ardenneroffensiven andra världskriget

Ardenneroffensiven: Tyskarnas sista chans att vända kriget

Tidigt på morgonen den 16 december 1944 bryter helvetet lös i Belgien, när tyskarna inleder Ardenneroffensiven. Målet för offensiven är den strategiskt viktiga hamnstaden Antwerpen – och att blockera fyra allierade arméer i norr. För att nå det sätter tyskarna in stridshärdade styrkor från östfronten, som uppvisar en brutalitet som amerikanerna aldrig har stött på.

Tidigt på morgonen den 16 december 1944 bryter helvetet lös i Belgien, när tyskarna inleder Ardenneroffensiven. Målet för offensiven är den strategiskt viktiga hamnstaden Antwerpen – och att blockera fyra allierade arméer i norr. För att nå det sätter tyskarna in stridshärdade styrkor från östfronten, som uppvisar en brutalitet som amerikanerna aldrig har stött på.

Scanpix/AKG-Images

Det är en underlig syn som möter den amerikanske soldat som spanar mot tyskarnas försvarslinje i öster den 16 december 1944.

Från sin utkikspost utanför staden Clervaux i Ardennerna ser han plötsligt hur tjocka ljuskäglor bryter genom dimman på den mörka himlen.

Soldaten hinner nätt och jämt ropa på sitt befäl och rapportera om ljusskenet på himlen innan ett intensivt granatregn börjar rasa­ ned över hans postering.

Några minuter senare ebbar dånet ut och genom mörkret hörs nu bara ett dovt brummande från stridsvagnar.

I skenet från de starka strålkastarna har tyskarna inlett en stor offensiv som ska rädda Tredje riket.

Längs en tio mil bred front sätter sig tungt tyskt pansar i rörelse. Och bakom pansartrupperna följer tiotusentals infanterister.

Ardenneroffensiven är igång.

Offensiven är Hitlers sista chans

Det kuperade belgiska skogsområdet ­Ardennerna längs gränsen till Tyskland är den plats där de allierade allra minst har förväntat sig en tysk offensiv.

Därför har de allierade alldeles för få soldater utposterade här – och de flesta är nya rekryter som just har kommit från USA eller från slitna eller decimerade enheter.

Just därför har Hitler valt ut området som den perfekta platsen att bryta igenom de allierades försvarslinjer.

Tillsammans med sin generalstab har han tänkt ut en djärv plan.

Porträtt av den tyske generalfältmarskalken Gerd von Rundstedt

Hitler ger von Gerd von Rundstedt ansvaret för Ardenneroffensiven trots generalfältmarskalkens motvilja mot planen. Han anser den vara för ambitiös och dumdristig och föreslår en mindre omfattande offensiv. Hitler säger nej till förslaget.

© Scala/BPK

Tre tyska arméer ska erövra Antwerpen vars hamn är livsviktig för de allierade.

Om tyskarna lyckas inta hamnstaden kan de stoppa viktiga leveranser och dessutom stänga in fyra allierade arméer i norra Belgien och Holland.

Tyskarna har helt obemärkt lyckats transportera 200.000 stridsklara soldater till fronten, och för att stödja dem har Hitler skickat fram de sista resterna av ännu så länge fungerande pansardivisioner samt tusentals kanoner.

Överraskningsmomentet är så viktigt för tyskarna under Ardenneroffensiven att till och med kodnamnet på operationen har varit ett villospår för eventuella spioner: Wacht am Rhein – vakt vid Rhen – ska lura de allierade att tro att Hitler förbereder ett försvar, inte en omfattande offensiv vid västfronten.

För att dra nytta av överrasknings­momentet ska de tyska trupperna rycka fram så snabbt att de allierade inte ska hinna mobilisera förstärkningar.

”Det vimlar av tyskar”. Amerikansk patrull i inledningen av Ardenneroffensiven

Under Ardenneroffensivens första dag ska de korsa den svårframkomliga och snötäckta terrängen i Ardennerna och snabbt ta kontroll över centrala väga och broar.

En av de viktigaste knutpunkterna är staden Bastogne som måste erövras inom ett dygn för att säkra framryckningen under Ardenneroffensiven.

Enligt planen har trupperna högst fyra­ dagar på sig att gå över floden Maas i nordväst; därefter planar terrängen ut och vägen mot Antwerpen blir mer lättframkomlig.

Svag division försvarar Bastogne

När helvetet bryter löst den 16 december kl. 5.30 på morgonen kommer anfallet som en total överraskning – inte minst för soldaterna i den 28:e amerikanska infanteridivisionen som skickats till området för att återhämta sig efter flera månaders hårda strider.

Divisionens högste befälhavare, överste Hurley Fuller, väcks bryskt av det intensiva ­dånet från tyska granater.

Hans trupper i Clervaux kontrollerar flera vägar till Bastogne och strax efter att offensiven inletts tickar en tydlig order in från Fullers överbefälhavare, Dwight D. Eisenhower: Ställningarna vid Clervaux måste­ hållas.

Till varje pris.

Men tyskarnas framryckning går så snabbt att den första stridsvagnen rullar in i Clervaux bara några timmar senare.

De yttre försvarslinjerna har krossats och nu börjar tyskarna inta staden hus för hus. Hundratals granater lägger Clervaux i ruiner och veteraner från tyska östfronten övermannar effektivt de amerikanska försvararna.

När en tysk stridsvagn börjar beskjuta det hotell där Fuller har sitt högkvarter tar översten till flykten tillsammans med sina officerare och ett stort antal sårade soldater.

Men det är för sent. I samma stund som amerikanerna klättrar ut genom ett fönster på baksidan av byggnaden hör de ljudet av steg och tyska rop inne i huset.

Fuller lyckas fly ut ur staden, västerut tillbaka mot de allierades linjer, men översten hinner inte långt förrän en tysk patrull griper honom.

Allt är kaos under Ardenneroffensivens första timmar

Som de tyska meteorologerna har förutsagt har Hitlers styrkor vädret med sig i början av Ardenneroffensiven.

Ett tjockt molntäcke vilar över ­Ardennerna och hindrar de allierade piloterna från att hjälpa sina trängda kamrater på marken.

För tyskarna går allting enligt planerna under de första timmarna. När Clervaux intagits kan soldaterna fortsätta sin marsch mot Bastogne.

Vid Losheim nära gränsen till Luxemburg tar sig tyskarna framåt lika effektivt som vid Clervaux.

”Det vimlar av tyskar”, rapporterar en amerikansk patrull innan den tar till flykten.

Amerikanska soldater på väg till fronten under Ardenneroffensiven

Under en månad lyckades de allierade transportera nästan 700.000 soldater till Belgien – och kunde ge tyskarna den slutgiltiga nådastöten.

© Topfoto

Från en by i närheten skickar den amerikanska garnisonen ett sista förskrämt radiomeddelande om fientliga kanoner som öppnar direkteld bara 70 meter från deras postering.

Tre soldater dödas i anfallet, de återstående 87 överlämnar sig till tyskarna.

Allt går enligt planerna: Hitler och hans generaler räknar med att de allierades nya rekryter kommer att ge upp eller fly när de står inför den överlägsna fienden.

Trots det avstannar framryckningen snart.

När den första chocken har lagt sig tar de numerärt underlägsna amerikanerna nämligen med dödsförakt upp kampen mot tyskarna på de allra flesta platser.

Utanför Wahlhausen, strax öster om Clervaux, anmodar en av Fullers trupper till och med om artilleribeskjutning mot de egna positionerna i ett sista desperat försök att stoppa de tyska pansartrupperna.

En enda amerikan överlever beskjutningen.

Taktik från östfronten ger seger

De tyska trupperna i norr fastnar i flaskhalsar och möter hårt motstånd men i söder är tyskarna närmare ett genombrott.

Här tränger en grupp ur 1:a SS-pansardivisionen djupt in bakom de ­allierades linjer under den blott 29-årige Obersturmbannführer Joachim Peipers befäl. Han är ökänd för att ha utplånat flera ryska byar på östfronten.

På grund av Peipers ovana att bränna ned ryska byar till grunden har hans stridsvagnsenhet fått öknamnet ”Blåslampan” och med sina hundra stridsvagnar dundrar Joachim Peiper nu fram genom Ardennerna där han får sällskap av en grupp gigantiska Tiger-stridsvagnar från en annan pansarenhet.

En amerikansk spanare ser gruppen förflytta sig genom Ardennerna och känner hur marken skälver under de flera ton tunga fordonen.

Med en vit näsduk i handen visar en tysk soldat vägen för ”den största jävla stridsvagn” som amerikanen någonsin sett.

Tysk Tiger II-stridsvagn

De tyska styrkorna använde sig av bland annat Tiger II-stridsvagnar för att bryta igenom de allierades linjer under Ardenneroffensiven. Här en Tiger II som är utställd på Deutsches Panzermuseum Munster.

© Baku13

Med en vikt på nästan 70 ton är Tigern den största stridsvagnen under andra världskriget.

Pansarplåtarna är upp till 18 cm tjocka och med den precisa 88 mm kanonen kan den pulvrisera en amerikansk Sherman-stridsvagn på 700 meters håll.

I direkt strid är amerikanerna chanslösa och stora grupper av allierade stridsvagnsförare tar till flykten så fort de får syn på Tigern.

De få som tar upp kampen går ett grymt öde till mötes. De amerikanska stridsvagnarna ligger nämligen ofta på lur bakom backkrön för att överraska tyskarna.

Men tyskarna använder sig av en stridsvagnsstrategi som de har utvecklat på östfronten. I samma ögonblick som de kör över ett backkrön av­fyrar besättningen ljusgranater som bländar förarna i fiendens stridsvagnar och framhäver fordonen i silhuett.

Amerikanerna hinner knappt uppfatta vad som sker innan granater från de tyska stridsvagnarna gör ett eldhav av deras egna tanks.

Massakrer blir vardag under Ardenneroffensiven

Joachim Peipers uppdrag är att rycka västerut in bakom de allierade, dels för att bana väg för andra tyska enheter, dels för att sprida skräck och terror och få de allierade att ge upp en gång för alla.

Den 17 december för Peipers män ut en grupp tillfångatagna amerikaner på ett fält vid staden Malmédy och öppnar eld.

I paniken som uppstår lyckas några av krigsfångarna fly men kvar på den frostbitna marken ligger 84 döda amerikaner. Även de allierade genomför sporadiska likvidationer av fienden.

På båda sidor är fångarnas öde ofta helt beroende av fångvaktarnas humör.

Om soldaterna nyligen sett sina kam­rater dödas ligger det nära till hands att genomföra spontana hämndaktioner.

Ibland kan trupperna inte ta krigsfångarna med sig, utan skjuter dem i stället.

Günther Billing förbereds för sin avrättning

Skorzenys förklädda tyskar avrättades på fläcken om amerikanerna fick tag på dem. Det hände för bland andra Günther Billing, som syns på bilden, under Ardenneroffensiven.

© Scala/BPK

Specialstyrkor spred panik under Ardenneroffensiven

Under Ardenneroffensiven ledde överste­löjtnant Otto Skorzeny den topphemliga tyska Operation Greif.

Skorzenys kompani av engelsk­talande tyskar smög sig in bakom fiendens linjer i stulna jeepar och amerikanska uniformer.

Flera gånger lurade gruppen in allierade styrkor i bakhåll och försökte samtidigt säkra broarna över Maas.

Ryktet om Skorzenys soldater spred sig som en löpeld bland de allierade soldaterna och amerikanerna inledde genast en intensiv jakt på de förklädda fienderna.

Militärpolis upprättade checkpoints där soldaterna frågades ut om saker som endast infödda amerikaner kunde svara på – t.ex. namnet på Musse Piggs flickvän.

Klappjakten medförde många lustiga incidenter.

T.ex. blev general Omar Bradley anhållen, trots att han korrekt svarade att Springfield är huvudstad i Illinois – militärpolisofficeren envisades med att det var Chicago, men hade fel.

Trots enstaka framgångar är de allierades motstånd så hårt att tyskarna efter flera dagars offensiv fortfarande kämpar om viktiga positioner som, enligt planerna, skulle ha erövrats inom några timmar.

Längs hela fronten spränger de allierade broar så att de tyska trupperna tvingas köra omvägar eller vänta på att deras ingenjörstrupper ska bygga nya broar.

En välplacerad sprängladdning kan göra mer skada än hundra gevär – det kan Obersturmbannführer Joachim Peiper se med egna ögon när hans stridsgrupp rycker vidare genom Ardennerna.

”De satans ingenjörerna”, svär han när hans pansartrupp hejdas utanför staden Stavelot av ännu en förstörd bro över en flod.

”Spring! Fly! De slaktar er! De har allt! Stridsvagnar, kulsprutor, jaktplan”. Amerikanska soldater under slaget vid Bastogne under Ardenneroffensiven

I söder kämpar resterna av Fullers ­regemente fortfarande för att försinka tyskarnas framryckning mot Bastogne.

Hans män offrar sina liv för att ge dyrbar tid åt de allierade trupperna längre bak så att de hinner förskansa sig och få förstärkningar.

Av regementets 5.000 soldater klarar sig bara 532 män helskinnade genom tyskarnas offensiv.

Veteraner räddar Bastogne

I nordöstra Frankrike vilar den amerikanska 101:a luftburna divisionen, de så kallade Screaming Eagles, ut efter intensiva strider i Holland.

Men tyskarnas offensiv i Ardennerna tvingar dem till­baka till slagfältet.

Den 18 december hämtas enheten i all hast med lastbilar och körs till Bastogne för att stärka försvaret av den viktiga knutpunkten.

När soldater från divisionen marscherar den sista sträckan fram mot staden kommer skräckslagna amerikanska soldater rusande åt motsatt håll.

”Spring! Fly! De slaktar er! De har allt! Stridsvagnar, kulsprutor, jaktplan”, skriker de i panik.

De nyanlända Screaming Eagles är, precis som tyskarna, stridsvana soldater och de etablerar snabbt en försvarsring med skyttevärn kring Bastogne.

Hela staden befästs av veteranerna som förts dit i all hast, utan varken mat eller vinteruniformer. Det är mycket kallt och snön faller oavbrutet över Bastogne.

På nätterna sover männen tätt ihop i de små groparna för att hålla värmen. På dagarna förstärker de sina ställningar med trädstammar för att skydda sig mot granatsplitter och träflisor, men arbetet är svårt att utföra utan yxor.

På andra ställen väljer soldaterna att i stället lägga de stelfrusna liken av tyska soldater över groparna.

Den 21 december, fyra dagar efter planen, omringar tyskarna emellertid Bastogne.

De cirka 12.000 amerikanska soldaterna är nu inspärrade bakom tyskarnas linjer.

Bara ett magasin per man

Dagen därpå närmar sig fyra tyska soldater med en stor vit flagga. De kommer med krav på att de allierade i Bastogne ska ge upp, annars kommer det att få fruktansvärda konsekvenser.

Brigadgeneral Anthony McAuliffe från 101:a luftburna divisionen avvisar blankt förslaget och skriver ett enda ord som svar till de tyska officerarna: ”Nuts” – ni måste vara­ tokiga.

I takt med att striderna intensifieras och belägringen av Bastogne fortsätter börjar det bli ont om både mat och ammunition hos amerikanerna.

Tyska soldater stjäl från amerikanska soldaters lik under Ardenneroffensiven

Brist på förnödenheter under Ardenneroffensiven resulterade i att soldater tog kläder, kängor, ammunition, vapen och annat från de döda.

© Scala/BPK

Till kanonen som täcker vägen norr om staden, mellan Bastogne och Foy, finns det bara tre granater kvar.

Och även soldaterna har ont om ammunition: endast ett ­patronmagasin per man och en låda ­patroner per kulspruta.

Läget är synnerligen kritiskt när hjälpen äntligen kommer – från ovan.

Den 23 december klarnar vädret upp så pass mycket att C-47-transportplan kan trotsa det intensiva tyska luftvärnet och komma de ­instängda i Bastogne till undsättning.

Piloterna släpper ned mat och ammunition från skyn och en grupp frivilliga kirur­ger landar i en våghalsig manöver med glidflygplan mitt på gatorna i Bastogne. De börjar genast operera de sårade soldaterna i en verkstad.

Offer i Malmédymassakern bärs bort på bår

Amerikanska soldater fick ta hand om liken av de kamrater som tyskarna avrättat i Malmédy.

© U.S. National Archives and Records Administration

SS slaktade amerikanska krigsfångar

Under Ardenneroffensiven beordrede Hitler sine tropper til at kæmpe lige så brutalt som på Østfronten – for at skræmme de allierede soldater.

Under Ardenneroffensiven beordrade Hitler sina trupper att kämpa lika brutalt som på östfronten för att skrämma de allierade soldaterna.

Striderna i väster hade dittills varit relativt ”nobla” men den 17 december transporterade SS-soldater under överstelöjtnant Joachim Peipers befäl ut 120 amerikanska soldater på ett fält utanför staden Malmedy.

De flesta likviderades på platsen och de som sedan sårades avrättades med nackskott.

En liten grupp amerikaner lyckades fly in i ett kafé i närheten, men byggnaden barrikaderades och stacks i brand av tyskarna.

Sammanlagt 84 amerikaner miste livet i massakern i Malmedy, som var den första i sitt slag på västfronten.

Undsättningen blir avgörande för ­hela offensiven. Tyskarna kan inte inta Bastogne och i norr har framryckningen gått i stå.

Endast Peipers grupp längst fram opererar bakom frontlinjen, men samma dag som räddningen kommer till Bastogne blir Peiper avskuren från den tyska huvudstyrkan och därmed även från förnödenheter och bränsle.

Stridsgruppen gräver ned sig för att invänta förstärkningar som aldrig kommer, och när Peiper och hans män samma dag genomför ett angrepp bakåt för att nå de tyska linjerna tvingas de lämna kvar de flesta av sina tunga fordon.

Angreppet lyckas och soldaterna kan sätta sig i säkerhet, men de har lämnat kvar mycket materiel vilket innebär ett avbräck för tyskarna under återstoden av kriget.

George Patton bryter belägringen

Tre dagar senare bryts äntligen belägringen av Bastogne när stridsvagnar ur general George Pattons 3:e amerikanska armé skjuter sig fram söderifrån via byn Assenois, där den 19-årige rekryten ­James Hendrix skapar sig en plats i historien.

Ensam, beväpnad endast med ett gevär, stormar han en skyttegrav med två tyska 88 mm pansarkanoner i.

När en tysk soldat kikar upp ur ett skyttevärn intill, skjuter Hendrix honom och rusar vidare till ett annat skyttevärn där han slår ned en tysk med sitt gevär.

Därefter fortsätter han till de båda pansarkanonerna där besättningen kapitulerar för den unge soldaten utan strid.

James Hendrix tilldelas senare den förnämliga Medal of Honor för sitt djärva anfall.

VIDEO: Intervju med veteranen James Hendrix, som stred under Ardenneroffensiven

När trupperna i Pattons 3:e armé häver belägringen av Bastogne har tyskarnas storstilade Ardenneroffensiven för länge sedan krossats.

Den har avstannat längs hela fronten och de allierade har tagit över initiativet.

De tyska generalerna inser nu att de inte kommer att kunna korsa Maas och ta sig fram till Antwerpen.

Det breda genombrott de ville ha i Ardennerna blev aldrig verklighet. Generalfältmarskalk Gerd von Rundstedt tar på sig den tunga uppgiften att berätta den dystra nyheten för Hitler – som i vanlig ordning inte vill lyssna på det örat.

Hitler är helt övertygad om att hans armé är mycket nära det stora genombrottet.

”Allting har förändrats i väster. Fullständig succé är nu inom räckhåll”, utbrister Führern entusiastiskt, trots att Ardenneroffensiven har misslyckats.

Krigen är förlorat efter Ardenneroffensiven

Omkring nyår inser Adolf Hitler allvaret i situationen och iscensätter ännu en offensiv i Alsace längre söderut.

Målet är att tvinga de allierade att flytta trupper från Ardennerna så att offensiven där kan få ny kraft.

Samtidigt inleder Luftwaffe en sista gigantisk offensiv och bombar framgångsrikt de allierades flygplatser i Belgien och Holland.

Nästan 500 plan förstörs men priset är för högt för tyskarna. Luftwaffe förlorar 280 flygplan och återhämtar sig aldrig. De allierade ersätter sina förluster på ett par veckor.

Porträtt av den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower

Dwight D. Eisenhower ledde de amerikanska styrkornas insatser och taktik under Ardenneroffensiven.

© Topfoto

Inte förrän tyskarna är på flykt på alla fronter, den 7 januari 1945, ger Hitler klartecken för en tysk reträtt.

Under de följande veckorna retirerar de tyska divisionerna genom Ardennerna under häftiga strider.

De flesta tar ställning i den så kallade Siegfriedlinjen – det långsträckta befästningsverk längs västgränsen som ska skydda fosterlandet mot de allierade. Här väntar de nu på den oundvikliga invasionen från väster.

Offensiven visar sig vara en oerhört kostsam operation.

Omkring 19.000 amerikanska soldater mister livet och ytterligare flera tusen blir sårade eller hamnar i tysk fångenskap.

Varken före eller efter andra världskriget förlorar amerikanerna så många soldater i ett och samma slag.

Förlusterna är mycket omfattande även för tyskarna och offensiven har sugit den sista musten ur Wehrmacht – både när det gäller materiel och stridsdugliga soldater.