Självmordsuppdrag var hämnd för Pearl Harbor

USA hade mindervärdeskomplex

Förvirring och paranoia präglade USA veckorna efter Pearl Harbor. Från alla håll kom rapporter om japanska flygplan på himlen, ubåtar vid västkusten och spio­ner i minsta lilla håla.

Även högt uppsatta officerare fick för sig att en fientlig invasion av USA kunde äga rum när som helst.

Som motdrag mot nederlagsstämningen krävde Roosevelt att fienden skulle bombas. ”Kriget ska tas till Japan”, löd hans order till försvarsmakten.

Presidentens order framstod som omöjlig. USA hade inga baser som flygplan kunde nå Japan från, och en operation med hangarfartyg vore rena självmordet. De strategiskt viktiga fartygen skulle upptäckas och sänkas, långt innan deras plan var inom räckhåll.

En officer i örlogsstaben föreslog en kreativ lösning; han ville låta stora bombplan lyfta från han­gar­fartyg i Stilla havet, eftersom de hade tillräckligt lång räckvidd för att nå Japan. Ingen hade någon bättre idé, så flyglegenden James Doolittle fick i uppgift att genomföra planen.

I början av 1942 fick tre bombeskadrar i USA besök av den berömde Doolittle, som varenda amerikansk pojke kände till. Han sökte frivilliga till ett hemligt uppdrag, och det enda han kunde säga om det var att det var extremt farligt.

Flygplansbesättningarna visste det inte, men deras förband hade utsetts, för att de flög arméflygets nya B-25 Mitchell.

Planet behövde en kortare startbana än andra tvåmotoriga bombplan, och en smal spännvidd innebar – i alla fall i teorin – att planet kunde lyfta från ett han­gar­fartyg utan att träffa bryggan. Doolittle fick snabbt ihop tillräckligt med frivilliga, för alla ville ge igen för Pearl Harbor.

Flottan skulle lära piloterna att flyga

Doolittles styrka bestod av 16 besättningar om vardera fem man, och när utbildningen inför operationen inleddes upptäckte de frivilliga till sin förvåning att instruktörerna kom från flottan. Strids­piloterna från flottan skulle lära sina kollegor från armén hur flygplan lyfter från hangarfartyg.

Första lektionen handlade om att även tungt lastade plan inte behövde en så lång startbana som bombplanspiloterna trodde.

B-25:orna lyfte gång på gång, överflödig materiel plockades bort, och mekanikerna justerade motorerna, tills alla klarade av att komma upp i luften från en endast 150 meter lång startbana. Sedan flög Doolittles män till Kalifornien, där kranar lyfte ombord bombplanen på startdäcket till flottans nya hangarfartyg USS Hornet.

Förstå hur bombplanen fick plats med extra bränsle:

Den 2 april 1942 stävade fartyget ut till havs med sin eskort, passerade under den berömda Golden Gate-bron i San Franciscobukten och satte kurs mot öppet hav. Officiellt var Task Force 16, som armadan av fartyg kallades, på väg till Hawaii för att förstärka öarnas försvar.

Som ansvarig för förberedelserna av planen kände kapten Ross Greening och en del andra i förbandet emellertid till operationens egentliga mål:

”Vi visste att nästa gång vi stod på marken skulle det vara i Kina eller som krigsfångar i Japan, om inte något ännu mer dramatiskt hände oss”.

Operationens mål väckte jubel

Nu kunde resten av männen också få reda på vad de hade anmält sig till. Doolittle ställde sig framför sina besättningar och de medföljande mekanikerna – totalt 200 man. Stämningen i den trånga lokalen under däck var spänd.

”Till de av er som inte redan vet det eller har gissat det kan jag berätta att vi är på väg mot Japan”, sa Doolittle på sitt sedvanliga raka sätt. Därefter beskrev han den livsfarliga planen.

Hornet och hennes eskort skulle korsa Stilla havet på sjutton dagar, och när Japan var inom räckhåll för B-25:orna var det dags för Doolittles sexton plan att lyfta. Inga jaktplan kunde flyga tillnärmelsevis lika långt, så bombplanen skulle angripa Tokyo utan eskort och dessutom på väldigt låg höjd.

Ytterligare tre japanska städer hade utsetts till mål, och när bomberna fällts kunde de stora bombplanen inte återvända till hangarfartyget, som så stora plan omöjligt kunde landa på.

Efter anfallet skulle B-25:orna därför fortsätta västerut. USA:s sovjetiska allierade hade sagt nej till att ta emot Doolittles styrka, eftersom landet inte var i krig med Japan, så operationens slutmål låg i Kina. Efter en snabb tankning på marken skulle piloterna samlas i Chungking. Staden låg söder om Shanghai och långt från kusten, som kryllade av japaner.

”Om vi alla når Chungking ska jag hålla den största brakfest ni någonsin har sett”, lovade Doolittle.

Från däcket hördes jubelvrål, när Hornets kapten avslöjade operationen för sin 3000 man stora besättning. Utsikten att få hämnas höjde humöret ombord. Norr om Hawaii förstärktes Task Force 16 med hangarfartyget USS Enterprise, två kryssare och några jagare.

Amerikanerna kunde inte pricka

Den 17 april lastades bomberna ombord på planen, och samma kväll samlade Doolittle sina män för en sista genomgång. De skulle lyfta först två dagar senare, men mycket kunde hända, så han ville ha koll på minsta detalj i god tid.

Redan i gryningen visade det sig vara ett klokt beslut, när det japanska patrullfartyget Nitto Maru dök upp. Det ombyggda valfångstfartyget bevakade havet öster om Japan för att förhindra överraskningsanfall som vid Pearl Harbor.

”Tre fientliga hangarfartyg i sikte”, löd den okodade varning som amerikanerna snappade upp. I brådskan hade japanerna räknat fel på antalet fartyg, men Doolittles operation hade röjts.

Flera plan lyfte genast från Enterprise för att sänka Nitto Maru, medan Doolittles piloter tittade på.

”Det var spännande att se och höra en riktig strid för första gången. Efter flera salvor såg jag hur kanonskyttarna träffade”, mindes Greening. Han visste inte att anfallet var ett fiasko. Först försökte jaktplan förgäves sänka valfångaren med sina kulsprutor.

Sedan kastade störtbombare sig över målet utan att få in en enda träff. Den lätta kryssaren Nashville fick ta över uppgiften, men dess insats bidrog endast till farsen. Först efter 29 minuter och 928 avfyrade granater sänktes patrullbåten, och innan dess hade besättningen på Nitto Maru lyckats skjuta ned ett av de anfallande planen.

Ombord på Enterprise skrev chefen för Task Force 16, amiral Halsey, senare en rosenrasande rapport och krävde intensiv utbildning av flottans piloter och skyttar. Först fattade han emellertid ett beslut som fick stor betydelse:

”Skicka iväg planen. Till överste Doo­little och hans tappra piloter: Lycka till, och må Gud stå er bi”, signalerade en lampa i morsekod från Enterprise till Hornet. Anfallet mot Tokyo var igång.

Extra bränsle behövdes

Doolittles män stod och pratade om dagens dramatiska händelse, när högtalarnas raspande avbröt dem.

”Arméns piloter, bemanna era flygplan”, löd ordern.

Besättningsmedlemmarna kröp in i sina B-25:or, medan matroser lossade de remmar som hade surrat fast de stora flygplanen på däcket. I sista ögonblicket lastades extra dunkar med bränsle ombord, för det oförutsedda mötet med Nitto Maru hade kraftigt försämrat chanserna att ta sig i säkerhet i Kina efter angreppet.

En kraftig vind blåste från nordväst, och Hornet girade rakt in i den. Skum­spray från det oroliga havet spolade in över däcket, där matroserna fick lägga sig ned, så att vindbyarna på nästan 30 sekundmeter inte blåste dem överbord.

Flygledaren väntade tålmodigt, tills det stora fartyget var på väg ned i en vågdal. Då gav han signal med en liten flagga, och Doolittle pressade resolut gashand­taget ända i botten i den B-25:a som stod längst fram i ledet.

Han och piloterna i de andra planen visste att Hornets besättning hade slagit vad om huruvida planen skulle störta i havet eller komma upp i luften. Medan Doolittles plan rullade allt fortare längs startbanan fyllde havet hela hans synfält.

Då började emellertid fartyget lyftas upp på nästa våg, och bombplanet i det närmaste kastades upp i luften, när det nådde slutet på Hornets däck. Den kraftiga motvinden lyfte planet, och Doolittle var i luften. Han satte kurs mot Tokyo, medan de andra planen ett efter ett lämnade hangarfartyget, när havets rörelser tillät det.

Greening lyfte som nummer elva i raden och fruktade in i det sista att planets högra vinge skulle träffa fartygets brygga. Han hade endast strax över en meter till godo, och det gungande däcket fick planet att slingra. Greening fortsatte dock framåt, som han fått lära sig.

”Med en kraft jag aldrig upplevt tidigare i det närmaste slungades mitt plan upp i luften redan 30 meter före slutet på startbanan. En kraftig vind från hangar­fartygets stäv drev planet uppåt, och jag fick pressa styrspaken hårt framåt för att hålla nosen nere”, skrev han senare.

Alla planen kom upp i luften utan missöden, men mötet med det japanska patrullfartyget hade förvandlat en riskabel bomb­räd till något som snarare framstod som ett självmordsuppdrag.

De sexton B-25:orna flög västerut på låg höjd över vågorna för att inte upptäckas av japanska radaranläggningar. Besättningarna hade drygt fyra timmar på sig att grubbla över sin situation.

”Doolittle hade sagt att om vi bombade Japan dagtid, skulle vi enligt hans beräkningar mista upp till hälften av planen”, mindes Greening. Därför skulle de enligt planen anfalla på natten.

Eftersom amerikanerna lyfte i förtid skulle de emellertid komma fram mitt på dagen, då japanska jaktplan och luftvärns­kanoner hade lätt att få korn på dem. För de plan som klarade sig oskadda över Japan väntade en ny utmaning på andra sidan.

Den tidiga avfärden hade förlängt färden med över 30 mil, och bränslemängden skulle bli ett problem. Ingen kunde längre förutsäga om planen hade någon chans att nå fram till landningsplatserna i Kina.

Åt en smörgås över Japan

Efter hand som B-25:orna närmade sig Japan passerade de över alltfler japanska lastfartyg och fiskebåtar. En del besättningar vinkade åt dem i tron att planen var japanska.

Somliga kände igen dem som fienden och började kryssa fram och tillbaka i desperata undanmanövrer. Sedan dök kustlinjen upp. Snart var de första planen inne över Japan, och de hade inte långt till målet.

Ombord på Greenings plan försökte andrepiloten lätta upp stämningen:

”Kapten, ska vi inte ta en smörgås? När vi kommer hem kan vi berätta att vi åt en macka, medan vi bombade Tokyo”.

Greening tvingade sig själv att ta en tugga, medan japanska hus och vägar passerade under dem.

”Jag tror aldrig att jag hade flugit så lågt tidigare. Vi slingrade genom floddalar och passerade mellan träd i stället för att flyga över dem”, mindes Greening.

Plötsligt hörde han det tunga, rytmiska smattrandet från kulsprutorna i tornet på planets ovansida. Han trodde först att skytten i ett ögonblick av vansinne beslutat sig för att testskjuta vapnen. Greening var på vippen att börja skälla ut skytten, när han genom sidorutan fick syn på fyra ­japanska jaktplan. Ett av dem brann, efter att B-25:ans skytt, Gardner, träffat med sin första salva.

”Strax därefter störtade ännu ett jaktplan brinnande till marken på grund av Gardners dödliga precision”, såg Gree­ning.

De sista japanerna drog sig undan för att inte möta samma öde. Gardner fortsatte emellertid att ösa iväg projektiler mot dem, och plötsligt var hans ammunitionsförråd oroväckande lågt. Han blev tvungen att släppa avtryckaren och passivt titta på, medan jaktplanen åter närmade sig.

Greening övervägde att fälla sina bomber, för det skulle göra planet 900 kilo lättare och öka farten, men då fick han Tokyobukten i sikte. Han, andrepiloten och bombfällaren spanade efter det mål som de färdats tvärs över Stilla havet för att bomba.

Doolittle var redan på väg in över miljonstaden i det första av de amerikanska planen. Hans besättning hade fått syn på japanska jaktplan långt borta, men än så länge utgjorde luftvärnseld från marken den största faran.

Elden var dock sporadisk, för trots att Nitto Maru hade upptäckt Task Force 16 flera timmar tidigare kom Doolittles ankomst som en överraskning.

Japanerna väntade ett anfall först många timmar senare, när jaktbombare skulle vara inom räckhåll. Doolittle flög på låg höjd och hittade den vapenfabrik som var hans mål.

”Jag steg till 350 meters höjd och gav order om att öppna bombluckorna. Bomb­fällaren Fred Braemer fällde de fyra brandbomberna i snabb följd. Klockan var 12.30. Jag dök tillbaka ned till takhöjd och svepte genom dimma och rök i de västra förstäderna för att sedan gira söderut över havet”, mindes Doolittle.

Han hade utfört sin del av uppdraget. Huruvida bomberna träffat var det ingen ombord som visste, men nu hade de i alla fall tömt sin last. Från Tokyo satte han kurs mot Kina, medan de övriga B-25:orna inledde sin inflygning.

Explosioner skakade planet

Strax efter Doolittle anlände en våg av tre plan, som sökte efter sina respektive mål i Tokyo. Ett av dem hade emellertid redan stora problem, eftersom en bränsletank hade sprungit läck, och kulsprutetornet satt fast.

När japanska jaktplan anföll planet fick piloten glömma allt om uppdraget, fälla sina bomber i Tokyobukten och fly för livet.

