Frontlinjen utanför Stalingrad, 10 januari 1943
Den tyska 6:e armén har varit omringad i två månader. I största hemlighet har Röda armén transporterat dit 200.000 soldater för att krossa fienden.
Efter ett par soliga dagar bryter helvetet löst på stäppen väster om Stalingrad klockan 8.05 den 10 januari 1943.
En bitande snöstorm rasar över det karga landskapet samtidigt som mynningsflammorna från tusentals kanoner och stalinorglar lyser upp himlen. I nästa sekund krossas tystnaden av ett öronbedövande dån.
De tyska soldaterna kryper ihop allt tätare i skyttegravarna medan sovjetiskt artilleri öser granater över dem i 55 långa minuter. Varenda granat som slår ned slungar upp ett moln av jord och dödligt metallsplitter i luften.
Bombardemanget är så intensivt att en rysk artilleriofficer med illa dold belåtenhet konstaterar att fienden bara kan komma ifrån kanonelden på två sätt: ”med döden eller genom att bli sinnessjuk för alltid”.
Den tyske generalen Edler von Daniels beskriver nonchalant dagen som ”en ganska orolig söndag vid fronten” men ryssarnas skildring ligger närmare sanningen. På den frusna stäppen har skyttegravarna inte kunnat grävas tillräckligt djupa.
Samtidigt är de tyska frontsoldaterna utmärglade och medtagna efter flera veckor på en kost av vattnig soppa och några hundra gram bröd. De har inte tillräckligt med ammunition och avståndet mellan de tunga vapnen i försvarslinjerna är alltför stort.
Precis kl. 9.00 ebbar kanonernas dån ut och ersätts med det illavarslande mullrandet från dieselmotorer. Marken skälver när hundratals, flera ton tunga sovjetiska stridsvagnar av modell T-34 börjar röra sig mot de sönderskjutna tyska ställningarna.
Precis bakom dem följer tusentals och åter tusentals ryska soldater, klädda i snövita uniformer och med bajonetterna monterade på sina stormgevär.
Med höga hurrarop och till tonerna av den kommunistiska kampsången Internationalen sätter sig den levande muren i rörelse och väller in över de tyska försvararna. ”Operation Ring” – bekämpningen av de tyska trupperna i Stalingrad – har börjat.
Frontlinjen utanför Stalingrad, 11 januari
Röda arméns offensiv fortsätter på andra dygnet. Sovjetiska trupper bryter igenom de tyska försvarslinjerna längs stora delar av fronten.
För de tyska styrkorna kommer det sovjetiska angreppet inte som någon överraskning. Två dagar tidigare har den ryske överbefälhavaren Georgij Zjukov utfärdat ett sista ultimatum till 6:e armén.
Via raspiga högtalare på bilar längs fronten och i tiotusentals flygblad har Zjukov krävt omedelbar kapitulation och lovat att alla krigsfångar ska behandlas rättvist. Alternativet är – med generalens egna ord – ”ett totalt utplånande av de tyska trupperna till siste man”.
Svaret från befälhavaren i 6:e armén, general Friedrich Paulus, är ett bestämt nej. Därför har alla i den tyska armén förväntat sig ett ryskt angrepp och de är redo.
Men tyskarna lyckas inte hålla försvarslinjerna när Röda armén väl har inlett sin offensiv. I snöstormarna har tyskarna på flera ställen gett upp alla försök att hacka sig ned i den frusna marken för att gräva tillräckligt djupa skyttegravar.
I stället använder soldaterna de stelfrusna liken av sina stupade kamrater och döda ryssar som skydd. Men de hårda kropparna hjälper inte mycket mot stridsvagnar och tungt artilleri.
Tyskarnas enda utväg är att fly bakåt; inte mot hemlandet Tyskland och tryggheten i väster, utan allt längre österut in i den ständigt krympande försvarsfickan vid Stalingrad.
Frontlinjen utanför Stalingrad, 13 januari
Ryssarnas första mål är flygplatsen vid Pitomnik där 6:e armén har det mesta av sina proviant- och materieldepåer.
I tre dagar har sergeant Günther Wallrawe lett sin pluton i en ordnad reträtt. I 20 graders kyla och med snön piskande i det frostbitna ansiktet har hans män flera gånger hackat nödtorftiga försvarsställningar i den tjälhårda marken, men varje gång har de ryska trupperna brutit igenom försvarslinjer i närheten.
För att undvika att bli omringade har Wallrawe gång på gång gett order om reträtt, mot Pitomnik och Stalingrad.
Här, tolv km från den livsviktiga flygplatsen, har Wallrawe emellertid fått order om att stoppa tillbakadragandet vid en järnvägsstation. Beskedet är tydligt: Ställningen ska försvaras till siste man.
Den unge sergeanten har för länge sedan ställt in sig på att dö när ryska trupper anfaller järnvägsstationen. I första anfallsvågen slits hans magsäck upp av en kula, i normala fall en dödlig skada, men inte vid Stalingrad.
Som så många andra tyska soldater räddas sergeanten av att hans mage är tom och därför producerar betydligt mindre magsyra än en full. Inte en droppe av den frätande vätskan når Wallrawes vitala organ efter skottet i magen.
Svårt sårad släpar sig sergeanten till fältsjukhuset i Pitomnik. Några timmar senare flygs han ut ombord på ett av Luftwaffes stora transportplan.
Tyska soldater skyndade till flygplatserna vid Pitomnik och Gumrak för att undkomma en säker död i Stalingrad.
Startbanan, flygplatsen i Pitomnik, 13 januari
Tusentals sårade rör sig mot Pitomnik där nu endast ett fåtal plan startar och landar.
För Raymond Beyer tycks situationen overklig. Två månader tidigare var den 39-årige veteranen en av de sista som flögs in i fickan vid Stalingrad. I dag blir han en av de sista som lämnar den.
Beyer ligger på en bår invid landningsbanan med skottsår i båda benen och ser frustrerad på när plan efter plan lyfter utan honom. Tolv km därifrån kämpar tyska soldater med handvapen för att ge de sårade tid att hinna ut.
Beyer tillbringar ett helt dygn i Pitomnik innan han äntligen bärs in i ett av de väntande flygplanen. Runtom honom står SS-vakter med kulsprutepistoler och försöker hålla andra sårade borta.
Kampen om en plats i de räddande flygplanen är grym och flera gånger smattrar kpistarna mot massan av jämrande soldater. Inte förrän Beyer är på plats inne i planet törs han andas ut.
När en av piloterna lägger en bit bröd i handen på honom, rycker en korpral åt sig maten från Beyer och kastar i sig den.
För Raymond Beyer ligger det ett slags rättvisa i att korpralen strax därefter sjunker ihop på golvet i kramper och dör. Den undernärda kroppen har gett upp efter att plötsligt ha fått mat i magen.
Frontlinjen i närheten av Pitomnik, 14 januari
Tyskarna kämpar för att behålla kontrollen över de båda flygplatserna Pitomnik och Gumrak, som är 6:e arméns enda vägar in i och ut ur Stalingrad-fickan.
I Pitomnik råder fullständigt kaos. Hundratals män med bandage och blödande sår slåss för att komma längre fram i de ringlande köerna, fram till läkarna som flankerade av kpistbeväpnade soldater sorterar de sårade i tre kategorier:
De svårast skadade skickas ut på landningsbanan, närmare räddningen. Soldater med förfrysningsskador och köttsår skickas omedelbart tillbaka till fronten. Och män med skottskador i högerhanden släpas ut i snöstormen och avrättas.
Läkarna känner väl till att soldater brukar skadeskjuta sig själva för att få komma bort från Stalingrad.
För dem som klarar sig genom sorteringen börjar en ny kamp ute på startbanan. Nu gäller det att få en plats i flygplanen. De som inte kan gå själva har inte en chans.
Män på kryckor och med huvudet inlindat i bandage slåss om platserna, och frontlinjen har nu kommit så nära att granater från de tunga ryska kanonerna slår ned på landningsbanan då och då. Inte ens de soldater som dras in i flygplanen kan känna sig säkra.
Ofta klättrar alldeles för många desperata soldater ombord i Luftwaffes plan. De stora planen måste stiga brant för att nå tillräcklig höjd över den sovjetiska luftvärnselden, och den tunga lasten medför livsfara.
Några gånger händer det att piloterna pressar motorerna för hårt, och i nästan lodrätt läge börjar motorerna skrika innan de lägger av. För soldaterna som slungas runt i planet blir paniken kortvarig.
De är dödsdömda. Overkligt långsamt faller flygplanen baklänges mot marken och exploderar i ett inferno av eld.
Den ryska stäppen, öster om Pitomnik, 15 januari
Tyskarna har slutat att försvara Pitomnik. Sårade soldater försöker ta sig till fältsjukhuset vid flygplatsen Gumrak.
De svårast sårade i Pitomnik lämnas kvar åt ryssarna när tyskarna drar sig tillbaka mot den mindre flygplatsen Gumrak.
På stäppen kryper, kravlar och släpar sig sårade och levande döda genom snön. Soldaterna marscherar på frostsprängda fötter som är inlindade i mattremsor. Läpparna är sönderfläkta av frostskador och ansiktena ser ut som vax.
Ständigt faller män till marken, döda av utmattning. I sådana situationer är varenda sekund dyrbar. Andra soldater skyndar fram till liket och sliter kläderna av den döde innan tyget fryser fast på kroppen.
De som har tur kan få tag på ett par nya stövlar, vilket kan betyda skillnaden mellan liv och död. De lyckosamma kan vandra vidare med ett extra lager kläder på kroppen.
Stalingrad-fickan, 16 januari
600 läkare har följt med 6:e armén in i Stalingrad. Under hela slaget gör de sitt bästa för att hjälpa de sårade – men ofta förgäves.
De verkliga hjältarna i Stalingrad är ambulansförarna och läkarna. I sönderskjutna ambulanser, som i stort sett bara har ett chassi, kör de med dödsförakt i skytteltrafik mellan fronten och Gumrak, väl medvetna om att fordon är högprioriterade mål för ryska piloter och stridsvagnsskyttar.
Gång på gång ser de tyska frontsoldaterna hur ambulanserna dyker upp i rasande fart och snabbt försvinner igen med sårade ombord. De flesta av förarna betalar med sina liv.
För läkarna i 6:e armén ligger tanken på att begå självmord med gift nära till hands. Men deras pliktkänsla är så stark att de inte kan förmå sig att göra slut på sitt liv i förtid.
Till och med de få av dem som erbjuds att lämna Stalingrad med något av flygplanen tackar nej. Av de 600 läkare som följer med armén in i Stalingrad är det inte en enda som lämnar striderna i förtid.
Väster om flygplatsen Gumrak, 19 januari
Fickan har halverats på nio dagar. 6:e armén pressas ihop på ett ständigt krympande område.
Under nio dagar har Röda armén brutit igenom tyskarnas försvarslinjer gång på gång. Ofta har 6:e armén i all hast lämnat sina skyttegravar utan strid och överallt vittnar övergivna ställningar om den panikartade reträtten.
Röda arméns soldater står häpna inför de enorma högar med gevär, haubitsar och fältkanoner som tyskarna lämnat kvar.
I närheten av Gumrak finns så många övergivna vapen att 64:e ryska armén ger upp sina försök att hitta en tom yta att ställa upp sitt eget artilleri på.
Tidigare har ryssarna även kunnat använda sig av övergivna skyttegravar, men när armén närmar sig Stalingrad är vartenda hål fullt med döda tyskar.
Under den panikartade flykten lämnade tyskarna kvar stridsvagnar, artilleri och sårade kamrater.
Gumrak, 22 januari
Den tidigare så disciplinerade tyska armén befinner sig i upplösning. Officerarna tvingas ta till alla tänkbara medel för att upprätthålla någon form av ordning.
Även de mest Hitlertrogna soldaterna i Stalingrad har nu insett sanningen. 6:e armén kommer att krossas av ryssarna. Gumrak kommer att falla inom bara några timmar och vartenda plan som lyfter från flygplatsen kan vara det sista.
Den disciplinerade tyska armén har börjat kollapsa i det hopplösa läget. Till och med högt rankade officerare försöker lura döden och smita iväg.
Med en falsk order skaffar sig en ung överstelöjtnant en plats i ett flygplan och landar drygt en timme senare på en militär flygbas utanför fickan. Han hoppas att ingen ska upptäcka att han har försvunnit från kaoset kring Gumrak.
Men när överstelöjtnantens chaufför rapporterar att hans överordnade försvunnit efter att ha blivit körd till flygplatsen, exploderar general Friedrich Paulus av raseri.
Han kontaktar genast armégruppens ledare och kräver att desertören ska flygas tillbaka igen för att omedelbart avrättas. Platsbrist i flygplanen medför dock att ordern aldrig kan verkställas. I stället blir överstelöjtnanten skjuten där han är.
Öster om Gumrak, 22 januari
Tyskarna lämnar Gumrak i all hast. Ryska fångar och svårt sårade tyskar lämnas kvar.
När Röda arméns soldater kommer fram till ett taggtrådsinhägnat område utanför Gumrak möts de av en omänsklig syn. I det öppna lägret ligger tusentals stelfrusna lik, berövade allting. En liten grupp medtagna män sitter tätt hopkrupna för att få lä för vinden.
Ryssarna har råkat upptäcka ett tyskt krigsfångläger som har hållit tusentals soldater ur Röda armén. Nu är bara omkring 20 kvar i livet, men de är så utsvultna att de avlider när deras räddare ger dem bröd och korv ur sina fältransoner.
Ett ryskt filmteam hittar de skelettliknande kropparna och bilderna kablas ut till det sovjetiska folket. Några timmar senare dundrar ryska stridsvagnar in över landningsbanan i Gumrak.
Hundratals svårt sårade tyskar har lämnats kvar på bårar i ett fältsjukhus. Utan pardon krossas de under stridsvagnarnas larvfötter eller avrättas med en snabb skottsalva.
Stalingrad, 24 januari
Efter två månaders inneslutning är armén nära att svälta ihjäl.
Gumrak har fallit, och därmed är det sista hoppet om överlevnad ute. De dagliga ransonerna har skurits ned till 50 gram bröd och en kopp av den så kallade vattensoppan. Under bra dagar finns det någon enstaka ärta eller nudel i den tunna, smaklösa vätskan.
Snart två månader av brutal omringning har satt sina spår och 6:e armén består nu i slutet av januari av en grupp kringvandrande levande skelett.
När det sista grammet fett lämnat kroppen gör minsta rörelse outhärdligt ont, och även härdade veteraner skriker av smärta under marscherna.
Paulus har varit tvungen att utfärda ett förbud mot kannibalism, men hans order lyckas troligen inte hejda soldaterna. Det gör däremot kölden. I mer än 20 minusgrader är liken så hårda att soldaterna inte kan skära loss minsta köttbit från sina kamrater.
Även de döda hästarna ligger orörda. Det är först när pionjärtrupperna kommer med sina tvåmanssågar som soldaterna lyckas såga loss några bitar kött från de magra kreaturen och få i sig lite proteiner.
Frontlinjen vid Stalingrad, 25 januari
Luftwaffe försöker ge trupperna mat från luften. Varje dag flyger de in över Stalingrad och släpper ned förnödenheter.
För piloterna ombord på de tunga Condor-fraktplanen blir turerna till Stalingrad allt värre. De tvingas ofta vända om med Jak-jaktplan i hasorna. Samtidigt har ryssarna ställt upp oändliga rader av luftvärnspjäser längs de mest trafikerade rutterna mellan flygplatserna och Stalingrad.
Så snart piloterna tar en ny väg, följer luftvärnet med. Sedan mitten av november har Luftwaffe förlorat ungefär fem flygplan varje dag.
De flygplan som lyckas passera det ryska luftvärnet är inte till någon större hjälp. Sovjetiska underrättelseofficerare har knäckt koden som anger tyskarnas nedsläppsplatser. När de tunga planen närmar sig vinkar de ryska soldaterna med röda, gröna och gula nödbloss.
På så vis lurar de de intet ont anande tyska piloterna att släppa lasten – och ryssarna kan konfiskera tonvis med vinterjackor, kängor, vapen och mat.
I de containrar som når fram råder en uppenbar brist på organisation. En tysk sergeant berättar hur han och han män förväntansfullt öppnade en container – som var fullproppad med peppar. Sergeanten konstaterar torrt att de kanske kan använda kryddorna som vapen mot fienden.
Fånglägren öster om Stalingrad, 25 januari
Tusentals tyskar deserterar eller kapitulerar. De blir rånade på sina kängor och sin mat och skickas därefter till uppsamlingsläger öster om Stalingrad.
För de tusentals soldater som hamnar i rysk fångenskap har helvetet bara börjat. Tyskarna samlas ihop i stora uppsamlingsläger – ofta har man bara avgränsat en del av stäppen med taggtrådsstängsel.
På den frusna marken ligger männen i sina slitna kläder. De lyckligast lottade har gamla slitna kängor på fötterna, andra har tygremsor från de dödas jackor lindade kring fötterna för att skydda dem lite från de isande vindarna från Sibirien som sveper genom lägren.
Men trots kyla, svält och vätskande sår finns det en sak som är fångarnas allra värsta plåga: lössen. Det är som om kropparna på de allra svagaste soldaterna har fått ett eget liv.
De blodsugande insekterna täcker varenda kvadratcentimeter av kroppen och lämnar efter sig röda, kliande bitmärken.
Lagret av löss är så tjockt att de små insekterna kan skrapas ihop likt mjöl i botten på en tunna, berättar militärläkaren Hans Dibold som vårdar de döende. När döden närmar sig, ger sig även lössen iväg från kroppen.
Stalingrad, 26 januari
Ryssarna är nu bara några kilometer från tyskarnas högkvarter i källaren under det fem våningar höga varuhuset Unimag.
Inklämd i de labyrintliknande källarlokalerna under varuhuset Unimag sitter general Friedrich Paulus bakom en mörk gardin. Här tillbringar den alltmer apatiske tyske ledaren det mesta av sina dagar.
Han ligger på sängen eller vankar oroligt av och an medan hans närmaste man, generalmajor Arthur Schmidt, fattar alla strategiska beslut.
När en adjutant kommer med en rapport till Paulus om att ryssarna brutit igenom fram till Volga och delat 6:e armén i två delar, krossas generalens sista hopp om räddning.
General Paulus skickar genast ett telegram till Berlin och vädjar om tillstånd att låta 6:e armén kapitulera.
”Trupperna är utan mat och ammunition”, skriver generalen, och berättar om hur armén håller på att lösas upp längs hela fronten.
”18.000 sårade har stuvats ihop i Stalingrad utan mediciner eller förbandsmateriel. En kollaps är oundviklig”, skriver Paulus och avslutar sitt telegram med orden:
”Armén ber om tillstånd att kapitulera och rädda de kvarvarandes liv.”
Svaret från Hitler är ett bestämt nej. Trupperna i Stalingrad uppehåller så många ryska trupper att andra delar av den tyska armén har tid att bygga upp ett försvar längre västerut.
Och dessutom vore Stalingrads fall en ren katastrof för nazisterna; om bara fyra dagar ska de nämligen fira tioårsjubileet av maktövertagandet med en storslagen ceremoni.
Kort därefter ska Friedrich Paulus utnämnas till fältmarskalk av Hitler som påminner honom om den tyska officerskårens stolta historia.
Ingen tysk fältmarskalk har någonsin överlämnat sin armé eller sig själv till fienden. Budskapet från Führern i Berlin är solklart: Begå självmord eller kämpa till döden.
Efter tillfångatagandet blev fältmarskalk Friedrich Paulus en av Hitlerregimens skarpaste kritiker. Han avled i Dresden i DDR år 1956.
Berlin, 30 januari
Trots att Paulus ber om lov att kapitulera, vägrar Führern. Stalingrad passar perfekt in i den nazistiska propagandan.
I tyska städer, över hela det ockuperade Europa och även i Stalingrads ruiner hörs Hermann Görings röst i radion.
Den korpulente Luftwaffechefen talar om ”Fästning Stalingrad” som är nära att falla – men som ska leva vidare för alltid.
Soldaterna lyssnar med lika delar ilska, misstrogenhet och löje till den nazistiske ledaren som i bombastiska ordalag hyllar dem, långt från tryggheten i Berlin, 220 mil därifrån.
”Det kommer en dag då framtida generationer ska tala med stolthet om 6:e arméns kamp”, basunerar Göring ut och lovar att slaget för alltid ska bli ihågkommet som grunden för Tredje rikets seger.
För de omringade i Stalingrad verkar talet bara löjeväckande. Den fetaste mannen i Tyskland predikar om mod och uthållighet för de utsvultna soldaterna.
Paulus högkvarter, 31 januari
Fältmarskalk Friedrich Paulus har accepterat fredsförhandlingar i sitt högkvarter.
En skrämmande stillhet breder ut sig när de båda ryska representanterna går genom gångarna under varuhuset Unimag. De tyska soldaterna säger inte ett ljud. Det verkar som om djävulen själv går vid deras sida.
Sakta försvinner de båda ryssarna allt djupare in i labyrinten tills de slutligen når sitt mål: en liten spartansk lokal där de enda möblerna på det hårda betonggolvet är ett skrivbord och en stol. På två av väggarna hänger kartor, på en tredje vägg en stor flagga med hakkorset på.
Ryssarna blir tillsagda att vänta där.
Det är mycket tyst när Paulus närmaste man, generalmajor Arthur Schmidt, stiger in i rummet. Han är oklanderligt klädd i välpressad uniform, nyrakad och vattenkammad. När generalen öppnar munnen för att tala, gläfser han nästan ut orden i korta meningar:
”General Paulus har utnämnts till fältmarskalk. Han leder inte längre de tyska trupperna. Han är alltför trött för ett möte med ryssarna.” Schmidt har fått befogenhet att leda alla fredsförhandlingar.
Ryssarna överräcker sitt ultimatum med krav på villkorslös kapitulation. Alla krigshandlingar ska upphöra omedelbart och de tyska soldaterna ska samlas på ”de fallna krigarnas torg” mitt i Stalingrad och där lägga ned sina vapen.
Sedan dokumenten undertecknats enligt alla konstens regler tillåts ryssarna komma in i Friedrich Paulus rum. De finner fältmarskalken nervöst vankande över golvet, klädd i en oknäppt grå uniformsjacka.
Fältmarskalken informerar dem om sitt namn och sin rang och säger att han inte är beväpnad. Därefter traskar han ut genom gångarna under Unimag, ut i vintersolen och in i sovjetisk fångenskap.
Stalingrad, 2 februari
Slaget om Stalingrad är över.
Viktor Kontradenko, journalist vid Röda arméns tidning, blickar tomt in mot den sönderskjutna staden. Tusen och åter tusen tyska soldater marscherar ut från ruinerna. En gigantisk orm av brutna män som var och en lägger sitt gevär i de växande högarna av vapen.
Framför Kontradenko faller en ung löjtnant ihop av utmattning. Journalisten hör honom ropa på sin vän med allt svagare röst: ”Peter! Peter!”
Men kamraten kastar inte ens en blick över axeln. Han fäller bara upp kragen på sin rock, drar upp axlarna och fortsätter att gå på bara fötter. Framför honom väntar 500 mils marsch mot fånglägren i Sibirien.
Ingen vet vad som hände med sergeant Günther Wallrawes eller Raymond Beyer. Läkaren Hans Dibold överlevde kriget och skrev senare om sina upplevelser. Generalmajor Arthur Schmidt satt i sovjetisk fångenskap i 12 år. Han avled i Karlsruhe år 1987.
Soldater ur Röda armén jublar efter att tyskarna har kapitulerat.