Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Sovjetiske styrker efterlod intet til fjenden.

Den brända jordens taktik är Stalins bittra försvar

I Moskva förbereder den sovjetiske ledaren sitt imperium för ett långt utnötningskrig mot Hitler. Hela fabriker och deras personal flyttas i säkerhet österut, medan allt av värde som är kvar förstörs. Vanliga invånares överlevnad skänker Stalin inte en tanke.

Mary Evans, Getty Images & Polfoto/Ullstein bild

Det är ödsligt tomt på gatorna i centrala Kiev. På de breda boulevarderna och de stora torgen syns inte en människa och tystnaden är kompakt. Den 28-årige tyske soldaten Hans Roth känner nackhåren resa sig.

Han fruktar att detta är en fälla – att stillheten om ett ögonblick ska brytas av smattrandet från kulsprutor eller dånet från en sprängladdning.

Alla i Roths enhet har nerverna utanpå kroppen när de marscherar in i den ukrainska huvudstaden den 19 september 1941. Under tre dagar har de tyska soldaterna gått från fälla till fälla på sin väg mot staden.

De har mötts av ständig beskjutning från Röda armén, nedgrävda minor, strömförande ståltråd och dolda eldkastare som utlösts av tyskarnas steg.

”Inte så mycket som ett kilo säd eller en enda liter bensin” fick falla i fiendens händer.
Stalin

Med dessa erfarenheter i bagaget räknar Roth och hans kamrater inte med att kunna inta Kiev utan strid.

Men allt förblir lugnt och de tyska trupperna rycker in utan att möta något motstånd. Soldaterna kan äntligen få lite vila.

Det blir återigen vardag i staden. Oändliga lastbilskolonner med trupper och materiel rullar genom gatorna med kurs österut.

De Kievbor som stannat kvar i staden kommer försiktigt fram ur sina gömställen i källarutrymmen. Gatorna fylls åter med människor och stämningen är nästintill fridfull.

Mange i sovjetunionen var venligt stemte over for tyskerne.

Tyska ordonnanser på väg österut bjöds ofta på förfriskningar av gästvänliga bönder.

© Getty Images

Sovjetmedborgare ville hellre ha Hitler än Stalin

På många platser hälsades de tyska soldaterna som befriare. Etniska minoriteter, kristna och antikommunister hatade regimen i Moskva.

Nyheten om den tyska invasionen ledde till att tusentals människor flydde österut, undan de framryckande pansardivisionerna. Men andra stannade kvar och väntade längtansfullt på fiendens ankomst.

”Oavsett hurdana tyskarna är”, skrev Lidija Osipova i Leningrad den 23 juni, ”kan de inte vara värre än det vi har.” Hon och hennes man avskydde livet under Stalin, och de var långtifrån ensamma om detta.

De baltiska länderna annekterades av Sovjetuionen år 1940 och här jublade folket över Hitlers anfall. Dagen efter att ”Operation Barbarossa" inletts ockuperade rebellgrupper radiohuset i Kaunas och förklarade Litauen självständigt.

I Lettland möttes tyskarna med jubelrop och viftande flaggor när de marscherade in i huvudstaden Riga den 1 juli. Stalin var särskilt avskydd i Ukraina där hans politik lett till hungersnöd 1932–33.

Miljontals människor dog medan regimens ”kornkommandon” utan pardon krävde in de statligt bestämda kvoterna av grödor från de svältande bönderna. Även här hyllades tyskarna som befriare.

Men glädjen över tyskarna minskade snart, i takt med att det blev uppenbart att de inte kommit som de kuvade folkens befriare, utan som nya herrar.

De hade bara ersatt Stalins brutala diktatur med Hitlers.

Plötsligt överröstas stadens brus av dånet från en gigantisk explosion. Tegelstenar och sönderslitna järnbalkar virvlar genom luften. Allt är ett enda kaos.

De vettskrämda invånarna flyr åt alla håll och i tumultet blir flera av dem nedtrampade.När röken skingrats ser Hans Roth vad som har hänt.

En Leninstaty har blivit till en 100 meter bred krater och ytterväggarna på två intilliggande byggnader har raserats fullständigt. Tyskarna börjar genast söka efter fler bomber.

Roth ingår i den grupp som ska söka igenom det ukrainska nationalmuseet. I ett litet rum i källaren hör de ett oroväckande tickande.

Ljudet kommer från andra sidan väggen och under en nervpirrande halvtimme letar tyskarna efter en väg in till den tidsinställda bomben. Sedan får de order om att utrymma byggnaden.

Samma kväll skakas museet av en explosion, och liknande smällar hörs från andra delar av staden. Natthimlen över Kiev lyses upp av de eldsvådor som bomberna orsakat.

Nästa dag exploderar en bomb på Grand Hotel. En grupp högt uppsatta tyska officerare och många civila dör. Stalins fällor skiljer inte mellan tyskar och sovjetmedborgare.

Bränderna rasar i fyra dagar och jämnar en kvadratkilometer av staden med marken.

VIDEO – Se färglagda bilder från slaget om Kiev:

Sovjetunionen rustar för krig

Kiev drabbades av den systematiska förstörelse som var sovjetledarens svar på tyskarnas invasion den 22 juni. Stalins allra första reaktion på Hitlers angrepp var – ingenting.

Diktatorn var säker på att hans kollega i Berlin inte skulle våga sig på ett krig mot Sovjetunio­nen så länge stora tyska styrkor var uppbundna i kriget mot Storbritannien.

Därför hade Stalin under flera veckor ignorerat rapporter från underrättelsetjänsten som tydde på att ett angrepp västerifrån var under uppsegling.

Han avvisade till och med de första rapporterna om strider vid gränsen, ända tills bevisen inte längre gick att bortförklara.

När Stalin äntligen såg sanningen i vitögat började det strömma ut order från hans kontor. Den 24 juni befallde han att det skulle upprättas ett evakueringsråd.

Porträtt av Josef Stalin på Stalinmuseet i Batumi, Georgien

Josef Stalin var drog sig inte för att offra sitt lands civilbefolkning i kampen mot tyskarna – inte ens kvinnor och barn.

© Ephraim Stillberg

Detta skulle få en avgörande betydelse för kriget vid östfronten. Rådet fick i uppdrag att flytta 2 500 fabriker och 20 miljoner människor i säkerhet öster om Moskva.

Hitler hoppades på en snabb tysk seger men Stalin förväntade sig en långvarig kamp. Mängden resurser skulle då bli helt avgörande för utfallet. Stalin hade redan gett upp hoppet om hela den västra delen av sovjetimperiet.

Nu handlade det om att föra så stora delar som möjligt av den sovjetiska produktionsapparaten i säkerhet innan fabrikerna hamnade i klorna på de hastigt framryckande tyskarna.

Tre dagar senare presenterade rådet ett direktiv för folkförflyttningen:

”Högsta prioritet har yrkeskunniga arbetare, ingenjörer och anställda inom verksamheter som evakuerats från fronten; befolkningen, först och främst unga som är lämpade för militärtjänstgöring; samt Sovjet- och partiledare.”

Samtidigt bestämde Stalin vad som skulle ske med de resurser som inte kunde flyttas:

”Inte så mycket som ett kilo säd eller en enda liter bensin” fick falla i fiendens händer. ”All värdefull egendom, lager av råvaror och säd på åkrarna (...) ska förstöras, utplånas eller brännas.”

Stalins ord blev startskottet till den sovjetiska statsapparatens hänsynslösa framfart för att försvåra tyskarnas framryckning. Allra hårdast drabbades Kiev.

Redan innan fienden tågade in och placerade hakkorsfanan i staden sprängdes ett elverk, fyra broar över floden Dnepr, en enormt livsmedelslager, en konservfabrik samt stadens vattentorn i småbitar.

Stora mängder mjöl, socker, salt och mediciner hälldes ut i floden.

© Scala/BPK

Operation Barbarossa

Sommaren 1941 angriper Hitlers krigsmakt Sovjetunionen. Det är startskottet till en jättarnas kamp, som kommer att avgöra andra världskriget.

Vi berättar historien om den våldsamma kampen i tre delar. Denna artikel är del 2.

Läs del 1: Operation Barbarossa tog Stalin på sängen

Stalin tar till orda

Under 1930-talet hade Stalin låtit skriva ut miljontals människor till tvångsarbete för att bygga upp ett kommunistiskt industriparadis, och kollektiviseringen av jordbruket hade medfört att miljoner människor dött av svält.

Under den stundande kraftmätningen mot Hitler var han beredd att lägga mer sten på folkets tunga börda. I ett radiotal den 3 juli sade Stalin:

”Jag talar till er, mina vänner”, inledde han jovialiskt, och började sedan förklara hur han tänkt sig vända uppochned på medborgarnas liv:

”I våra led får det inte finnas utrymme för gnällspikar, fegisar, uppviglare och desertörer.” Alla skulle underordna sig krigsinsatsen, för kampen var ”inte bara ett krig mellan två arméer, det är också hela det sovjetiska folkets krig mot de tyska fascistiska styrkorna”.

I takt med att de tyska trupperna dundrade fram skulle ”allt rullande ­materiel evakueras, och inte ett enda lokomotiv, inte en enda tågvagn, inte ett enda pund säd eller ens en liter bränsle skulle lämnas kvar åt fienden”.

Sovjetiske styrker brænder ukrainske bønders afgrøder.

Ukrainske bønder fik deres afgrøder brændt af.

© Scala/BPK & Getty Images

Bönder skulle ”driva sin boskap i säkerhet och överlåta allt spannmål till staten så att det kan transporteras bakåt”.

Varken barn eller gamla nämndes med ett enda ord. Stalin talade inte heller om hur sovjetmedborgarna bakom de tyska linjerna skulle kunna överleva när deras mat förts bort eller förstörts.

Och för att göra ont värre tänkte det sovjetiska evakueringsrådet hindra folk från att själva bestämma över sitt öde.

Det krävdes särskilt tillstånd från myndigheterna om man tänkte fly, och det var bara personer som var särskilt viktiga för regimen som kunde hoppas på att få ett sådan tillstånd.

Den brända jordens taktik var i full gång – helt utan kommunismens officiella solidaritet och helt utan långsiktig planering.

Partipamparna tar till flykten

Sovjetregimen hade tänkt sig en välorganiserad evakuering av de hotade områdena nära fronten.

Fabriksarbetarna skulle systematiskt plocka isär maskinerna och lasta delarna på tåg, som skulle frakta både människor och materiel till destinationer långt österut.

Bakom dem kunde ”förstörelsebataljoner” börja spränga allt kvarvarande av värde i luften och bränna grödorna på åkrarna – med självuppoffrande hjälp från traktens bönder. Verkligheten blev en annan.

Förstörelsebataljonerna bestod av partifolk tillsammans med tvångsrekryterade värnpliktiga och kriminella. De utförde sina uppdrag utan att visa minsta hänsyn till folket i t.ex. Ukraina, där 216 000 ton säd gick upp i rök.

Ofta agerade bataljonerna fullständigt planlöst. I stålverksstaden Saporosje bar Stalins bataljoner en stor del av skulden till många mänskliga tragedier.

Stadens brödfabrik sprängdes i luften utan förvarning, innan de sista arbetarna hunnit lämna tomten och medan folk stod i kö för att köpa de sista bröden. Omkring 300 personer dog.

Staden drabbades även av en enorm flodvåg när en damm i floden Dnepr sprängdes för att stoppa elproduktionen i området. Vattnet spolade bort hela södra delen av Saporosje, inklusive dess invånare.

De fabrikschefer, partisoldater och ämbetsmän som skulle organisera evakueringarna var ofta de första som gav sig av – ibland med fickorna fulla av stöldgods.

“(...) Fabriksdirektören och brandchefen flydde först ... och även många ledare inom kollektiv jordbruk och statliga lantbruk har tagit till flykten eller lagt beslag på kollektiv och statlig egendom.”
Rapport om kaotiskt tillstånd i Sjpoljanskijdistriktet

I början av augusti kom en rapport om kaotiska förhållanden i distriktet Sjpoljanskij nära sydfronten:

”Evakueringen har urartat till en oorganiserad flykt till följd av att distrikts-organisationerna tappat ledarskapet över befolkningen. Fabriksdirektören och brandchefen flydde först ... och även många ledare inom kollektiv-
jordbruk och statliga lantbruk har tagit till flykten eller lagt beslag på kollektiv och statlig egendom.”

I Vitebsk i sovjetrepubliken Vitryssland stal stadsrådets ordförande en bil och en tunna öl och flydde mot Moskva.

Evakueringen blir en folkvandring

På vissa platser var evakueringarna någorlunda systematiska. Några dagar efter att ordern utfärdats skickade myndigheterna i Leningrad iväg uppemot 15.000 av systemets utvalda personer – per dag.

Efter sex dagar hade de flyttat en halv miljon människor ur staden. Men effektiviteten tog slut vid stadsgränsen och många av de evakuerade befann sig ännu på landsbygden kring Leningrad när tyskarna i september slog en järnring kring staden.

Tyskerne hang deres gidsler.
© Polfoto/Ullstein Bild

Tyskarna hängde gisslan

Bakom frontlinjen förde den tyska krigsmakten en stenhård ockupationspolitik. Allt motstånd slogs ned med stor brutalitet.

Till och med folk som försökte undvika problem hamnade lätt i kläm. Tyskarna hämnades ofta gerillaattacker genom att avrätta civilpersoner i närmaste by.

Historikerna uppskattar att tyskarnas ”krig” mot gerillagrupper kostade 345.000 människor livet bara i sovjetrepubliken Vitryssland.

Många av de ”evakuerade” tvingades i praktiken ta sig ut ur de hotade områdena på egen hand.

När arbetaren Tamara Kokosjkina plötsligt fick besked om att hennes skosulefabrik i Kalinin utanför Moskva skulle evakueras, gick allt så snabbt att hon inte hann med sin lastbil österut.

