Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

April 1945: Ögonvittnen till Berlins fall

De var bara barn när nazisterna kom till makten. De växte upp under kriget och när krigslyckan vände tvekade inte Hitler att skicka ut de tyska ungdomarna i strid som ett sista desperat försvar mot Röda armén. Helt utan erfarenhet skickades de till fronten. Många av dem hade inte en chans.

AKG-Images, Portrætterne er venligst stillet til rådighed af de medvirkende

Efter en lång vinter hade våren äntligen kommit till Berlin. Christa Ronke, som var 16 år, hade släpat ut en madrass i trädgården bakom huset för att njuta av solskenet och skriva i sin dagbok: ”26 mars 1945. Striderna är vansinne!” skrev hon.

”Det är meningslöst att fortsätta kämpa. Kriget är förlorat. Varför alla dessa meningslösa offer? Många kan höra fiendens radio, även jag. Det sägs att Hitler och Goebbels inte är riktigt kloka. Nazisterna talar naturligtvis om seger. Vi hoppas att amerikanerna hinner före ryssarna till Berlin. Goebbels och tidningarna säger att ryssarna kommer att mörda och våldta. Fiendens radio säger motsatsen. Man vet inte vad man ska tro.”

I dag, 70 år senare, tar hon fram dagboken när hon ska berätta om de fasansfulla dagarna år 1945 då hon och resten av miljonstadens befolkning inväntade det oundvikliga slutet.

Bombplanen fällde dagligen sin dödliga last över Berlin och Hitler-Jugend kommenderades ut till stadens vacklande försvar. Den 16-årige Ernst Bittcher var son till en SS-man och fick hjälpa till vid flakkanonerna: ”Flakassistent låter som om vi bara fick hjälpa till. I själva verket fick vi en två månader lång utbildning. Och vi var bra. På vår kanon hade vi målat 16 ringar, en för varje plan vi skjutit ned”, förklarar Ernst Bittcher.

Ett tredje ögonvittne, Alfred Lieball (15 år), och hans judiska mor satt i en källare i närheten av Alexanderplatz medan husen ovanför dem bombades till grus.

Bunkerförvaltarens dotter Helga Kreutzmann, som bara var tio år, upplevde krigets sista dagar i stadsdelen Karlshorst. Och så är det Hans Müncheberg som då var 15 år. Han gick i den nazistiska elitskolan Napola i Potsdam.

Skolan skulle utbilda de främsta av Tysklands ungdomar till att föra Hitlers rike vidare, men nu förflyttades eleverna till SS för att försvara de sista resterna av riket.

”Vi från årgång 1929 hade varit på mönstring; de skulle bedöma om vi kunde användas i strid. På den tiden var jag 160 cm lång och vägde 45 kg, och därför fick jag avslag – så blev det för flera i min klass.

Men det brydde sig skolans chef, Otto Calliebe, inte om. Han var SS-Oberführer (general). Enligt planen skulle vår skola evakueras till Schleswig–Holstein, men Calliebe fick oss allihop inskrivna i SS.

Själv lastade han samtidigt sina ägodelar på en lastbil och körde västerut innan Berlin blev omringat”, säger Hans Müncheberg 70 år senare.

I dag är de fem ögonvittnena pensionärer sedan länge, men de minns ännu krigets sista dagar år 1945, som kom att prägla deras liv och Tysklands öde i många år. Vi besökte dem för att få höra deras berättelser.

Kampen för livet

Mitt i krigets inferno kämpade fem unga människor för att hålla sig vid liv. De befann sig på olika ställen men de delar samma öde: De var med när Hitlers rike störtade samman och Berlin föll.

  • Christa Ronke

    fördes bort av en soldat när Röda armén kom fram till hennes stadsdel Dahlem i västra Berlin.

  • Ernst Bittcher

    bemannade en luftvärnskanon vid riksdagshuset och var springpojke åt soldaterna.

  • Alfred Lieball

    upplevde krigsslutet i en källare i närheten av Alexanderplatz.

  • Helga Kreutzmanns

    far hade ansvaret för en trevåningsbunker i Karlshorst.

  • Hans Müncheberg

    gick i nazistisk elitskola i Potsdam innan han sändes ut i strid vid Spandau.

Stormningen av Berlin inleds

FREDAG DEN 20 APRIL Röda armén har inlett sin offensiv för fyra dagar sedan. De första granaterna faller i staden. I sin bunker firar Hitler sin födelsedag med den innersta kretsen av trogna anhängare.

Ernst Bittcher: ”I takt med att ryssarna närmade sig Berlin blev vi flakskyttar omskolade. Nu skulle vi inte längre skjuta mot flygplan, utan mot mål på marken.

Jag skulle sitta på en framskjuten post och peka ut mål via en fälttelefon som fick ström från en cykel.

En av våra sista ställningar var vid Teltowkanalen. Jag klättrade upp i fotofabriken Zeiss Ikons torn vid kanalen för att spana efter fienden.

Plötsligt lättar dimman och på andra sidan kanalen ser vi 20 ryska stridsvagnar parkerade sida vid sida med kanonerna riktade mot mig.

Mellan kanonerna hade de spänt ett snöre och hängt upp uniformer på tork. Plötsligt rörde sig kanonerna och tornet fick tre fullträffar. Jag rusade nedför trapporna.”

Alfred Lieball: ”En bomb slog ned i vår fastighet medan vi satt i vår källare invid Alexanderplatz. Fasaden och trappan fanns kvar, men två rum sprängdes bort.

Ett av rummen hade varit min fars tyglager – han var skräddare – och nu låg rullarna huller om buller bland tegelstenarna. Vi började samla ihop tygrullarna.

Vi var de första som flyttade ned här i källaren, men några dagar senare blev hela befolkningen uppmanad att vistas i skyddsrummen hela tiden.”

LÖRDAG DEN 21 APRIL Röda armén når Berlins förstäder. I radio säger Joseph Goebbels att staden ska försvaras in i det sista.

Hans Müncheberg: ”Tillsammans med SS skulle vi hindra Röda armén från att omringa Berlin. Vi sattes in nordväst om Spandau.

Ställningen var omöjlig att hålla, och de första av mina kamrater dog. Vår klasslärare var vid flakförsvaret, men han ville vara hos sina pojkar. En fullträff slet av hans ena ben. Vi försökte rädda honom, men han förblödde inför våra ögon.

Han gav klassens äldste elev order om att vi skulle bege oss till Schleswig-Holstein: ’Jag överlämnar kommandot till dig. Försök att ta er till Plön. Ni lämnar mig här. Det är en order!’

SS-männen hade redan gett sig av, och vi var ensamma på det här frontavsnittet. Ryssarna avfyrade sina stalinorglar mot oss, och när sådana raketer slår ned i en skog flyger granat- och träsplitter ... Vi tvingades dra oss tillbaka.”

Alfred Lieball: ”Ransoneringssystemet hade kollapsat. Var och en fick själv se till att skaffa det nödvändigaste och laga maträtter som inte fanns på någon meny: torrt bröd med kallt kött täckt med marmelad, serverat tillsammans med dyrt rödvin i naggade kaffekoppar.

Vinet fick vi när restaurangen på gatan öppnade sin källare. De svartklädda SS-männen låg omgivna av flaskor. Samtalen var lika hemska som vinet var gott. I synnerhet kvinnorna pratade om vad som skulle ske med dem när ryssarna kom.

Jag kommer aldrig att glömma en mening som en av de klagande kvinnor sade: ’Torrt bröd ska jag äta till mina dagars ände, om jag överlever detta.’”

INTERVJU: ”Det kallades privilegierat blandäktenskap”

Alfred Lieballs judisk-katolska föräldrar levde utanför den nazistiska gemenskapen. Han tilläts inte studera. I stället blev han skräddare.

  • Du är son till en judisk mor och katolsk far. Hur kom det sig att du fick bo i Berlin under kriget?

”Enligt Nürnberglagarna från 1935 fick judiska kvinnor med icke-judiska män och deras barn skydd. Man kallade det 'privilegierat blandäktenskap'. Det fanns även 'oprivilegierade blandäktenskap' – där fadern var jude och skickades till koncentrationsläger.”

  • Hur var det att växa upp som halvjudiskt barn i ett nazistland?

”I skolan hade vi en fin gemenskap, mina kamrater slog mig inte. Men om vi bråkade använde de skällsord som berörde mig djupt. Jag kunde inte försvara mig utan fick alltid behärska mig. Jag kunde inte bli medlem i Hitler-Jugend och inte heller fortsätta i skolan. I stället gick jag i lära för att bli skräddare.”

SÖNDAG DEN 22 APRIL Berlins brandväsen lämnar staden med 1 400 fordon.

Alfred Lieball: ”Bland alla dem som kom ned i vår källare fanns en gammal man i ljusbrun uniform. En så kallad guldfasan, en nazist från de första dagarna.

Någon i trappan presenterade honom som sin farbror. Han påtog sig själv uppgiften att leda försvaret av källaren, och ingen sade emot honom.

Han berättade att han var vid fronten på dagarna. På kvällarna skulle han stå till vårt förfogande. Med vin i glaset skröt han om att han hade lärt de unga hur man ser fienden rakt i ögonen och skjuter.”

Helga Kreutzmann: ”Min far och tre män lyssnade på BBC. På så vis fick de veta var fronten låg. Vi insåg att Röda armén kommit närmare.

Min mor gjorde en vit flagga av ett lakan, som tre-fyra män skulle sätta på taket. Men de höll sig noga informerade för att inte råka göra det för tidigt. De insåg att SS kunde upptäcka det.”

Våldtäkt och vänlighet

MÅNDAG DEN 23 APRIL SS-folk avrättar desertörer på gatorna för att skärpa moralen. Röda armén når stadsdelen Karlshorst.

Helga Kreutzmann: ”Så hände det. Ryssarna kom till Karlshorst. Strax innan svimmade flera av kvinnorna i bunkern men männen lugnade dem: ’Hos oss vajar den vita flaggan!’ Bunkern blev inte beskjuten. Min far tog emot ryssarna och sade: ’Här är allt i sin ordning. Kom bara in.’ Alla tvingades lämna ifrån sig sina klockor till ryssarna.”

Christa Ronke: ”Fru D. kom in med ett flygblad där det stod: ’Order från rikskommissarien för försvaret, dr Goebbels: Staden Berlin kommer att försvaras in i det sista. Kämpa med fanatisk målmedvetenhet för era hustrur, barn och mödrar! Vi ska klara det’ – och så vidare.

Folk påstår att vi har slutit fred med Amerika och England, och att vi nu slåss tillsammans med dem mot ryssarna. Ingen vet någonting säkert eftersom radion är död.”

© Christian T. Jørgensen/EUP-Berlin/Historie

INTERVJU: ”Jag saknade någon att prata med”

Under kriget var Christa Ronke skolflicka och bodde i stadsdelen Dahlem i västra Berlin. Senare fick hon jobb i mässen hos de amerikanska trupperna i staden.

  • Varför skrev du dagbok år 1945?

”Det minns jag faktiskt inte. Jag tror att jag var ensam och saknade någon att prata med. I stället skrev jag ned mina tankar och upplevelser.”

  • Efter kriget fick du anställning hos amerikanerna. Hur var det att arbeta för fienden?

”Jag stod inte ut med deras malliga attityd och försökte inte dölja det. Till sist ville chefen ge mig sparken, men min mor och jag behövde pengarna, så jag fick behärska mig.”

  • Kunde ni flytta tillbaka till ert hus efter kriget?

”Vårt hus var helt förstört men mor fick ett lån genom Marshallhjälpen. Under flera år hyrde vi ut rum, tills vi hade betalat av lånet.”

ONSDAG DEN 25 APRIL Röda armén sluter ringen kring Berlin. Soldaterna våldtar och plundrar i stadsdelen Dahlem i västra utkanten av staden.

Christa Ronke: ”Vi lever bara i källaren och vågar inte gå ut. Mitt på dagen såg jag tre soldater i främmande uniformer genom fönstret. De första ryssarna.

Alldeles uppjagad ropade jag på de andra i källaren. Lite senare bankade det på dörren. Två ryssar.

En av dem såg bra ut och var vänlig. De frågade efter tyska soldater. Sedan sökte de igenom allting, pekade på mor och mig – menade väl ’mor och dotter’ – och gick igen.

Kanske är ryssarna vettiga människor ändå? För säkerhets skull gömde jag min klocka i papperskorgen.

Strax därefter kom de andra. En soldat med lapp för ena ögat drog ut mig ur rummet. Mor bönföll honom, men blev bortknuffad.

Jag tänkte försvara mig men då tog han genast fram sin pistol. Omtumlad av avsky, men samtidigt på ett sätt tacksam för att vara vid liv, återvände jag genast efteråt till min mor och de andra, som tröstade mig.

När ryssarna hade gått diskuterade mor och jag hastigt om jag skulle spela ’gammal sjuk kvinna’ eller ’dumt sjukt barn’. Det barnsliga låg mera för mig.

Jag flätade håret och plockade ut mina två konstgjorda framtänder – jag hade slagit ut mina egna i en olyckshändelse. När nya ryssar dök upp skrattade jag tandlöst mot dem där jag låg på madrassen.

Min mor spelade rollen som ’gammal kvinna’ och grät förtvivlat: ’Barn mycket sjuk.’ Ryssarna vände om utan att visa intresse – en av dem gav mig till och med en bit bröd.

Fru H. och fröken S. hämtades av ryssarna för andra gången, trots att de försökt gömma sig.”

Hopp och förtvivlan. I bunkeranläggningar och mörka källare väntade Berlinborna på att ryssarna skulle komma.

© barch 183-r71086

En vandring genom riksdagen

FREDAG DEN 27 APRIL De ryska soldaterna i Dahlem firar segern. Vid riksdagshuset är allt fortfarande lugnt.

Christa Ronke: ”Denna natt var helvetet i Dahlem. Det sägs att Stalin har gett sina soldater tre dagar då allting är tillåtet – som belöning för att de erövrat Berlin.

I Dahlem bor höga nazister. Därför gick ryssarna särskilt hårt fram här. De som var fulla var farligast. Spriten hittade de i källarna.”

Ernst Bittcher: ”Det hände absolut ingenting på Königsplatz, och därför hade jag tid att strosa runt. Jag gick in i riksdagens ena torn och kom upp på taket där man kunde blicka ut över staden.

Där stod en tung kulspruta. Plötsligt ropade två soldater: ’Ta betäckning! Krypskyttar!’ Jag gick en våning ned. Där fanns inte en själ. Sedan kom jag till ett rum fullt med arkitekturmodeller.

Man kunde sticka upp huvudet i dem. Det var säkert en del av utställningen om ombyggnaden av Berlin till Germania. På hyllorna stod mängder av små byster. Jag tog ett flickhuvud – med mycket dåligt samvete.

En våning längre ned kunde jag se att man förberedde för en avrättning. Med ryggen mot mig stod en desertör.

Framför honom plutonen som gjorde sig redo. I samma stund började ryska granater falla över riksdagen och desertören kom undan.”

Adolf Hitler visade sig för sista gången offentligt när han delade ut medaljer till de tappraste barnsoldaterna den 20 april 1945.

© Getty Images

Ungdomarna var Hitlers sista reserv

Femtusen pojkar miste livet när de försökte försvara Berlin mot Röda armén.

Tyskarna var hårt trängda på alla fronter när Adolf Hitler på våren 1945 beslöt att sätta in sina allra sista reserver i kampen.

Pojkar på 16–17 år skulle inkallas och bilda tio nya divisioner som skulle stoppa ”den röda översvämningen”. Planen hann aldrig sättas i verket.

I stället kom tusentals pojkar att ingå i befintliga styrkor. Och de behandlades som vuxna soldater. Feghet straffades med döden.

Det är oklart hur många barnsoldater nazisterna använde, men under de sista månadernas strider dog 60 000 soldater under 18 års ålder. 5 000 av dem försökte försvara Berlins ruiner.

Bland ryssarna var de unga tyskarna särskilt fruktade. De kämpade med fanatiskt mod och visste inte när det var klokt att retirera.

Det var sådana orädda pojksoldater som Hitler tog sig tid att möta på sin sista födelsedag, den 20 april 1945.

Han lämnade festen i sin bunker en stund för att dela ut medaljer och säga några uppmuntrande ord innan han försvann ned under markytan igen.

Det var Adolf Hitlers sista offentliga uppdrag.

Tyskland faller och Hitler gifter sig

LÖRDAG DEN 28 APRIL Efter ett dygns hårda strider tar Röda armén kontrollen över Alexanderplatz.

Alfred Lieball: ”Denna kväll hade alla en känsla av att vändpunkten hade kommit. Ingen ville sova trots att det var läggdags, och sedan kom de första kolvslagen mot källardörren.

Skitiga och stinkande figurer genomsökte källaren i jakt på tyska soldater. De hittade inga. Och den ende som sagt sig vilja göra motstånd, den gamle nazisten, var nu en darrande åldring.

Han hade struntat i den flotta, ljusbruna uniformen. Just min mor hade röjt undan denna nazistrelik. Den kunde ha blivit hans dödsdom. Ingen hade någon lust att hämnas nu.

Alla var rädda, men i vår källare inträffade ingen våldtäkt eller misshandel. ’Uri, uri’ – alltså våra klockor – tvingades vi lämna ifrån oss, men det gjorde mig ingenting. Nu kom en ny tid, då jag skulle vara fri och leva. Det visste jag.”

Hans Müncheberg: ”En del av min skolklass tog sig över floden Havel via en sprängd järnvägsbro. Nya strider utbröt. Vi kom till Charlottenburg där min kamrat dödades av en krypskytt.

Nu var jag ensam. Gatan kunde man inte gå på, så jag sprang genom en bakgård, hoppade över en mur och kom till en ny gata. Jag försökte luska ut var det sköts. Där fanns fronten.

Jag stod i en gatukorsning vid ett värdshus och kikade försiktigt runt hörnet. I samma sekund kikade en ung rysk soldat fram från andra sidan.

Jag hade ett gevär och han hade en kpist med stort ammunitionsmagasin, men vi stod båda som fastfrusna av skräck. Det var som den där leken där man inte får blinka.

Kanske blinkade jag först, och sedan blinkade han. Sedan nickade han, och jag nickade, och så tog vi båda ett steg tillbaka och vände om. Men ingen av oss kikade fram igen.

Från den stunden hade fienden ett ansikte: Han var blond, hade blå ögon – kanske var han från Ukraina – och liknade inte alls bilden av en vild mongol som jag sett i nazisternas propaganda. Han var som jag!”

SÖNDAG DEN 29 APRIL I bunkern gifter sig Adolf Hitler med sin älskarinna Eva Braun. Delar av staden njuter av freden, andra kämpar ännu.

Christa Ronke: ”Vädret är härligt och jag ligger i trädgården för att sola. Så skönt det är att sluta ögonen och drömma om en värld utan bomber, rädsla och svält.”

Hans Müncheberg: ”Jag fann mina kamrater i Radiohuset på Masurenallee – de som överlevt. Tio av klassens 30 elever var döda.

Situationen var mycket konstig: Radiohuset var i tyska händer, medan Mässområdet på andra sidan gatan redan erövrats av Röda armén.

Vi pojkar berättade för en av reportrarna att vi under en insats hade gått genom tunnlarna i tunnelbanan och kommit fram till ett bostadsområde som fortfarande var tyskkontrollerat.”

Lugna dagar i riksdagen

MÅNDAG DEN 30 APRIL Adolf Hitler begår självmord. Nyheten hålls hemlig.

Ernst Bittcher: ”Vid lunchtid började en vansinnig skottlossning mot riksdagen och Königsplatz. Jag kröp i skydd nere i riksdagshusets pannrum.

Byggnaden skälvde. Efter en timme kom en SS-soldat och hämtade mig. ’Följ med till köket’, sade han. Där skulle jag vänta tills några damer gjort ett trave smörgåsar som packades i två resväskor.

Sedan skulle jag, fega hund, bära ut maten till de tyska soldaterna som inrättat sig i inrikesministeriets källare på andra sidan torget.

Ryssarna hade redan intagit de övre våningarna i ministeriet, men det hördes inga skott. Tyskarna i källaren var förmodligen fallskärmsjägare som hade dragit sig tillbaka.

Jag sprang över torget tre gånger den dagen. Först med smörgåsarna, sedan med två kannor kaffe och till sist med pansarnävar.

Den sista gången lade vi oss vid ett fönster, eftersom vi hade hört ljudet av en rysk stridsvagn. Troligen skulle den bekämpa vår motståndsficka.

Den stannade, vred tornet och sänkte kanonen. Min kamrat avfyrade sin pansarnäve. Granaten virvlade upp en massa damm, vi såg inte ett dugg.

Det var bara skriken från de arma människorna i stridsvagnen som hördes. Sedan öppnades luckan. Vagnchefen tänkte stiga ur. Vi fattade våra vapen och sköt på en gång.

Avståndet var väl åtta meter. Efter kriget hade jag förfärliga samvetskval, men alla sade till mig att det var han eller vi. Han behövde bara trycka på knappen, så hade det varit ute med oss.

När överstelöjtnant Richter framåt kvällen fick höra att jag sprungit över Königsplatz tre gånger, sade han: ’Kom, vi hämtar några EK’, järnkors. Han ville själv också ha ett.

Vi gick genom Tiergarten till flakbunkern vid Zoologiska trädgården. På vägen mötte vi varken vän eller fiende.”

Riksdagen efter slaget. Till höger syns Ernst Bittchers övergivna flakkanon.

© Getty Images

Sista kampen om Berlin

Några av slutstriderna stod vid riksdagen där Ernst Bittcher befann sig.

I historieböckerna beskrivs striderna kring tyska riksdagen som några av de hårdaste under andra världskriget. Enligt ryska källor deltog uppemot 500 ryska stridsvagnar och 24 000 soldater i slaget mot SS-trupper som gjorde fanatiskt motstånd.

Tyskarna hade till och med grävt en djup vallgrav kring riksdagshuset, skriver ryssarna. Siffrorna är troligen överdrivna i propagandasyfte.

Den 28 april ryckte de första ryska soldaterna fram över Moltkebrücke, som försvarades med flakkanonerna framför riksdagen. Innanför bron intog soldaterna inrikesministeriet och trängde in i schweiziska ambassaden, där ett par av landets diplomater fanns kvar.

Därifrån kunde soldaterna ta sig över den öppna platsen, och den 2 maj placerade de den röda fanan på riksdagshusets tak. Händelsen finns förevigad på ett berömt fotografi.

Hoppet om att fly lever

TISDAG 1. MAJ: I radio offentliggörs nyheten om Hitlers hjältemodiga död i kampen för Tyskland. Berlin förbereder sig för kapitulationen.

Ernst Bittcher: ”Nästa morgon gick jag tillbaka mot riksdagen. Ännu en gång gick jag genom Tiergarten utan att se en enda ryss.

Parken beskrivs ofta som ett slagfält, men det var lugnt som i ’stormens öga’. Jag kom till Siegessäule, där vissa sade att Hitler hade stupat i strid. Men innan han dog hade han gift sig.

Tänk, att denne halvgud hade gift sig och visat sig vara en småborgare, en helt vanlig människa!

Jag tänkte på att begå självmord. Alla mina försök att ta mig ut ur staden via tunnelbanan hade misslyckats, och på kvällen gick jag och ett par kamrater till Schloss Bellevue.

Dörren till pannrummet i källaren stod öppen. Golvet var översvämmat. SS-män och -kvinnor satt grensle över pannorna och försökte ta bort märkena från sina uniformer.”

Hans Müncheberg: ”I radiohuset hörde vi den falska nyheten om att Hitler hade varit hos de stridande soldaterna vid Zoobunkern.

På väg tillbaka till rikskansliet hade han träffats av en granat och mött hjältedöden. Det var uppenbart att Berlin måste kapitulera, och de som inte tänkte överlämna sig samlades bakom radiohuset. Flera hundra människor. Natten till den 2 maj började utbrytningsförsöket.

Det var främst soldater från Wehrmacht och SS. Några guldfasaner såg jag inte, men de kan ha varit där. Mina kamrater och jag fick i uppgift att stå intill kolonnen och skydda den.

Kolonnen svängde av mot nordväst för att komma över Charlottenbrücke, som fortfarande var intakt och ledde till Spandaus gamla stadsdel. Problemet var att Röda armén kunde beskjuta bron.

Man kom bara levande över den om man sprang och hade tur, eller gick skyddad bakom en stridsvagn.”

© Christian T. Jørgensen/EUP-Berlin/Historie

INTERVJU: ”Det var ingen kamp om riksdagen”

Efter kriget blev Ernst Bittcher en berömd orgelbyggare och arkitekt. Nu håller han föredrag om sina upplevelser under kriget.

  • Alla historieböcker skildrar de hårda striderna om riksdagen. Och du säger att du utan problem kunde gå över Königsplatz med mat och kaffe?

”Bortsett från beskjutningen vid middagstid den 30 april var det inga strider där, inte ens krypskyttar. På eftermiddagen tog sig en rysk trupp in i norra flygeln och blev inkapslad av en liten SS-styrka.

På eftermiddagen den 1 maj jagade SS ut ryssarna. Två av mina vänner var med. Och under natten försvann tyskarna genom tunnlar. Därmed kunde Röda armén inta riksdagshuset utan strid.”

  • Hur uppstod myten?

”Den föddes i Sovjet. Hela världen skulle se triumfen när den röda fanan vajade över nazismens centrum. Därefter återberättades samma historia överallt. Det viktiga är alltid att det kämpats, skrikits och flutit blod.”

Svårt sårad i villaträdgård

ONSDAG DEN 2 MAJ Berlin ger upp kampen och lägger ned vapnen. Utbrytningskolonnen från radiohuset försöker hitta en väg västerut.

Hans Müncheberg: ”Jag kom oskadd över bron, men i Spandau sprang jag bredvid en eldkastarvagn som blev träffad. Den exploderade och jag slungades genom en dörr, genom huset och ut på bakgården.

Jag kom bort från min grupp men hittades av en officer. ’Nu tillhör du min grupp. Stig in i ledet’, sade han och gav mig och en soldat order om att undersöka om vi kunde komma vidare på gatan.

Vi kom genom ett bostadskvarter. ’Ta betäckning!’ skrek soldaten. I samma sekund slog granaten från en väl gömd T-34 ned bredvid mig.

Granatsplitter träffade hjälmen, ett annat gick genom vänster överarm och ett tredje borrade sig in i bröstet. Jag blev liggande medvetslös.”

Ernst Bittcher: ”På morgonen hör vi glada ryska röster utanför pannrummet. De vill oss inte något ont, bara ha våra ’Uri, uri’. Och så togs vi till fånga.

Vi går i långa kolonner till Kleist Park, där fångarna samlas. Därifrån skulle vi gå genom Berlin, så att tyskarna kunde se hur många fiender det fanns där.”

Hans Müncheberg: ”Jag kvicknade till i källaren under ett hus. Två kvinnor hade hittat mig i trädgården, släpat in mig och förbundit mina sår. 'Kriget är slut. Stanna kvar här', sade de, men jag vågade inte bli krigsfånge.

Utanför upptäcktes jag av de ryska soldaterna, och jag tvingades gömma mig bakom en mur som de besköt med kulspruta. Genom ett hål smet jag undan och letade mig tillbaka till utbrytarkolonnen.

När jag kom ut på gatan klev en major ut ur sitt pansarfordon: ’Hur är situationen?’ Jag berättade om de ryska ställningarna. ’Helt om!’ sade han till sina män. Jag bad att få följa med, men han hörde inte.

Han steg in i sitt fordon, stängde och började köra. Bakom honom kom en Tigerstridsvagn. Jag klamrade mig fast vid dragkroken på den. Om jag tappade taget skulle jag bli överkörd av nästa stridsvagn.”

De ryska soldaterna hade aldrig sett så mycket välstånd som i Berlin, och de ville gärna roffa åt sig av det.

© Getty Images

Panisk flykt över åkrarna

TORSDAG DEN 3 MAJ Berlinborna beordras röja undan husrester från gatorna. Samtidigt fortsätter utbrytningsförsöket västerut.

Hans Müncheberg: ”Nästa morgon placerades jag på en raupenschlepper (en lastbil med larvfötter) tillsammans med svårt skadade. Jag satt på en trälåda längst fram då jag såg ett lågtflygande jaktplan närma sig.

Mynningselden från vapnet gnistrade och jag lät mig falla ned ovanpå de sårade. Samtidigt som jag landade slog kulorna in i trälådan uppe vid förarhytten. Bilen körde oskadd vidare.

Vi hade lämnat vägen som var blockerad av trasiga fordon, och körde över en nysådd åker där det låg sårade som vi dundrade rakt över.

Vi kom till byn Ketzin, där ryssarna hade en ställning. I högtalarna löd det: ’Tyska soldater! Det är meningslöst! Lägg ned vapnen och kom ut med händerna i luften! Det kommer inte att hända er någonting!’ Men vi var rädda.

Jag gömde mig i en källare tillsammans med en annan skadad. Där fanns konserver; vi hade något att äta. Jag visste att jag måste bort därifrån; kl. 20 skulle beskjutningen börja.

Jag smet ut och såg en sjuktransport med svårt skadade. Jag lyckades hänga mig fast på vänster sida av förarhytten. Min högra arm var ju frisk, och jag ställde mig på fotsteget.

Lastbilen körde ut ur byn mot en höjd. Jag såg ut över fälten. Spårljuskulorna kom närmare. Jag släppte taget och rullade ned i ett dike. Fem-tio meter längre fram träffade kulorna lastbilens bensintank, som exploderade ...

Jag försökte åla mig vidare, men mina krafter var slut. Då kom ett par soldater förbi. ’Ta med mig’, bad jag. ’Jag har en kompass.’ ’Ge hit!’ sade en av soldaterna och hotade mig med sin pistol.

I samma stund kom en officer från Luftwaffe med eklöv och träben, kapten Herbst. Det namnet kommer jag aldrig att glömma.

Han kom med tre fallskärmsjägare och frågade: ’Vad försiggår här?’ Jag förklarade och han beordrade soldaterna att bära mig.”

© Christian T. Jørgensen/EUP-Berlin/Historie

INTERVJU: ”Bunkern hade en hytt till varje familj”

Helga Kreutzmanns far var soldat i tyska armén men han blev sjuk och kunde inte delta i strid. I stället blev han chef för en bunker.

  • Hur fick han det jobbet?

”En bunker för civila hade byggts i Karlshorst år 1943, och polisen sökte en bunkerförvaltare, helst med hustru så att de kunde dela vaktpassen. Min far sade: ’Vad kan vara bättre för oss än att arbeta i en bunker?’ Min mor instämde.”

  • Hur såg det ut i bunkern?

”Den rymde 3 000 personer och var inredd med hytter precis som på ett fartyg, med två våningssängar. På kvällen kl. 18 kom folk och hämtade ut nyckeln till sin hytt. Nästa morgon vid 9–10-tiden skulle de vara ute igen.”

  • Det låter nästan som ett hotell

”Inte riktigt. De sista krigsveckorna var bunkern proppfull med folk. Men vad skulle vi göra? Det var farligt för folk ute på gatorna."

Tyskland har kapitulerat

ONSDAG DEN 9 MAJ Den tyske fältmarskalken Keitel har undertecknat Tysklands kapitulation i Karlshorst. Hans Münchebergs grupp är ännu på fri fot och kämpar sig västerut.

Helga Kreutzmann: ”Att kapitulationen skedde i Karlshorst, bara några hundra meter från vår bunker, visste jag inte. Och det hölls nog hemligt.”

Hans Müncheberg: ”Vi kom till byn Päwesin. En bandhund skällde och en kvinna kom ut. ’Herregud, var kommer du ifrån, min gosse?’ frågade hon.

Och jag berättade om min grupp som hade letat efter mat och någonstans att sova. Päwesin blev vår räddning. Byn låg mellan två sjöar.

På andra sidan fanns ett stort skogsområde som sträckte sig ända till britternas territorium. ’Det är ingen idé’, sade hon. ’Ryssarna har varit här. De berättade att Tyskland har kapitulerat.’

Jag gick tillbaka till kapten Herbst och förklarade situationen. ’Det kan ju inte stämma att Tyskland har kapitulerat!’ sade jag. ’Ibland kräver sanningen mer mod än lögnen’, svarade Herbst.

Då insåg jag att allt var över, och jag med min nationalsocialistiska uppfostran grät som ett barn. Jag var dödstrött och somnade omedelbart.

När jag till sist vaknade igen var det den 10 maj. Jag var ensam och min kompass var borta. Jag hade kvar min brödpåse, som även innehöll min pistol och en handgranat.

Jag gick tillbaka till samma gård igen, och hunden slet sig lös från sin kedja. Den välte omkull mig så att jag svimmade. När jag vaknade upp hörde jag högljudda ryska röster.

Jag låg på en soffa i ett vardagsrum och var helt värnlös. Ryssarna kom in med kpistar, men bondfrun ställde sig emellan.

Innan dess hade hon gömt min kamouflageuniform och kastat min pistol och handgranaten i gödselbrunnen. ’Nix soldat’, sade hon.

De såg på mitt barnsliga ansikte och undersökte mina sår. Jag fruktade att de skulle döda mig, men de sade bara: ’Hitler kaputt, fascism kaputt. Du ska hem till din mor.’”

© Christian T. Jørgensen/EUP-Berlin/Historie

INTERVJU: ”Jag sade ju aldrig tack”

Efter kriget blev Hans Müncheberg lantarbetare och gjorde sedan karriär inom TV i DDR. Upplevelserna under kriget har präglat hans liv.

  • Vad hände med Otto Calliebe, chefen för Napola-skolan som skickade dig till SS?

”Calliebe tog sig till Soltau (Niedersachsen, Västtyskland), där han undervisade tills han var drygt 70 år gammal. Jag vet att han fortsatte att vara nazist och undervisa barn.

Han var en av orsakerna till att jag inte flyttade till Västtyskland. För mig var DDR det nya Tyskland, där de gamla nazisterna inte fick lov att uppfostra ungdomar.”

  • Kapten Herbst räddade ditt liv på ett fält utanför Berlin. Mötte du honom senare?

”Nej, tyvärr. Jag hittade honom aldrig. Jag vet bara att han var Stukapilot, blev nedskjuten och fick amputera ett ben. Jag skulle velat tacka honom och de båda kvinnor som hittade mig innan jag förblödde. Men så kom muren, och de bodde i väst.”

I takt med att striderna upphörde i stadsdelarna spred sig feststämningen bland ryssarna.

© AKG-Images

Läs också:

Andra världskriget

Röda armén stormar Berlin

1 minut
Vapen under andra världskriget

Stalinorgeln – Röda arméns fruktade vapen

10 minuter
Andra världskriget

Berlins farligaste jobb – bombröjare

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj