De amerikanska sjömännen på slagskeppen i Pearl Harbor njuter av morgonsolen den 7 december 1941. Många har bara shorts och skjortor på sig – klädda för en lugn söndag på Hawaiis paradisstränder.
Men klockan 07.55 tränger ljudet av 183 japanska flygplan genom luften och bryter idyllen.
”Klart skepp!” ljuder det i fartygens högtalare.
Endast ett fåtal sjömän når sina positioner innan japanska torpeder och bomber regnar ner över hamnen, där sex stora slagskepp ligger sida vid sida i det som kallas ”Battleship Row”.
Stora vattenkaskader och eldklot reser sig mot himlen när de första torpederna träffar USS Arizona och USS West Virginia, och inom bara en minut förvandlas hamnen till ett inferno av lågor, svart rök och flygande metallfragment.
På Oklahoma rusar matrosen Stephen Young i full fart genom de labyrintiska gångarna i fartygets akter när en torped slår in i fartygssidan. Han snubblar, men lyckas undvika att falla.
Young hinner precis fram till krutförrådet i kanontorn nummer fyra när ytterligare två torpeder slår in i ståljätten – den här gången närmare Youngs position.
Plötsligt slocknar lamporna och överallt i fartyget gnisslar och knakar balkar och skott innan de böjs och går sönder.
”Ner i granatmagasinet, där är det säkert! Vår 356-mm-kanon kan ändå inte användas som luftvärn”, ropar kanontornets chef, löjtnant Herbert Rommel.
Besättningen famlar sig fram djupare ner i fartyget, där den extra bepansringen skyddar dem från bomber och torpeder.
Men den här morgonen finns det inga säkra platser i [Pearl Harbor] (https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/pearl-harbor-doden-kom-fran-himlen). Mer än 2 000 sjömän mister livet, och även efter att den sista bomben har fallit fortsätter mardrömmen.
Nere i de sänkta fartygen är hundratals sjömän fångade. De kommer alla att få kämpa för sina liv i en kapplöpning mot tiden.
Stephen Young hade tjänstgjort i flottan i endast ett år, när Pearl Harbor attackerades.
Vattnet forsar in
Situationen är kritisk för de 1 354 sjömännen på Oklahoma. De tre första torpederna har visserligen inte slagit hål i skrovet på det 25 år gamla slagskeppet, men skrovet är svårt skadat och sårbart för ytterligare angrepp.
När japanska flygplan strax efter klockan 08.00 fäller fler torpeder mot fartyget fläks skrovet upp på flera ställen, vilket gör att vattnet kan strömma in. Inom några minuter börjar det 178 meter långa slagskeppet att kränga.
I granatmagasinet två däck under huvuddäcket kan Stephen Young inte fatta vad som håller på att hända. Han har bara varit till sjöss i ett år, och den 19-årige pojken från Massachusetts måste fortfarande arbeta i köket när han inte tjänstgör i kanontorn nummer fyra, där hans uppgift är att hissa upp tunga krutsäckar till kanondäcket.
Hittills har Stephen inte tänkt så mycket på kriget i Europa eller konflikten mellan USA och Japan, men nu befinner han sig plötsligt i ett slagskepp som tar in vatten medan explosioner inträffar runt omkring honom.
Pearl Harbor blev rena skjutbanan
I två vågor anfaller totalt 351 japanska flygplan örlogsbasen Pearl Harbor på Hawaii. Amerikanerna upptäcker inte angriparna förrän japanerna är framme. Därför får framför allt den första anfallsvågen fritt spelrum. Totalt 2 403 sjömän mister livet.
Slagskeppen
Slagskeppen på östra sidan av Ford Island angrips med bomber och torpeder. Ett av slagskeppen är Oklahoma.
Flygfälten
Flygfälten Ford Island och Hickam, där planen är uppställda vinge mot vinge, bombas.
Övriga fartyg
Övriga fartyg attackeras också – bland annat sänks tre jagare, och tre kryssare skadas.
För varje minut får Oklahoma allt större slagsida, och matroserna i granatmagasinet kämpar för att hålla balansen när durken täcks av olja och hydraulvätska från kanonmaskineriet.
Allt som inte är fastskruvat börjar ramla ner på golvet. Trots att de 635 kilo tunga granaterna är säkrade i ställningar fruktar löjtnant Rommel att de håller på att lossna.
”Det är bäst att vi utrymmer rummet – granaterna kommer att börja glida runt på däcket och vi kommer att krossas om vi stannar här”, säger löjtnanten, som själv är på väg upp i tornet för att se vad som händer i hamnen.
Young följer sergeant Bob Roberts genom en lucka och ner för en stege till krutmagasinet under granatmagasinet. Young måste hela tiden vara försiktig så att han inte kryper in i Roberts.
Som tur är tänds fartygets nödbelysning under korta stunder, så att sjömännen kan se lite ibland. Det svaga ljuset gör det också möjligt för Young att se sig omkring när de når krutlasten.
”Jag såg mina kamraters ansikten – rädda, oroliga, oförstående. Mitt eget såg förmodligen också ut så”, skrev Young många år senare.
Fartyget kapsejsar
Medan Young sitter i krutförrådet träffas Oklahoma av flera torpeder. En kakofoni av explosioner, gnisslande metall och männens dödsskrik ekar genom slagskeppet från för till akter.
Vatten forsar in genom schakt, porthål och öppna luckor, och masterna lutar allt längre ner mot vattenytan. Vatten strömmar också in i krutlasten.
”Vi dör! Jag vill inte dö!” utbrister Roberts innan han återfår kontrollen över sina nerver.
När ”Okie”, som besättningen kärleksfullt kallar sitt fartyg, lutar 45 grader klamrar sig männen fast vid fasta föremål för att inte glida ner i vattnet.
”De levande, de döende och de döda virvlade runt bland varandra.” Stephen Young, matros på USS Oklahoma, 1941.
En av sjömännen tappar dock fotfästet och glider nedför det hala däcket innan han slår i en lyftanordning och faller ner i vattnet nedanför.
”Hans skrik tystnade tvärt”, mindes Young många år senare.
Lika hemska är ljuden från granatmagasinet ovanför dem, där andra sjömän från fartyget har tagit sin tillflykt. Young kan höra hur de tunga granaterna lossnar från sina fästen och far runt. Skriken är fruktansvärda.
Young och hans kamrater har sina egna problem. Hälften av utrymmet är nu fyllt med vatten och männen börjar frenetiskt banka på luckan till granatmagasinet för att komma ut.
”Öppna den förbannade dörren!” ropar en av männen desperat – men den är blockerad.
Nio torpeder sänkte Oklahoma
Kl. 7.56: De första träffarna
Mellan kl. 07.56 och 07.59 slår tre torpeder in i babords sida av Oklahoma, cirka sex meter under vattenytan. Fartygets torpedskydd förstörs, men skrovet är intakt.
Kl. 8.00: Fartyget får slagsida
Inom loppet av några minuter träffas Oklahoma av ytterligare fem torpeder. Flera av dem slår hål i skrovet, eftersom fartyget nu saknar skydd. Vattnet forsar in, och ”Okie” börjar luta åt babord.
Kl. 8.06: Torped träffar högt upp
Kl. 8.06 lutar Oklahoma redan så mycket att den nionde torpeden träffar fartyget ända uppe vid det övre däcket. Babords sida har nu så många hål att vattnet forsar in snabbt.
Kl. 8.08: ”Okie” tippar runt
Tolv minuter efter den första träffen har ”Okie” tagit in så mycket vatten att fartyget kapsejsar och lägger sig med botten upp. Master och överbyggnad vilar på bottnen i en vinkel av cirka 30 grader.
Samtidigt slocknar nödbelysningen igen och ett öronbedövande mullrande sprider sig genom hela slagskeppet när bjässens master och kanoner slår i vattenytan och fortsätter ner mot hamnbotten.
Young kastas runt som om han befann sig i en tvättmaskin:
”De levande, de döende och de döda virvlade runt bland varandra.”
Till slut borrar sig fartygets brutna master ner i den dyiga bottnen på tolv meters djup. Endast en del av skrovet på ”Okie” sticker upp ovanför vattenytan.
Under vattnet, i fartygets inre, är hundratals sjömän instängda.
Utöver de 15 männen i Youngs grupp räddades ytterligare 17 sjömän från USS Oklahoma. Här står några av de befriade på skrovet av det uppochnedvända slagskeppet.
Young väntar på döden
När allt blir tyst igen inser Young och hans kamrater i krutförrådet under kanontorn nummer fyra att fartyget har vänts upp och ner.
Som tur är befinner de sig i en luftficka, eftersom vattnet i rummet bara når dem upp till midjan.
En av sjömännen lyser med en nödlykta som han har hittat i vattnet. Flera gånger träffar ljusstrålen döda kamrater som flyter i det mörka vattnet.
Mer uppmuntrande är det när ljuset träffar dörröppningen till kanontornets förvaringsutrymme. Eftersom fartyget plötsligt är upp och ner är ingången till rummet inte längre under vatten och dörren har uppenbarligen lossnat i samband med att fartyget kapsejsade.
En efter en kryper de överlevande in i lagret, där vattnet bara når strax under knäna. Young tar sig upp på ett överhäng och sätter sig bredvid sin bästa vän, Wimpy Hinsperger.
Bob Roberts och Youngs jämnårige kompis Mike Savarese har också kommit med. Totalt finns det 15 män i förrådet.
”Vi är fast”, suckar Young.
Han får inget svar. Männen är försjunkna i sina egna tankar – medvetna om att deras chanser att överleva inte är goda.
När de till slut utbyter några meningar är befälet Howard Aldridge genast på dem.
”Sluta prata, ni gör slut på syret", fräser den rödhårige mannen.
Klarade sig mot alla odds
19-åring drog sig längs rep
På USS Arizona klarade den svårt brännskadade Donald Stratton livhanken genom att dra sig längs ett rep från det brinnande slagskeppet till fartyget Vestal, som låg intill. Brännskadorna gjorde att huden på båda hans armar skalades av när han hasade längs repet.
Höll andan under eldhav
Från däcket på USS West Virginia hoppade Stuart Hedley i vattnet samtidigt som fartyget träffades av en japansk torped. Vattenytan var täckt av brinnande olja, så han var tvungen att hålla andan och simma under eldhavet tills han nådde land.
Bomb gav sjukvårdare en flygtur
Sjukvårdaren Vito Colonna slungades 15 meter upp i luften, när USS Arizona träffades av en bomb. Det kändes som att landa på betong, när han slog ner i vattnet. Tillsammans med några andra lyckligt lottade som också slungats av fartyget klamrade han sig fast vid en av de lösslitna propellrarna från Arizona, innan han kunde ta sig i land.
Simmade upp genom rör
Adone Calderone fångades inne i USS West Virginia, när vattnet strömmade. Den 21-årige matrosen simmade upp genom fartyget via ett ventilationsschakt och hade nästan gett upp hoppet, när han i sista ögonblicket nådde upp till ytan.
Kamrater räddade skytt
Artonårige Everett Hyland överlevde sig som genom ett mirakel, efter att en bomb slagit ner nära hans post på USS Pennsylvania. Kamraterna kunde släpa bort honom från infernot, men de kände inte igen honom, för han hade brännskador på hela kroppen och gapande sår, som blottade skelettet.
Young ingår ett bisarrt vad
Medan minuter blir till timmar inne i Oklahoma har de sista japanska bombplanen lämnat himlen över Pearl Harbor.
På en timme och femton minuter har de satt den amerikanska Stillahavsflottan ur spel och lämnat efter sig en rykande hamn med skadade och sänkta fartyg.
Young och hans kamrater i ”Okie” känner inte till omfattningen av katastrofen på örlogsbasen, men de vet att de själva lever på lånad tid.
Vid 11-tiden har Clarence Mullaley, som är bara 17 år gammal, fått nog av att vänta på att ett räddningsteam – kanske – ska anlända. Den smale tonåringen vill utforska möjligheten att dyka hela vägen ut ur fartyget.
”Det är en lång väg”, konstaterar Aldridge torrt, innan Mullaley tar ett djupt andetag och dyker ner genom den första utrymningsluckan i förrådsrummets tak.
Allt är svart i djupet, men när Mullaley kommer tillbaka bedömer han att han har varit hela vägen ner till fartygets huvuddäck, nära hamnens botten.
Om det stämmer måste han fortfarande simma 10–15 meter över däcket och sedan 10–12 meter upp till ytan.
”Den här gången ska jag försöka simma hela vägen”, säger Mullaley innan han försvinner igen.
Young och de andra tretton kvarvarande tillbringar de närmaste timmarna med att undra om deras kompis har klarat sig – eller om han har drunknat någonstans i ”Okie”.
”Åt helvete med det! Jag försöker – och jag kan inte ens simma!” Dan Weissman, fast i USS Oklahoma, 1941.
Syret är på väg att ta slut och vattnet stiger långsamt. Flera av sjömännen lovar sig själva att de ska försöka simma ut innan det är för sent.
Young är osäker på vad han ska göra. Hans självförtroende får sig en knäck när en av de andra försöker simma ut två gånger och måste vända tillbaka båda gångerna.
Så Young föreslår en morbid vadslagning för sin kompis:
”Wimpy, om vi inte kommer ut slår jag vad med dig om en dollar att vi kvävs innan vi drunknar.”
”Antaget! Jag tror att vi drunknar först”, svarar hans kompis.
Roberts klarar simturen
För varje timme som går tynar optimismen i förrådet. Aldridge sitter fortfarande och knackar ihärdigt ”SOS” med en skiftnyckel mot skrovet.
Tre snabba knackningar. Tre långsamma. Och tre snabba. Men uppenbarligen hör ingen nödsignalen.
För det mesta sitter männen i mörkret för att spara på nödlyktans batteri. Endast när någon av dem försöker dyka ner i vattnet tänds den en kort stund.
Youngs gode vän Mike Savarese försöker ta sig ut tre gånger, men han kan inte hålla andan tillräckligt länge och återvänder varje gång. I stället meddelar den kraftige Dan Weissman att han tänker pröva lyckan:
”Åt helvete med det! Jag försöker – och jag kan inte ens simma!”
Weissman kommer inte tillbaka. Männen är säkra på att han har drunknat – men trots det tänker Bob Roberts göra ett försök. Underofficeren hoppas att han kan hålla andan i två minuter, och efter ett djupt andetag försvinner han ner i det oljiga vattnet.
För att inte göra av med en massa energi på att simma nedåt använder Roberts armarna för att dra sig nedåt med hjälp av metallhandtagen mellan nödluckorna.
Sjömän simmar ut från ”Okie”
På åtskilliga ställen inuti Oklahoma sitter besättningsmän fast. I förrådsrummet under kanontorn nummer fyra sitter 15 sjömän i en luftficka. Tre av dem tar sig ut genom att simma ut ur det mörka fartyget.
Ned i mörkret
Männen var tvungna att simma neråt i beckmörkret och leta sig från rum till rum, innan de nådde däcket nere vid bottnen.
Tvärs över däcket
När männen tagit sig ut ur fartygets inre måste de ta sig 10–15 meter över däcket för att komma fram under slagskeppet.
Upp mot ljuset
Från fartygets reling är det 10–12 meter till ytan. Där kan männen till slut dra in luft efter ungefär två skräckinjagande minuter.
Nedstigningen går så långsamt att han nästan ger upp. Men plötsligt inser han att han har kommit igenom den sista luckan och befinner sig nedanför däcket. Ovanför honom ligger ”Okie” som en livlös val.
Med ivriga simtag kämpar Roberts sig framåt, men vattnet pressar honom mot fartyget och han måste använda mycket kraft för att hålla sig borta från däcket.
Roberts känner att han är på väg att förlora medvetandet när han till slut kommer fri från fartyget. Han sparkar vilt med benen, desperat att få i sig luft.
Till slut skjuter hans huvud upp ur vattnet och hans lungor exploderar nästan i sin iver att andas.
”Åh, jösses!” utbrister han när en motorbåt plockar upp honom strax efteråt.
På sjukhusfartyget träffar Roberts både Mullaley och Weissman, som också har klarat sig.
Alla tre har samma budskap till räddningsarbetarna: deras kamrater sitter fast inne i Oklahoma – och deras syre håller på att ta slut.
Röster från djupet
I förrådet har Young och de andra männen ingen aning om ifall Mullaley, Weissman och Roberts har klarat simturen.
Sent på eftermiddagen är luften så syrefattig att ingen orkar göra något försök att simma därifrån. De sista krafterna går åt till att försöka öppna en dörr till ett annat förvaringsrum, känt som ”Lucky Bag”.
Till slut lyckas de och männen märker genast att det finns lite mer syre i den nya luftfickan. Det finns också madrasser som de kan ligga på.
Flera av dem faller utmattade i sömn, men de vaknar när de hör en röst från ett angränsande rum.
”Är det någon där?” säger den.
”JA! JA! Vem är där?” frågar Young.
”Vi sitter fast i radiorum 4.”
”Vi är fångade här i Lucky Bag”, säger Young med örat mot väggen.
Timmarna släpar sig fram och de inspärrade männen håller humöret uppe genom att prata med varandra genom väggen.
Men syret tar långsamt slut och efter att ha tillbringat nästan ett dygn instängda i skrovet förbereder sig alla på att slutet närmar sig.
Plötsligt hörs en metallisk smäll genom skrovet.
”De försöker få ut oss!” ropar männen i det angränsande rummet.
”Tala om för dem att vi är här!” vrålar Young.
Clifford Olds (t.h.) på en bar dagen före japanernas angrepp på Pearl Harbor.
Tre sjömän väntade förgäves i 16 dagar
Trots att det tog 30 timmar för slagskeppet USS West Virginia att lägga sig på bottnen, lyckades tre sjömän aldrig ta sig ut. I mer än två veckor väntade de på att bli räddade. Men hjälpen kom aldrig.
Väntan är olidlig i Lucky Bag – särskilt när de hör hur räddningsteamet tar sig in till grannarna och drar ut dem.
”För Guds skull, börja borra in till oss!” ropar Young.
”Lugna ner er. Vi ska få ut er”, säger räddningsarbetarna, som under natten till den 8 december har arbetat sig ner genom däcken på Oklahoma.
De borrar ett litet hål in till Lucky Bag, men när de drar ut borren läcker en massa luft ut. Young och hans kamrater kippar efter andan.
Samtidigt börjar vatten strömma in över dörrkarmen eftersom det minskade lufttrycket gör att vattnet kan stiga.
”Skynda på! Skär ut oss! Vattnet stiger!”
”Vi kan inte, ni kommer att kvävas.”
”Vi drunknar om ni inte gör det!”
De instängda sjömännen förtärs av rädsla. Trots att räddningen är så nära kanske de ändå dränks som råttor.
Young kommer upp i ljuset
Räddningsarbetarna arbetar sig mödosamt igenom stålet med en mejselhammare, medan de instängda männen försöker hålla vattnet ute genom att stapla madrasser i dörröppningen.
Vattnet står redan upp till midjan på dem. Räddningsarbetarna gör tre snitt i stålet så att de kan böja metallen och skapa ett hål för männen. Men vattnet fortsätter att stiga och männen befinner sig nu direkt under räddningsarbetarna.
”Var försiktiga där inne, pojkar. Vi använder en slägga!” varnar de.
Ljudet är öronbedövande när släggan slår mot väggen och gradvis böjer stålet så att sjömännen kan klämma sig ut.
”Skynda dig, Mike”, säger Young till Savarese, som är den förste att klättra ut.
Young följer tätt efter. Vattnet i rummet väller ut genom hålet när han klättrar ut.
I dag flyter ett minnesmärke över de döda från USS Arizona ovanför fartygets vrak, som ligger kvar på hamnens botten.
När han står i radiorummet kan han se dagsljuset genom alla de hål som räddningsarbetarna har gjort i fartyget.
Vid 11-tiden den 8 december står han ovanpå botten av ”Okie”:
”Jag var ute! Fri! Vid liv!”
En efter en kommer hans kamrater fram i ljuset – räddade i allra sista stund efter 27 timmar instängda i fartyget.
När Young får syn på Wimpy Hinsperger kan han inte låta bli att skratta:
”Du kan behålla den där dollarn som en souvenir, Wimp. Ingen av oss vann det där vadet och tack gode Gud för det.”