B-25:an var inget snabbt flygplan, men det kunde flyga ifrån de föråldrade jaktplan som utgjorde luftförsvaret över Japans huvudstad. Tre anfallsvågor hade redan passerat över Tokyo, när Greening anlände i spetsen för den fjärde. Han skulle angripa ett raffinaderi i Tokyobukten, men han kunde inte hitta det, och de båda japanska jaktplan som förföljde honom uteslöt ett noggrannare letande.

Greening skulle precis fälla sina bomber på ett godtyckligt ställe för att bli av med vikten, när han fick syn på en olje­anläggning:

”Jag steg till bara 215 meters höjd för att släppa våra ”ägg”, jaktplanen bakom oss var så nära att vi inte hade tid att stiga högre”.

På den låga höjden skakade explosionerna planet, så att andrepiloten slog huvudet i taket i cockpit, och blod från ett stort sår rann ned över hans ansikte. Utan bomblasten kunde amerikanerna öka avståndet till de japanska förföljarna. Greening sökte sig ut över havet och satte kurs mot Kina.

Ett efter ett fällde de amerikanska planen sina bomblaster. Örlogsbasen Yoko­su­ka utanför Tokyo bombades av en B-25:a, som träffade hangarfartyget Ryuho, som var nästan färdigbyggt. Bomberna orsakade så stora skador att fartyget togs i tjänst först ett halvår senare.

Även storstäderna Kobe och Nagoya attackerades, för att så många japaner som möjligt skulle känna av Amerikas vrede.
Himlen över Japan fylldes av exploderande granater från luftvärnskanoner, och jaktplan skickades upp efter amerikanerna, men plötsligt var allting över, och amerikanerna försvann lika snabbt som de hade dykt upp.

Till Kina med mat i munnen

Samtliga sexton bombplan slapp på mirakulöst vis från Japan utan att bli nedskjutna. Den värsta faran var över, och besättningarna kunde slappna av en smula i sina säten. Först då upptäckte Ross Gree­ning att han fortfarande hade munnen full av bröd. Piloten hade glömt att svälja den tugga som han tog under inflygningen mot Tokyo.

Enligt planen skulle planen korsa det nästan 90 mil breda Östkinesiska havet och landa på baser söder om Shanghai. Eftersom sträckan från USS Hornet till Japan blivit 30 mil längre än planerat, tvivlade piloterna dock på att bränslet skulle räcka hela vägen.

Även om B-25:orna lyckades korsa havet skulle de troligen inte kunna landa. Flygplanen skulle enligt planen anlända i dagsljus, men tidsplanen hade förskjutits så mycket att de närmade sig Kinas kust i mörker.

Ingen väntade dem förrän nästa dag, och utan upplysta landningsbanor var det omöjligt att landa. Ombord på planen diskuterade besättningarna vad de skulle göra.

Greening och de flesta andra beslutade att fallskärmarna var enda utvägen. Han slog till autopiloten, reste sig ur sitt säte och tog sig fram till utrymningsluckan, där de andra väntade.

”Innan bombfällaren hoppade lyfte han handen i en slarvig honnör och sa: ’Vi ses, kapten. Tack för turen’. Sedan försvann han i natten”, skrev Gree­ning senare.

De flesta B-25:orna nådde precis så långt att männen kunde hoppa över områden som kontrollerades av kineserna. Efter mer eller mindre lyckade landningar fördes de till kinesiska baser. Två besättningar föll i japanernas händer, och en enstaka B-25:a fick nödlanda i Sovjetunionen, där de fem amerikanerna internerades.

Doolittle räknade med straff

Hemma i USA gick försvarsledningen igenom resultatet av operationen.

”Utifrån en vanlig måttstock var räden ingen succé. Operationer med över tio procents förluster betraktas inte som framgångar, och i det här fallet verkar samtliga plan ha gått förlorade”, förklarade en general för president Roosevelt.

Genom att offra sexton fabriks­nya plan hade amerikanerna vållat endast småskador, som Japan skulle åtgärda inom några veckor – rent av dagar.

Under tiden satt en nedstämd Doolittle på en bas i Kina och reflekterade över det faktum att han bar ansvaret för de stora materiella förlusterna. En av hans män, skytten Paul Leonard, försökte muntra upp honom:

”Vad tror du de gör med dig, när vi kommer hem till USA, överste?”

Doolittle svarade med en uppgiven axelryckning:

”Jag ställs inför krigsrätt och kastas i fängelse”.

”Nej, de befordrar dig till general och ger dig en medalj”, utbrast Leonard.

Precis så blev det. Angreppets värde kunde inte bedömas enbart utifrån en militär måttstock. Japans styrka försvagades inte, men Doolittles våghalsiga räd höjde moralen i hela USA. Amerikanerna började tro på en seger i Stillahavskriget, och för den bedriften befordrades och dekorerades flygaresset.