Hitlers pansarstyrkor väller in i Frankrike

Fransmännen är säkra på att Hitlers huvudanfall ska komma genom Belgien. Men i maj 1940 mullrar de tyska pansardivisionerna in i Frankrike från ett helt oväntat håll.

Fransmännen är säkra på att Hitlers huvudanfall ska komma genom Belgien. Men i maj 1940 mullrar de tyska pansardivisionerna in i Frankrike från ett helt oväntat håll.

SZ Photo/Sammlung Megele/Bridgeman Images

Ett sus av stolthet sprids bland de tyska pansartrupperna. De har nått fram till östra sidan av floden Meuse utanför staden Sedan, när ett stort antal Stuka-störtbombare mullrar fram över dem morgonen den 13 maj 1940. Några sekunder senare dyker störtbombarna tjutande mot de franska ställningarna på flodens västra sida.

”Samtidigt, som en flock rovfåglar, dyker de mot sitt offer och fäller sina bomber. Varje gång är explosionen överväldigande, och ljudet öronbedövande. Vi står som hypnotiserade och tittar på det som sker – framför oss har helvetet brutit ut!” skriver en tysk pansarsoldat efteråt.

VIDEO: Se och hör de fruktade Stuka-planen angripa

Efter flera timmar av flyganfall öppnar även de tyska artilleripjäserna och stridsvagnarna eld. De flesta soldaterna följer förödelsen från tryggt avstånd, men sådan tur har inte Walter Rubarth.

Den 26-årige sergeanten leder en pionjärgrupp med sex infanterister och fem ingenjörssoldater, som ska försöka ta sig över Meuse och slå ut ett antal bunkrar i fiendens främre försvarslinje.

Gruppen befinner sig bakom en större lantgård några kilometer från Sedan och plockar ihop sin utrustning. Männen packar ner kraftiga avbitartänger, sprängmedel och handgranater i tunga ryggsäckar, innan de lämnar sitt gömställe.

”Vi kommer inte att gräva ner oss. Antingen klarar vi oss utan, eller så dör vi!” Walter Rubarth, 26-årig tysk sergeant.

Tyskarna rusar över en äng med blickarna riktade mot flodstranden.

”Vi möts omedelbart av kraftig kulspruteeld. Män träffas. Med min enhet når jag Meuses strand och tar skydd intill några träd”, berättar Rubarth senare.

När gruppen når fram till flodstranden har de endast två intakta gummibåtar kvar – konstruerade för att ta maximalt tre man. Rubarth beordrar ner en extra man i den ena båten och tar själv plats som fjärde man i den andra.

Tyskarna hade luftherravälde under slaget om Sedan.

© Sueddeutsche Zeitung Photo/Alamy Stock Photo

Soldaternas packning är så tung att båtarna nästan sjunker, när de börjar paddla över den 60 meter breda floden. Rubarth ger order om att alla tunga grävredskap ska kastas över bord.

”Vi kommer inte att gräva ner oss. Antingen klarar vi oss utan, eller så dör vi!” vrålar sergeanten, medan kulorna viner runt dem.

Rubarth vet att situationen är livsfarlig, men deras uppdrag är viktigt och avgörande för att tyskarna ska kunna bygga pontonbroar till sina stridsvagnar. Anfallet vid Sedan och en snabb övergång över floden Meuse är avgörande moment i Hitlers Fall Gelb (Operation Gul).

En djärv plan, som omfattar att skicka mer än tusen stridsvagnar genom den oframkomliga Ardennerskogen, över Meuse och vidare in i Frankrike. Lyckas manövern ligger vägen öppen för de tyska pansardivisionerna, som med understöd från bombplan kommer att kunna besegra Frankrike på rekordtid.

VIDEO: Slik knuste blitzkrigen fienden

I begynnelsen av 2. verdenskrig utviklet tyskerne den såkalte blitzkrigen. Militærtaktikken bygget på mobilitet og samspill mellom de militære styrkene i luften og på bakken.

Flygkrasch hotar att grusa planerna

Drygt åtta månader innan tyskarna inledde sitt blixtkrig mot Frankrike hade de i september 1939 haft stora framgångar under sin invasion av Polen. Angreppet på grannen i öster blev samtidigt den händelse som utlöste andra världskriget, eftersom Frankrike och Storbritannien till följd av det förklarade krig mot Tyskland.

I kölvattnet på Hitlers invasion av Polen följde en längre period – det så kallade låtsaskriget – med få militära operationer. Alla väntade på ett stort slag i Västeuropa, och medan fransmännen och britterna planerade sitt försvar, var de tyska strategerna i full färd med att förbereda ett omfattande angrepp på Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike.

Tyskarna var inte överlägsna fransmännen med avseende på krigsmateriel, men deras disciplin, skickligare användning av pansar och fler flygplan blev – i kombination med överraskningsmoment – utslagsgivande.

© Shutterstock

FRANKRIKE

Soldater: 2 240 000

Stridsvagnar: 3 383

Bombplan: 140, plus 392 brittiska

Jaktplan: 516, plus 680 brittiska

Artilleripjäser: 13 974

© Shutterstock

TYSKLAND

Soldater: 3 000 000

Stridsvagnar: 2 445

Bombplan: 2 175

Jaktplan: 1 093

Artilleripjäser: 7 378

I början av januari 1940 gick anfallsplanerna ut på att de tyska styrkorna skulle tränga in i centrala Belgien för att sedan vända söderut och gå in i Frankrike vid floden Somme.

Då slog ödet till. Den 10 januari 1940 – en vecka innan Hitler hade för avsikt att angripa – var ett tyskt flygplan tvunget att nödlanda på en åker i Maasmechelen i Belgien. Ombord var major Helmuth Reinberger, och med sig i en portfölj hade han de topphemliga anfallsplanerna. I panik försökte majoren elda upp dokumenten, men belgiska gränsvakter på cykel hann fram i tid för att få tag i materialet.

”Om fienden har kommit över dokumenten är situationen katastrofal”, varnade Alfred Jodl, chef för operationsavdelningen inom överkommandot.

Hitler byter strategi

Men Hitler lät sig inte nedslås. Den tyske ledaren såg händelsen som en möjlighet att välja en ännu djärvare strategi, som skulle kunna överrumpla fienden.

I månader hade general Erich von Manstein arbetat på en plan som gick ut på att tyskarna skulle lura fienden genom att rycka in i Nederländerna och Belgien med en stor armé, vars uppgift var att binda fiendens styrkor. Under tiden skulle huvudstyrkan – i form av 45 tyska divisioner, bland annat sju pansardivisioner – smyga söderut genom de skogsklädda Ardennerna och angripa fransmännen nära Sedan, där de allra minst väntade sig ett anfall.

Den riskabla strategin tilltalade Hitler, som valde Mansteins plan för Fall Gelb.

I det franska överkommandot var överbefälhavaren, 67-årige Maurice Gamelin, upprymd av det faktum att tyskarnas planer hade avslöjats. Dokumenten bekräftade den gamle generalens antagande att fienden tänkte angripa genom centrala Belgien – precis som under första världskriget. Gamelin betecknade Ardennerna som ”ogenomträngliga”.

Under andra världskriget var Erich von Manstein en av Hitlers mest framgångsrika befälhavare.

© Collection NBL/KHARBINE-TAPABOR/Imageselect

Generaler var oense om anfallsplan

Generalerna Erich von Manstein och Franz Halder var oeniga om hur Frankrike skulle besegras. Halder höll till och med Mansteins planer hemliga under lång tid, så att Hitler skulle välja Halders strategi.

Hösten 1939 låg tyskarnas plan för invasionen av Frankrike klar. Överkommandots stabschef, Franz Halder, hade gjort ett uppkok av den gamla Schlieffenplanen, som tyskarna använde under första världskriget, när de angrep centrala Belgien och därifrån ryckte fram mot floden Somme i Frankrike.

Erich von Manstein var inte förtjust i tanken på en upprepning, så han övervägde alternativa lösningar. Han undersökte möjligheten att anfalla genom Ardennerna och rådfrågade pansargeneralen Heinz Guderian, som kände till den kuperade terrängen från första världskriget. Guderian ansåg att det var fullt möjligt att förflytta sju pansardivisioner genom skogsområdet, och Manstein presenterade sin plan för Halder.

Stabschefen var inte övertygad och skickade Manstein till Ostpreussen för att vara säker på att Hitler inte skulle få nys om generalens förslag. Men när den uppdaterade Schlieffenplanen föll i fiendens händer förändrades allt. Hitler presenterades för flera nya idéer, bland annat Mansteins, och föll pladask för den djärva Ardennerplanen.

Redan tidigt på våren 1940 flyttade Gamelin därför en hel armé mot kusten längs Engelska kanalen, så att styrkorna snabbt skulle kunna rycka in i Belgien och stoppa tyskarna där, när kriget bröt ut på allvar. Tyska spaningsflygplan upptäckte de franska truppförflyttningarna, och Hitler gladdes åt rapporterna. På kvällen den 9 maj lät han sända kodordet ”Danzig”, som innebar att Fall Gelb skulle inledas, till styrkorna vid rikets västfront.

Morgonen därpå ryckte Führerns lockbetesarmé under general Fedor von Bock in i Nederländerna och norra Belgien. Knappt hade tyskarna korsat gränserna förrän Gamelin dirigerade stora delar av sin armé samt den brittiska expeditionsstyrka som befann sig i Frankrike till floden Dyle i Belgien.

”Den franska armén har dragit sitt svärd”, förkunnade den franske regeringschefen Paul Reynaud stolt i ett radiotal till nationen.

Samtidigt var Hitler i det närmaste utom sig av lycka. ”Jag hade kunnat gråta av glädje. De gick rakt i fällan”, sa Führern senare i kriget.

Stridsvagnarna rullar genom skogarna

Medan Gamelins blick var riktad mot norra Belgien och Nederländerna, rullade de första av 1 222 tyska stridsvagnar in över gränsen till Luxemburg. Därifrån tog de sig genom Ardennerna för att leverera fälttågets avgörande slag mot den franska linjens veka mitt vid Sedan, där den stora försvarsanläggningen Maginotlinjen var svagt utbyggd.

General Heinz Guderian, chef för de framskjutna tyska pansarstyrkorna, betraktade nöjt hur stridsvagnarna tog sig fram på skogsvägar mellan tusentals träd, vars grenar och bladverk bildade ett vårgrönt täcke över bandfordonen. Ovanför Ardennerna flög svärmar av tyska jaktplan, redo att attackera allierade spaningsflygplan.

De tyska stridsvagnsbesättningarna fick order om att köra sina stridsvagnar genom Ardennerna under angreppet på Frankrike.

© Max Right/Imageselect

Om en stridsvagn eller något annat fordon drabbades av motorproblem eller liknande såg soldaterna till att så fort som möjligt få det stillastående fordonet ur vägen, så att tempot hölls uppe. Efter stridsvagnarna i främsta ledet följde soldater på motorcyklar. De var de första av totalt 134 000 man, som skulle delta i det inledande angreppet.

Till Guderians lättnad fungerade allt perfekt, även om tyskarna efteråt skämtade om att de hade skapat ”historiens största trafikstockning”.

Varken i Luxemburg eller i de sydostbelgiska delarna av Ardennerna mötte pansardivisionerna något annat motstånd än häpna skogsvakter, som stod handfallna mot den överväldigande övermakten.

”Vi kämpar inte om området, vi flyter bara genom det”, skrev en ung tysk ingenjörssoldat i ett brev hem.

Efter hand som tyskarna närmade sig den franska gränsen noterade franska spanare trupprörelser, men de insåg inte vad som väntade.

”Vi utnyttjar situationen för att decimera bunkerns bemanning med våra handgranater.” Walter Rubarth, 26-årig tysk sergeant i stormpionjärerna.

På kvällen den 11 maj kunde Hitler nöjt gnugga händerna. Flera rapporter uppgav att det från fransk sida fortfarande inte syntes ”tecken på någon större järnvägsaktivitet”, samt att fiendens flygvapen var ”förbluffande passivt”.

Först nästa dag, när de första tyska pansardivisionerna rullade in på fransk mark, insåg Gamelin och hans stab att det nog var en god idé att skicka några extra divisioner mot sektorn vid Sedan. Problemet var bara att styrkorna inte skulle nå fram förrän efter tidigast tre dygn. Vid det laget skulle det vara för sent att rädda Sedan och stoppa fienden vid Meuse.

Panik i franska försvaret

Gamelin hade gett order om att Sedan skulle hållas ”till varje pris”. Staden och området kring den försvarades emellertid av äldre reservister, som snabbt tappade modet och flydde från de framskjutna ställningarna utanför staden.

På eftermiddagen den 12 maj utrymde fransmännen nästan hela Sedan, som med sin placering huvudsakligen på östra sidan av Meuse skulle vara omöjlig att försvara mot Guderians pansarstyrkor. Därefter sprängde fransmännen alla områdets broar över floden, innan de barrikaderade sig i bunkrar på västra stranden.

”Fronten vid floden tycks vara väl säkrad längs en bred sträcka”, rapporterade befälhavaren för nordöstra fronten, general Alphonse Georges, till Gamelin.

I maj 1940 överrumplade tyska pansardivisioner den franska ärkefienden med ett överraskningsanfall.

© SZ Photo/Sammlung Megele/Bridgeman Images

Även general Charles Huntziger, som hade befäl över 2:a franska armén vid floden Meuse, var optimistisk. Detta trots att hans soldater på kvällen den 12 maj hörde det konstanta mullrandet från hundratals stridsvagnar, som intog positioner i Sedan och i skogsområdena norr och söder om staden.

Klockan kvart över sju morgonen därpå inledde tyskarna på allvar det blixtkrig som skulle krossa Frankrike på rekordtid. Bomber från tyska flygplan vräkte ner över försvarsställningarna, och general Edmond Ruby från 2:a franska armén var chockad av bombningarnas inverkan på försvaret vid Sedan:

”Luftvärnsskyttarna slutade skjuta och kastade sig ner på marken, infanteristerna kröp ihop i sina värn. Fem timmar av denna tortyr räckte för att få dem att gå upp i limningen. De var oförmögna att möta det fientliga infanteri som närmade sig.”

Rubarth går i land på västra stranden

Trots att bombningarna hade gått hårt åt det franska försvaret upplevde Walter Rubarth på intet sätt att motståndarna var paralyserade. Den 26-årige sergeanten var tillsammans med sju av sina män i färd med att korsa Meuse i två gummibåtar. Rubarth och hans män paddlade för livet, medan kulor ven runt öronen på dem.

Eldgivningen kom huvudsakligen från en bunker rakt framför tyskarna, så Rubarth gav sin kulspruteskytt order att beskjuta bunkern utan paus. Oväsendet från kulsprutan var öronbedövande, men tack vare den ihållande elden kom tyskarna helskinnade över till andra sidan.

Rubarth hoppade ur gummibåten och rusade mot bunkern, som han slog ut genom att kasta in en handgranat genom en av skottgluggarna.

Stormpionjärer med sprängladdningar oskadliggjorde många bunkrar under slaget om Sedan.

© Popperfoto/Getty Images

Längs stranden fanns flera bunkrar, som Rubarths grupp hade fått i uppgift att eliminera. Männen ålade sig försiktigt fram till nästa bunker, som de angrep från baksidan genom att placera en sprängladdning på en sårbar punkt i konstruktionen.

”I nästa sekund slits en del av bunkerns bakre del sönder av explosionen. Vi utnyttjar situationen för att decimera bunkerns bemanning med våra handgranater. Efter en kortvarig strid kommer resten ut med vita flaggor, och i nästa ögonblick vajar vår hakkorsflagga över bunkern. Från stranden på andra sidan hör vi höga jubelvrål från våra kamrater”, berättade Rubarth.

Under eftermiddagen den 13 maj etablerade Rubarths landsmän i liknande operationer små brohuvuden på flodens västra sida. Förlusterna i de första tyska anfallsvågorna var stora, men när brohuvudena var säkrade satte ingenjörstrupperna genast igång med att bygga pontonbroar, så att stridsvagnarna kunde ta sig över Meuse.

”Jag kommer för alltid att vara den besegrade vid Sedan.” Charles Huntziger, chef för 2:a franska armén vid Meuselinjen.

I en del områden rullade de tyska stridsvagnarna hastigt vidare mot de närmaste franska ställningarna, där de vållade panik bland försvararna. En sådan plats var vid staden Bulson fem kilometer sydväst om Sedan, som general Edmond Ruby från 2:a franska armén befann sig i närheten av:

”En våg av skräckslagna flyktingar, artillerister och infanterister, många utan vapen, men släpande på sina persedelpåsar, skyndade sig längs vägen från Bulson. ’Stridsvagnarna är vid Bulson’, skrek de. Somliga sköt som galna. Officerare kom springande tillsammans med männen. Det var kulspruteskyttar och infanterister om vartannat, vettskrämda i ett anfall av masshysteri.”

En annan fransk general noterade att ”från klockan 18 till 19 utvecklade situationen sig med oroväckande hastighet mot en katastrof”.

Andra franska arméns högste chef, Charles Huntziger, intog emellertid en mer arrogant och närmast absurd attityd, när han informerades om att tyskarna hade korsat Meuse. ”Då blir det desto fler fångar”, sa generalen.

Ett dygn senare skulle det bli annat ljud i skällan.

Sedan föll på rekordtid

Katastrofalt motanfall

Att tyska stridsvagnar och soldater hade börjat ta sig över Meuse behövde emellertid inte innebära en katastrof, om bara fransmännen kunde sätta in en snabb motoffensiv. Gamelins problem var att undsättningsstyrkorna fortfarande befann sig långt borta – samt att paniken hade spridit sig i de främre ställningarna. Att de tyska flyganfallen hade förstört många av de franska kommunikationslinjerna spädde på förvirringen och rädslan.

Fransmännens bästa möjlighet på morgonen den 14 maj var att slå ut de tyska pontonbroarna från luften och hejda strömmen av stridsvagnar. Det brittiska och det franska flygvapnet satte ihop en anfallsvåg av 152 bombplan och 250 jaktplan som lyfte med kurs mot Meuse. Vid det laget hade tyskarna etablerat så många brohuvuden att en nästan åtta mil lång lucka öppnats vid fronten. Det var alltså en grannlaga uppgift som väntade piloterna.

Tyskarna var emellertid förberedda på ett flyganfall. Pansardivisionernas luftvärn hade intagit sina positioner, och jaktplan kretsade ovanför molnen. Det första allierade angreppet med 19 brittiska bombplan av typen Fairey Battle flög rakt in i en massaker över Meuse. Nio av planen sköts ner av luftvärn, när de försökte anfalla pontonbroarna, och ytterligare två skadades av tyska jaktplan.

Tack vare pontonbroar kunde tyskarna korsa floden Meuse.

© Tallandier/Bridgeman Images

Ett av dem flögs av piloten J.F. Hobler, som berättade: ”Bf 109:orna anföll oss och sköt oss i småbitar. Det enda jag kunde göra var att försöka hålla planet i luften, för vi flög så lågt att det inte var någon idé att försöka hoppa. Nedanför oss ryckte tyska soldater fram i pansarfordon, och när vi närmade oss marken märkte vi att vi träffades av även lättare eld.” J.F. Hobler fick svåra brännskador vid kraschlandningen, men räddades av franska soldater i skogen väster om Sedan.

Den sårade Hobler fördes till general Alphonse Georges högkvarter för att få vård. Där var stämningen dyster. Gamelins närmaste underlydande kunde bara konstatera att dagens motanfall hade slutat i en tragedi. Omkring hälften av bombplanen hade skjutits ner, och i stort sett inga av pontonbroarna hade slagits ut. De tyska stridsvagnarna fortsatte att rulla över Meuse – redo att mullra fram genom Frankrike.

”De har brutit igenom vår front vid Sedan! Det har skett ett sammanbrott”, rapporterade Georges till Gamelin via telefon, varpå Georges enligt en fransk officer ”satte sig ner i en stol och brast i gråt”.

Även Huntziger, vars 2:a armé hade spridits för vinden, insåg samma kväll nederlaget. ”Jag kommer för alltid att vara den besegrade vid Sedan”, suckade han.

Den djärva Ardennermanövern hade fullkomligt avväpnat den franska armén, och nu låg vägen öppen för Guderian och hans pansarstyrkor.

Guderian når fram till kusten

Det franska överkommandot var övertygat om att fiendens pansarstyrkor skulle fortsätta sin offensiv in i centrala Frankrike och mot Maginotlinjen i väster. Men Guderian dirigerade i stället sitt pansar och sina motoriserade förband mot Engelska kanalen för att skära av de franska och brittiska styrkorna i Belgien.

Stridsvagnarna mullrade fram och sopade undan allt motstånd de stötte på. Egentligen var det endast tyskarnas Panzer IV, som med sin 75-mm-kanon kunde mäta sig med fransmännens kraftigt bestyckade Char B, men Guderians stridsvagnar var samlade i stora enheter och var därför alltid numerärt överlägsna. Dessutom var de tyska pansarförbanden mycket mer stabila, och de förfogade över radioapparater, som underlättade samordningen under anfall.

Fransmännens pansarstyrkor blev helt enkelt massakrerade, och i en av de motoriserade tyska infanteridivisioner som följde efter stridsvagnarna betraktade löjtnanten Alexander Stahlberg ”ruinerna av en besegrad fransk armé: Sönderskjutna fordon, trasiga och utbrända stridsvagnar, övergivna kanoner, ett ändlöst spår av förödelse”.

En tysk korpral skrev i ett brev hem att det ”naturligtvis även förekommer utslagna tyska stridsvagnar, men de är försvinnande få”.

De tyska pansardivisionernas största problem var oftast att kunna tanka längs vägen, och ibland stod tyska stridsvagnar i kö på de franska bensinstationerna, medan de svartklädda besättningsmedlemmarna fick en sällsynt paus.

Under ceremonin på operan blev Göring, som redan var fältmarskalk, utnämnd till riksmarskalk för det stortyska riket.

© National Digital Archives

Hitler delade ut fina titlar

Den tyske ledaren var på strålande humör efter den snabba erövringen av Frankrike. I samband med en stor ceremoni på Krolloperan i Berlin utnämnde han inte färre än tolv generaler till fältmarskalkar.

Den 19 juli 1940 arrangerades ett stort firande på Krolloperan i Berlin. Det var emellertid inte något av Wagners stycken som intog scenen, utan tolv av de generaler som hade spelat huvudrollerna i slaget om Frankrike.

Fedor von Bock och Gerd von Rundstedt, som ledde de tyska armégrupperna in i Benelux och Frankrike, var två av de tolv som Hitler befordrade till fältmarskalkar. Det var första gången under kriget som någon tilldelades den förnäma titeln som belöning för sina militära resultat.

Under resten av kriget utnämnde Hitler endast ytterligare tolv fältmarskalkar. Att evenemanget på Krolloperan var speciellt underströks av det faktum att den tyske kejsaren under hela första världskriget befordrade endast fem generaler till fältmarskalkar.

Guderian, som mer än någon annan hade varit drivande under invasionen av Frankrike, hade inte tillräckligt hög rang för att utnämnas till fältmarskalk. Han befordrades i stället till generalöverste – ett steg under fältmarskalk.

Motståndet hade snabbt reducerats till enstaka lokala framstötar i takt med att pansarstyrkorna närmade sig Engelska kanalen.

”De flyr framför oss. Fransmännen och engelsmännen – jämbördiga motståndare under första världskriget – vill nu inte ta upp kampen mot oss”, berättade en tysk korpral, som noterade att ställningar som ”man kämpade om i åratal 1914–18”, nu erövrades ”inom loppet av några timmar”.

Den 20 maj – mindre än tio dagar efter att pansardivisionerna trängt fram ur Ardennerna – kunde Guderians förtrupper svalka fötterna i Engelska kanalen. Tvärs över norra Frankrike hade de skapat ett bälte som tyskarna gav namnet ”Panzer Korridor”. Innanför detta bälte var 400 000 allierade soldater i nordvästra Frankrike och Belgien avskurna i en ficka – utan möjlighet att hjälpa Frankrike.

Samma dag bytte premiärminister Reynaud ut arméchefen Gamelin, men i realiteten var slaget om Frankrike redan förlorat.

Denna slutsats hade Reynaud redan några dagar tidigare meddelat Winston Churchill: ”Vi är besegrade. Vägen till Paris ligger öppen.”

Efter den franska kapitulationen marscherade tyska styrkor genom Paris gator.

© World of Triss/Imageselect

Epilog: Paris föll den 14 juni, och den 22 juni beslutade den franska ledningen officiellt att lägga ner vapnen. På endast sex veckor hade Hitler besegrat en av Europas stormakter och utkrävt hämnd för det bittra nederlaget i första världskriget. Sergeant Walter Rubarth mottog Riddarkorset för sin insats vid Meuse, men stupade året därpå under den tyska invasionen av Sovjetunionen.

LÄS MER OM FALL GELB

  • Alistair Horne: To Lose a Battle: France 1940, Penguin, 2007
  • Philip Warner: The Battle for France: Six Weeks That Changed the World, Pen & Sword Military, 2010