Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

400 000 brandbomber förvandlar Dresden till ett hav av lågor

Strax efter klockan tio på kvällen den 13 februari 1945 anfaller britterna den tyska staden Dresden. Under åtta minuter faller bomberna över staden och ger upphov till en förödande eldstorm. Tusentals människor dör och ännu fler flyr genom gatorna när britterna återvänder tre timmar senare.

Aircraft Information & Imperial War Museum

Det är den 13 februari 1945. Kvällen är kylig och lätta moln driver in över den sydösttyska staden Dresden. Man har anat vår i luften den här dagen och många har varit på karneval inför fastan. Men när folk vandrar hem från de berömda kaféerna längs floden Elbe krossas idyllen.

Klockan 21.51 börjar flyglarmet tjuta. Sirenerna har hörts ofta under de fem år som kriget pågått, men det har varit falskt alarm varenda gång. Dresdenborna tror inte längre att stadens vackra barockbyggnader någonsin kommer att bombas.

Ändå skyndar utklädda barn och vuxna fram längs gränderna som slingrar sig fram i den gamla staden och ned i skyddsrum och källare. Tio minuter senare dyker de första brittiska flygplanen ned mot Dresden och släpper sina markörbomber.

I samma stund inser invånarna att det inte bara är fabriker och järnvägar som blir utsatta, utan även stadens historiska centrum. En röst i de raspiga högtalarna på hustaken uppmanar folk att snarast möjligt lämna gatorna och söka skydd på bästa sätt.

Högt ovanför Dresden flyger britternas bombplan utan problem rakt in över förstäderna. De 255 planen lämnade brittiskt luftrum för fyra timmar sedan, men trots den långa resan har de i stort sett inte mött något motstånd alls.

Det första bombplanet, som kallas U for Uncle, öppnar sina bombluckor kl. 22.14. ”Bombs gone”, hörs det över radion när den dödliga lasten faller ur planets buk och ned över Dresdens gator.

Tusentals livrädda stadsbor sitter gömda i källare och skyddsrum. De ber, gråter och trycker sig tätt intill varandra.

Listig taktik lurade tyskt luftvärn

Närmare 1 500 flygplan deltog i angreppet på Dresden. Hälften av dem bombade själva staden, de övriga genomförde avledningsmanövrer i form av småbombningar och elektronisk krigföring – inte ens tyskarnas skickligaste radaroperatörer kunde förutse var huvudstyrkan skulle slå till.

Mikkel Juul Jensen

Fas 1

Huvudstyrkan samlas över Reading i södra England och flyger in över Tyskland mellan Köln och Düsseldorf.

Mikkel Juul Jensen

Fas 2

Mosquitoplan genomför ett skenangrepp mot Magdeburg i två vågor. Mindre grupper angriper Dort­mund, Bonn och Nürnberg, och 368 Halifaxplan bombar ett oljeraffinaderi utanför Leipzig.

Mikkel Juul Jensen

Fas 3

Lancasterplan fällde mängder av aluminiumremsor, så kallade Window, mellan Mainz och Mannheim. På tyskarnas radarskärmar ser det ut som massor med flygplan.

Mikkel Juul Jensen

Fas 4

Framför huvudstyrkan flyger tio Halifaxplan försedda med elektriska störsändare av typen Mandrel, som stör tyska radarsignaler och döljer bombplansformationerna.

Mikkel Juul Jensen

Brandbomber orsakar eldstorm

Var sjunde sekund flyger ett nytt bombplan in över Dresdens centrum. En oändlig serie av visslande ljud skär genom luften innan de öronbedövande dånen rungar mellan fasaderna.

Tryckvågen blåser upp massiva järndörrar, byggnaderna skakar och puts rasar från väggarna. Sedan kommer brandbomberna.

”Det kändes som om någon ovanför oss hällde ut potatis eller kol på taket. Därefter kom ett väsande och en explosion”, berättar skolflickan Nora Lang som fylld av skräck gömmer sig i källaren under hyreshuset där hon bor.

Tusentals magnesiumbomber faller genom hustaken och orsakar mängder med småbränder. På åtta minuter släpper britterna 881 ton bomber och vänder sedan hemåt mot England. Brandväsendet i Dresden har inte en chans att få elden på gatorna under kontroll.

Byggnaderna har splittrats i småbitar av de första explosiva bomberna och allting brinner. De många bränderna smälter samman och temperaturen närmar sig tusen grader. Den varma luften börjar stiga, och en pelare av eld reser sig över Dresden så att det blir ett vakuum vid markytan.

Brandbomberna låg tätt packade i klasar och britterna släppte dem direkt efter de kraftiga, explosiva bomberna.

© Polfoto/Ullstein Bild & Imperial War Museum

Syret sugs snabbt bort från gatorna, något ingenjörsstudenten Berthold Meyer, 21 år, får uppleva på nära håll:

”Mina lungor snörptes ihop. Knäna vek sig under mig. Det var fruktansvärt. Några, särskilt äldre, började halka efter. De satte sig apatiskt ned på gatan eller på tegelstenshögar och dog helt enkelt av kvävning.”

Träd och hjälplösa människor sugs in i eldstormen som förtär allt i sin väg. Hettan är så intensiv att byggnader och människor fattar eld utan att vara i direkt kontakt med lågorna. De förståndiga virar in sig i våta filtar och flyr ned mot Elbe.

Andra börjar rädda ägodelar ur sina hem eftersom de tror att det inte kommer fler bomber. Men de misstar sig.

Trupptransport orsak till bombning

Under de första fem åren tycktes andra världskriget avlägset för Dresdenborna. I området runt själva staden föll det några bomber då och då, men de gjorde ingen större skada.

Fronterna var långt borta och brittiska bombplan hade inte tillräcklig räckvidd för att ta sig ända till Dresden i östra Tyskland.

Men så småningom förändrades situationen och Dresdens öde kom att kopplas ihop med att Arthur Harris utnämndes till chef för britternas flygbombningar i februari 1942.

Harris presenterade genast en ny strategi som kallades ”sektorbombning”. Fram tills dess hade britterna utfört precisionsbombningar men nio gånger av tio missade bomberna målet.

Harris insåg att flygplanen inte klarade att bomba tillräckligt exakt. Lösningen blev att ”det var bättre att bomba allting än ingenting”, och han beordrade sina piloter att i stället fälla mattor av brandbomber över ett visst område, ofta en stadskärna.

Dessutom lät Harris bombplanen angripa i två vågor med en och en halv timmes mellanrum. Erfarenheter visade att detta ökade chansen att bygga upp en förödande eldstorm.

Det var något invånarna i Hamburg hade fått erfara när drygt 40 000 människor hade dött under ett brittiskt dubbelangrepp den 27 juli 1943.

Dresden kallades Florens vid Elbe, och promenaderna längs floden var populära turistmål på 1800-talet.

© Getty images & Scala/BPK

Dresden var Elbes pärla

I slutet av andra världskriget var Dresden en av få tyska städer som ännu inte hade bombats.

Staden hade varit en pärla vid Elbe sedan år 1697, då den sachsiske prinsen Fredrik August I kröntes till August II kung av Polen och kurfurste av Sachsen. Monarken, som inspirerades av renässansens Italien, ville att hans rike skulle ha en imponerande huvudstad.

Valet föll på Dresden och det gynnade stadens hantverkare och konstnärer. Snart sköt det upp sandstenspalats och kyrkor, och år 1734 stod den vackra protestantiska Frauenkirche klar. Under de följande 200 åren dominerade kyrkans höga kupol Dresdens silhuett och var en symbol för stadens rikedom.

August II:s efterträdare August III fortsatte försköningen. Hans storslagna promenader var några av Europas vackraste. Med tiden fick Dresden tillnamnet ”Elbflorenz”, Florens vid Elbe.

På 1800- och 1900-talet var staden ett populärt resmål som lockade turister från hela Europa, bland annat Storbritannien. Därför kunde Dresdens invånare aldrig föreställa sig att deras stad skulle utsättas för ett brittiskt bombanfall.

Dubbelangreppen var en stor personlig succé för Harris, och britterna satsade nu på att åstadkomma eldstormar varje gång de bombade.

Sommaren 1944 befann sig tyskarna på reträtt på alla fronter. De högsta brittiska befälhavarna diskuterade möjligheten att tvinga Hitler att ge upp genom ett gigantiskt bombanfall mot Berlin.

Men de kom aldrig längre än till planeringsstadiet: den 16 december 1944 inledde tyskarna en offensiv i Ardennerna. 200 000 soldater och 600 stridsvagnar plöjde rakt igenom de allierades linjer i Belgien för att nå ut till Atlanten.

Även om tyskarna snart kunde stoppas visade offensiven att Tredje riket var långtifrån besegrat och att tyskarna tänkte slåss om varenda centimeter. De allierade var skakade.

De lade ned planerna på att bomba Berlin. I stället skulle förbättrade Lancasterplan bomba moralen ur både Berlin och andra tyska städer.

Den brittiske flygmarskalken Charles Portal tänkte sig att ”massiv förstörelse kan uppnås om angreppet koncentreras mot en enda storstad – som inte är Berlin. Effekten kommer att bli särskilt stor om staden ännu inte bombats.”

Dresden var det perfekta målet. Staden var den sjunde största i Tyskland och i stort sett oskadad. Men viktigast av allt: den utgjorde en viktig knutpunkt för försvaret på östfronten.

Varje dag rullade trupptransporttåg genom Dresden på väg mot slagfälten. Tusentals flyktingar rörde sig åt motsatt håll. Röda armén stod bara elva mil från staden och de allierade ville gärna hjälpa dem med framryckningen.

Enligt underrättelser skulle tyskarna mobilisera en halv miljon man omkring den 15 februari. Många av trupperna skulle transporteras genom Dresden, och ett massivt angrepp mot stadens järnväg skulle försinka dem ordentligt.

Men bombkommandot tänkte inte nöja sig med att bomba järnvägen kring Dresden. Genom att bomba stadens centrum kunde man även slå ut kommunikationscentraler – och orsaka kaos hos civilbefolkningen.

Tyskarnas kampvilja måste knäckas för att påskynda segern för de allierade som hoppades kunna lamslå hela regionen.

I ett brev till Winston Churchill skrev Harris att han tänkte bomba Tyskland platt en gång för alla. Premiärministern godkände operationen i slutet av januari 1945. Berlin, Dresden och Chemnitz skulle angripas snarast möjligt.

Den 13 februari var väderförhållandena äntligen lämpliga för en flygräd mot Dresden. Staden skulle bombas två gånger på tre timmar – ett dubbelangrepp precis som Arthur Harris ville ha det.

Andra vågen fulländar infernot

Eldstormen står som en skorsten över Dresden. Pelaren av het luft har setts på nära tjugo mils håll när den andra vågen av brittiska bombplan sveper in över staden kl. 1.07. Kilometerhöga rökpelare stör sikten, och den våldsamma hettan från eldstormen känns till och med i cockpit på tre kilometers höjd.

På marken inser Dresdenbon Christian Just att fler bomber är på väg: ”Plötsligt hörde vi sirenernas avlägsna tjutande från förstäderna i sydöst. Flyglarm! Några människor skrek: ’Å nej, inte nu igen!’ Därefter inleddes ett scenario som brände fast Dresdens inferno i mitt sinne: motorbuller, bombernas sus, det öronbedövande dånet från bomberna, ett ögonblicks tystnad och därefter samma sak igen och igen och igen!”

Dresden är rena slakthuset. Elektriciteten är utslagen. Flyglarmssirenerna fungerar inte i centrum och därför blir den andra angreppsvågen en total överraskning för de flesta. Många dör när de försöker fly längs gatorna. Andra omkommer medan de försöker rädda sina käraste ägodelar.

En av dem, Gerhard Erich Bähr, hinner med nöd och näppe kasta sig ned i källaren när bomberna åter börjar falla.

”Väggarna svajade, tegelstenar rasade över oss. Luften var tjock av damm, vi kunde knappt andas. Benen var begravda och ovanpå låg ett fyrkantigt stenblock, en koffert och en grå säck som kändes våt. Jag försökte dra undan den för att ta mig ut. Då såg jag att det inte var en säck, utan en man utan huvud.”

Eldstormen tilltar ytterligare i styrka efter de 1 175 ton brandbomber som fälls i den andra vågen. Brinnande träbjälkar virvlar genom luften.

Gnistor och eldslågor regnar ned överallt och hotar ständigt att blända eller lemlästa de flyende som kämpar för att hitta en väg ut ur den gamla stadskärnans labyrint av gator. En av dem är 18-åriga Gertraud Freundel.

”Eldstormen vrålade där utanför. Det blåste kraftigt och vinden drog oss in mot staden. Far höll ett stadigt grepp om min arm. Vi var tvungna att ta oss igenom detta infernaliska oväder som rasade längs Reichstrasse med storm och eld. Jag var skräckslagen och tvekade, men far drog med mig och vädjade till mig, medan han ropade över stormens rytande: ’Vi ska ta oss igenom det här!’’

Hettan är så våldsam att asfalten på vägarna smälter. Några tappar skorna i den tjocka tjäran och springer vidare tills fötterna är så sönderbrända att de inte kan fortsätta längre. Överlevnad styrs av vad man har på fötterna – de som har hårt snörda kängor har en chans att klara sig ut ur infernot; de andra slukas av lågorna.

Bristande luftvärn blir ödesdigert

När de allierade bestämde sig för att bomba Dresden hade de inte tänkt sig att angreppet skulle bli ett av de våldsammaste i historien. Flera faktorer bidrog till att förödelsen blev så enorm.

För det första hade staden i stort sett inget försvar alls mot flygangrepp. Dresdens luftvärn hade packats ned och skickats till det mer bombutsatta Ruhrområdet ett par veckor tidigare. Dessutom rådde brist på flygbränsle i Tyskland.

Därför höll tyskarna sina flygplan på marken så mycket som möjligt tills de var helt säkra på att britterna verkligen tänkte bomba. Det var så illa ställt med oljeleveranserna att Luftwaffes flygplan ofta drogs ut på startbanorna av hästar eller oxar. Därför kunde de brittiska bombplanen i det närmaste ostörda flyga över Dresden med den dödliga lasten.

För det andra var stadens bunkrar och skyddsrum bristfälliga och dåligt konstruerade. De flesta saknade brandsäkra väggar och dörrar, och hade heller ingen ventilation som klarade att stänga ute de giftiga gaserna. Eldstormen sög ut allt syre ur skyddsrum och källare och det enda som fanns kvar att andas var livsfarlig koloxid.

För det tredje var det främst kvinnor, barn och gamla som befann sig i Dresden. De var mindre benägna att lämna källarna och släcka elden i sina lägenheter, och därför spred sig eldstormen snabbt och blev än mer förödande. Slutligen hade britterna blivit experter på massförstörelse. De hade enorma mängder flygplan och bomber till sitt förfogande under slutet av kriget.

Dessutom hade de startat eldstormar i flera tyska städer före Dresden och finslipat det kallblodiga dubbelangreppet till perfektion.

Fångar gräver efter lik i källarna

Dagen efter bombningarna hänger röken grå och smutsig över Dresden. Diset är så tjockt att det inte märks att det har blivit morgon. Ironiskt nog kallas just den här dagen för ”askonsdag” i kyrkokalendern och markerar inledningen på 40 dagars fasta fram till påsk.

För invånarna i Dresden har den en dystrare innebörd. Det brinner fortfarande på mängder av platser i staden. Räddningsarbetare och andra överlevande kämpar sig fram bland ruinerna. På många ställen är det för varmt att vistas och de kringvandrande möts av fasansfulla syner.

Dagen före bombningarna hade Margret Mayer planerat sitt stundande bröllop. Nu letar hon förtvivlat efter sin fästman och ser kokta lik i stadens fontäner:

”Från några av stenhögarna stack det upp armar, ben och blottlagda kranier. Springvattnen var fyllda till brädden med döda människor. De flesta såg ut som om de blivit uppblåsta, de hade stora gula och bruna fläckar på kroppen. Det glödde fortfarande i deras kläder.”

För invånarna i Dresden är prövningarna långtifrån över. Klockan 12.17 dundrar 316 amerikanska B17-bombplan in över de brinnande ruinerna. De har blivit omdirigerade till Dresden eftersom molntäcket är för tjockt över det egentliga målet.

Arthur Harris är fortfarande avskydd för sin bombstrategi under andra världskriget. Hans staty i London har vandaliserats flera gånger och bevakas nu dygnet runt.

© Topfoto

Harris blev allmänt avskydd

Arthur Harris är fortfarande avskydd för sin bombstrategi under andra världskriget. Hans staty i London har vandaliserats flera gånger och bevakas nu dygnet runt.

Efter angreppet på Dresden gick den nazistiska propagandamaskinen på högvarv. Tyskarna lade konsekvent till en extra nolla på alla siffror som gällde skadorna i staden för att vinna sympati.

Tidningar i neutrala länder som Sverige och Schweiz skrev att uppemot 200 000 människor dött i Dresden. Bilder av brända barn framställde britterna, och i synnerhet bombflygets chef Arthur Harris, som brutala mördare.

I början av 1945 ville främst amerikanerna få bombflyget att koncentrera sig på att angripa specifika oljeraffinaderier i stället för att mattbomba tyska städer. Harris blev ursinnig och hotade med att avgå som bombflygschef eftersom han hävdade att attacker mot civilbefolkningen var det enda sättet att knäcka tyskarna.

Ledningen gav med sig och Harris fick välja vilka mål han ville vilket, enligt hans kritiker, alltför ofta ledde till att bombplanen utförde kallblodiga dubbelangrepp mot tyska städer.

Efter bombningen av Dresden förändrades det politiska klimatet i England. Winston Churchill var bekymrad över hur omvärlden uppfattade britternas agerande: ”Tiden är kommen då vi måste ställa oss frågan om vi verkligen ska bomba tyska städer för att ingjuta skräck. Då kan vi behöva överta ett fullständigt ödelagt land”, förklarade han för Harris och bad honom minska antalet bombräder.

Det brittiska folket krävde emellertid aldrig att bombningarna skulle stoppas – särskilt inte då tyska V1- och V2-robotar haglade ned över södra England varje natt. Efter kriget fortsatte kritiken att ösa över ”Bomber” Harris som kallades krigsförbrytare.

Till sist blev det för mycket för honom. Efter att ha publicerat sina memoarer flyttade han till Sydafrika.

Ytterligare 782 ton bomber regnar ned över Dresdens hårt prövade och skräckslagna invånare.

De största bränderna är inte släckta förrän dagen därpå. Under veckorna som följer sliter 2 000 värnpliktiga soldater och tusen krigsfångar med att röja de blockerade gatorna och tömma skyddsrum och källare på lik. Det är ett makabert arbete.

Krigsfångarna jämför det med att arbeta i en gruva – men det är människokroppar man gräver efter, inte mineraler. Tjugoen kvadratkilometer av Dresden ligger i ruiner. 12 000 byggnader och 200 fabriker har förstörts och 25 000 personer har omkommit. Dubbelt så många har blivit hemlösa.

Den 21 februari spärrar myndigheterna av det gamla torget i Dresden. Torget blir till ett gigantiskt krematorium där liken bränns för att sjukdomar inte ska börja sprida sig.

Bombningarna var våldsamma och förlusterna i människoliv stora men britterna lyckas varken stoppa trupptransporterna till östfronten eller knäcka tyskarnas stridsmoral. Efter två veckor har tågtrafiken genom Dresdenåtergått till det normala.

Stadens invånare förblir Hitler trogna ända till det bittra slutet. Dresden är den enda tyska stad där hakkorsflaggorna fortfarande ses vaja åtta dagar efter Führerns död. Den 8 maj 1945 faller staden till slut i ryssarnas händer.

Läs också:

Hitler

Galleri: Se Hitlers målningar

3 minuter
Andra världskriget

300 tickande bomber under Oranienburg

19 minuter
Hitler

Bomben sprängde Hitlers talarstol

7 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj