Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

amerikanska soldater röda armén möts i torgau

Segerfest vid Elbe: Ett uppdelat Tyskland

Den 25 april 1945 har gått till historien som ”Elbe Day”, dagen dag då de allierade soldaterna från väst- och östfronten möttes. Ingen var beredd på att det skulle hända, så ryssarna började skjuta mot amerikanerna. Skotten kom att bli de första under kalla kriget.

AKG-Images

Fotografiet av Churchill, Roosevelt och Stalin vid Jaltakonferensen i februari 1945 ska framför allt utstråla beslutsamhet – men i realiteten visar det bara tre äldre män i bekväma stolar.

Här finns inget av det drama som kännetecknar de klassiska reportagebilderna från krigets avgörande ögonblick – som från den tyska staden Torgau, där amerikanska och ryska styrkor möttes för första gången.

Trots det hör gruppbilden från Jalta till ett av världskrigets mest kända fotografier på grund av den koncentration av makt som de tre männen representerar: år 1945 hade de styrkan att forma världen.

Och det är precis vad de gjorde under konferensen i det gamla tsarpalatset i staden Jalta på Krim.

På dagordningen stod slutuppgörelsen med Japan.

De grälade även om Polen, som Storbritannien 1939 gått ut i krig för att försvara – och som Josef Stalin nu hade lagt vantarna på.

Den viktigaste uppgiften för ”de tre stora” var emellertid att avgöra Tysklands framtid.

”Hur tomma måste inte ­dessa charlataners hjärnor vara?”
Goebbels om Churchill, Stalin och Roosevelt

Goebbels rasar mot Jalta

Avtalen från Jalta var ingen hemlighet. Tvärtemot – de publicerades i ett gemensamt uttalande den 11 februari 1945.

”Det är vår okuvliga vilja att utplåna tysk militarism och nazism och se till att Tyskland aldrig igen blir kapabelt att störa världsfreden”, slog man fast.

Därför tänkte världskrigets segerherrar – som de räknade med att snart vara – upplösa den tyska statsapparaten och landets försvar.

De tänkte även stänga eller konfiskera den del av produktionsapparaten som kunde användas för militära syften.

Dessutom skulle det sönderbombade Tyskland ersätta de skador som kriget åsamkat andra länder.

Åtgärderna skulle genomföras genom att landet delades in i ockupationszoner. Fransmännen kunde också se fram emot att erbjudas en bit, och polackerna blev lovade permanent ägande av stora landområden i östra Tyskland.

En av dem som läste proklamationen var den tyske propagandaministern Goebbels, som kom med en besk kommentar:

”Hur tomma måste inte dessa charlataners hjärnor vara – i alla fall två av dem”, sa han hånfullt. Så skrev han även i en artikel med rubriken ”Året 2000”, i vilken han tecknade en dyster framtidsvision i händelse av ett tyskt nederlag.

”Den tredje, Stalin, har betydligt mer långtgående mål än sina båda kamrater. Och dessa tänker han inte offentliggöra”, förutspådde Goebbels.

Han förutsåg hur amerikansk isolationism och sovjetisk infiltration skulle rubba maktbalansen mellan de tre makterna, så att Europa till slut skulle vara fullkomligt utelämnat åt Stalin.

Men avtalet var under alla omständigheter helt irrelevant, påpekade Joseph Goebbels, för Tyskland skulle inte förlora kriget.

I den verkliga världen – utanför propagandaministerns kontor – närmade det tyska nederlaget sig hastigt.

Den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower, överbefälhavare för de allierade styrkorna på västfronten, hade redan trängt fram till floden Rhen.

I ett försök att stoppa offensiven hade tyskarna sprängt alla broar över den breda floden. Alla utom en.

Churchill vill erövra Berlin

Att den viktiga bron vid Remagen utanför Bonn inte förstörts berodde på en lång rad av olyckliga omständigheter: tyskarna hade placerat sprängladdningarna i god tid, men den tungrodda tyska byråkratin innebar att ordern om sprängning kom fram väldigt sent.

Därefter fungerade inte utlösaren, så en ensam soldat fick rusa genom ett amerikanskt kulregn för att försöka utlösa sprängladdningarna manuellt.

Explosionen svepte in bron i rök, men när den lättade såg både tyskar och amerikaner att de stora stålbågarna stod oskadda.

Sprängmedlet hade varit av för dålig kvalitet, och endast en del av det detonerade.

Innan tyskarna hann åtgärda det stormade amerikanska soldater fram och oskadliggjorde laddningarna.

Bron var erövrad – ett faktum som inte förändrades av att en rasande Hitler lät avrätta den högste tyske officeren från Remagen.

Nu skulle Eisenhower bara ockupera den del av Tyskland som amerikanerna och britterna enligt Jaltaavtalet hade anspråk på.

Den 28 mars meddelade han Röda armén att han tänkte rycka fram österut, till floden Elbe. Därefter skulle hans styrkor svänga söder- och norrut.

Eisenhower betraktade sitt telegram (diarienummer SCAF-252) som en helt vanlig militär koordinering mellan allierade, men Winston Churchill blev fullkomligt tokig av ilska.

Storbritanniens premiärminister ville vara först i Berlin – trots att den tyska huvudstaden enligt Jaltaavtalet låg i den sovjetiska ockupationszonen.

En erövring var viktig för Churchill, för han ville använda staden för att pressa Stalin, som höll på att bryta sina löften om ett demokratiskt Polen.

”Berlin är enbart ett politiskt mål, inte ett militärt”, hävdade Eisenhower.

I hans ögon var krig och diplomati två olika saker, som skulle hållas isär. Churchill fick vika sig, för 1945 hade Storbritannien blivit lillebror i alliansen med det mäktiga USA.

Churchill, Roosevelt och Stalin under Jaltakonferensen år 1945

Churchill, Roosevelt och Stalin gick under beteckningen ”de tre stora”.

© Imageselect

Tyskland skulle pacificeras

En vecka i början av februari 1945 möttes ”de tre stora” – Churchill, Stalin och Roosevelt – i ett gammalt tsarpalats utanför staden Jalta på Krimhalvön.

Där förhandlade de om framtiden efter segern över nazismen.

Mötets tre parter hade vitt skilda intressen: Churchill misstänkte att Stalin ville lägga under sig hela Europa, och försökte få stöd hos Roosevelt.

USA:s president lade emellertid all kraft på Förenta Nationerna, som skulle se till att det blev fred mellan världens länder.

För det projektet behövde Roosevelt stöd från Stalin, och därför gjorde han eftergifter till Sovjetledaren, som hade som mål att ta kontroll över Östeuropa.

Mötets resultat

  • Efter kriget skulle Tyskland ockuperas och avväpnas och invånarna genomgå en grundlig avnazifiering.
  • Tyska krigsförbrytare skulle dömas av en internationell domstol.
  • Tyskland skulle betala krigsskadestånd.
  • Tyskland skulle avstå provinsen Ostpreussen till Sovjet.
  • Polen skulle avstå sina östra provinser till Sovjetunionen och få tyska områden som kompensation.
  • Sovjetunionen skulle förklara krig mot Japan.

Amerikanerna siktar på Berlin

Amerikanernas offensiv in i Tyskland gick i ett raskt tempo.

I det öppna landskapet mötte pansarkolonnerna endast svagt tyskt motstånd, och efter en halsbrytande framryckning nådde de första amerikanska soldaterna Elbes västra strand den 11 april. Nionde arméns chef, William Simpson, skickade styrkor över floden för att etablera två brohuvuden.

”Vi hade varit de första vid Rhen, och nu ville vi vara först i Berlin”, skrev han i sina memoarer: ”Vi tänkte bara på en sak – erövra Berlin, tränga igenom och möta ryssarna.”

Den tyska huvudstaden låg endast åtta mil bort. General Simpson beordrade en pansardivision och en division motoriserat infanteri att göra sig redo.

Han bedömde att de skulle kunna nå målet om de trampade gasen i botten hela natten.

Framstöten krävde emellertid godkännande från högre ort. Den 15 april bad den ivrige Simpson om grönt ljus hos sin överordnade, general Omar Bradley, som skickade frågan till Eisenhower.

Nyheterna från Elbe gav Eisenhower ett dilemma: Hans generaler förväntade sig att skickas vidare österut, för de kände inte till SCAF-252.

Endast Eisenhower och Bradley visste att Berlin inte längre utgjorde ett mål för västmakterna.

Deras beslut att låta ryssarna ta Berlin på egen hand hade hållits hemligt för att upprätthålla styrkornas stridsmoral.

”Jag är säker på att 9:e armén kunde ha tagit Berlin med små förluster.”
General Simpson

Eisenhower fattar sitt beslut

Överbefälhavaren hade fortfarande tid att byta fot – och skicka fram sina stridsvagnar.

Eisenhower bad därför general Bradley att uppskatta hur stora förluster en snabb framstöt mot Berlin skulle medföra.

Som svar fick han en pessimistisk bedömning, enligt vilken framryckningen och de följande gatustriderna skulle kunna kräva 100 000 döda och sårade amerikaner.

”Ett tämligen högt pris att betala för ett prestigeprojekt”, ansåg Bradley. ”I synnerhet eftersom vi sedan måste dra oss tillbaka och låta de andra killarna rycka in”.

Eisenhower valde att hålla fast vid sitt ursprungliga beslut: västmakterna skulle inte till Berlin. Bradley överlämnade det nedslående beskedet till general Simpson, som grämde sig resten av sitt liv.

”Jag är säker på att 9:e armén hade kunnat ta Berlin med små förluster, långt innan ryssarna nådde staden”, skrev den besvikne generalen. Han tvivlade aldrig på att Bradleys beräkningar var felaktiga.

Sex år senare kom Omar Bradley fram till samma slutsats.

”Vid den tidpunkten hade vi förmodligen kunnat tränga fram till Berlin”, medgav han i sina memoarer, som kom ut 1951.

”Som soldater hade vi en naiv syn på britternas tendenser att komplicera krig med politiska hänsyn och icke-militära mål.”

Beslutet var fattat och uppgifterna fördelade. Simpsons 9:e armé och andra amerikanska styrkor fick nöja sig med att gräva ner sig längs Elbe efter hand som de trängde fram längs floden.

Den 16 april, dagen efter Eisenhowers beslut att stanna vid Elbe, gick mer än en miljon sovjetiska soldater till angrepp mot den tyska försvarslinjen längs floden Oder.

Det var inledningen på Stalins avslutande offensiv mot Berlin.

USA och Storbritannien tog största biten

Allierade styrkor vällde in i Tyskland 1945. Amerikanska och brittiska styrkor ockuperade mer än de fick enligt avtalet med Stalin.

Shutterstock

Förberedelse

23 januari 1945: Sovjet etablerar brohuvuden på västra sidan av Oder, endast sju mil från Berlin.

Shutterstock/The Imperial War Museum

Den enda bron

7 mars: Vid Remagen erövrar amerikanerna den enda intakta bron över Rhen. Nu kan de obehindrat korsa floden.

Shutterstock

Ruhr faller

1 april: Ruhrområdet är omringat, 370 000 tyska soldater hamnar i fångenskap.

Shutterstock

Framstöt

11 april: Efter en blixtoffensiv når de första amerikanerna Elbe. De får inte lov att fortsätta mot Berlin.

Shutterstock

Öppet till Berlin

16 april: Röda armén angriper Seelowhöjderna vid Oder. Trots svåra förluster bryter ryssarna igenom, och vägen till Berlin ligger öppen.

Shutterstock/Getty Images

Elbe Day

25 april: Amerikanska och sovjetiska styrkor möts vid Torgau.

Shutterstock/U.S. National Archives and Records Administration, William E. Poulson

Stelt möte bland en massa lik

Knappt två veckor efter att general Simpson fått Elbe i sikte närmade andra amerikanska styrkor sig floden tretton mil längre åt sydost.

Den 25 april befann sig 69:e infanteridivisionen en bra bit framför sina grannförband, och patruller körde i förväg för att ta reda på hur situationen såg ut längre fram.

Löjtnant Albert Kotzebue ledde en av patrullerna, som bestod av 26 man i jeepar.

Vita flaggor hängde från fönstren på husen längs vägen, men han såg inga människor – och han visste varför.

En tysk borgmästare hade berättat för honom att ryssarna var nära och att tyskarna fruktade att de skulle utsättas för våldtäkter och plundringar.

Kotzebue gjorde halt vid en gård, där han hittade bonden, dennes fru och deras tre barn samlade kring middagsbordet.

Det såg hemtrevligt ut – bortsett från att alla fem var döda. De hade tagit gift.

Patrullen fortsatte mot Elbe, där de hittade en liten båt. En grupp soldater klev ombord och paddlade över med sina gevärskolvar som paddlar.

På andra sidan såg de att stranden var översållad med döda civila.

Tyska män, kvinnor och barn låg huller om buller bland omkullvälta kärror, väskor och klädbylten.

Strax därefter dök en rysk patrull upp. Löjtnant Kotzebue gjorde honnör.

Ryssarna gjorde likadant, varpå båda parter bevakade varandra avvaktande och misstänksamt.

Situationen inbjöd inte till omfam­ningar och kamratliga ryggdunkningar. Klockan var 13.30, och väst hade äntligen mött öst mitt i fiendeland – utanför ett litet samhälle som hette Strehla.

I Torgau kunde soldater från USA och Sovjet fira med varandra. Deras ledare var redan fiender.

© AKG-Images

Löjtnant utforskar Tyskland

Löjtnant Kotzebue var den förste amerikanen som fick kontakt med sovjetiska soldater i Tyskland, men han fick inget erkännande för det historiska ögonblicket.

När nyheten om ”mötet vid Elbe” nådde tidningsläsarna de följande dagarna, hade en annan officer huvudrollen på ett helt annat ställe vid Elbe.

Löjtnant William D. Robertson var underrättelseofficer och tillhörde samma regemente som Kotzebue.

Omkring klockan tio på morgonen den 25 april begav han sig ut på landsvägarna för att försöka få överblick över det kaos som rådde överallt kring amerikanerna: vägarna kryllade av uppgivna tyska soldater, frigivna allierade krigsfångar och utländska tvångsarbetare.

Jeepen med löjtnanten och tre meniga hade knappt börjat rulla förrän de stötte på fiender – allt från enstaka tyska soldater på cykel till hela kompanier, som trötta, håglösa och smutsiga vandrade västerut med hopplöshet i blicken.

Robertson avväpnade dem och gav dem en lapp med instruktioner, som de skulle visa upp vid den första amerikanska ställningen längre fram.

Ingen försökte angripa jeepen, och i byarna fick de ett vänligt mottagande av invånarna.

Mitt på dagen stötte patrullen på trettio brittiska krigsfångar.

De berättade att en grupp amerikanska sårade och fångar befann sig i en stad vid namn Torgau, som låg längre fram vid Elbe.

Robertson konfiskerade ett vitt lakan från en civil tysk, varpå jeepen körde mot floden.

Förödelse i London efter ett V-2-angrepp. Britterna var trötta på kriget. När Churchill talade om ett eventuellt krig mot Sovjetunionen förlorade han valet i juli.

© Getty Images

Churchill trodde på nytt krig

Operation Unthinkable var den brittiska planen för hur ett krig mot Stalin skulle utkämpas sommaren 1945. Planen visar varför den aldrig blev aktuell.

På våren 1945 gav Storbritanniens premiärminister Winston Churchill order om att generalstaben skulle göra upp en plan för ett krig mot Sovjetunionen.

Storbritanniens premiärminister Winston Churchill lät våren 1945 generalstaben ta fram en plan för ett krig mot Sovjetunionen.

Han var upprörd över att Stalin bröt sitt löfte om demokratiska val i Polen.

Sex år tidigare hade britterna förklarat krig mot Hitler för att försvara landets självständighet. Nu tydde mycket på att polackerna i stället skulle komma att underkastas Sovjet.

Angrepp på Sovjet vore en katastrof

”Operation Otänkbar” var kodnamnet på en allierad offensiv mot Sovjetunionen med start den 1 juli 1945.

Planen hade tagits fram åt Churchill och förutsatte att angreppet skulle överrumpla ryssarna fullkomligt.

Den skulle genomföras av britter och amerikaner, förstärkta med den polska exilarmén samt tio divisioner av tyska krigsfångar.

Trots det skulle västmakterna vara så underlägsna mot Sovjet att generalerna avrådde från planen.

En defensiv strategi har ingen chans

Churchill gav även sin försvarsledning order att bedöma vad som skulle ske, när Tyskland var slaget, och USA flyttade sina styrkor till kriget mot Japan.

Churchill var rädd att det skulle fresta Stalin att angripa Västeuropa.

Den defensiva planen kom fram till att britterna efter ett ryskt angrepp skulle pressas tillbaka till Brittiska öarna.

Därefter var tunga bombplan det enda vapen som skulle kunna användas mot Stalin.

Ryssarna beskjuter amerikanerna

Den ensamma jeepen nådde Torgau utan problem. Robertson hörde emellertid hur det sköts i närheten, och längre bort mullrade kanoner – de var uppenbarligen på väg in i en stridszon.

Robertson grubblade på hur han skulle närma sig ryssarna utan att bli nedmejad. Han svor över att han inte tagit med en amerikansk flagga och bestämde sig för att försöka tillverka en.

Soldaterna bröt sig in i ett apotek, där de hittade röd och blå färg. De strök på färgerna på lakanet, så att det med lite god vilja såg ut som stjärnbaneret.

Robertson viftade med flaggan från toppen av ett torn i slottet Hartenfels, som reste sig över Elbes västra strand. Samtidigt ropade han ”amerikanski”, ”Russia”, ”America” och ”Kamerad”.

Robertson trodde att han höll på att få kontakt, men han misstog sig. Snart ven kulorna över vattnet, och när de slog in i slottets väggar insåg han att han var målet.

Faran underströks, när en pansarvärnsgranat träffade tornet.

Löjtnanten kröp ihop bakom den tjocka muren, medan han desperat viftade med armarna och hoppades att inte få dem avskjutna.

Då upphörde kulregnet, och ett grönt bloss från en signalpistol steg från motsatta stranden: det var den signal som allierade styrkor skulle använda om de stötte på varandra.

Robertson hade dessvärre inget grönt bloss att svara med, så soldaterna på andra sidan började skjuta igen.

Löjtnant ­Robertson log sitt allra bredaste ­leende och ­klap­pade ryssen på knäet.

Det första mötet glömdes bort

Räddningen blev en sovjetisk krigsfånge. Robertsons patrull hade hittat honom i Torgau, och på tyska sa de åt honom vad han skulle ropa över floden.

Efter fem minuter kunde han meddela Robertson att någon skulle komma över.

Krigsfången började klättra ut på det förvridna stålskelett som tidigare hade utgjort en bro över Elbe. Robertson följde efter.

Efter en viss tvekan började en ryss klättra åt andra hållet, och mödosamt närmade de båda parterna sig varandra.

Ute på bron kröp Robertson på händer och knän för att kunna hålla sig fast, när en ryss kom hasande längs en balk mot honom.

I detta betydelsefulla ögonblick kunde Robertson inte komma på något historiskt att säga.

I stället log han brett och klappade ryssen på knäet. Klockan var fyra på eftermiddagen och amerikanska och sovjetiska soldater skakade hand mitt i det besegrade Tyskland.

I Torgau bröt spontana fester ut bland styrkorna, när de ryska soldaterna plockade fram dragspelen.

Ingen hade hört talas om Kotzebue, som ett par timmar före Robertson hade haft sitt stela möte med Röda armén mitt bland de massakrerade tyskarna på flodstranden.

Dagen därpå fick löjtnant Robertson och den förste ryssen på bron, löjtnant Aleksandr Silvasjko, upprepa scenen på bron inför fotograferna.

Bilderna från Torgau spreds över världen som ett förebud om Nazitysklands nederlag – även om striderna fortsatte i två veckor till.

Tyskland hade kapats på mitten, och de allierade kunde triumfera. Få anade – som Churchill – att en ny konflikt var under uppsegling.

De flesta hoppades innerligt att världen var på väg in i en tidsålder av fred och broderskap mellan världens länder.

Redan i juli 1945 förlorade Churchill valet i Storbritannien, och det blev upp till den nya Labourregeringen att stå fast mot Stalin. Världen var på väg in i kalla krigets tidsålder.

Läs också:

Hitler

Var Hitlers mustasch på modet?

1 minut
Andra världskriget

Rasismdebatt drabbar död hund

2 minuter
amiral friedeburg undertecknar den tyska kapitulationen
Andra världskriget

Hitlers arvingar försöker sig på djärvt dubbelspel

26 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj