Det är en vacker vårkväll den 17 april 1945 och den tyske piloten Erich Kreul befinner sig i ett flygplan flera hundra meter över marken. Under honom håller Nazityskland på att kollapsa.
Huvudet på den 20-årige Luftwaffepiloten är fullt av osammanhängande tankar och han är fortfarande påverkad av den flaska konjak som han druckit några timmar tidigare.
Vid horisonten närmar sig floden Oder, och Kreul känner igen den bro som finns på ett foto som han har hängande i cockpit. Till slut lyckas Erich Kreul fokusera sina tankar på den order han fått.
Den tyske piloten ska krascha med sitt plan in i bron över Oder och i explosionen ta med sig några av de sovjetiska soldater som är i färd med att korsa floden. Erich Kreuls uppdrag ska hjälpa till att bromsa Röda arméns framryckning, och han förväntas inte överleva attacken.
Efter kriget hittar allierade soldater ett exemplar av Luftwaffes självmordsflygplan på en testanläggning utanför staden Reichenberg. Planet är i stort sett en V-1-raket med cockpit och förlängda vingar.
Tyskland bombas oupphörligt
Det uppdrag som Erich Kreul skulle utföra hade tagit månader att förbereda. Under krigets sista år kunde Luftwaffes ledning med växande oro se hur det tyska flygvapnet utsattes för allt större press från ett kombinerat brittiskt och amerikanskt flygvapen, som utsatte viktiga tyska städer och industriområden för omfattande bombangrepp.
Det gav upphov till en enkel men fasansfull idé: i flygplan lastade med 900-kilosbomber skulle piloter flyga i hög hastighet rakt in i de allierade bombplanen och stoppa hotet från himlen.
Luftwaffe gillade idén, men Adolf Hitler var mer skeptisk. Självmordsuppdrag var ”inte förenliga med den tyska karaktären”, ansåg Führern. Dessutom ansåg han att kriget inte hade nått en punkt där sådana extrema lösningar var nödvändiga, och Führern oroade sig för att självmordsuppdrag skulle ”ha en demoraliserande inverkan på befolkningen”.
Hanna Reitsch jublar över sin VM-seger i glidflygning 1936. Hon blir med tiden en av Nazitysklands främsta piloter.
Hitler övertalades av sin favorit
Hanna Reitsch var en av flygets pionjärer på 1930-talet och blev Hitlers personliga favorit. Som testpilot under nazistregimen var hon central för utvecklingen av den tyska krigsmakten och en av arkitekterna bakom självmordsförbandet.
Under sin karriär slog Hanna Reitsch flera världsrekord, bland annat i höghöjdsflygning. Reitsch var en av Tysklands bästa och mest erfarna piloter och provflög jaktplan, bombplan och till och med raketplanet Messerschmitt Me 163 för Luftwaffe.
Hitler kallade Reitsch för sin favoritpilot. Hennes position gjorde att hon lyckades övertala Hitler att tillåta Luftwaffe att utbilda och använda självmordspiloter. Den tyske ledaren var till en början emot idén, men efter hand som nederlagen blev allt fler gav han efter för Reitschs förslag.
Under krigets sista timmar kände Reitsch att marken brann under hennes fötter, och under ett misslyckat flyktförsök till Österrike tillfångatogs hon av amerikanska soldater.
Efter kriget publicerade hon sina memoarer men fick kritik för att hon aldrig fördömde nazistregimen. Hanna Reitsch avled 67 år gammal i sitt hem i Frankfurt 1979.
Att Hitler trots allt lät sig övertalas berodde på testpiloten Hanna Reitsch, som stöttade planerna på att skapa en enhet med självmordspiloter. Före kriget hade Reitsch utmärkt sig vid de olympiska spelen i Berlin 1936 och slagit flera rekord i glidflygning. Hennes prestationer uppmärksammades av Hitler, som beundrade hennes förmåga.
Den 28 februari 1944 träffade Reitsch den tyske ledaren i hans privata bostad Berghof i södra Bayern. Efter att Reitsch lämnat residenset dröjde det inte länge innan det tyska självmordsförbandet såg dagens ljus.
Självmordspiloter stod i kö
Efter att ha träffat Hitler blev Reitsch personligen involverad i rekryteringen av piloter till det nybildade självmordsförbandet, som fick namnet Leonidas-skvadronen.
Eftersom projektet var topphemligt är det sparsamt beskrivet, men källor tyder på att självmordspiloterna valdes ut noggrant bland de många hundra frivilliga som anmälde sig. Luftwaffe sökte till en början endast 70 djärva män i åldrarna 18–20 år.
”Jag ansöker härmed frivilligt om att få ansluta mig till självmordsförbandet som en del av en mänsklig glidflygplansbomb.”
De ”lyckligt lottade” som klarade sig genom nålsögat konfronterades omedelbart med sitt nya uppdrag när de undertecknade Leonidas-eskaderns värvningsdeklaration.
”Jag ansöker härmed frivilligt om att få ansluta mig till självmordsförbandet som en del av en mänsklig glidflygplansbomb. Jag är fullt medveten om att medverkan i detta kommer att leda till min död”, stod det på det papper som lades fram för de hoppfulla aspiranterna på den första utbildningsdagen.
Hur själva utbildningen gick till är historikerna inte säkra på, men berättelser från krigets sista dagar ger en bild av att påtryckningar, lögner och undergångstankar var vanligt förekommande bland både officerare och meniga. I sina memoarer skriver piloten Erich Kreul att ingen av de unga piloterna frivilligt deltog i en av de första planerade attackerna och att officerarna var tvungna att använda hårda ord och lögner för att övertala piloterna att sätta sig i sina plan.
Legenden om Spartas kung Leonidas och hans utsiktslösa kamp mot perserna passade perfekt in i nazisternas propaganda.
Självmordsförbandet tog namn efter Spartas hjälte
För propagandans skull namngavs förbandet efter Leonidas, kungen av Sparta. Hans hjältemod skulle ge förbandet ett ärofyllt skimmer.
Leonidas-förbandet uppkallades efter Spartas kung Leonidas, som 480 före Kristus tog sig an en numerärt överlägsen persisk armé. Enligt legenden försvarade 1 000 soldater, alla villiga att dö för sin kung, det smala bergspasset Thermopyle mot 100 000 persiska soldater. Efter att i tre dagar ha hindrat fienden från att tränga in i bergspasset slutade slaget med ett nederlag för spartiaterna och kung Leonidas död.
Nazisterna såg slaget vid Thermopyle som det perfekta exemplet på ett hjältedåd, som gav Sparta tid att förbereda sig och sedan besegra perserna.
Kommandosoldat konstruerar planet
Parallellt med utbildningen började Luftwaffe utveckla Leonidas-förbandets självmordsplan. Det skulle vara billigt, tillförlitligt och dödligt – en uppgift som visade sig vara svårare än man först trodde. Hanna Reitsch såg sina första försök att utforma förbandets nya vapen misslyckas, och det var inte förrän Reitsch i april 1944 kontaktades av elitsoldaten Otto Skorzeny som de tillsammans kom fram till lösningen. Skorzeny föreslog att en av de nya V-1-raketerna skulle omvandlas till en farkost som Leonidas-förbandet kunde använda.
Tyskarna hade använt V-1-raketerna för att terrorbomba London, och genom sina kontakter fick Skorzeny tag på ett antal raketer som han och Reitsch utrustade med cockpit och vingar. Det nya flygplanet fick namnet Fieseler Fi 103R.
De tyska V-1-raketerna fick hjul och vingar och blev till självmordsplan. I dag finns det endast enstaka exemplar.
Bemannad raket var en dödsfälla för piloten
Raketflygplanet Fieseler Fi 103R kunde bäst beskrivas som en flygande bomb styrd av en människa. Pilotens instruktioner var att stoppa fiendens framryckning genom att krascha planet mot fientliga mål.
Cockpit
Instrumentpanelen i cockpit var mycket enkel. På en trätavla kunde piloten läsa en formel för att beräkna den korrekta dykningsvinkeln under anfallet. I teorin kunde piloten hoppa ut ur planet före kraschen, men i praktiken var chanserna att överleva små.
Sprängladdningen
Raketens nos innehöll en 900 kilo tung stridsspets. Målet för självmordsattackerna förändrades under kriget. Till en början skulle piloterna attackera allierade bombplan, sedan fiendens örlogsfartyg och slutligen broar och truppkoncentrationer.
Motorn
Fieseler-planet drevs av en primitiv pulsjetmotor. Den gav en toppfart av cirka 800 km/tim.
Landningshjul
De första modellerna saknade landningshjul, så piloten kunde inte landa. På så sätt såg Luftwaffe till att piloten fullföljde sitt uppdrag.
I sin självbiografi, Fliegen, mein Leben beskrev Reitsch hur den modifierade raketen inte krävde någon särskild skicklighet för att styras, men att landa den igen under utbildningen krävde exceptionell skicklighet, i synnerhet eftersom flygplanet till en början saknade underrede och landningshjul.
Vid en attack skulle planet explodera när det träffade målet, men i princip kunde piloten skjuta ut sig själv ur cockpit sekunderna innan, och den möjligheten gav piloterna ett litet hopp om att överleva innan de lyfte.
I slutändan användes Fieseler Fi 103R aldrig av Leonidas-förbandet, som inte blev den avgörande faktor som nazisterna hoppades på. Historiker pekar på att Luftwaffe nedprioriterade idén för att fokusera på andra projekt där piloten hade större chans att överleva.
Den stora planen misslyckades
Även om Nazityskland övergav idén om den flygande bomben levde Leonidas-förbandet vidare, och under krigets sista dagar våren 1945 skickades piloterna slutligen ut på ett självmordsuppdrag. Piloterna fick order om att sikta på broar över floden Oder, som kontrollerades av Röda armén. Syftet var att fördröja den sovjetiska framryckningen mot Berlin.
Vid det laget hade förbandets jetdrivna självmordsplan ersatts av gamla jaktplan i mycket dåligt skick, och en del föll mer eller mindre i bitar när piloterna försökte lyfta. Hitler gav emellertid order om att de skulle användas för självmordsuppdrag, och gemensamt för dem alla var därför att de var utrustade med en tung bomb och för lite bränsle för att kunna återvända hem.
Tillsammans med 35 andra piloter lyfte Erich Kreul i april 1945 för vad han trodde skulle vara sista gången. Innan han reste skrev han ett brev till sin fru och sin nyfödda dotter och lät skicka några personliga tillhörigheter till sina föräldrar.
I sina memoarer beskriver Erich Kreul hur han inför självmordsuppdraget hade svårt att tänka klart och inte insåg situationens allvar. Det var först när han var på väg att flyga in i bron över floden Oder som han insåg hur fullständigt idiotiskt det var att offra sitt liv för nazistregimen.
Tillsammans med 35 andra piloter lyfte Erich Kreul i april 1945 för vad han trodde skulle vara sista gången.
Så i sista stund rätade han upp planet. Erich Kreul vågade inte återvända till sina överordnade, så den unge mannen fortsatte att flyga tills bränslemätaren visade rött och tanken var tom. Han öppnade cockpit, hoppade ut med fallskärm och hamnade i amerikansk fångenskap.
Vad Kreul inte visste var att praktiskt taget alla attacker mot broarna över Oder misslyckades. Några av piloterna sköts ner av sovjetisk luftvärnseld och andra missade sina mål. Tyskarna hävdade senare att de hade lyckats förstöra 17 broar, men historiker har senare konstaterat att endast en bro skadades i Leonidas-förbandets attack.
Med självmordsattackerna i april 1945 hade nazistregimen desperat försökt vända krigslyckan. Attackerna fick inte den betydelse som de hade hoppats på, och senare samma månad, den 30 april 1945, tog Adolf Hitler sitt liv.