Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Brutala bombningar satte Tyskland i brand

I början av andra världskriget misslyckades britterna gång efter annan, när de försökte bomba Nazityskland. Arthur Harris utnämndes till ny chef för bombflyget, och han införde nya, hårdföra metoder. Hans strategi var effektiv, men samtidigt så brutal att Churchill skämdes.

Getty Images/Fotomontage

Sir Arthur Harris var 80 år gammal när han 1972 gav en av sina sista intervjuer till BBC. Hopsjunken satt den pensionerade marskalken framför tv-kameran och talade med en gammal mans röst.

Bakom de stundtals frammumlade svaren märktes dock samma järnvilja som förr: ”Om jag skulle behöva genomleva samma tid en gång till, skulle jag göra precis likadant”, sa Harris.

Han skulle bomba Tyskland natt efter natt, tills varenda stad låg i ruiner. ”Våra bombplan höll en miljon tyska män borta från fronten. De fick i stället betjäna luftvärnskanoner, tillverka ammunition till dem och bygga upp förstörda städer”, argumenterade Harris. Tyskland föll offer för krigets nödvändighet, vidhöll den gamle soldaten.

Han valde att bortse från de röster som redan under kriget hävdade att Harris bomboffensiv var ett enormt slöseri med resurser och helt i onödan kostade tiotusentals tyska civila livet.

© Getty Images

Arthur Harris CV

Namn: Arthur Travers Harris

Född 13 april 1892 i England. Utvandrar som 17-åring till Rhodesia (som i dag heter Zimbabwe).

Första världskriget (1914–18): Harris inleder kriget som hornblåsare i den rhodesiska armén, som stöttar Storbritannien, men blir sedan flygaress i Frankrike, där han skjuter ned fem fientliga plan.

Mellankrigsåren (1919–38): Stationeras i Indien, Irak och Iran. Han är med och bombar upproriska byar i Irak. De stora civila förlusterna får rebellerna att ge upp. Harris skickas 1936 till Egypten. Där leder han bombräder mot arabiska rebeller i Palestina – hela byar jämnas med marken.

Andra världskriget (1939–45): Får först befäl över en av RAF:s bombeskadrar, innan han i februari 1942 blir chef för hela det brittiska bombflyget.

Efterkrigstiden (1945–84): Harris flyttar till Sydafrika och blir direktör för ett rederi. År 1953 återvänder han till England, adlas och dör vid 91 års ålder år 1984.

RAF drömde om att vinna kriget

Kompromisslöshet utmärkte Arthur Harris redan som tonåring. I stället för att lyda sin fars uppmaning att gå in i armén emigrerade han 1910 till kolonin Rhodesia (som i dag heter Zimbabwe).

Han var då endast 17 år gammal. Under första världskriget fem år senare återvände han hem för att utbilda sig till stridspilot.

Han steg fort i graderna, och efter kriget valde major Harris att fortsätta karriären i det som blev historiens första självständiga flygvapen, brittiska Royal Air Force (RAF).

Det nya flygvapnet var fast beslutet att framöver strida som en självständig gren i kungarikets försvar. I stället för att bara hjälpa armén och flottan ville RAF bomba fienden där han var svagast, och på så sätt tvinga honom att kapitulera.

Luftvapnets ledning var försiktig med att precisera vilka mål man hade i tankarna. I vaga ordalag kallades de för ”nervcentrum” och ”pulsådror”, men alla som var invigda förstod att bombplanen skulle passera fronten och slå till djupt inne bakom fiendens linjer.

RAF var det enda flygvapnet som var förberett på en strategisk bomboffensiv, när nedräkningen till andra världskriget började.

Till stor frustration för Harris och många andra ledande befäl förbjöds RAF emellertid att sätta in sina plan som man ville 1939.

Storbritannien hade gjort allt för att undvika ett krig mot Hitler, och även efter att kriget brutit ut hoppades regeringen få till stånd ett fredsavtal med Hitler.

För att inte försämra möjligheterna till en förhandingsfred skulle civila tyska förluster undvikas, och RAF fick därför inte bomba i närheten av bebodda områden.

Bombflyget fick fria tyglar

Vid krigsutbrottet hade vice flygmarskalk Arthur Harris befälet över bombeskadern No. 5 Group, vars 120 bombplan för det mesta stod stilla på baser i mellersta England.

I brist på tyska mål utkämpade han de flesta av sina strider mot tjänstemän inom luftfartsministeriet. I slutet av september 1939 yppade sig ett tillfälle för Harris att attackera, när en räd mot tyskarnas örlogsbas på ön Helgoland godkändes.

Elva av Harris tvåmotoriga Handley Page Hampden-bombare anlände i fullt dagsljus, träffade ingenting med sina bomber och slaktades av tyska jaktplan: Sex av planen blev nedskjutna, innan attacken blåstes av.

Flera liknande fiaskon tvingade Harris och andra RAF-chefer att revidera sina metoder. Bombplanen kunde inte försvara sig mot angrepp, och brittiska jaktplan hade för kort räckvidd för att följa med.

Alla attacker måste därför ske nattetid, och denna regel avvek RAF:s bombflyg sällan från under de följande åren.

Våren 1940 började RAF till slut genomföra räder in i Tyskland. Lasten bestod dock inte av bomber utan av flygblad, som skulle undergräva Hitlers regim.

Brittiska ledare ansåg att det tyska folket bara behövde lite uppmuntran för att vända sig mot nazistregimen. Flygoffensiven med silkesvantar skulle dock snart ersättas av tuffare metoder.

Den 10 maj 1940 tog Winston Churchill över som premiärminister, och han trodde inte på en förhandlingsfred med Hitler. Redan några timmar efter maktskiftet inledde Tyskland en stor offensiv västerut mot Frankrike.

Från fronten kom det paniska rapporter, och den nya regeringen famlade febrilt efter vapen som kunde hejda tyskarnas blixtkrig.

I den katastrofala situationen blev frestelsen att använda bombplan för stor. RAF-chefer hade krävt fria händer sedan krigsutbrottet, och deras löften om en snabb seger lät lockande:

”Tysklands svaga punkt är Ruhrdalen, där omkring 60 procent av krigsindustrin är koncentrerad. Den rymmer dessutom en civilbefolkning, som kan förväntas bryta samman under intensiva flyganfall”, fastslog en rapport från RAF.

Enligt flygvapnets beräkningar krävdes det endast 1 000–4 000 bomblaster för att stoppa all produktion i Ruhrdalen. Rapporten var baserad på stor träffsäkerhet. Även om bomber fälldes från hög höjd, skulle de missa målet med maximalt 300 meter, hävdade RAF.

Om planen flög lägre krympte felmarginalen till endast 75 meter. Ingen hade testat om siffrorna stämde i realistiska krigssituationer, men inom RAF betraktades de som bergsäkra fakta.

Inför hotet om ett sammanbrott i Frankrike var det omöjligt för brittiska politiker att säga nej. Bombplanen fick lov att attackera tyska fabriker, trots att det oundvikligen skulle leda till civila förluster.

Besättningen ombord på brittiska bombplan hade med sig brevduvor, så att de kunde meddela om planet behövde nödlanda.

© Imperial War Museum

Skandalöst dålig träffsäkerhet

När RAF sommaren 1940 började bomba Tyskland hade Harris lämnat No. 5 Group och satt i luftfartsministeriets operationsstab.

Där bevittnade han den vedergällning som blev Hitlers svar på de första brittiska flyganfallen. Nyfikenhet drev upp Harris på ministeriets tak den 29 december, då tyska brandbomber antände centrala London.

Från taket kunde han se Saint Paul’s Cathedrals kupol, som reste sig som en ö i ett hav av eld, och i det ögonblicket hatade han fienden. Det var första och sista gången under kriget, förklarade han många år senare.

Den tyska blitzen mot brittiska städer kostade över 40 000 civila livet, men militärt var den ett fiasko, som gav blygsamma resultat till priset av många nedskjutna bombplan.

Den största effekten blev att alla brittiska skrupler mot massbombningar försvann – nu skulle Ruhrdalen få uppleva britternas hämnd.

Den tyska rustningsindustrin slogs emellertid inte ut, trots ihärdiga försök från RAF:s sida. Mer eller mindre fantasifulla rapporter höll optimismen uppe, men de undlät att nämna att endast en bråkdel av bomberna träffade sina mål. Illusionen brast först hösten 1941, när experter började granska flygfotografier. Deras slutsats utlöste en politisk storm, som fick marken att skaka under den brittiska bombplansflottan.

Somliga ville skrota hela bomboffensiven, så att viktiga resurser i stället kunde läggas på fartyg, jaktplan och stridsvagnar. Churchill förespråkade en fortsättning, men även han krävde att luftkriget framöver skulle ge resultat.

Harris fick i uppgift att leda den förnyade insatsen mot den tyska rustningsindustrin, och i februari 1942 fick han befälet över samtliga bombplan inom RAF.

”Nu har ni chansen att tända en eld i fiendens mage och bränna ut hans svärtade hjärta.”
Arthur Harris före angreppet mot Berlin i november 1943

Lätta mål skulle ge stöd

Harris hade mycket att bevisa, när han satte sig tillrätta i sin nya stol. Premiärminister Churchill försåg honom emellertid med ett direktiv, som skulle göra arbetet avsevärt mycket lättare.

”Vi har beslutat att det huvudsakliga målet för dina operationer nu ska vara den fientliga civilbefolkningens stridsmoral och i synnerhet industriarbetarnas”, löd ordern till Harris.

Inga fler resultatlösa försök att träffa specifika fabriker och depåer i mörkret. Framöver skulle hela städer bombas. Harris var fullt införstådd med konsekvenserna av direktivet:

”Nazisterna gick in i det här kriget med den påfallande barnsliga övertygelsen att de kunde bomba alla andra, och att ingen skulle bomba dem. I Rotterdam, London, Warszawa och ett femtiotal andra platser omsatte de denna naiva teori i praktiken. De sådde vinden, och nu får de skörda stormen”, sa bombflygets chef i ett radiotal i BBC.

Harris sökte med omsorg efter helt rätt mål, så att stormen skulle ge genklang i Storbritannien och Tyskland. Hans val föll på den nordtyska staden Lübeck. Den ligger vid floden Trave, och det gjorde det lättare för piloterna att hitta dit.

Staden hade tillräckligt med krigsindustri för att den med lite god vilja skulle kunna kallas för ett militärt mål, och därmed uppfyllde Harris premiärministerns krav på att hålla låg profil med att målet nu var civila tyskar.

Lübeck förfogade över endast ett blygsamt luftförsvar, och dess centrum bestod av smala gator dominerade av korsvirkeshus.

”Lübeck var inget avgörande mål, men för mig framstod det som bättre att förstöra en industristad av måttlig betydelse än att misslyckas i försöket att förstöra en stor industristad”, skrev Harris i sina memoarer.

Fullmånens sken lyste upp Lübeck, när dånet från flera hundra flygplansmotorer närmade sig kvällen före palmsöndagen den 29 mars 1942.

Harris hade samlat ihop 234 plan till räden, vilket var markant fler än vid tidigare angrepp, och samtliga passerade över målet på bara två timmar.

Det var viktigt att räddningspersonal inte skulle hinna få en brand under kontroll, innan nästa bröt ut. Styrkan bestod mest av tvåmotoriga plan, för bjässar som Avro Lancaster var först på väg att tas i tjänst.

Därför träffades Lübeck av endast 300 ton bomber, men två bomber av tre var brandbomber, och deras effekt var över förväntan i den medeltida staden.

Mer än hälften av dess historiska centrum slukades av eldhavet, och domkyrkan från 1300-talet rasade. Totalt 312 invånare miste livet den natten, vilket gjorde angreppet till RAF:s dittills dödligaste.

Att döda civila var dock inte rädens huvudsakliga mål. Harris skulle ”avhysa” tyska arbetare, som det hette på kanslispråk. Tysklands städer skulle göras obeboeliga, så att industrin gick i stå.

Det hela var noga uträknat: Tyskland hade 58 storstäder med mer än 100 000 invånare vardera, och tillsammans hyste de 22 miljoner människor.

Storbritannien skulle producera 10 000 tunga bombplan på ett år, och om så bara hälften av deras last träffade städernas centrum, skulle en tredjedel av Tysklands befolkning bli hemlös.

”Undersökningar pekar på att förlusten av ens hem gör stor skada på stridsmoralen. Folk tycks påverkas mer av detta än av att uppleva vänner eller rent av släktingar dö”, förklarade analysen.

Påståendet byggde på tvivelaktiga studier av brittiska bomboffer. Analysen skapade stora förväntningar på ”avhysningen”, eftersom man utgick från att den genomsnittlige tysken hade mindre ryggrad än en karaktärsfast britt.

Operation Gomorrah: Hamburg gick under i enorma eldhav

Från den 25 juli till den 3 augusti 1943 angrep de allierade Hamburg dag och natt. Enbart under den eldstorm som bomberna antände natten den 28 juli omkom 18 500 civila tyskar.

Imageselect, hhla.de, Shutterstock

Harris satsade på prestigemål

Nazityskland gav igen för förstörelsen av Lübeck med en serie angrepp på Bath, Canterbury och andra brittiska kulturstäder, och 1 600 britter miste livet.

Storbritanniens industristäder fortsatte att spotta ur sig fler och större bombplan till Harris.

Med förstörelsen av lilla Lübeck hade han köpt politiskt stöd, så flygoffensiven mot Hitler blev en hörnsten i den brittiska krigsstrategin.

Från början täckte flygplansproduktionen knappt förlusterna, men under 1942 började Harris väldiga flotta av bombplan växa markant.

Än så länge var RAF emellertid inte starkt nog för att störta Nazityskland, så Harris planerade i stället operationer, som skulle dra till sig maximal uppmärksamhet och ge honom stöd att utöka RAF avsevärt.

”Tusenplansräden” i maj 1942 var ett exempel på en plan som handlade mer om propaganda än om militär nödvändighet.

Industristaden Köln skulle attackeras av den största flygplansstyrka som någonsin samlats för ett uppdrag, och innan planen gav sig iväg fick varje besättning ett meddelande från Harris.

”Ni har möjlighet att tilldela fienden ett slag, som kommer att märkas över hela världen. Klipp till honom mitt i nyllet”, löd Harris uppmaning till besättningarna.

Köln säkrade Harris framtid

Flygplansflottan mot Köln var imponerande stor, men endast på papperet. Harris hade finkammat Storbritannien för att skaka fram tusen flygplan. Föråldrade flygplanstyper, utbildningsflygplan och nödtorftigt reparerade vrak skickades iväg.

En del av dem hade pilotelever och deras instruktörer som besättning. Vad flygplansbesättningarna saknade i kunskap uppvägdes delvis av nya metoder och förbättrad teknik.

Under angreppet använde RAF för första gången sin så kallade ”bomber stream” – en taktik som innebar att alla bombplanen flög efter varandra i en lång, tätt sammanhållen formation, som flög genom samma punkt i tyskarnas försvar.

Tyska jaktplan hann endast skjuta ned ett fåtal plan, medan de flesta fortsatte mot målet. Vartannat bombplan hade dessutom en nyutvecklad H2S-radar, som hjälpte navigatören att hitta fram till målet.

Resultatet blev en enorm förödelse. Under det en och en halv timme långa angreppet fällde elva bombplan i minuten sin last över Köln.

Explosioner och 1 200 större bränder förstörde över 3 000 byggnader, skadade nästan 8 000 och ”avhyste” 60 000 människor. Trots det var resultatet av den enorma räden sämre än förväntat.

Till skillnad från Lübeck var Köln en modern storstad med breda boulevarder, som stoppade lågorna. Dessutom förblev vattenledningarna intakta, så brandkåren och ditrusande förstärkningar räddade mer än nittio procent av staden. Antalet döda inskränktes till 486 civila, medan RAF förlorade 43 flygplan.

Ur ett propagandaperspektiv var Köln dock en enorm succé, och från en dag till nästa blev Harris rikskänd. Journalister kretsade kring mannen som gav igen – med ränta – för tyskarnas attacker.

Harris belönades med ytterligare ekonomiskt stöd och en strid ström av nya bombplan. Antalet eskadrar med fyrmotoriga kolosser som Avro Lancaster och Handley Page Halifax ökade från 15 till 36.

Båda flygplanstyperna kunde bära omkring sex ton och gav RAF en dittills aldrig skådad förstörelsekraft. Sommaren 1943 blev Hamburg ett skrämmande exempel på vad Harris bombflyg var kapabelt till.

Vanliga bomber och skurar av brandbomber åstadkom tillsammans en eldstorm, som sög ut syret från hela kvarter. Nu kunde offren för flyganfall inte längre räknas i hundratal utan i tusental och tiotusental.

I Hamburg uppgick förlusterna efter flera nätters angrepp till över 40 000 döda. Även de brittiska besättningarna betalade dock ett högt pris.

Harris stab hade beräknat att förluster av omkring fyra procent per räd var acceptabla, eftersom de kunde ersättas av fabrikerna och flygskolorna.

Bakom denna torra kalkyl fanns dock den grymma realiteten att varannan besättning löpte en stor risk att förr eller senare bli nedskjutna. Chansen att hinna hoppa var liten, om de befann sig i en Lancaster.

Små luckor gjorde det i övrigt utmärkta bombplanet till en dödsfälla. Harris gjorde sitt yttersta för att besättningarna inte skulle få nys om sina små överlevnadschanser vid en krasch.

Trots stora förluster hade Harris fullt stöd från Churchill. Förstörelsen av tyska storstäder gjorde Sovjetledaren Stalin glad, och minskade hans ilska över att brittiska och amerikanska styrkor dröjde med att gå iland i Frankrike.

Eldstormarna i juli 1943 lade stora delar av Hamburg i ruiner och 1,2 miljoner invånare flydde från staden.

© Getty Images

Churchill sa stopp

När de allierades invasion i Normandie till slut närmade sig under 1944, fick Harris order om att avbryta bombningen av Tyskland, eftersom planen skulle slå ut järnvägar, depåer och högkvarter i Frankrike.

Harris spjärnade emot med sedvanlig envishet och utlovade en tysk kapitulation inom bara några månader, om han fick lov att fortsätta.

För Harris handlade striden om kontrollen över det brittiska bombflyget. Om hans plan framöver skulle understödja markstyrkor, skulle de lyda under den amerikanske generalen Eisenhower, som ledde fälttåget i Frankrike.

Harris riskerade att mista sin roll som självständig fältherre. Hans protester var dock förgäves. I sex månader fick de brittiska bombplanen stötta invasionen, och först i september 1944 fick Harris åter lov att skicka sina plan mot Tyskland.

Efter det kunde inget stoppa honom – inte ens efter att 1,4 miljoner ton bomber fällts över Tyskland, alla de viktigaste industristäderna låg i ruiner, och Hitlers fall var bara en fråga om tid.

I februari 1945 utplånade RAF och amerikanska bombplan Dresden, trots att staden saknade militär betydelse. Eldstormen i den gamla renässansstaden kostade omkring 25 000 människor livet.

Räden vände opinionen, och Harris kände sig alltmer isolerad. Kriget var så gott som vunnet, och amerikansk och brittisk press kritiserade meningslös blodsutgjutelse.

Harris fortsatte med operationer, som för andra verkade meningslösa. Den 2 mars angrep 700 plan den hårt prövade staden Köln, trots att allierade styrkor närmade sig.

Den 11 mars var allierade styrkor några timmar från att inta Essens ruiner, när tusen RAF-plan slog till.

Även Churchill anslöt sig nu till kritikerna och skickade en ilsken reprimand till RAF, för inom kort skulle de allierade ha ansvaret för det krossade Tyskland.

Trots det fortsatte Harris. I mitten av april utplånade han Berlins förort Potsdam med dess många historiska praktpalats, vilket fick en rasande Churchill att skriva till Harris:

”Vad var syftet med att förstöra Potsdam?” Tillståndet att lägga bombmattor över hela områden drogs tillbaka, och de nattliga räderna upphörde till slut.

”Dresden? Den platsen finns inte längre på kartan."
Arthur “Bomber” Harris

Avgick i vrede

När kriget slutade såg många med kritiska ögon på Harris skoningslösa strategi. Kriget hade från början framställts som de godas kamp mot de onda, men synen av Tysklands ruinstäder passade dåligt överens med den bilden.

Dessutom hade RAF:s optimistiska löften grusats. Trots bombningarna ökade den tyska vapenproduktionen ända fram till 1944.

Det civila Tyskland hade inte heller vänt sig mot Hitler, trots att 350 000 miste livet under RAF:s och det amerikanska flygvapnets angrepp.

Kritikerna framhöll även att förlusterna inom bombflyget var de högsta inom någon del av det brittiska försvaret: Av 125 000 man stupade 55 000.

Som en hyllning till de överlevande bad Harris om en medalj, som skulle ges till alla deltagare i bomboffensiven. Idén förkastades av en regering som helst ville lägga bombräderna bakom sig.

I raseri avböjde Harris den adelstitel som han och de andra vapenslagens chefer erbjöds 1946. Bitter lämnade han flygvapnet, packade ihop sina tillhörigheter och emigrerade till Sydafrika.

Läs också:

Krig

Brittisk terrorbombning i Mellanöstern

13 minuter
Andra världskriget

300 tickande bomber under Oranienburg

19 minuter
Arkeologi

Historiker: Vi har hittat kung Arthurs runda bord

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj