Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Breslau 1945

Breslau: Hitlers sista bastion

Nazityskland är på väg att förlora kriget. Östfronten har fallit och sovjetiska trupper marscherar västerut. Om de når Berlin är det slut. Men först måste de inta Breslau. Där finns några tusen soldater och 150 000 civila som gör om staden till en fästning.

Ullstein Bild & Scanpix/Akg

Svetten rinner i pannan på Hugo Hartung. I vanliga fall regisserar han föreställningarna vid Breslaus teater och är inte alls van vid tungt fysiskt arbete. Detsamma gäller hans kolleger från teatern som nu sliter bredvid honom.

Det är i augusti 1944 och Tyskland har tvingats på defensiven. I ett försök att hindra sovjetiska trupper från att inta Tyskland har Adolf Hitler utnämnt flera städer i Ostpreussen, Polen och Schlesien till ”fästningsstäder” som ska hållas till varje pris. Sovjetunionens 6:e armé står vid Warszawa bara 40 mil därifrån och alla arbetsföra män har kommenderats ut för att förbereda staden inför den väntade belägringen.

Hugo Hartung arbetar inom ”Operation Bartold” – grävandet av sex meter breda och fyra meter djupa diken som ska sätta stopp för anfallande stridsvagnar. I takt med att solen stiger allt högre på himlen känns spadarna allt tyngre. Det är inte lätt att köra ned dem i den tunga, schlesiska myllan. Flera män faller ihop av utmattning – kanske till ingen nytta alls.

”Diket kommer inte att stoppa en enda sovjetisk stridsvagn”, hör Hartung en officer säga. ”Om en av dem faller ned i det, kommer nästa stridsvagn bara att rulla över.”

Hitlers hantlangare börjar tvivla

Fredag 12 januari 1945
Röda armén inleder sin storoffensiv mot Tyskland. 2,2 miljoner sovjetiska soldater står beredda längs fronten.

Nu börjar de röra sig framåt. Den högste ledaren i Breslau, gauleiter Karl Hanke, hör rapporten om ryssarnas storoffensiv via radion på sitt kontor i Hatzfeld-palatset. Hanke inser att det bara kan handla om dagar innan fienden når Breslau.

Han sitter försjunken i sina tankar när hans sekreterare kallar honom tillbaka till verkligheten.

”Tänk att de verkligen vågar riskera allt, så som läget ser ut”, kvittar den unga kvinnan.

”Vem?” Hanke rynkar pannan.

”Ryssarna. Vem annars?” svarar hon.

”Och vad riskerar de då?”

”Karl”, säger sekreteraren tålmodigt. ”De kommer snart att vara besegrade. Allt de har är ett par amerikanska stridsvagnar som tagit sig genom vår blockad vid Murmansk.”

Karl Hanke är en av Hitlers tidigaste och mest lojala anhängare och han har arbetat i propagandaministeriet tillsammans med Josef Goebbels. Han om någon kan genomskåda nyheterna och se att rapporterna om Sovjetunionens svaghet bara är nazistisk propaganda.

”Mitt kära barn”, svarar gauleiter Hanke. ”Det där är bara struntprat från propagandaministeriet. Tro inte på det.”

civila gräver pansardiken tyskland 1945

Alla arbetsföra män sattes till att gräva ”pansardiken” runt staden när Röda armén närmade sig Breslau.

© Ullstein Bild

Bödeln manar på sin trasiga armé

Mitten av januari 1945
De sovjetiska styrkorna har ryckt fram längs hela tyska fronten och är mindre än en mil från Breslau.

”Åsamka fienden mesta möjliga skada”, ropar gauleiter Hanke entusiastiskt till skaran av skolpojkar och gråhåriga gubbar.

Alla vuxna, vapenföra män har för länge sedan skickats till fronten eller dött. Kvar att försvara staden finns bara några tusen soldater. Resten av Hankes trupper är dåligt utrustade civilister i trasiga kläder. De kallas för ”folkstormen” och är drygt 50 000 man – och de står mot en betydligt större sovjetisk styrka med tunga vapen.

”Mina herrar. Det är ingen skam att dö för Tyskland”, säger Hanke. Under sina fyra år som gauleiter i Breslau har han gett order om mer än tusen avrättningar, och invånarna kallar honom ”bödeln från Breslau”.

”Till attack!” vrålar Hanke. Männen höjer automatiskt högerarmen och ropar: ”Sieg Heil!”

Kvinnor och barn fryser ihjäl

Lördag 20 januari 1945
I flera månader har Hanke hindrat civilbefolkningen från att fly men nu är det dags. 600 000 kvinnor och barn ska lämna staden – omedelbart.

På järnvägsstationen i Breslau försöker tusentals människor att ta sig ombord på samma tåg.

Panik utbryter och mer än hundra personer trampas ihjäl på perrongen.

De allra flesta tvingas ge upp planerna på att ta tåget. I stället kämpar de sig fram till fots i ändlösa rader på snöiga landsvägar. En av dem är unga fru Hanisch som bär sin fyra månader gamla dotter Gabi i famnen. Längs vägen sitter utmattade kvinnor och vilar sig i snön medan kölden suger livet ur dem. Några av dem reser sig aldrig mer. I dikena ligger stelfrusna barnlik.
Gabi gråter av hunger men vill inte ammas. Mjölken i flaskan som fru Hanisch tagit med har frusit. Varje gång hon kommer förbi ett hus där det lyser i fönstren, knackar hon på i hopp om att få värma flaskan. Inte förrän i gryningen öppnas en dörr.

Den unga kvinnan känner sig lättad och skyndar sig in. När hon vecklar ut Gabi ur filtarna ligger flickan alldeles stilla. Frun i huset tittar över axeln på Hanisch. ”Hon är död”, konstaterar hon.

Omkring 90 000 människor dör under flykten från Breslau. Några av de överlevande kommer till Dresden, där de faller offer för de allierades förödande flyganfall den 13–15 februari.

tyska flyktingar 1945

I januari fick 600 000 kvinnor och barn order om att lämna Breslau. Några fick lift med lastbilar, alla andra gick.

© Scala/BPK

Fienden angriper flygplatsen

Torsdag 15 februari 1945
Snaran dras åt kring Breslau. I staden finns 150 000 civila och 50 000 soldater. Alla förnödenheter – vapen och mat – måste tas in via en luftbro.

Teaterregissör Hugo Hartung har utkommenderats för att försvara flygplatsen Schöngarten i utkanten av staden. Han är på väg att lägga sig när han plötsligt hör en upprörd röst:

”Ryssarna står vid staketet!”

Männen rusar ut. En ljuskägla sveper över landningsbanan. Flera byggnader står redan i lågor, natthimlen är illavarslande röd och Hartung ser att även flera gårdar kring flygplatsen brinner.

Från stallen hörs djurens vettskrämda skrin. Hartung rusar mot officerarnas byggnader med kulorna vinande kring öronen.

Han springer i sicksack mellan döda och sårade. ”Kom över till oss! Kom över till oss!” hörs ropen ur de raspiga högtalare som de sovjetiska soldaterna satt upp. Sedan sätter musiken igång. Först spelas ”Internationalen”.

Hartung och ett par kamrater flyr ned i en källare. Några timmar senare når en ordonnans dem med order om att de ska överlåta flygplatsen Schöngarten i fiendens händer.

breslau 1934 sovjetiskt artilleri

Röda armén besköt Breslau gång på gång från stadens utkanter med tungt artilleri. Före kriget var Breslau vid Oder ett livligt handelscentrum.

© Scanpix/AKG

Kulturstaden Breslau utplånades helt

Under flera år skonade allierat bombflyg Breslau. Därför hade 400 000 tyska flyktingar bosatt sig i staden. Men när kriget kom jämnades Breslau med marken.

Andra världskriget utspelade sig långt från den tyska regionen Schlesien. Fram till den 7 oktober 1944 upplevde invånarna i Breslau inte ett enda flygangrepp.

Staden ansågs vara en säker plats, och i takt med att de tyska styrkorna tvingades till reträtt på östfronten strömmade 400 000 flyktingar hit. Under en period hade staden mer än en miljon invånare.

Breslau var sedan länge huvudort i Niederschlesien och hade en stor medelklass som roade sig på operan och stadens många teatrar. Staden låg vackert vid
floden Oder och lockade till sig en livlig handel. Stadsborna var etniska tyskar; endast ett par procent talade polska.

Under kriget flyttade en del viktig krigs-industri till staden – plus tusentals tvångsarbetare från koncentrationslägren.

Efter 1945 överläts Schlesien till Polen och invånarna fördrevs till Tyskland. Breslau befolkades av polacker som blivit hemlösa då Sovjetunionen annekterat polska om-råden i öster. Staden fick namnet Wrocław och har i dag 630 000 invånare.

En del av de historiska husen har återuppbyggts efter kriget.

Tyskarna är chanslösa

Söndag 18 februari 1945
De sovjetiska soldaterna kämpar sig fram genom Breslaus ytterområden och erövrar hus efter hus.

Försvararna kämpar envist – men förgäves.

Paul Peikert tappar sällan fattningen. I 13 år har han varit präst i den katolska kyrkan St. Mauritius. Det är välkänt att han är motståndare till nazismen, och inte ens förhör hos Gestapo har kunnat skrämma den 60-årige prästen.

Nu när han ska begrava den första stupade i sin församling, är han djupt rörd. Den döde, SS-officer Erich Seega, har dött i strid mot sovjetiska trupper, bara 24 år gammal. Fienden angrep med 12 stridsvagnar; tyskarna hade inga tunga vapen.

Av de cirka 150 stupade tyskarna var Seega den ende som kunde hämtas hem. Alla andra, döda och sårade, lämnades kvar.

Kistan har knappt sänkts ned i graven förrän den högtidliga stillheten slits sönder av dånet från sovjetiska bomber. Peikert och begravningsföljet flyr in i kyrkan. Bomberna faller hela resten av dagen och hela natten.

skyttegrav panzerfaust volkssturm

Breslau försvarades främst av halvvuxna pojkar och gamla män, beväpnade med enkla vapen som till exempel en Panzerfaust.

© Bridgeman

Officerare på bristningsgränsen

Torsdag 1 mars 1945
”Fästningen Posen” har kapitulerat efter en månad av hårda strider och 12 000 döda. I Breslau får general Hermann Niehoff en avhyvling.

General Niehoff lyssnar uppmärksamt till rösten i telefonen. Som vanligt uttrycker sig generalöversten Ferdinand Schörner klart och tydligt.

Schörner – som kallas ”den blodige” – är en av Tysklands mest dekorerade generaler och för kommandot över styrkorna i Tjeckoslovakien och den delen av Oder-regionen där Breslau ligger. Röda armén har satt stor press på området. Det finns inget utrymme för missförstånd.

”Ni ska hålla fästningen till siste man och sista kulan”, säger Schörner. Efter ett ögonblicks tystnad tillägger han: ”Om ni misslyckas med det, kommer inte bara ni själv att få en dödsdom. Hela er familj kommer att ställas till svars.”

Niehoff vet att Schörner menar allvar. Sedan februari 1945 finns en lag som gör det möjligt att avrätta släktingar till officerare som Hitler anser vara fega. När Hermann Niehoff lagt på luren skriver han hastigt några rader till sin hustru och barnen på en bit papper: ”Jag vet vad som förväntas av mig. Lev väl”.

Staden totalförstörd

Söndag 11 mars 1945
Sovjetiska bombplan genomför mer än 500 flygräder över södra delen av Breslau. Stora delar av staden är bara högar med rykande ruiner.

Fjortonårige Horst Gleiss råkar ha vägarna förbi den skola han gick i innan belägringen började och alla skolorna i staden stängdes.

Byggnaden är svårt skadad. Ett stort mosaikfönster har krossats, kemisalen är totalförstörd. Horst kommer att tänka på en slogan från Hitler-Jugend:

”Våra murar kan brista, men inte våra hjärtan.” Han går gråtande därifrån.

Sovjetiska soldater med lätt artilleri trängde in i staden och besköt tyska ställningar.

© Scanpix/AKG

Räddningen är på väg

Senare samma dag
I Karl Hankes palats firar man minnesdagen för Tysklands stupade.

Cirka 150 utmattade och smutsiga soldater och män ur ”Volkssturm” kommer in i den vackra salen. Den högtidliga stämningen understryks av en Hitlerjunge som med klar röst sjunger den vemodiga ”Ich hatt' einen Kameraden”.

Efter några korta ord från Hanke tar general Niehoff till orda. Invånarna i Breslau måste ”hålla ut”, säger han, ”även om staden lagts i ruiner”.

Staden kommer naturligtvis att undsättas av tyska hjälptrupper snart, tillägger Niehoff skyndsamt. Han vet dock inte när. Det kan röra sig om ”10–14 dagar, men det kan också dröja längre”. Fram tills dess, säger han, ”lovar vi högtidligen Führern att vi här i Breslau, den trofasta gamla bastionen i öster, ska visa oss vara fanatiska krigare”.

Hanke delar ut medaljer. En av mottagarna är Panzer Karl, en 17-årig yngling som på egen hand driver omkring på gatorna med en Panzerfaust under var arm, redo att ge sig på de sovjetiska stridsvagnarna.

Ny flygplats mitt i staden

Mitten av mars 1945
De sovjetiska styrkorna håller på att ta kontrollen över flygplatsen Gandau. Därmed kan de snart stoppa all transport av mat och ammunition till Breslau via luftbron.

”Brandpatruller, gör er plikt!” Prästen Paul Peikert läser med avsky på de plakat som klistrats upp längs gatorna. De halvmilitära grupperna har ingenting med brandsläckning att göra – tvärtom.

Karl Hanke har beordrat dem att jämna området kring Lutherkyrkan i centrala Breslau med marken och i stället anlägga en landningsbana. Den ska ersätta Gandau som snart kommer att falla i Röda arméns händer.

Invånarna i kvarteren har blivit tvångsvräkta och deras ägodelar har kastats ut genom fönstren. Kläder, prydnadssaker, böcker och biblar ligger utspridda på gatorna. Beväpnade män håller husägarna på avstånd medan brandpatrullerna häller tjära över högarna och tänder eld på dem. Efteråt bränner de ned husen.

De skonar inte ens kyrkan, en monumental gotisk byggnad med ett torn som före kriget var Breslaus högsta.

Landningsbanan obrukbar

Slutet av mars 1945
Fästningsstäderna Kolberg och Küstrin har kapitulerat för Röda armén.

Breslaus invånare fortsätter att arbeta med den nya landningsbanan.

Med stor möda för arbetarna bort hus och tegelstenar från centrala Breslau. Planen är att få till en tusen meter lång landningsbana. De sovjetiska belägrarna gör vad de kan för att störa arbetet. Granaterna haglar ned över arbetsplatsen dygnet runt.

Trettontusen arbetare mister livet innan landningsbanan äntligen blir färdig.

Prästen går under jorden

Påskdagen 1945
De sovjetiska styrkorna inleder en avgörande offensiv mot staden.

I skyddsrummet under Klosterstrasse 36 har Peikert nyligen avslutat sin bön, då ett muller varslar om att ett nytt flyganfall har börjat. Oron sprider sig i skyddsrummet, där cirka 300 av Peikerts församlingsmedlemmar samlas denna första aprildag.

De sovjetiska trupperna har meddelat via högtalarna att 750 bombplan är på väg mot staden. Därför har prästen flyttat ned gudstjänsten under marken. Det är omöjligt att fira en riktig gudstjänst, men prästen läser ett stycke ur Bibeln.

Dånen blir allt kraftigare, och plötsligt skakar väggarna av en öronbedövande explosion som får ljusen att falla ned från altaret. Flera av gudstjänstdeltagarna flyger upp, övertygade om att deras sista stund är kommen.

Plötsligt öppnas den tunga dörren in till rummet. ”Eld! Ut! Gatan brinner!” Panik bryter ut. De två kvinnorna som vaktat dörren slår nu upp den på vid gavel.

Gamla män, kvinnor och barn störtar mot trappan som leder upp till gatan. De har bara en tanke i huvudet: att ta sig ut så fort som möjligt för att inte bli krossade under huset när det rasar.

Hettan slår emot dem som en vägg. I stället för frisk luft andas de bokstavligt talat in eld och gnistor från de brinnande husen. Det börjar brinna i kläderna, och de rullar sig skrikande på marken för att släcka elden. Granater viner genom luften och tryckvågorna slungar omkull både människor och murar.

De som överlever rusar i panik, förbi svartbrända fasader, förkolnade lik och utbrända bilar. Bara bort, utan att tänka på vart.

© Wagner & Debes

”Fästning Breslau” höll stånd i 82 dagar

Tillsammans med Königsberg, Posen och Kolberg hade Breslau utsetts till att bromsa den framstormande sovjetiska hären.

De sovjetiska generalerna räknade med att göra processen kort med Breslau, men Hitler hade utnämnt staden till en ”fästning” som skulle hållas till siste man.

En anledning var att trafikknutpunkten Breslau inte fick falla i Sovjets händer. Dessutom kunde ett långvarigt slag om Breslau binda tusentals sovjetiska soldater som hade behövts vid andra frontavsnitt. Slut­ligen kunde stadens modiga kamp användas i nazistpropagandan.

Den sovjetiska storoffensiven, som inleddes den 12 januari 1945, förflyttade sig från centrala Polen till floden Oder (åtta mil från Berlin) på bara två veckor. Men vid Breslau stoppades offensiven.

Den 15 feb­ruari omringade Röda armén staden och gick till hårt angrepp med både artilleri och bombplan. Sam­tidigt kämpade sig infanteriet fram i strider från hus till hus.

De försvarande tyskarna hade nästan bara tillgång till lätta vapen – kpistar, eldkastare och pansarskott. Trots detta lyckades de hålla stånd i 82 dagar, innan de kapitulerade den 6 maj – fyra dagar senare än rikets huvudstad Berlin kapitulerade.

Striderna kostade minst 20 000 civila och 6 200 tyska soldater livet.

Bomber har satt staden i brand

Tisdag 3 april 1945
Efter veckor av intensiva bombningar ligger uppemot 80 procent av stadens hus i ruiner.

St. Mauritius-kyrkan brinner. Elden har fått fäste i tornet och äter sig nedåt mot marken. Som en masugn, tänker prästen Paul Peikert som i all hast packat en väska och lämnat sin brinnande kyrka och prästgård.

Likt långa tungor slickar lågorna genom de trasiga fönstren och slukar allt brännbart: golv, gardiner, möbler, sängkläder, tapeter.

Peikert springer längs de brinnande gatorna, från det ena skyddsrummet till det andra. Hettan bränner i lungorna och svider i ögonen. Halsen är torr. Varenda sekund fruktar han att bli förvandlad till en levande fackla.

När han kommer fram till Kaiserbrücke över floden Oder står han stilla, mållös inför den syn som möter honom. Kyrktornet har störtat in och bara en sotsvart, amputerad siluett avtecknar sig mot de rödaktiga molnen.

När bombningarna avtar ligger det döda överallt. Så många har dött att det inte finns några kistor kvar i staden. Liken sveps in i papper tills de kan begravas. Som vita paket, tänker regissören Hugo Hartung. Vissa ska begravas för andra gången.

De senaste dagarnas bombningar har sprängt sönder gravarna så att de döda ligger ovan jord. I de trädgårdar som inte gjorts om till begravningsplatser blommar tulpaner och hyacinter. Värmen från bränderna har gjort att de slagit ut i förtid.

Albert Speer tar farväl

Måndag 16 april 1945
Röda armén inleder stormningen mot Berlin. Hitler flyttar ned i sin bunker för gott.

Gauleiter Karl Hanke sitter på sitt kontor och läser ett brev han just har fått från Albert Speer. För 15 år sedan träffade han för första gången den unge arkitekten Speer, som senare blev Hitlers favoritarkitekt och rustningsminister:

”I en tid då nationens ledande skikt bryter samman och ger upp, är Ni ett föredöme. Ni har ingenting att ångra. Ni närmar Er nu ett vackert och värdigt slut på livet.”

Undertecknat: ”Er vän, Albert Speer”

Hitler-Jugend festar i smyg

Fredag 20 april 1945
Adolf Hitlers födelsedag. Tidigare var detta en festdag men i år tonar nazisterna ned festligheterna.

De unga soldaterna i källaren där 14-årige Hitler-Jungen Horst Gleiss håller till, är likgiltiga. Slagorden om ära och en vilja av stål hör till det förflutna. Nu ska de festa. Bordet står dukat med honungskakor, saft, snaps och rödvin. En grupp flickor har kommit på besök. Ungdomarna sjunger och dansar hela natten.

Timmarna går, och den desperata glädjen förbyts i tungsinthet. Framåt gryningen tar sorgmodigheten över. En sång från ljusa röster stiger upp ur källaren.

”Es geht alles vorüber, es geht alles vorbei...”, hörs det bitterljuvt över ruinhögarna medan himlen sakta ljusnar i öster.

Bland de vuxna soldaterna är desperationen mycket mer handfast. Varje dag tvingas de se döden i vitögat. De vet att slaget är förlorat och de är livrädda för den dag då de ska tvingas kapitulera. Tyskarna rör sig i grupper genom staden och letar efter sprit i lägenheterna.

Om de hittar en flaska är dagen räddad. Och trots att soldaterna ska skydda stadens invånare kastar de sig gärna över kvinnorna för att våldta dem.

Förfallet är totalt i Breslau. All moral är som bortblåst, det finns nästan ingen mat, och allt hopp om att hjälptrupper ska nå fram är ute.

De sårade får ingen hjälp

Slutet av april 1945
Röda armén har i stort sett erövrat Berlin, och Hitler begår självmord. Men ”Fästning Breslau” håller stånd.

Stearinljusens lågor kastar ett fladdrande sken på bunkerns grå betongväggar. Då och då hörs ett svagt jämrande.

I övrigt är det tyst i de kvalmiga rummen i bunkeranläggningen på Elingstrasse som gjorts om till sjukhus. Sårade och döda män ligger överallt i den flera våningar höga betongkolossen.

Blodiga lakan ligger i högar på golvet och stanken är olidlig. Patienterna ligger tätt, tätt på britsar.

De översta ligger så nära taket att de nästan slår näsan i betongen. De flesta sårade får klara sig själva bäst de kan.

Kapitulation enda utvägen

Fredag 4 maj 1945
Tysklands nya statsöverhuvud Karl Dönitz förhandlar om fred med de allierade. De tyska trupperna i Danmark och Norge förbereder sig för kapitulation. Fyra präster från Breslau har fått audiens hos general Niehoff, den högste militäre befälhavaren.

”Kan ni fortfarande, under rådande omständigheter, rättfärdiga inför Gud att försvara staden?” frågar den ene av prästerna. Han och hans kolleger har berättat om den skräck och det lidande som folket dagligen lever i.

Nu tittar de på Niehoff. Beslutet är hans. Generalen sitter med böjd nacke. Sedan tittar han upp: ”Era sorger är mina sorger. Tala om för mig vad jag ska göra.”

”Kapitulera!” svarar prästerna i kör.

”Jag hör av mig snarast möjligt.”

Utan att diskutera med gauleiter Hanke sänder general Niehoff två officerare med vit flagga mot de sovjetiska linjerna för att förhandla.

När Hanke får veta detta kör han direkt till Niehoffs kontor för att kräva en förklaring: ”Herr general! Jag har just hört att ni tänker kapitulera!” säger han upphetsat.

”Det stämmer, herr gauleiter. Jag är beredd att överlämna mig”, svarar Niehoff lugnt.

”Då måste jag låta arrestera er, general”, avbryter Hanke.

”Om någon ska arrestera någon här, så är det visst jag”, konstaterar Niehoff torrt.

En pinsam tystnad fyller rummet medan Karl Hanke letar efter ord. ”Förlåt mitt hot. Det var inte menat så. Men vad ska jag ta mig till?” säger han avväpnande.

Niehoff är orubblig. Han föreslår Hanke att begå självmord, men denne blir bestört. ”Jag är fortfarande ung, jag vill leva. Om jag så måste resa jorden runt som en vagabond.” Rösten som brukar vara så stark när han håller tal, blir plötsligt svag och liten.

”General, hjälp mig”, vädjar Hanke, men Hermann Niehoff vägrar.

När nazistledaren Karl Hanke gav upp Breslau, stal han ett Fieseler Storch-plan och flög västerut.

© Bundesarchiv

”Bödeln från Breslau” försvann spårlöst

Under flera månader höll Karl Hanke igång kampen om Breslau, men när nederlaget närmade sig stack han.

Karl Hanke började sin ovanliga karriär i propagandaministeriet där han blev minister Goebbels närmaste man.

Det nära samarbetet fick ett tvärt slut år 1939 då det blev känt att Hanke hade ett förhållande med Goebbels hustru Magda. Han skrev i stället in sig i armén och stred bland annat i Frankrike.

År 1941 utnämnde Hitler honom till gauleiter (distriktsledare) i Niederschlesien, där Breslau var huvudort. Under fyra år satte han sin brutala prägel på staden och beordrade över tusen avrättningar. Några timmar innan Breslau föll den 6 maj 1945 gav sig Hanke iväg i ett stulet flygplan och försvann spårlöst.

Det har florerat otaliga rykten om hans flykt. Bland annat trodde många att han tagit sig till Spanien. Mera troligt är dock att han landat i Tjeckoslovakien och dödats av lokala frihetskämpar.

Sista planet från Breslau

Söndag 6 maj 1945
Nazityskland håller på att gå under. Kl. 05.30 står en grupp män vid den nya landningsbana som Hanke lät anlägga. Den har aldrig använts.

Gauleiter Hanke går ombord i stadens enda fungerande flygplan, general Niehoffs privata Fieseler Storch. Det lilla planet tar sig lätt upp i luften och smiter förbi de sovjetiska luftvärnsbatterierna. Hanke blickar nervöst ut genom fönstret och lossar på den trånga uniformen som tillhört en menig SS-soldat.

Karl Hanke har förklätt sig för att kunna ta sig osedd ut ur staden. Av rädsla för att bli gripen av de sovjetiska styrkorna har han stulit Niehoffs flygplan, och nu är han redan högt över den sotsvarta brandtomt som en gång varit Breslau. Piloten styr mot sydväst.

Under planet syns snart gröna ängar. Snart kommer Hanke att befinna sig på andra sidan fronten – i säkerhet hos de tyska trupperna i Tjeckoslovakien.

Tyska soldater inväntar fienden

Senare samma dag
Efter Karl Hankes flykt kan Breslau kapitulera. General Niehoff förhandlar om fredsvillkoren.

De cirka 300 tyska soldater som sitter hopträngda i den trånga källaren är livrädda för fiendens hämnd.

En officer ur fallskärmstrupperna ställer sig på en stol och börjar tala:

”Herrar! Kamrater!”, ropar han. ”Vi har gjort vad vi kunnat. Jag tackar er för att ni alltid varit villiga att kämpa, trots att det varit svårt. Jag har inte mer att säga nu. Gör vad ni kan för att behålla er heder gentemot era stupade kamrater och ert eget samvete.

Tyskland är förlorat och det finns inte längre någon plats på den här jorden för en gammal fallskärmskapten.” Med en lugn rörelse tar officeren sin pistol ur bältet och sätter den mot huvudet.

Samtidigt har general Niehoff återupptagit fredsförhandlingarna. I den sovjetiske generalen Glusjdovskijs högkvarter läser tysken igenom kapitulationsvillkoren.

Ordalydelsen är betydligt mildare än Niehoff vågat hoppas på. Sjuka och sårade ska få hjälp, de civilas säkerhet garanteras och soldater kommer att behandlas enligt internationella regler. Niehoff är lättad när han skriver under avtalet.

Det blir tyst i rummet. Röda arméns politiske kommissarie tar till orda: ”Den sovjetiska 6:e armén går in i Breslau omkring klockan 21”, säger han kallt.

Niehoff protesterar. Han hinner aldrig avväpna sina män så snabbt. Det kommer att bli kaos.­ ”Marskalk Konev har order om att meddela i kväll att Breslau intagits”, säger kommissarien.

Fienden visar ingen nåd

Natten till 8 maj 1945
Kriget är slut. Sovjetiska soldater har ockuperat staden medan invånarna gömmer sig inomhus.

Mörkrets krafter härjar fritt. Inte ens kyrkan är helig för de stupfulla sovjetiska soldaterna. Kyrkporten sparkas in och de få män som finns därinne släpas ut och misshandlas innan soldaterna åter går in i kyrkan.

Kryptan är full med kvinnor, som blir våldtagna en efter en. Ingen går fri. Den som gör motstånd får stryk.

Under de följande dagarna drar grupper av sovjetiska soldater genom staden på jakt efter sprit och kvinnor. De raglar omkring med glas och flaskor i händerna medan de avfyrar sina vapen på måfå upp i luften. När de är tillräckligt fulla dricker de allt de kommer över, till och med glykol. Flera av dem faller omkull på gatorna och sover ruset av sig där.

Vittnena från Breslau

Juni 1945
I långa kolonner förs de tyska fångarna ut ur den förstörda staden. En av dem är regissören Hugo Hartung.

Prästen Paul Peikert fick en tjänst i Bredenborn i västra Tyskland. Han avled år 1949.

Hitler-Junge Horst Gleiss blev zoolog, botaniker och geograf. År 1975 grundade han ett arkiv med material om krigets Breslau.

General Hermann Niehoff satt i sovjetisk fångenskap till 1955. Därefter arbetade han för ett kemiföretag och skrev böcker om Breslau. Hugo Hartung flyttade till München, där han arbetade som teaterrecensent och romanförfattare fram till sin död år 1972.

Läs också:

Andra världskriget

Listig general hejdade Japans invasion av Indien

24 minuter
Andra världskriget

Albert Speer förverkligade Hitlers drömmar

26 minuter
Andra världskriget

Hur intelligenta var nazisterna?

3 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj