el-Alamein: Monty utmanar Rommel i öknen

Framryckningen mot Kairo gick dock så snabbt att de fick problem med förnödenheter. Bränsle, vapen och ammunition skeppades från Italien till Tripoli i Libyen och skulle sedan transporteras genom öknen med lastbilar. När Rommel kommit till el-Alamein var försörjningslinjen 200 mil lång och mycket sårbar.

Lastbilskolonnerna attackerades av brittiska jaktplan medan de italienska lastfar­tygen i Medelhavet sänktes av allierade ubåtar och örlogsfartyg.

Rommel hade nu inget annat val än att stoppa framryckningen. Han beslöt att förskansa sig bakom ett brett bälte av minor och beordrade infanteristerna att gräva ned sig i skyttegravar. Britterna skulle inte få en chans att slå tillbaka.

Churchill skickade rätt man

Den brittiske premiärministern Winston Churchill var utsatt för hård press. Politiker och militärer både i och utanför hemlandet tvivlade på att den brittiska armén över huvud taget kunde vinna ett slag. Nu hade han äntligen en möjlighet att ge sina allierade hopp.

Fram tills nu hade ökenkriget utkämpats på Rommels villkor. Premiärministern skickade därför den okände men lovande generallöjtnanten Bernard Montgomery till Nordafrika. Han ansåg sig veta hur han skulle kunna krossa öken­rävens försvar.

Montgomery bröt mot traditionen att stridsvagnar skulle rycka fram före infanteristerna. Han tänkte låta artilleriet förstöra fiendens kanonställningar och först därefter beordra infanteriet att bana väg genom minfältet. Allra sist skulle pansartrupperna rycka fram och kämpa ”ansikte mot ansikte” med fienden och jaga tyskarna på flykten.

Den brittiske generallöjtnanten sporrades av att den fruktade fältmarskalken Erwin Rommel inte personligen befann sig på slagfältet. De senaste två åren av ökenkrig hade slitit så hårt på hans hälsa att han nu var på sjukpermission i Österrike. General­ Ritter von Thoma avlöste honom vid el-Alamein.

Tyskarna blödde ur öronen

Klockan 21.10 den 23 oktober kom det ögonblick som trupperna i ökennatten oroligt hade väntat på. Åttahundra brittiska kanoner bröt tystnaden i en och samma sekund. Mynningsflammorna lyste upp mörkret och dånet som rullade fram under natthimlen hördes ända till Alexandria tolv mil längre österut.

Montgomery lät artilleriet koncentrera sig på en del av fiendens ställningar i taget i stället för att sprida ut granaterna. Han liknade det vid att spola hårt med en vattenslang på fienden i stället för att låta regnet sakta strila ned över huvu­dena på dem.

VIDEO: Artilleriet lyser upp ökennatten

Granaterna haglade först ned över de tyska och italienska artilleriställningarna. Det inledande bombardemanget pågick i 40 minuter och förstörde hundratals av fiendens kanoner.

I snitt blev de tysk-italienska kanonställningarna utsatta för 20 granatnedslag för varje granat de själva sköt iväg. Mängder av tyska och italienska artillerister dödades, andra blev döva av explosionerna och blödde ur öronen.

Därefter riktade britterna sina kanoner mot de tysk-italienska infanteristerna som låg på andra sidan minfältet. Skyttegravar, taggtrådsstängsel och ­minfält utplånades helt.

Bombardemanget av frontlinjen varade i fem minuter. Ingenjör­strupperna gick i första ledet, beväpnade med metalldetektorer. Strax efter dem följde infanteriet.

”Det kräver mod att stå upprätt med metalldetektorer medan alla andra springer framåtböjda eller ligger platt på mage för att komma undan kulorna”, berättade en brittisk officer.

När en detektor gav utslag satte sig en infanterist på huk och stack sin bajonett snett ned i marken. Om spetsen nuddade vid en mina grävde de upp den och desarmerade den.

Medan soldaterna med stor möda ­arbetade sig framåt genom minfältet flög projektiler från tyska stridsvagnar och kulsprutenästen över slagfältet. Ljudet av kulor som träffade människokroppar hördes överallt. Soldater föll skrikande ihop i sanden medan deras kamrater fortsatte offensiven.

Flera tusen män och hundratals stridsvagnar tog sig sakta framåt genom de minröjda korridorerna i mörkret.

Infanteristerna bar stormlampor på ryggen så att soldaterna bakom dem kunde följa ­efter. Lamporna blev därför osynliga för fienden framför dem. Andra drog långa vita tygremsor efter sig för att märka ut anfallskorridorerna som till en början bara var femton meter breda.

Snart började de första problemen ­dyka upp. Trafikstockningar och förvirring uppstod i de smala korridorerna.

Några stridsvagnar tvingades stanna och invänta minröjarna, andra körde vilse och hamnade ute i minfälten. Hela enheter av soldater tappade orienteringen och gick vilse i mörkret som blev allt mer ogenomträngligt av all sand som virvlades upp av fordonens larvband.

Följ slaget i detalj:

Tyskarna vilseleddes

Montgomerys plan var att borra sig igenom den norra delen av det tyska minfältet och därefter skicka in större delen av sina styrkor genom hålet.

För att förvilla fienden satte Montgomery in ett anfall mot de tyska pansarstyrkorna i söder nära Qattarasänkan. Ända uppe vid medelhavskusten gjorde australierna ett liknande skenangrepp. Manövern fungerade.

Tyskarna och italienarna hade fortfarande ingen aning om var huvudangreppet skulle komma och de var tvungna att sprida ut sina styrkor längs hela fronten. Samtidigt fortsatte britterna sitt arbete med att ­röja minfältet i norr.

I gryningen den 24 oktober hade enstaka brittiska enheter tagit sig igenom minfältet och fram till fiendens främre ställningar. Endast på några få ställen lyckades de inta skyttegravarna och de flesta britter blev tvungna att gräva ned sig i sanden för att inte bli rena mål­tavlorna när dagsljuset kom. Bakom dem rådde fortfarande kaos i korridorerna genom minfältet.

Hettan blev allt värre under förmiddagen och dammoln från stridsvagnar och explosio­ner förstörde sikten totalt.

På grund av öronbedövande oväsen från motorer, granater och kulsprutor var det omöjligt att höra varandra. Allierade soldater och stridsvagnsförare tappade gång på gång orienteringen.

Trots förvirringen rådde det inget tvivel om att slaget gick åt rätt håll – tyskarna var trängda av de allierade. Hitler fick nu information om att hans armé i Nordafrika gick på knäna.

Som en sista desperat handling tvingade Führern den erfarne men svage Erwin Rommel att resa tillbaka till öknen med flygplan via Italien och Kreta.

Han kom till slagfältet på kvällen den 25 oktober. Rommel insåg dock snart att läget var hopplöst.

Britterna hade inte tid att ta fångar

Den 26 oktober angrep brittiska stridsvagnar italienska skyttegravar djupt inne bakom minfältet.

Flera brittiska enheter hade fått order om att inte ta några fångar. Det fanns det inte tid till. Offensiven fick inte bli försinkad, även om det innebar att man bröt mot krigets regler.

”De första skyttegravarna vi kom till var fulla med italienska skitstövlar. Vi gjorde processen kort. Vi körde längs ställningarna och kastade handgranater i huvudet på dem medan vi ropade 'ägg till frukost!'. Vi körde över skyttegravarna­ så att de rasade ihop. Vi gav de där typerna en snabb begravning”, berättade en brittisk stridsvagnssoldat.

Först nu insåg Rommel var britterna tänkte bryta igenom. Tyska och italienska stridsvagnar gick till motangrepp kring den strategiskt viktiga höjden Kidney Ridge där striderna böljade fram och tillbaka.

När dagen var slut hade italienarna bara två av sina 41 stridsvagnar kvar.

Ofta blev stridsvagnsbesättningarna inlåsta och brända till döds när nöd­utgångarna gått i baklås eller blockerades av sand.

Soldaterna utanför kunde höra dem skrika. Många ropade på mamma. ”Några stridsvagnar fortsatte rulla trots att de blivit träffade och stod i lågor. Männen inne i dem var antingen döda eller döende. Stridsvagnarna var som stora självgående likbål när en död mans fot fortfarande tryckte på gaspedalen”, skrev en brittisk officer.

Sakta tog sig britterna djupare in i försvarslinjen. Den 28 oktober på kvällen skrev Rommel i ett brev till sin hustru Lucie: ”Striderna är ytterst hårda. Ingen kan föreställa sig vilken press jag lever under. Än en gång står allt på spel. Omständigheterna kunde inte varit värre. Jag hoppas att vi klarar det.”

Det stora genombrottet blev dyrköpt

Rommel började få ont om förnöden­heter. Varje stridsvagn, kanon, soldat eller oljetunna han förlorade var oersättlig. Hans armé blev timme för timme allt svagare.

Klockan 11.00 den 2 november satte Montgomery in nådastöten. Hela 94 brittiska stridsvagnar och 400 infanterister banade sig väg genom försvarslinjen.

Men priset blev högt. Bara 19 stridsvagnar och 170 utmattade män klarade sig upp till toppen av höjden Tel el Aqqaqir, varifrån de kunde sända information om Rommels manövrer.

Rommel satte in 60 stridsvagnar för att täppa till hålet men brittiska kanoner och flygplan stöttade den lilla gruppen soldater på marken. Vid solnedgången hade tyskarna bara 30 stridsvagnar kvar.

Generalen hade förlorat den sista gnuttan hopp och skrev till sin hustru: ”Hårda dagar väntar oss. De döda har tur. För dem är allt över. Vårt öde vilar i Guds händer. Farväl till dig och vår lille son.”

Den tyske generalen hade insett att hela den allierade styrkan snart skulle välla in genom hålet i försvarslinjen som vatten genom en brusten fördämning.

Rommel valde att rädda resterna av sin armé och gav order om total reträtt. Tiotusentals tyskar och italienare flydde till staden Fuka tio mil väster om el-Alamein.

Under återtåget förstörde tyskarna det enda de inte lidit brist på. Dånet och röken från mer än 12 000 ton ammunition spred domedagsstämning i den karga öknen.

I stället för att utplåna Rommels armé följde Montgomery försiktigt efter. Han ville inte riskera att mista den dyrköpta och viktiga segern genom ännu ett möte med Rommel, som under de senaste två åren gång på gång hade visat sig vara listig nog att kringgå britterna på flanken.

Under året som följde befann sig Rommel ständigt på återtåg. De sista tysk-italienska styrkorna i Nordafrika hamnade till sist i en desperat strid mot britterna i Tunisien. Den 13 maj 1943 kapitulerade 140 000 italienare och 100 000 tyskar.

Då hade Rommel för länge sedan flugit tillbaka till Europa där Hitler gett honom nya stora uppdrag. Han fick ansvaret för förberedelserna inför den förväntade allierade invasionen av det europeiska fastlandet.

Britterna lyckades aldrig fånga ökenräven men det tysk-italienska äventyret i Nordafrika var över. Tredje riket fick inga fler chanser att hota oljereserverna på Arabiska halvön.

Churchill skrev i sina memoarer: ”Före el-Alamein hade vi aldrig vunnit någon seger. I gengäld upplevde vi aldrig något nederlag efter det.”