400 000 brandbomber förvandlar Dresden till ett hav av lågor

Brandbomber orsakar eldstorm

Var sjunde sekund flyger ett nytt bombplan in över Dresdens centrum. En oändlig serie av visslande ljud skär genom luften innan de öronbedövande dånen rungar mellan fasaderna.

Tryckvågen blåser upp massiva järndörrar, byggnaderna skakar och puts rasar från väggarna. Sedan kommer brandbomberna.

”Det kändes som om någon ovanför oss hällde ut potatis eller kol på taket. Därefter kom ett väsande och en explosion”, berättar skolflickan Nora Lang som fylld av skräck gömmer sig i källaren under hyreshuset där hon bor.

Tusentals magnesiumbomber faller genom hustaken och orsakar mängder med småbränder. På åtta minuter släpper britterna 881 ton bomber och vänder sedan hemåt mot England. Brandväsendet i Dresden har inte en chans att få elden på gatorna under kontroll.

Byggnaderna har splittrats i småbitar av de första explosiva bomberna och allting brinner. De många bränderna smälter samman och temperaturen närmar sig tusen grader. Den varma luften börjar stiga, och en pelare av eld reser sig över Dresden så att det blir ett vakuum vid markytan.

Syret sugs snabbt bort från gatorna, något ingenjörsstudenten Berthold Meyer, 21 år, får uppleva på nära håll:

”Mina lungor snörptes ihop. Knäna vek sig under mig. Det var fruktansvärt. Några, särskilt äldre, började halka efter. De satte sig apatiskt ned på gatan eller på tegelstenshögar och dog helt enkelt av kvävning.”

Träd och hjälplösa människor sugs in i eldstormen som förtär allt i sin väg. Hettan är så intensiv att byggnader och människor fattar eld utan att vara i direkt kontakt med lågorna. De förståndiga virar in sig i våta filtar och flyr ned mot Elbe.

Andra börjar rädda ägodelar ur sina hem eftersom de tror att det inte kommer fler bomber. Men de misstar sig.

Trupptransport orsak till bombning

Under de första fem åren tycktes andra världskriget avlägset för Dresdenborna. I området runt själva staden föll det några bomber då och då, men de gjorde ingen större skada.

Fronterna var långt borta och brittiska bombplan hade inte tillräcklig räckvidd för att ta sig ända till Dresden i östra Tyskland.

Men så småningom förändrades situationen och Dresdens öde kom att kopplas ihop med att Arthur Harris utnämndes till chef för britternas flygbombningar i februari 1942.

Harris presenterade genast en ny strategi som kallades ”sektorbombning”. Fram tills dess hade britterna utfört precisionsbombningar men nio gånger av tio missade bomberna målet.

Harris insåg att flygplanen inte klarade att bomba tillräckligt exakt. Lösningen blev att ”det var bättre att bomba allting än ingenting”, och han beordrade sina piloter att i stället fälla mattor av brandbomber över ett visst område, ofta en stadskärna.

Dessutom lät Harris bombplanen angripa i två vågor med en och en halv timmes mellanrum. Erfarenheter visade att detta ökade chansen att bygga upp en förödande eldstorm.

Det var något invånarna i Hamburg hade fått erfara när drygt 40 000 människor hade dött under ett brittiskt dubbelangrepp den 27 juli 1943.

Dubbelangreppen var en stor personlig succé för Harris, och britterna satsade nu på att åstadkomma eldstormar varje gång de bombade.

Sommaren 1944 befann sig tyskarna på reträtt på alla fronter. De högsta brittiska befälhavarna diskuterade möjligheten att tvinga Hitler att ge upp genom ett gigantiskt bombanfall mot Berlin.

Men de kom aldrig längre än till planeringsstadiet: den 16 december 1944 inledde tyskarna en offensiv i Ardennerna. 200 000 soldater och 600 stridsvagnar plöjde rakt igenom de allierades linjer i Belgien för att nå ut till Atlanten.

Även om tyskarna snart kunde stoppas visade offensiven att Tredje riket var långtifrån besegrat och att tyskarna tänkte slåss om varenda centimeter. De allierade var skakade.

De lade ned planerna på att bomba Berlin. I stället skulle förbättrade Lancasterplan bomba moralen ur både Berlin och andra tyska städer.

Den brittiske flygmarskalken Charles Portal tänkte sig att ”massiv förstörelse kan uppnås om angreppet koncentreras mot en enda storstad – som inte är Berlin. Effekten kommer att bli särskilt stor om staden ännu inte bombats.”

Dresden var det perfekta målet. Staden var den sjunde största i Tyskland och i stort sett oskadad. Men viktigast av allt: den utgjorde en viktig knutpunkt för försvaret på östfronten.

Varje dag rullade trupptransporttåg genom Dresden på väg mot slagfälten. Tusentals flyktingar rörde sig åt motsatt håll. Röda armén stod bara elva mil från staden och de allierade ville gärna hjälpa dem med framryckningen.

Enligt underrättelser skulle tyskarna mobilisera en halv miljon man omkring den 15 februari. Många av trupperna skulle transporteras genom Dresden, och ett massivt angrepp mot stadens järnväg skulle försinka dem ordentligt.

Men bombkommandot tänkte inte nöja sig med att bomba järnvägen kring Dresden. Genom att bomba stadens centrum kunde man även slå ut kommunikationscentraler – och orsaka kaos hos civilbefolkningen.

Tyskarnas kampvilja måste knäckas för att påskynda segern för de allierade som hoppades kunna lamslå hela regionen.

I ett brev till Winston Churchill skrev Harris att han tänkte bomba Tyskland platt en gång för alla. Premiärministern godkände operationen i slutet av januari 1945. Berlin, Dresden och Chemnitz skulle angripas snarast möjligt.

Den 13 februari var väderförhållandena äntligen lämpliga för en flygräd mot Dresden. Staden skulle bombas två gånger på tre timmar – ett dubbelangrepp precis som Arthur Harris ville ha det.

Andra vågen fulländar infernot

Eldstormen står som en skorsten över Dresden. Pelaren av het luft har setts på nära tjugo mils håll när den andra vågen av brittiska bombplan sveper in över staden kl. 1.07. Kilometerhöga rökpelare stör sikten, och den våldsamma hettan från eldstormen känns till och med i cockpit på tre kilometers höjd.

På marken inser Dresdenbon Christian Just att fler bomber är på väg: ”Plötsligt hörde vi sirenernas avlägsna tjutande från förstäderna i sydöst. Flyglarm! Några människor skrek: ’Å nej, inte nu igen!’ Därefter inleddes ett scenario som brände fast Dresdens inferno i mitt sinne: motorbuller, bombernas sus, det öronbedövande dånet från bomberna, ett ögonblicks tystnad och därefter samma sak igen och igen och igen!”

Dresden är rena slakthuset. Elektriciteten är utslagen. Flyglarmssirenerna fungerar inte i centrum och därför blir den andra angreppsvågen en total överraskning för de flesta. Många dör när de försöker fly längs gatorna. Andra omkommer medan de försöker rädda sina käraste ägodelar.

En av dem, Gerhard Erich Bähr, hinner med nöd och näppe kasta sig ned i källaren när bomberna åter börjar falla.

”Väggarna svajade, tegelstenar rasade över oss. Luften var tjock av damm, vi kunde knappt andas. Benen var begravda och ovanpå låg ett fyrkantigt stenblock, en koffert och en grå säck som kändes våt. Jag försökte dra undan den för att ta mig ut. Då såg jag att det inte var en säck, utan en man utan huvud.”

Eldstormen tilltar ytterligare i styrka efter de 1 175 ton brandbomber som fälls i den andra vågen. Brinnande träbjälkar virvlar genom luften.

Gnistor och eldslågor regnar ned överallt och hotar ständigt att blända eller lemlästa de flyende som kämpar för att hitta en väg ut ur den gamla stadskärnans labyrint av gator. En av dem är 18-åriga Gertraud Freundel.

”Eldstormen vrålade där utanför. Det blåste kraftigt och vinden drog oss in mot staden. Far höll ett stadigt grepp om min arm. Vi var tvungna att ta oss igenom detta infernaliska oväder som rasade längs Reichstrasse med storm och eld. Jag var skräckslagen och tvekade, men far drog med mig och vädjade till mig, medan han ropade över stormens rytande: ’Vi ska ta oss igenom det här!’’

Hettan är så våldsam att asfalten på vägarna smälter. Några tappar skorna i den tjocka tjäran och springer vidare tills fötterna är så sönderbrända att de inte kan fortsätta längre. Överlevnad styrs av vad man har på fötterna – de som har hårt snörda kängor har en chans att klara sig ut ur infernot; de andra slukas av lågorna.

Bristande luftvärn blir ödesdigert

När de allierade bestämde sig för att bomba Dresden hade de inte tänkt sig att angreppet skulle bli ett av de våldsammaste i historien. Flera faktorer bidrog till att förödelsen blev så enorm.

För det första hade staden i stort sett inget försvar alls mot flygangrepp. Dresdens luftvärn hade packats ned och skickats till det mer bombutsatta Ruhrområdet ett par veckor tidigare. Dessutom rådde brist på flygbränsle i Tyskland.

Därför höll tyskarna sina flygplan på marken så mycket som möjligt tills de var helt säkra på att britterna verkligen tänkte bomba. Det var så illa ställt med oljeleveranserna att Luftwaffes flygplan ofta drogs ut på startbanorna av hästar eller oxar. Därför kunde de brittiska bombplanen i det närmaste ostörda flyga över Dresden med den dödliga lasten.

För det andra var stadens bunkrar och skyddsrum bristfälliga och dåligt konstruerade. De flesta saknade brandsäkra väggar och dörrar, och hade heller ingen ventilation som klarade att stänga ute de giftiga gaserna. Eldstormen sög ut allt syre ur skyddsrum och källare och det enda som fanns kvar att andas var livsfarlig koloxid.

För det tredje var det främst kvinnor, barn och gamla som befann sig i Dresden. De var mindre benägna att lämna källarna och släcka elden i sina lägenheter, och därför spred sig eldstormen snabbt och blev än mer förödande. Slutligen hade britterna blivit experter på massförstörelse. De hade enorma mängder flygplan och bomber till sitt förfogande under slutet av kriget.

Dessutom hade de startat eldstormar i flera tyska städer före Dresden och finslipat det kallblodiga dubbelangreppet till perfektion.

Fångar gräver efter lik i källarna

Dagen efter bombningarna hänger röken grå och smutsig över Dresden. Diset är så tjockt att det inte märks att det har blivit morgon. Ironiskt nog kallas just den här dagen för ”askonsdag” i kyrkokalendern och markerar inledningen på 40 dagars fasta fram till påsk.

För invånarna i Dresden har den en dystrare innebörd. Det brinner fortfarande på mängder av platser i staden. Räddningsarbetare och andra överlevande kämpar sig fram bland ruinerna. På många ställen är det för varmt att vistas och de kringvandrande möts av fasansfulla syner.

Dagen före bombningarna hade Margret Mayer planerat sitt stundande bröllop. Nu letar hon förtvivlat efter sin fästman och ser kokta lik i stadens fontäner:

”Från några av stenhögarna stack det upp armar, ben och blottlagda kranier. Springvattnen var fyllda till brädden med döda människor. De flesta såg ut som om de blivit uppblåsta, de hade stora gula och bruna fläckar på kroppen. Det glödde fortfarande i deras kläder.”

För invånarna i Dresden är prövningarna långtifrån över. Klockan 12.17 dundrar 316 amerikanska B17-bombplan in över de brinnande ruinerna. De har blivit omdirigerade till Dresden eftersom molntäcket är för tjockt över det egentliga målet.

Ytterligare 782 ton bomber regnar ned över Dresdens hårt prövade och skräckslagna invånare.

De största bränderna är inte släckta förrän dagen därpå. Under veckorna som följer sliter 2 000 värnpliktiga soldater och tusen krigsfångar med att röja de blockerade gatorna och tömma skyddsrum och källare på lik. Det är ett makabert arbete.

Krigsfångarna jämför det med att arbeta i en gruva – men det är människokroppar man gräver efter, inte mineraler. Tjugoen kvadratkilometer av Dresden ligger i ruiner. 12 000 byggnader och 200 fabriker har förstörts och 25 000 personer har omkommit. Dubbelt så många har blivit hemlösa.

Den 21 februari spärrar myndigheterna av det gamla torget i Dresden. Torget blir till ett gigantiskt krematorium där liken bränns för att sjukdomar inte ska börja sprida sig.

Bombningarna var våldsamma och förlusterna i människoliv stora men britterna lyckas varken stoppa trupptransporterna till östfronten eller knäcka tyskarnas stridsmoral. Efter två veckor har tågtrafiken genom Dresdenåtergått till det normala.

Stadens invånare förblir Hitler trogna ända till det bittra slutet. Dresden är den enda tyska stad där hakkorsflaggorna fortfarande ses vaja åtta dagar efter Führerns död. Den 8 maj 1945 faller staden till slut i ryssarnas händer.