter kriget blev tillfrågad om invasionen på ön, svarade han: ”Jag har inget annat än dystra minnen från Kreta.”