Heroiskt upprorsförsök lade Warszawa i ruiner

Ryssarna var på väg

Upproret var redan från början en kapplöpning med tiden. I ett noga ­koordinerat angrepp försökte de cirka­ 35.000 medlemmarna i den polska motståndsarmén i War­szawa, Armia Krajowa, att överraska och besegra de omkring 15.000 tyska­ ockupa­tionssoldaterna i staden.

Orsaken till tidspressen var att de ryska trupperna under juli månad i expressfart hade ryckt fram genom östra delen av Polen med den flyende­ tyska armén framför sig. Nu stod ryssarna knappt två mil från Warszawas östra stadsdel Praga.

Den polska exil­regeringen, som flytt till London redan vid krigsutbrottet 1939, fruktade att ryssarnas ”befrielse” av Polen snarare skulle­ bli en ny brutal ockupation.

Året dessförinnan hade Tyskland trium­ferande avslöjat en rad massgravar och det visade sig att ryska specialstyrkor år 1940 hade avrättat mer än 15.000 polska officerare som överlämnat sig när ryssarna inva­derade östra Polen 1939.

Förhållandet mellan Ryssland och Polen var alltså minst sagt ansträngt när Röda armén i juli 1944 närmade sig Polens huvudstad. Den polska exilrege­ringen menade att ett uppror i Warszawa­ var polackernas sista chans att väcka förståelse för sin sak i västvärlden och man ville etablera en fri demokratisk rege­ring i Polen.

Dessutom skulle­ ett uppror i Warszawa ha stor strategisk betydelse för Röda arméns fortsatta framryckning mot Tyskland. Polackerna hoppades därför att ryssarna och de andra allierade snabbt skulle komma den polska hemmafronten till undsättning när upproret väl hade startat.

Warszawas stadskärna erövrades

Polackerna hade mer än dubbelt så många soldater som tyskarna i Warszawa men soldaterna var outbildade och i desperat behov av vapen.

När upproret började angrep de dåligt utrustade polackerna med dödsförakt de tyska ställningarna i staden. Förlustsiffrorna var chockerande höga och mer än 2.000 motståndsmän miste livet bara under upprorets första dygn.

Men så snart en frihetskämpe sårades eller dödades tog en ny över hans vapen och ammunition. Och nu anmälde sig många för att delta­ i striderna – polacker som tidigare inte haft kontakt med motståndsrörelsen.

Under upprorets två första dygn lycka­des polackerna trots de stora förlusterna erövra större delen av stadens centrum. Vid en av de tyska arsenalerna i staden kom en grupp polska maskinarbetare över 3-4 stridsvagnar, som sedan användes för att stödja försvaret av stadsdelen Wola, där några av de hårdaste striderna­ ägde rum.

Samtidigt lyckades polackerna spränga järnvägsrälsen vid stadens central­station, så att inga tyska tåg kunde ta sig till området öster om floden Wisla, där de tyska­ trupperna förde en desperat kamp mot de framryckande ryssarna.

Före upproret hade 25 tyska tåg med förnödenheter passerat via detta spår varje dygn. Efter de första dagarnas strider kontrollerade­ upprorsmakarna det mesta av centrala­ Warszawa plus flera av stadens ytter­områden. En jublande frihetsstämning spred sig över­allt i de erövrade stadsdelarna.

”Mitt i dammet­ och elden satte man upp röd-vita fanor längs gatorna­ och flaggor vajade­ från fönster och tak­åsar för att fira detta­ fantastiska ögonblick”, berättar den då 14 år gamle Julian Kulski i sina memoarer.

Nu gällde det för de polska frihetskämparna att hålla kvar de erövrade områdena tills de ryska styrkorna förväntades dyka upp några dagar senare.

Hitler krävde Warszawa krossat

I den tyska generalstaben tog man nyheten om upproret i Warszawa på största­ allvar.

Hitler fick ett av sina fruktade raseri­utbrott och gav genast order om att alla tyskar skulle lämna staden, som sedan skulle utplånas via luftangrepp.

Men den planen fick man snart ge upp eftersom många tyska trupper var instängda i staden, och dessutom hade Warszawa stor strategisk betydelse för de tyska styrkorna i deras försök att stoppa­ de ryska­ truppernas framfart.

Heinrich Himmler, som förutom att vara högste chef för det ökända SS även hade kommandot över alla tyska reservstyrkor, beordrade därför att man skulle sätta in alla medel för att återerövra den polska huvudstaden.

De flesta reguljära tyska trupper var låsta i kampen mot de framryckande ryssarna, men Himmler lyckades trots det skaffa fram 12.000 soldater som med expressfart skickades till Warszawa. Bland trupperna fanns en av tyska arméns troligen mest besynnerliga enheter:

SS-Oberführer Oskar Dirlewangers brigad av tungt kriminellt belastade män, som rekryterats ur diverse­ tyska fängelser och koncentrationsläger.

Enheten, som omfattade cirka 900 man, hade sedan 1940 använts i antipartisan-aktioner i Polen och Ryssland och hade därför stor erfarenhet av strider i stadsmiljö­ och regelrätta utrensningsaktioner. Nu skulle den beryktade brigaden visa sina färdigheter i Warszawa.

Dirlewangers brigad fick sällskap av en annan ovanlig enhet; SS-Division­ RONA, som bestod av cirka 1.600 ukrainska och ryska kollaboratörer som nu stred för Tyskland.

SS-bödlarna släpptes lösa

På morgonen den 5 augusti inledde de tyska trupperna framryckningen mot de två polsk-

kontrollerade stadsdelarna Wola och Ochota, som låg i den västra delen av Warszawa.

Det tyska luftvapnet inledde anfallet med att bomba de polska­ ställningarna och barrikaderna.

Därefter ryckte tyskarna in i de två stadsdelarna, stödda av stridsvagnar och specialenheter beväpnade med eld­kastare.

Även om de första dagarnas framgångar hade gett polackerna nytt materiel i form av tyska vapen, var det långt ifrån tillräckligt för att räcka till åt alla. Frihetskämparna tvingades slåss mot de framryckande tyska trupperna med vad de hade till hands – hemmabyggda­ kulsprutor, knivar, yxor och klubbor.

Många polska kvinnor deltog aktivt i striderna, bland annat i små sprängnings­kommandon som banade väg genom husen, eller som guider i kloakerna under staden. Småpojkar beväpnade med ­molotovcocktails genomförde bakhållsanfall mot de tyska stridsvagnarna som fattade eld om bensinbomberna träffade tillräckligt nära motorn.

Samtidigt hade Himmler gett de tyska trupperna order om att inte bara upprorsmännen utan alla invånare i Warszawa skulle tillintetgöras. Det var förbjudet att ta fångar och Warszawa skulle­ jämnas med marken som ett varnande exempel för resten av Europa.

Detta­ var en order som Dirlewangers brigad och SS-Division RONA åtlydde med största iver när de anföll Wola- respektive Ochota-områdena. De polska styrkorna i de båda stadsdelarna var inte beredda på det kraftfulla tyska motangreppet och besegrades snart. Därefter satte­ de ­tyska SS-enheterna i gång med att systematiskt avrätta alla invånare i de erövrade områdena.

40.000 människor mördades

Massakern på civilbefolkningen i Wola och Ochota var så blodig och brutal att till och med de mest hårdföra och erfarna tyska soldaterna var skakade. Matias Schenk trodde sig ha

upplevt det mesta.

Men i augusti 1944 sattes hans pluton med ingenjörstrupper in för att stödja­ Dirlewanger när denne slog ned de polska upprorsmakarna. I en intervju år 2004 för den polska tidningen Gazeta Wyborcza­ mindes Matias Schenk Dirlewangers brutalitet:

”Jag såg ett litet barn i Dirlewangers händer, han hade tagit det från en kvinna som stod bland andra på gatan. Han lyfte upp barnet i luften och kastade in det i elden. Därefter sköt han modern.”

Händelsen var inte unik. Matias Schenk berättade vidare i intervjun att han ännu 60 år senare plågades av mardrömmar. Bland annat om massmordet på 500 polska skolbarn:

”Vi sprängde upp dörrarna, jag tror att det var till en skola. Det stod barn på trapporna. Massor med barn. Alla stod de med sina små händer i vädret. Vi såg på dem ett kort ögonblick, sedan kom Dirlewanger inrusande. Han gav order om att döda allihop. De sköt dem och klampade sedan fram över dem medan de krossade deras små huvuden med gevärskolvarna.”

Senare beräkningar visade att det bara i Wola och Ochota dödades 30.000-40.000 människor under de fyra första dagarnas strider och de efterföljande massakrerna. Tyskarnas erövring av de två områdena innebar en stor förlust för den polska hemmafronten, men ännu värre nyheter var på väg till de hårt trängda polackerna.

Den ryska offensiven avstannade

Redan under dagarna strax före upproret hade man i Warszawa tydligt kunnat höra dånen från det ryska artilleriet i öster när de ryska styrkorna kämpade sig allt närmare Warszawa.

Men när polackerna vaknade på morgonen den 4 augusti hade det välkända ljudet från ryskt artilleri ersatts av en total tystnad.

De flesta trodde att det berodde på ett tillfälligt uppehåll i striderna. Ingen kunde vid den tidpunkten föreställa sig att det skulle gå fem veckor innan de åter fick höra det ryska artilleriet.

Tyskarna hade nämligen efter flera veckors reträtt lyckats stoppa den ryska offensiven och tvingat tillbaka Röda armén.

Dagarna efter upproret hade Stalin trots sin motvilja mot den polska motstånds­rörelsen lovat att ryskt flyg skulle­ släppa ned förnödenheter till upprorsmakarna.

Men den utlovade­ hjälpen uteblev, och de ryska stridsflygpla­nen drogs bort från Warszawa, vilket gav det tyska luftvapnet fria händer att dagligen bomba upprors­männens ställningar. Det passade Stalin utmärkt att låta tyskarna utplåna den polska motståndsrörelsen i Warszawa innan hans egna trupper skulle inta staden.

I London försökte den polska exilregeringen därför övertala britter och amerikaner att flyga in proviant till Warszawa.

Storbritannien förklarade sig redo att skicka flygplan med förnödenheter, men då förbjöd ryssarna plötsligt britter och amerikaner att landa och tanka sina plan på ryskockuperade flygplatser, som låg bara 10 mil från Warszawa.

Därför tvingades de brittiska planen flyga hela vägen från Italien till Warszawa och tillbaka igen i ett sträck – en sträcka­ på nästan 2.600 kilometer. Trots detta­ skickade britterna under augusti och september iväg nästan hundra plan med förnödenheter till upprorsmakarna.

En del av hjälpen hamnade emellertid i den tyskockuperade delen av staden. Dessutom blev en stor del av flygplanen nedskjutna på vägen.

Under augusti och september förlorade britterna omkring 250 besättningsmedlemmar i försöken att få ut förnöden­heter till Warszawa. Den siffran ska dock jämföras med att polackernas förluster under samma period låg på mer än 3.000 personer – varje dag.

Den gamla staden krossades

Warszawas befolkning var i praktiken lämnad åt sitt eget öde, även om de kämpande

invånarna fortfarande hoppades att ryssarna skulle hjälpa dem.

De små enklaverna av polsk-kontrollerade stadsdelar höll kontakt med varandra via stadens kloaknät, där en frivillig kår av budbärare kravlade fram och tillbaka – ofta flera kilometer – med meddelanden och order.

De tyska trupperna hade under tiden­ fått förstärkning och bestod i mitten av augusti – 14 dagar efter att upproret inletts – av nästan 26.000 man.

Den tyska­ militärledningen insåg att det fanns en överhängande risk att de ryska trupperna tänkte inta den delen av Warszawa, som låg på östra sidan av floden Wisla, och man satte därför in alla krafter för att ta kontroll över flodens västra strand.

Den 19 augusti anföll de tyska styrkorna den gamla stadsdelen – Stare Miasto – med stora styrkor, assisterade av Tiger-stridsvagnar, mörsare, bombplan, eldkastare och artilleri från ett nyligen anlänt pansartåg.

Effekten av det samlade angreppet var förödande: det öronbedövande bullret från flera ton väggar från de gamla byggnaderna som rasade ihop, dova dån från tyska granater, vrål från de tyska flygplans- och stridsvagnsmotorerna, brak från bomberna och det hemska ­vinandet från kulsprutornas kulor. Det var helvetet på jorden.

Tyskarna använde grym krigslist

Under de följande två veckorna rasade striderna om den gamla stadsdelen. Polackerna kämpade från hus till hus, från källare till källare, från gata till gata.

Under striderna tog tyskarna till en grym krigslist: När en tysk stridsvagn närmade­ sig en polsk ställning fingerade manskapet motorstopp och lämnade sitt fordon.

En grupp polacker rusade genast dit för att undersöka stridsvagnen, som till allas förvåning visade sig starta utan problem.

Den erövrade stridsvagnen kördes in bakom de polska linjerna, där upphetsade soldater

och civila samlades kring krigsbytet.

Men tyskarna hade placerat en tidsinställd bomb i stridsvagnen och fyllt den med stora mängder sprängämnen. Några minuter senare exploderade den med ett fruktansvärt dån. Fyrahundra­ människor omkom.

Den 2 september beslöt polackerna­ att evakuera sina trupper från den gamla­ staden via kloakerna.

Rykten om motståndsmännens planer på att överge området och lämna det i tyskarnas händer fick civilbefolkningen att drabbas av panik, och tusentals människor försökte­ fly via de trånga, mörka kloakerna.

I mörkret föll många i de smala gångarna och trampades ihjäl av dem som kom efter. Åter andra svimmade av de kraftiga­ ångorna eller drunknade i det smutsiga vattnet. Hela grupper förvillade sig ut i huvudkloakens sido­grenar och såg aldrig mera dagens ljus.

För att göra saken ännu värre hade tyskarna på flera ställen kastat ned cementsäckar inlindade i taggtråd i kloakerna, och på andra ställen hade de hängt upp falska minor.

Efter de tumultartade flyktscenerna gick tyska trupper in i Stare Miasto, som kapitulerade. De totala förlustsiffrorna för civila bara i denna stadsdel tros vara mer än 30.000 personer.

Ryssarna erövrade Praga

När upproret gick in på sin andra månad intensifierade tyskarna de skonings­lösa angreppen mot de kvarvarande mot­ståndsfickorna.

Artilleri, flyg och stridsvagnar attackerade oupphörligen de polska ställningarna. Angreppen och skadorna efter dem var så våldsamma ­att även många tyska soldater stod mållösa.

”Under de senaste dagarna har denna storslagna stad vid floden Wisla straffats som ingen annan storstad tidigare. Redan på långt håll kan vi se det enorma röktäcket över staden. Explosioner och artilleridån når våra öron bara som ett avlägset mullrande. Ovanför oss flyger en grupp stridsflygplan mot muren av rök”, skriver en krigskorrespondent från Waffen-SS i mitten av september.

Men nu hade Röda armén emellertid börjat röra på sig och stod bara ett fåtal kilometer från Warszawa.

Den 14 september sprängde tyskarna broarna över Wisla och drog sig tillbaka till Warszawas västra delar, medan ryssarna intog stadsdelen Praga på flodens östra sida. Snart började ryskt stridsflyg ta upp kampen mot tyskarna ovanför huvudstaden.­

Efter nästan femtio dagars hårda strider mot den tyska övermakten var de polska motståndsfickorna till slut nära ett sammanbrott, men i hopp om att ryssarna inom några dagar skulle­ korsa floden och komma de trängda polack­erna till undsättning, avslog motstånds­­arméns ledare flera tyska erbjudanden om kapitulation.­

Den polska exil­regeringen försökte därför återigen inleda en dia­log om rysk undsättning av de polska­ motståndsfickorna, men alla försök passerade­ utan svar. Under tiden föll de polskkontrollerade stadsdelarna en efter en. I slutet av september tvinga­des polackerna till sist inse att ryssarna aldrig skulle komma till deras hjälp.

250.000 fick sätta livet till

Den 1 oktober ingick motståndsarméns ledare en vapenvila med tyskarna och inledde förhandlingar om kapitulation, som undertecknades dagen därpå. Upproret, som pågått i

63 dagar, var över.

Förlusterna var enorma. Mellan 200.000 och 250.000 civila polacker­ hade mist livet under upprorets två måna­der, och den underjordiska armén hade förlorat omkring 16.000 man.

Tyskarna å sin sida hade mist mellan 10.000 och 17.000 man.

De tyska militärcheferna, som redan börjat fundera över vad som skulle ske med dem när Tyskland förlorat kriget, gav order om att den besegrade motståndsarmén skulle betraktas som reguljära soldater och behandlas enligt Genèvekonventionen.­

”Klockan 10.00 på morgonen anlände en lastbil med läderklädda Gestapomän. Eftersom vi bevakades av trupper ur en SS-pansardivision, fick de nöja sig med att titta på oss. Vi glodde på varandra som vilda djur. Feberkramper skakade min kropp och i mina tankar återsåg jag Czarniecki-gatan, Pawlak, Krasinski och ett kalejdoskop av andra välkända platser som hade fungerat som krigets slagfält”, berättar Julian Kulski.

Några veckor senare gav Himmler order om att jämna Warszawa med marken. Ingenjörstrupper sattes in för att spränga alla stadens kvarvarande byggnader i luften.

Inte förrän den 10 januari inleddes den ryska offensiven över floden Wisla.­ Åtta dagar senare anordnade de ryska soldaterna en segerparad bland Warszawas ruiner.