I stället blev hon tvungen att vandra längs vägen mot huvudstaden med sin lille son på armen och sin dotter vid handen. Hon var långtifrån den enda.

Trots förbudet lyckades mydigheterna inte kontrollera det som i sovjetstatens språkbruk kom att kallas ”spontan självevakuering”.

Stora mängder människor tog med sig sina viktigaste ägodelar och flydde österut, bort från kanonernas dån. Den polskfödde författaren Alexander Wat skrev att ”hela Ryssland var i rörelse”.

Trots de iskalla intentionerna att bara rädda sådana personer som var viktiga för krigföringen, började listorna hos såväl evakueringsrådet som de lokala myndigheterna att bli allt längre.

Redan under krigets första veckor hörde partifolk och officersfamiljer till de privilegierade som fick resa med de första tågen, och snart följde författare, akademiker, filmfolk och skådespelare.

Även kvinnor och barn utan tydliga kopplingar till den sovjetiska eliten fick plats på listorna.

Utöver evakueringarna blev mängder av människor tvångsdeporterade. Många minoriteter som Stalin betraktade som politiskt opålitliga tvingades österut.

Särskilt hårt drabbades de många miljoner etniska tyskar som bott i imperiets södra delar i flera århundraden.

Bara från Krimhalvön flyttades 60.000 tyskar till Sibirien i augusti efter att Stalin beordrat säkerhetstjänsten NKVD att ”sparka ut dem allihop”. Många dog under resan.

Evakueringsrådet och NKVD passade också på att göra sig av med många hemlösa och flyktingar som fanns i Moskva.

Fabrikerna fungerar igen

Stalins order om att evakuera den sovjetiska produktionsapparaten orsakade ett kaos av bibliska dimensioner. Men trots förvirring och odugliga ledare lyckades man rädda väldiga resurser undan Hitlers trupper.

Det sovjetiska järnvägsnätet utnyttjades till det yttersta och den 20 november 1941 hade hela 914.380 vagnslaster sänts österut med råmateriel, materiel och människor.

Innan året var slut hade dygt tio miljoner människor och 2.500 fabriker flyttats österut.

Partisaner-kvinder på sovjetisk side.
© Polfoto/Corbis

Gerillakrig skulle knäcka tyskarna

Partisangrupperna bekämpade den tyska ockupationen, men ofta riktades insatserna mot civilbefolkningen.

Invånare som handlade med fienden eller bara var ovilliga att överlämna sitt vinterförråd till partisanerna kunde lätt hamna framför en exekutionspluton.

En del partisaner var banditer, som drog nytta av krigets kaos för att fylla sina egna fickor. Antalet civila offer för den sovjetiska motståndskampen har aldrig utretts ordentligt.

Städerna i det oändliga området öster om Moskva växte explosionsartat: Omsk växte med 42 procent, Kujbysjev med 36 och Sverdlovsk med 28 procent.

Tack vare den massiva evakueringen av arbetare och maskiner kunde Sovjetunionen masstillverka krigsmateriel utom räckhåll för Hitler.

I Saratov vid floden Volga började arbetarna bygga MiG-jaktplan redan innan fabrikens väggar var färdigbyggda.

Det första planet lämnade fabriken redan två veckor efter det att de sista delarna av fabriken lastats av tågvagnarna.

Stalin vädjade till sovjetmedborgarnas patriotism och lyckades så småningom få stora delar av befolkningen att stötta det som regimen kallade ”det stora fosterländska kriget”.

Många arbetade ihärdigt dag efter dag för att trupperna vid fronten inte skulle lida brist på materiel.

Till och med så långt bort som i Tasjkent, Uzbekistans huvudstad hundratals mil från fronten, kände sig vanliga medborgare djupt involverade i kampen mot tyskarna.

Sovjetunionen omstillede sin produktion.

Produktionen ställdes om i hela Sovjetunionen. Lokomotivfabriker började t.ex. bygga stridsvagnar.

© Scala/BPK

Omkring 90 fabriker flyttades till området där traktens invånare arbetade sida vid sida med evakuerade arbetare från andra änden av sovjetimperiet.

Här tillverkades allt ifrån stridsflygplan till Katjusja-raketvapen och uniformer åt Röda armén. På en av fabrikerna arbetade den blott nioårige Oleg Boldyrev med att tillverka bomber, minor och granater.

Han hade vädjat till sin far om att få delta i produktionen.Mobiliseringen av den sovjetiska industrin blev avgörande, och Stalin fick rätt. Kriget var inte över på sex veckor som Hitler hade hoppats.

Det tyska blixtkriget förvandlades till en utdragen kamp som Sovjetunionen vann tack vare sin krigsmedelsproduktion.

Hans Roth blev en av de cirka 4 miljoner tyskar som dog på östfronten. Han försvann i strid i Vitryssland på sommaren 1944.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj