Imperial War Museum

Churchills trupper på hopplöst uppdrag i Norge

Den 14 april 1940 anländer en allierad styrka på 38 000 man till Norge för att kasta ut tyskarna. Churchills plan är usel och brist på flygunderstöd förvandlar invasionen till ett av världskrigets största – och bortglömda – fiaskon.

Den 21-årige soldaten Joseph Kynoch har just sköljt av resterna av köttgrytan från sin tallrik när han hör ett illavarslande brummande.

”Luftvärnsskyttar, till vapnen!” vrålar ett befäl. De brittiska soldaterna rusar förvirrat omkring och skriker, eller gömmer sig bland träden i den trånga dalen.

Tre jaktplan av typ Messerschmitt dyker upp på himlen. Kynoch, som ser att de sveper fram bara några meter över trädtopparna, blir stel av skräck.

”Ned på mage, och stanna kvar där!” ryter Kynochs befäl. Den unge soldaten kastar sig på marken.

Några sekunder senare slår kulorna från jaktplanens kulsprutor ned runt omkring honom. Projektilerna studsar på stora stenar och borrar sig in i träden.

Kynoch känner sig lika stor som Frihetsgudinnan. Han måste vara krigets enklaste mål för de tyska piloterna.

Bara ett par sekunder senare är allt över. Dånet från flygmotorerna överröstas av ljudet från floden och av skriken från Kynochs skadade kamrater.

”Var fan är Royal Air Force?” utbrister någon.

”Varför är de inte här och hjälper oss mot de förbannade korvtyskarna?

Var är alla våra Spitfire- och Hurricaneplan?” Den frustrerade soldaten får aldrig något svar.

38 000 man skickas till Norge

Det är måndag eftermiddag den 22 april 1940. Menige Joseph Kynoch befinner sig i Norge och han har just genomgått sitt elddop i den snötäckta Gudbrandsdalen.

Lunchens rykande varma köttgryta ska bli hans sista riktiga mål mat på flera dagar. Kynoch börjar sakta inse det hopplösa i hela det stora fälttåg som han är en del av.

Klockan åtta samma morgon hade Kynoch gått i land vid den lilla orten Åndalsnes söder om Trondheim och därifrån förts med lokaltåg längre in i Gudbrandsdalen tillsammans med hundratals andra infanterister ur 148:e brigaden.

De hade inga egna fordon med sig. Den oerfarne soldaten ingår i en allierad styrka om 38 000 man som ska befria Norge ur Hitlers grepp.

Usel planering, brist på tunga vapen och Luftwaffes nästan totala herravälde i det norska luftrummet kommer att förvandla de allierades fälttåg till ett fiasko inom bara några veckor.

© Imperial War Museum

Boys pansarvärnsgevär

14,3 mm, 10 skott per minut
Först använt: 1937

På 90 meters håll skulle Boys pansarvärnsgevär i teorin kunna slå igenom en 2,3 cm tjock pansarplåt, men under striderna i Norge studsade projektilerna bara bort från tyskarnas stridsvagnar.

© Imperial War Museum

Hotchkiss H39-stridsvagn

37 mm SA 18-kanon
Först använd: 1939

Femton små franska stridsvagnar av typen H39 deltog i slaget om Narvik. H39 skyddade infanteri mot beskjutning, men kanonen kunde bara skjuta igenom 2,3 cm pansar och var därmed för klen för stridsvagnsdueller.

© Imperial War Museum

Boforskanon

40 mm automatkanon
Först använd: 1934

Den svensktillverkade automatkanonen kunde avfyra 120 skott per minut. Med en räckvidd på nio kilometer var den användbar till både luftvärn och artilleri. Bofors sålde kanonen till både de allierade och Tyskland.

Churchills plan är kaotisk

I London satt Storbritanniens marinminister Winston Churchill och var nervös.

Det var han som hade planerat insatsen i Norge.

Hans ursprungliga plan gick ut på att placera ut minor längs Norges kust och skicka en stor mängd brittiska, franska och polska soldater till Norge, där de kunde inta och bevaka strategiskt belägna städer och hindra tyskarna från att gå i land. Planen godkändes emellertid för sent och hann inte sättas i verket.

Först när rykten om Tysklands skandinaviska invasionsplaner nådde London bestämdes det att minor skulle placeras ut, men då var tyskarnas flotta redan på väg norrut. Den 9 april 1940 hade de satt i land trupper i samtliga större hamnar i Norge.

Samma dag erövrade tyskarna Norges viktigaste flygplatser, och därmed fick Luftwaffe herraväldet i luften.

Norska armén tvingades skyndsamt dra sig norrut – allt längre bort från Oslo – medan man hoppades på hjälp utifrån.

Allierad framstöt slutar i vild flykt

På en enda dag erövrade tyskarna Norges största hamnar och samtliga flygplatser. Från Oslo tvingade deras huvudstyrka den kämpande norska armén allt längre norrut. Då kom de allierade för att hjälpa till.

Ullstein/Polfoto

Den tyska huvudstyrkan marscherar norrut

Den 9 april tar tyskarna kontroll över Oslo och fem andra viktiga hamnstäder. Cirka 100 000 soldater, med stöd från 500 flygplan, står snart redo att strida mot den norska armén i Gudbrandsdalen och stoppa de allierades försök att kasta ut ockupationsmakten.

Ullstein/Polfoto

Narvik erövras, men då är allt förlorat

Den 13 april sänkte brittiska flottan de tyska fartygen i Narvik. Dagen därpå gick franska, brittiska och polska trupper i land. Den 28 maj tvingades tyskarna i Narvik att kapitulera, men då hade de allierade redan gett upp Norge.

Ullstein/Polfoto

Offensiven går i stå efter bara några dagar

De allierade trupperna som landsteg vid Namsos den 16 april skulle ha gått söderut för att hota den tyska garnisonen i Trondheim. De hann emellertid bara ta sig en tredjedel av vägen innan de tvingades ge upp och bli evakuerade.

Ullstein/Polfoto

Anfallet mot Trondheim måste avblåsas

Den 18 april gick britterna i land i Åndalsnes. Därifrån skulle de ha gått norrut mot Trondheim, men när norska trupper blev hårt trängda vid Lillehammer beordrades britterna och fransmännen i stället söderut för att hjälpa dem. Inom loppet av två veckor miste styrkan 1 300 man och fick evakueras den 2 maj.

Ullstein/Polfoto

Trupperna dras tillbaka

I mitten av maj ryckte allierade styrkor från området kring Narvik fram till Bodø för att försvara staden mot tyska framryckningar söderifrån. Efter två veckor gav de allierade upp Bodø och återvände till Storbritannien. Tyskarnas seger i Frankrike hade förändrat allt.

Ullstein/Polfoto

Kontraorder förvirrar de allierade

Den norska armén hoppades att Churchills undsättningsstyrka skulle återta Trondheim från en tysk garnison om cirka tretusen man och på så vis ge norrmännen ryggen fri. Därmed skulle de bättre kunna stå emot trycket från tyskarnas huvudstyrka, som trängde fram från Oslo.

De brittiska generalerna och amiralerna ville emellertid hellre fokusera på att slänga ut tyskarna ur Narvik och på så vis bryta Hitlers tillgång till järnmalm från Kiruna.

Resultatet blev en kompromiss som resulterade i en kakofoni av order till de förvirrade trupperna utanför Norges kust. De allierade genomförde två invasioner samtidigt.

Den ena hade Narvik som mål, medan den andra var tänkt som en kniptångsmanöver runt Trondheim.

Insatsen vid Trondheim inleddes med landsättningar vid Namsos och Åndalsnes, den lilla ort i vilken Kynoch gick i land på morgonen den 22 april.

Kynoch skulle snart tvingas inse att Trondheim låg långt utanför de allierades räckvidd. När undsättningsstyrkan lämnade Storbritannien trodde de allierade fortfarande att de skulle slå till innan tyskarna hunnit angripa Norge.

Därför var soldaterna ombord utrustade för bevakningsuppdrag, inte för strid. De hade med sig alldeles för få kanoner och stridsvagnar, för lite luftvärn och knappt några fordon för trupptransporter alls.

Tyskt pansar osårbart

Kynoch gömmer sig i den knädjupa snön mellan Gudbrandsdalens granar och får utstå flera flygangrepp under sin första dag i Norge.

Tyskarna närmar sig söderifrån. Britternas vapen, för att inte tala om norrmännens, är betydligt sämre än tyskarnas toppmoderna utrustning.

”Pansarvärnsgeväret är en skamfläck. De som har beslutat att köpa in denna obrukbara utrustning borde vara här tillsammans med oss och visa hur man ska stoppa fiendens stridsvagnar med den”, konstaterar en bitter brittisk soldat.

En annan soldat, som försöker hålla stånd mot en grupp tyska stridsvagnar med ett av gevären, mindes efter kriget alltför väl hur det gick: ”Vi såg tre stridsvagnar några hundra meter bort och beslöt att angripa dem med pansarvärnsgeväret. Jag satte upp det och sköt tre, fyra gånger mot en av dem, men bortsett från det klingande ljudet när kulorna träffade hände ingenting.”

I en halvtimme skjuter tyskarna med granater och kulspruta mot ladan som han har förskansat sig i. En stridsvagn rullar ända fram.

”Trots att jag avfyrade ett skott nästan alldeles intill hände ingenting. Mitt pansarvärnsgevär träffades plötsligt av en kula. Splitter från skaftet borrade sig in i handen och geväret slogs ur mina händer.”

I slutet av april ser det likadant ut i hela södra Norge. De allierade är hårt trängda och gång på gång dyker tyska störtbombare av typen Stuka med tjutande sirener ostört ned från himlen mot de brittiska och norska trupperna. De tyska marktrupperna är dessutom förvånansvärt rörliga i den bergiga terrängen.

Små, isolerade grupper av brittiska soldater tvingas fly över fjällen till Sverige medan tyskarna tränger fram genom Gudbrandsdalen.

Redan den 23 april står Hitlers trupper utanför den lilla staden Tretten, där Kynoch nu befinner sig.

I sina vardagsrum kunde norrmännen lyssna på nyheter från den fria delen av Norge.

© S. Kinsarvik/Norsk Folkemuseum

Norges regering fortsatte kampen i etern

När tyskarna erövrade Oslo tog de samtidigt kontroll över den norska riksradion.

Snart fylldes etern med uppmaningar om att behålla lugnet och inte göra motstånd – meddelanden som lästes upp av folk ur exempelvis jordbruks- och arbetarorganisationerna, som snabbt bestämde sig för att samarbeta med tyskarna.

Helt andra tongångar hördes från radiosändaren i den lilla staden Hamar, tolv och en halv mil norr om Oslo. Dit flydde den norska regeringen, som snart fick en grupp radiomän, konstnärer och journalister att sända fria nyheter.

”Vi förde helt enkelt krig i etern enligt alla konstens regler, utan att känna till dem”, skrev en av de aktiva vid Hamarsändaren, politikern Haakon Lie, efter kriget.

Hamarsändaren utgjordes av en barack och två höga master.

© NRK

Stridsvagnar krossar vägspärrar

Åsynen av tyskarnas stridsvagnar är skrämmande för de brittiska infanteristerna, som inte har något att svara med.

Joseph Kynochs enhet tvingas retirera till en ställning på en grusväg på en bergssluttning.

Nere i dalen dundrar tyskarna igenom de provisoriska vägspärrar av trädstammar som britter och norrmän i all hast släpat ut över den stora vägen. Plötsligt kommer ljudet av strider obehagligt nära.

”Se upp, de är bakom oss!” ropar någon. Kynoch tar sin kulspruta och springer in mellan träden. I nästa ögonblick rullar en tysk stridsvagn förbi på grusvägen och skjuter åt alla håll.

Samma kväll faller staden Tretten. Kynoch och hans grupp skyndar norrut, skyddade av träden, runt den tyskockuperade staden.

Kriget om Norge gick bäst till havs för de allierade, som åsamkade tyskarna svåra förluster.

© Imperial War Museum

Brittiska flottan segrade på havet

Striden om Norge utkämpades inte bara på land. Även till sjöss stred tyskarna och de allierade mot varandra.

Storbritanniens stolta flotta Royal Navy var respektingivande och åsamkade tyskarna svåra förluster. Hitler var nära att ge upp när han fick veta att brittiska flottan hade förstört tio av hans fartyg vid Narvik.

De tyska amiralerna fick emellertid Führern på andra tankar. Tyskarnas övertag i luften gjorde britternas flotta mindre betydelsefull.

Under britternas evakuering av Norge fick Hitler lite tröst när slagskeppet Scharnhorst sänkte det brittiska hangarfartyget HMS Glorious, som sjönk med 1 200 man ombord.

Endast 40 man överlevde i det kalla havet.

Ammunitionen räcker till två dagar

Efter mindre än två veckors strider om Norge tvingas de allierade ge upp planerna på att angripa Trondheim söderifrån. Alla soldater är upptagna med att hjälpa norrmännen i Gudbrandsdalen.

Även kniptångsmanöverns norra del vid Namsos har avstannat. Tyska fallskärmstrupper spärrar vägen.

Dessutom har viktigt materiel till striderna felaktigt skickats till Narvik, drygt sjuttio mil längre norrut, och tyska flottan har sänkt så många allierade transportfartyg att undsättningsstyrkan nu bara har ammunition för ytterligare två dagars strider.

Det är bara kring Narvik som de allierade fortfarande har en chans att lyckas.

Där håller brittiska och franska trupper på att få fäste i den snötäckta terrängen. Trupper har satts i land både norr och söder om den strategiskt viktiga staden, samtidigt som slagkraftiga norska trupper angriper tyskarna.

Eftersom det är så långt till närmaste flygplats kan Luftwaffe inte ge något effektivt flygunderstöd till de tyska trupperna i Narvik så som de gör längre söderut.

Flygunderstöd slutar i fiasko

De allierade gör allt för att ta upp striden mot Luftwaffe och kunna hjälpa sina hårt trängda marktrupper.

Bland annat anlägger de en landningsbana på den långa, istäckta sjön Lesjaskogsvatnet utanför Åndalsnes.

Operationen blir emellertid bara ännu en bekräftelse på den bedrövliga planering som kännetecknar insatsen i Norge.

Markpersonalen har bara två tankningsanläggningar till totalt arton flygplan och batterivagnarna som behövs för att starta flygplansmotorerna är inte laddade.

Trots allt lyckas norrmännen landa de arton jaktplanen av typen Gladiator på sjön på kvällen den 24 april. Morgonen därpå har emellertid motorerna frusit, så det tar två timmar innan det första planet kommer upp i luften.

Bristen på materiel gör att markpersonalen aldrig kan hålla mer än en handfull flygplan i luften samtidigt. Därmed kan Luftwaffe träffa de flesta av Gladiatorplanen medan de står parkerade på isen.

De brittiska jaktpiloterna skjuter visserligen ned sex av fiendens plan, men vid middagstid har britterna på Lesjaskogsvatnet bara åtta fungerande flygplan kvar.

På kvällen är antalet nere i fyra, och efter tyskarnas intensiva bombningar ser isen på landningsbanan ut som en sil. Redan nästa morgon tvingas de allierades sista flygplan lämna platsen.

Soldater slänger gevären

Den 27 april beslutar de allierade att ge upp sina försök att erövra Trondheim. Undsättningsstyrkan vid Namsos och Åndalsnes ska därför evakueras.

För menige Kynoch innebär det en tio mil lång ilmarsch längs järnvägsspåret till Åndalsnes. Männen har inte ätit på flera dagar, så tröttheten kommer snabbt.

”För guds skull, stanna!” hörs ropen längre bak i kolonnen. Stick i stäv mot sina order slänger flera av Kynochs kamrater både stålhjälmar och gevär på marken för att ha så lite som möjligt att bära på.

”Vilken djävla nytta har en slagen armé av gevär?” resonerar en av soldaterna. Kynoch har tur. Hans grupp kommer till ett tåg som kan transportera dem den sista sträckan till Åndalsnes.

På morgonen den 30 april kommer de fram till en stad där stadens många trähus står i brand efter Luftwaffes bombningar.

Det är emellertid inte över än. I två dagar tvingas Kynoch leva med ständiga flyganfall innan han slutligen kan gå ombord på ett fartyg.

Från fartygets däck blickar den magre soldaten ut över staden där han gick i land bara tio dagar tidigare: ”Det finns inga vackra hus kvar, bara trasiga, svarta skorstenar som reser sig som spöklika fingrar.

Över alltihop ligger ett täcke av svart rök som stiger upp mot skyn och sprider sig över fjorden”, suckar Kynoch. Några timmar senare vajar nazisternas flagga över Åndalsnes.

Narvik faller för sent

Nu kan de allierade bara hoppas på att lyckas klamra sig kvar i Nordnorge.

Under maj månad rycker norska och allierade soldater fram mot Narvik, men i den svåra terrängen går framryckningen i snigelfart.

Inte förrän den 28 maj lyckas två franska bataljoner och en norsk till slut inta staden. Då är det redan för sent.

Under tiden har tyska stridsvagnar dundrat in i Nederländerna, Belgien och Frankrike, och tiotusentals brittiska soldater väntar på stränderna vid Dunkerque för att skeppas över Engelska kanalen.

I London framstår Nordnorge plötsligt inte längre som så viktigt. Nu gäller det att försvara Brittiska öarna. Utan att tala om det för norrmännen har de allierade redan planerat att evakuera sina 25 000 man från Narvikområdet.

Evakueringen inleds i Bodø den 29 maj och en dryg vecka senare lämnas även Narvik åt sitt öde.

De norska trupperna i staden är frustrerade. De har ju besegrat tyskarna. Tyska krigsfartyg tar upp jakten på de flyende britterna och träffar flera allierade skepp.

Värst är förlusten av hangarfartyget HMS Glorious, som brinnande försvinner ner i havet.

Den 7 juni lämnar även kung Håkon, som befunnit sig i Tromsø, motvilligt sitt land ombord på ett brittiskt krigsfartyg. Hans mål är London, dit även den norska regeringen har tagit sin tillflykt.

Tre dagar senare tvingas de sista norska styrkorna slutligen kapitulera. Tyskland ockuperar hela Norge, och landet förblir i tyskarnas grepp ända till andra världskrigets slut.

Churchill och Chamberlain tillhörde samma parti, men de var helt oense om hur Hitler skulle hanteras.

© Granger/Polfoto

Efter fiaskot i Norge blev Churchill premiärminister

Marinminister Churchill låg bakom flera av de blundrar som ledde till fiaskot i Norge. Trots det blev han befordrad.

Marinminister Winston Churchills insats under fälttåget i Norge var allt annat än lysande. Generalstabschef Edmund Ironside, som var irriterad över att Churchill ständigt bytte åsikt, skrev i sin dagbok: ”På så många sätt är han som ett barn!”

Det var Churchills förslag att dela upp de redan små mängderna materiel och män, så att undsättningsstyrkan skulle angripa vid Åndalsnes, Namsos och Narvik. Flottan och armén hade rekommenderat en koncentrerad insats mot Narvik.

När fiaskot vid Trondheim var ett faktum ändrade sig Churchill och krävde att förstärkningar på väg till striderna vid Namsos skulle dirigeras om till Narvik.

Premiärminister Neville Chamberlain fick utstå hård kritik i brittiska parlamentet och tvingades avgå den 10 maj. På väg ut rekommenderade han Winston Churchill som sin efterträdare, och så blev det.

Churchill

Före insatsen: marinminister
Under kriget: premiärminister
Efter kriget: parlamentsledamot och premiärminister (1951–55)

Chamberlain

Före insatsen: premiärminister
Under kriget: dör den 9 november 1940, ett halvår efter att ha avgått