Britterna går till attack vid el-Alamein

Montgomerys ökenråttor är de sista som står mellan tyskarna och de arabiska oljefälten. När 1 600 stridsvagnar drabbar samman vid el-Alamein i Egypten kommer slaget att avgöra britternas öde.

Montgomerys ökenråttor är de sista som står mellan tyskarna och de arabiska oljefälten. När 1 600 stridsvagnar drabbar samman vid el-Alamein i Egypten kommer slaget att avgöra britternas öde.

Öknen var alldeles tyst. Det var isande kallt. Natthimlen var stjärnklar och det mjuka månskenet färgade det platta landskapet stålgrått.

Allt som allt stod 328 000 soldater och nästan 1 600 stridsvagnar gömda, riktade mot varandra. De låg i skytte­gravar och under kamouflage på båda ­sidor av den inte mer än sex mil långa fronten.

Mellan de båda arméerna fanns ett brett minfält. Inga civila­ och inga byggnader låg i vägen. Det var armé mot armé, precis som på den tiden då fältherrar avgjorde konflikter på ett fält på avtalad tid.

Alla väntade på ögonblicket när tystnaden skulle brytas och helvetet braka löst.

Kriget fyllt av tyska framgångar

Under två år hade ökenkriget böljat fram och tillbaka. Hitler ville rycka Kairo ur britternas grepp och använda Nildalen som språngbräda till de enorma olje­reserverna på Arabiska halvön.

Sam­tidigt var Suezkanalen i Egypten porten till Indiska oceanen och rikedomarna i Fjärran Östern. Führerns drömmar hade nästan gått i uppfyllelse; den tyske fältmarskalken Erwin Rommel hade tagit sig ända fram till el-Alamein i Egypten – bara 24 mil från Kairo.

Rommels fälttåg hade börjat i den italienska kolonin Libyen. Den listige fältherren hade med en numerärt underlägsen armé vunnit en rad segrar över britterna i öknen och britterna gav honom tillnamnet ”Ökenräven”.

VIDEO – Se tyskarna rulla fram genom Afrika:

Framryckningen mot Kairo gick dock så snabbt att de fick problem med förnödenheter. Bränsle, vapen och ammunition skeppades från Italien till Tripoli i Libyen och skulle sedan transporteras genom öknen med lastbilar. När Rommel kommit till el-Alamein var försörjningslinjen 200 mil lång och mycket sårbar.

Lastbilskolonnerna attackerades av brittiska jaktplan medan de italienska lastfar­tygen i Medelhavet sänktes av allierade ubåtar och örlogsfartyg.

Rommel hade nu inget annat val än att stoppa framryckningen. Han beslöt att förskansa sig bakom ett brett bälte av minor och beordrade infanteristerna att gräva ned sig i skyttegravar. Britterna skulle inte få en chans att slå tillbaka.

Churchill skickade rätt man

Den brittiske premiärministern Winston Churchill var utsatt för hård press. Politiker och militärer både i och utanför hemlandet tvivlade på att den brittiska armén över huvud taget kunde vinna ett slag. Nu hade han äntligen en möjlighet att ge sina allierade hopp.

Fram tills nu hade ökenkriget utkämpats på Rommels villkor. Premiärministern skickade därför den okände men lovande generallöjtnanten Bernard Montgomery till Nordafrika. Han ansåg sig veta hur han skulle kunna krossa öken­rävens försvar.

To mineryddere

De brittiska minröjarna arbetade i ständig tidsnöd. Stridsvagnarna kunde inte rycka fram förrän de var färdiga.

© imperial war museum

De allierade var fler

Mellan Rommels styrkor och Montgomerys armé låg det 445 000 tyska minor. Samtidigt hade en väpnad europeisk styrka aldrig tidigare fått så stort artilleristöd. Dessutom hade britterna nästan tre gånger så många stridsvagnar som tyskarna och italienarna tillsammans – och nära nog dubbelt så många män. Montgomery satt med bra kort på hand.

Montgomery bröt mot traditionen att stridsvagnar skulle rycka fram före infanteristerna. Han tänkte låta artilleriet förstöra fiendens kanonställningar och först därefter beordra infanteriet att bana väg genom minfältet. Allra sist skulle pansartrupperna rycka fram och kämpa ”ansikte mot ansikte” med fienden och jaga tyskarna på flykten.

Den brittiske generallöjtnanten sporrades av att den fruktade fältmarskalken Erwin Rommel inte personligen befann sig på slagfältet. De senaste två åren av ökenkrig hade slitit så hårt på hans hälsa att han nu var på sjukpermission i Österrike. General­ Ritter von Thoma avlöste honom vid el-Alamein­.

Tyskarna blödde ur öronen

Klockan 21.10 den 23 oktober kom det ögonblick som trupperna i ökennatten oroligt hade väntat på. Åttahundra brittiska kanoner bröt tystnaden i en och samma sekund. Mynningsflammorna lyste upp mörkret och dånet som rullade fram under natthimlen hördes ända till Alexandria tolv mil längre österut.

Montgomery lät artilleriet koncentrera sig på en del av fiendens ställningar i taget i stället för att sprida ut granaterna. Han liknade det vid att spola hårt med en vattenslang på fienden i stället för att låta regnet sakta strila ned över huvu­dena på dem.

VIDEO – Artilleriet lyser upp ökennatten:

Granaterna haglade först ned över de tyska och italienska artilleriställningarna. Det inledande bombardemanget pågick i 40 minuter och förstörde hundratals av fiendens kanoner.

I snitt blev de tysk-italienska kanonställningarna utsatta för 20 granatnedslag för varje granat de själva sköt iväg. Mängder av tyska och italienska artillerister dödades, andra blev döva av explosionerna och blödde ur öronen.

Därefter riktade britterna sina kanoner mot de tysk-italienska infanteristerna som låg på andra sidan minfältet. Skyttegravar, taggtrådsstängsel och ­minfält utplånades helt.

Soldater og eksplosion

Det brittiska artilleriet banar väg för infanteristerna. Under slagets tio dagar avfyrar kanonerna mer än en miljon granater.

© Polfoto/Topfoto

Bombardemanget av frontlinjen varade i fem minuter. Ingenjör­strupperna gick i första ledet, beväpnade med metalldetektorer. Strax efter dem följde infanteriet.

”Det kräver mod att stå upprätt med metalldetektorer medan alla andra springer framåtböjda eller ligger platt på mage för att komma undan kulorna”, berättade en brittisk officer.

När en detektor gav utslag satte sig en infanterist på huk och stack sin bajonett snett ned i marken. Om spetsen nuddade vid en mina grävde de upp den och desarmerade den.

Medan soldaterna med stor möda ­arbetade sig framåt genom minfältet flög projektiler från tyska stridsvagnar och kulsprutenästen över slagfältet. Ljudet av kulor som träffade människokroppar hördes överallt. Soldater föll skrikande ihop i sanden medan deras kamrater fortsatte offensiven.

Flera tusen män och hundratals stridsvagnar tog sig sakta framåt genom de minröjda korridorerna i mörkret.

Brittiska Churchill-tanks rycker fram i de bara 15 meter breda korridorer som infanteriet har röjt genom det tyska minfältet.

© Alloverpress/Getty Images

Infanteristerna bar stormlampor på ryggen så att soldaterna bakom dem kunde följa ­efter. Lamporna blev därför osynliga för fienden framför dem. Andra drog långa vita tygremsor efter sig för att märka ut anfallskorridorerna som till en början bara var femton meter breda.

Snart började de första problemen ­dyka upp. Trafikstockningar och förvirring uppstod i de smala korridorerna.

Några stridsvagnar tvingades stanna och invänta minröjarna, andra körde vilse och hamnade ute i minfälten. Hela enheter av soldater tappade orienteringen och gick vilse i mörkret som blev allt mer ogenomträngligt av all sand som virvlades upp av fordonens larvband.

KARTA – Följ slaget i detalj:

Tyskarna vilseleddes

Montgomerys plan var att borra sig igenom den norra delen av det tyska minfältet och därefter skicka in större delen av sina styrkor genom hålet.

För att förvilla fienden satte Montgomery in ett anfall mot de tyska pansarstyrkorna i söder nära Qattarasänkan. Ända uppe vid medelhavskusten gjorde australierna ett liknande skenangrepp. Manövern fungerade.

Tyskarna och italienarna hade fortfarande ingen aning om var huvudangreppet skulle komma och de var tvungna att sprida ut sina styrkor längs hela fronten. Samtidigt fortsatte britterna sitt arbete med att ­röja minfältet i norr.

I gryningen den 24 oktober hade enstaka brittiska enheter tagit sig igenom minfältet och fram till fiendens främre ställningar. Endast på några få ställen lyckades de inta skyttegravarna och de flesta britter blev tvungna att gräva ned sig i sanden för att inte bli rena mål­tavlorna när dagsljuset kom. Bakom dem rådde fortfarande kaos i korridorerna genom minfältet.

© Imperial War Museum & Scanpix

Brittiska pressfotografer arrangerade bilderna

Krigsreportrar i Nordafrika föll ofta offer för fiendens kulor. Arrangerade bilder skonade dem från frontens faror.

Nordafrikas öken var den enda front som britterna stred vid under åren 1940-42. Därför täcktes den intensivt av främst brittiska och australiska tidningar.

Journalister och pressfotografer samlades i öknen och i kampen för en bra story och fina bilder dog många journalister av tyska kulor eller artillerield.

De många dödsfallen fick bland andra den brittiske fotografen Len Chetwin att arrangera stridsscener. Redaktörerna på Fleet Street hemma i London var överförtjusta i de gripande ”reportagefotografierna” och använde dem flitigt i tidningarna.

Hettan blev allt värre under förmiddagen och dammoln från stridsvagnar och explosio­ner förstörde sikten totalt.

På grund av öronbedövande oväsen från motorer, granater och kulsprutor var det omöjligt att höra varandra. Allierade soldater och stridsvagnsförare tappade gång på gång orienteringen.

Trots förvirringen rådde det inget tvivel om att slaget gick åt rätt håll – tyskarna var trängda av de allierade. Hitler fick nu information om att hans armé i Nordafrika gick på knäna.

Som en sista desperat handling tvingade Führern den erfarne men svage Erwin Rommel att resa tillbaka till öknen med flygplan via Italien och Kreta.

Han kom till slagfältet på kvällen den 25 oktober. Rommel insåg dock snart att läget var hopplöst.

Britterna hade inte tid att ta fångar

Den 26 oktober angrep brittiska stridsvagnar italienska skyttegravar djupt inne bakom minfältet.

Flera brittiska enheter hade fått order om att inte ta några fångar. Det fanns det inte tid till. Offensiven fick inte bli försinkad.

”De första skyttegravarna vi kom till var fulla med italienska skitstövlar. Vi gjorde processen kort. Vi körde längs ställningarna och kastade handgranater i huvudet på dem medan vi ropade 'ägg till frukost!'. Vi körde över skyttegravarna­ så att de rasade ihop. Vi gav de där typerna en snabb begravning”, berättade en brittisk stridsvagnssoldat.

Först nu insåg Rommel var britterna tänkte bryta igenom. Tyska och italienska stridsvagnar gick till motangrepp kring den strategiskt viktiga höjden Kidney Ridge där striderna böljade fram och tillbaka.

"Omständigheterna kunde inte varit värre. Jag hoppas att vi klarar det.” General Erwin Rommel i brev till sin hustru.

När dagen var slut hade italienarna bara två av sina 41 stridsvagnar kvar.

Ofta blev stridsvagnsbesättningarna inlåsta och brända till döds när nöd­utgångarna gått i baklås eller blockerades av sand.

Soldaterna utanför kunde höra dem skrika. Många ropade på mamma. ”Några stridsvagnar fortsatte rulla trots att de blivit träffade och stod i lågor. Männen inne i dem var antingen döda eller döende. Stridsvagnarna var som stora självgående likbål när en död mans fot fortfarande tryckte på gaspedalen”, skrev en brittisk officer.

I gryningen den 27 oktober trängde brittiska Crusader-tanks igenom de tyska försvarslinjerna.

© Imperial War Museum

Sakta tog sig britterna djupare in i försvarslinjen. Den 28 oktober på kvällen skrev Rommel i ett brev till sin hustru Lucie: ”Striderna är ytterst hårda. Ingen kan föreställa sig vilken press jag lever under. Än en gång står allt på spel. Omständigheterna kunde inte varit värre. Jag hoppas att vi klarar det.”

Det stora genombrottet blev dyrköpt

Rommel började få ont om förnöden­heter. Varje stridsvagn, kanon, soldat eller oljetunna han förlorade var oersättlig. Hans armé blev timme för timme allt svagare.

Klockan 11.00 den 2 november satte Montgomery in nådastöten. Hela 94 brittiska stridsvagnar och 400 infanterister banade sig väg genom försvarslinjen.

Men priset blev högt. Bara 19 stridsvagnar och 170 utmattade män klarade sig upp till toppen av höjden Tel el Aqqaqir, varifrån de kunde sända information om Rommels manövrer.

Montgomery og ørkenrottesymbol

Montgomery var känd för att ständigt framhäva sin egen förträfflighet. Det ledde till flera dispyter med Churchill.

© polfoto/topfoto

Ökenråttan var Eisenhowers rival

Montgomery var Churchills starkaste kort. Efter succén i Nordafrika tvingades han inse att USA:s överbefälhavare hade mer inflytande.

Bernard Montgomery, son till en biskop, föddes i London 1887. År 1908 avslutade han sin utbildning vid Sandhurst Military Academy.

Han tjänstgjorde i flera år i imperiets juvel, Indien, innan han hamnade i skyttegravarna i Frankrike. Redan i oktober 1914 blev han svårt sårad av en kula i bröstet.

Två år senare återvände han till västfronten och vid krigs­slutet 1918 var han stabschef.

Som generalmajor fick Montgomery 1938 kommandot över de brittiska styrkorna i Palestina. I juli 1942 fick han på premiärminister Churchills initiativ order om att leda den 8:e armén i Libyens öken.

I december 1943 fick Montgomery kommandot över alla brittiska landstyrkor i den kommande invasionen av det europeiska fastlandet. Men det var inte tillräckligt för den ambitiöse fältherren.

Han bad att få bli överbefälhavare för både de brittiska och de amerikanska trupperna i operationen. Det fick han inte. USA ville ha sin egen man – general Eisenhower – och Montgomery fick foga sig.

Montgomery ifrågasatte vid en presskonferens Eisenhowers taktiska och strategiska talang. Churchill var nära att avskeda honom men utsåg honom ändå till chef för de brittiska ockupationsstyrkorna i Europa.

Rommel satte in 60 stridsvagnar för att täppa till hålet men brittiska kanoner och flygplan stöttade den lilla gruppen soldater på marken. Vid solnedgången hade tyskarna bara 30 stridsvagnar kvar.

Generalen hade förlorat den sista gnuttan hopp och skrev till sin hustru: ”Hårda dagar väntar oss. De döda har tur. För dem är allt över. Vårt öde vilar i Guds händer. Farväl till dig och vår lille son.”

Den tyske generalen hade insett att hela den allierade styrkan snart skulle välla in genom hålet i försvarslinjen som vatten genom en brusten fördämning.

Rommel valde att rädda resterna av sin armé och gav order om total reträtt. Tiotusentals tyskar och italienare flydde till staden Fuka tio mil väster om el-Alamein.

”Detta är inte slutet. Det är inte ens början till slutet. Men kanske är det slutet på början.” Winston Churchill efter segern vid el-Alamein

Under återtåget förstörde tyskarna det enda de inte lidit brist på. Dånet och röken från mer än 12 000 ton ammunition spred domedagsstämning i den karga öknen.

I stället för att utplåna Rommels armé följde Montgomery försiktigt efter. Han ville inte riskera att mista den dyrköpta och viktiga segern genom ännu ett möte med Rommel, som under de senaste två åren gång på gång hade visat sig vara listig nog att kringgå britterna på flanken.

För första gången sedan krigsutbrottet två år tidigare kunde brittiska soldater äntligen jubla inför fienden.

© Imperial War Museum

Under året som följde befann sig Rommel ständigt på återtåg. De sista tysk-italienska styrkorna i Nordafrika hamnade till sist i en desperat strid mot britterna i Tunisien. Den 13 maj 1943 kapitulerade 140 000 italienare och 100 000 tyskar.

Då hade Rommel för länge sedan flugit tillbaka till Europa där Hitler gett honom nya stora uppdrag. Han fick ansvaret för förberedelserna inför den förväntade allierade invasionen av det europeiska fastlandet.

Britterna lyckades aldrig fånga ökenräven men det tysk-italienska äventyret i Nordafrika var över. Tredje riket fick inga fler chanser att hota oljereserverna på Arabiska halvön.

Churchill skrev i sina memoarer: ”Före el-Alamein hade vi aldrig vunnit någon seger. I gengäld upplevde vi aldrig något nederlag efter det.”

Rommel drikker vand

Erwin Rommel var länge en av Hitlers största hjältar. Fältherren slutade sina dagar i onåd.

© Ullstein bild

Ökenräven tvingades till självmord

Hitler var en stor beundrare av Erwin Rommel. Men på hösten 1944 gav Führern generalen ett ultimatum: Ta gift eller dö i vanära.

Rommel kom till världen år 1892 i staden Heidemheim elva mil nordväst om München. Som ung ville han bli ingenjör men fadern insisterade på en militär karriär.

År 1910 gick den 18-årige Erwin in i armén och när första världskriget bröt ut var han redan löjtnant. Hans goda ledaregenskaper ledde till att han fick kaptens rang och ett järnkors.

År 1937 gav han ut en bok om infanteriets taktik. Hitler läste boken och blev så imponerad att Rommel utnämndes till general för 7:e pansardivisionen, som i maj 1940 invaderade Frankrike.

År 1941 gjorde Hitler Rommel till chef för ”Deutsches Afrikakorps” som skulle erövra Kairo och Nildalen.

Åter i Europa vågade Rommel 1944 varna Hitler för att Tyskland stod på randen till nederlag och uppmanade honom för­gäves att kapitulera.

Därefter kontaktades han av generalstabschefen Ludwig Beck som ville att generalen skulle arrangera ett attentat mot Führern.

Rommel tackade nej men föreslog att Hitler skulle ställas inför rätta. Hitler fick nys om färräderiet och den 14 oktober fick Rommel ett meddelande: Begå självmord och få en statsbegravning – eller bli anklagad för högförräderi.

Officiellt dog krigshjälten av en hjärnblödning.