Schloss Itter: Ohelig allians mot SS
En beslutsam US Army-löjtnant, en desillusionerad Wehrmacht-major, en fransk tennisstjärna – alla slogs de sida vid sida under en av andra världskrigets sista skärmytslingar: slaget om Schloss Itter den 5 maj 1945.
Slottet Itter var byggt för att klara en klassisk medeltida belägring. Förutsättningarna var inte så annorlunda i maj 1945.
Det är morgon den 4 maj 1945 och vi befinner oss i östra Tyrolen i Österrike, en halvmil från tyska gränsen. Löjtnant Jack Lee Jr sitter på tornet till sin M4 Sherman stridsvagn »Besotten Jenny» i den lilla staden Kufstein, i färd med att planera ett försvar av platsen.
Efter fem månaders strider i Frankrike och Tyskland är han och hans män slitna och innerligt trötta på att befinna sig i Krautland; nu gäller det bara att överleva krigets sista dagar.
Men männen i B-kompaniet ur 12. pansardivisionens 23. stridsvagnsbataljon måste vara vaksamma. Tyska förband som vägrar kapitulera gör motstånd i det bergiga landskapet och har både stridsvagnar och pansarvärnspjäser till sitt förfogande. Skogarna kryllar av bittra SS-soldater som fortfarande är inställda på att döda – dels amerikanska fiender, dels landsmän som de uppfattar som förrädare och defaitister.
Josef Gangl med vit flagg
Denna morgon blir speciell. En tysk Kübelwagen kommer plötsligt rullande mot Lee och hans män med en vit flagga fladdrande i fartvinden. På passagerarplatsen sitter en dekorerad Wehrmachtmajor vid namn Josef Gangl och han lägger fram en märklig men sammanhängande historia. Högre upp i bergen finns ett slott fullt av franska VIP-fångar som fruktar för sina liv och vädjar om undsättning.
Lee tvekar inte ett ögonblick utan kontaktar sin chef på radion och får tillåtelse att kolla upp saken. Han sätter sig sedan i baksätet i tyskarnas bil för en rekognoseringsrunda. Snart ska han spela huvudrollen i det som kallats »andra världskrigets märkligaste slag».
Schloss Itter är ett slott med rötter i medeltiden och ligger på en höjd nära skidorten Kitzbühel. I början av 1943 omvandlades det till ett specialfängelse för VIP-fångar, så kallade Ehrenhäftlinge (hedersfångar).
Dessa var höga politiker och militärer som behandlades anständigt och levde ganska bekvämt i väntan på en eventuell förhandlingssituation – eller snabb avrättning. Administrativt hörde Schloss Itter till koncentrationslägret Dachau utanför München, cirka tio mil norrut.
Politikern Edouard Daladier och generalen Maurice Gamelin strax efter fritagningen. Slottet syns i bakgrunden.
Premiärministrar vip-fångar
Fångarna i Schloss Itter utgjordes vid krigsslutet av en blandad skara ur den franska samhällseliten, bland andra de tidigare premiärministrarna Edouard Daladier och Paul Reynaud samt de tidigare överbefälhavarna Maurice Gamelin och Maxime Weygand. Den mest färgstarka karaktären var Jean Borotra, före detta tennisspelare i världsklass och en känd idrottsprofil i sitt hemland.
Service och uppassning sköttes av ett litet antal vanliga krigsfångar. Vaktgarnisonen, med personal från de ökända SS-Totenkopfförbanden, leddes av SS-Hauptsturmführer Sebastian Wimmer.
Utsmugglat brev
Den 3 maj skickade Wimmer en av krigsfångarna, jugoslaven Zvonimir Čučković, på ett ärende. Vad han inte visste var att Čučković hade med sig ett hemligt brev, författat på engelska, med vädjan om hjälp. De franska fångarna var nämligen insatta i det militära läget och fruktade att de skulle bli undanröjda i de sista krigsdagarnas kaos.
Efter att ha cyklat till Innsbruck, sex mil västerut, stötte Čučković på en amerikansk enhet som tog del av hans meddelande. En undsättningsstyrka gjordes i ordning, men den hamnade i besvärligheter och hjälpen kom att dröja.
Den ständigt onyktre Sebastian Wimmer blev allt mer nervös, inte minst på grund av att Dachaukommendanten Eduard Weiter hade dykt upp på Schloss Itter ett par dagar tidigare, supit sig full och skjutit sig. Den 4 maj lämnade Wimmer sin post, och efter honom gav sig vaktstyrkan av.
Schrader skulle leda försvaret
Fångarna fruktade fortfarande för sina liv och planerade ett försvar. De bröt sig in i slottets vapenförråd och hittade handeldvapen och ammunition. Sedan gick de ner till byn Itter och kontaktade en tysk soldat som de litade på: SS-Hauptsturmführer Kurt-Siegfried Schrader som entledigats från tjänst på grund av en svår krigsskada. Han gick med på att leda försvaret av slottet med fångarna.
Nu gav sig en annan av fångarna iväg, den tjeckiske kocken Andreas Krobot. Han cyklade till staden Wörgl på förmiddagen den 4 maj och hade med sig ett brev på engelska. Staden kryllade av Waffen-SS-soldater, men han hade turen att stöta på en österrikisk motståndsman på en sidogata.
Krobot fördes snabbt till deras ledare, Wehrmachtmajoren Josef Gangl, som hade bytt sida och nu försökte skydda civilbefolkningen mot övergrepp. Gangl bestämde sig för att handla, satte sig i sin Kübelwagen och begav sig till amerikanerna i det närliggande Kufstein. Det var så han mötte löjtnant Lee.
Josef Gangl, Jean Borotra och Jack Lee jr.
Undsättningsstyrka till Schloss Itter
När Gangl och Lee hade besökt slottet och mött fransmännen lovade de att återkomma med en undsättningsstyrka. Till en början såg det ut som om de skulle kunna sätta ihop en rejäl styrka, men efter ett par taktiska beslut på vägen krympte den ihop till nästan ingenting.
De som slutligen nådde slottet på eftermiddagen var löjtnant Lees M4 Sherman med besättning, en handfull amerikanska infanterister från 142. infanteriregementet samt ett dussin tyska soldater, inklusive major Gangl.
På slottet kunde fångarna berätta att tyska soldater rörde sig i den omkringliggande terrängen och att dessa hade pansarvärnspjäser till sitt förfogande. Lee, Gangl och Schrader satte igång med att organisera ett försvar och placerade sin Sherman mitt framför ingången till slottet.
SS-soldaterna var uppenbarligen motiverade att utkämpa en hård strid för att inta slottet. Under natten till den 5 maj började de testa försvaret med framryckande patruller och eldgivning. På morgonen drabbades försvararna av ett bakslag när en ung tysk soldat ur försvarsstyrkan lämnade slottet och sprang över till fienden. Nu var det omöjligt att dölja hur få de var som försvarade slottet.
Terrängen myllrade av Waffen-SS
Strax därefter blev läget än värre när försvararna upptäckte att en större fiendestyrka började anlända i transportfordon, uppenbarligen från SS 17. pansargrenadjärdivision. Snart myllrade terrängen runt slottet av Waffen-SS-soldater i sina karakteristiska kamouflagekläder – sammanlagt cirka 100–150 man. Det stod också klart att tyskarna hade två direktskjutande luftvärnspjäser till sitt förfogande – en 20 mm och en 88 mm.
På förmiddagen började Waffen-SS-soldaterna beskjuta slottet allt mer intensivt och rycka fram från olika riktningar. Mitt i kaoset hade försvararna upptäckt att de hade en fungerande telefonlinje. Genom denna lyckades Gangl ringa ner till staden och få upp ytterligare tre försvarare från Wörgl – som märkligt nog kunde ta sig till slottet utan att stoppas på vägen.
Eldgivningen blev alltmer intensiv, luftvärnspjäserna sköt spränggranater mot slottets murar och shermanstridsvagnen »Besotten Jenny» förstördes av en pansarvärnspjäs. Försvararna besvarade elden, men hade ont om ammunition.
Fem av de franska fångarna deltog i striden, trots att befälen ville att de skulle hålla sig i källaren. När Gangl skulle försöka få bort den 67-årige förre premiärministern Reynaud ur en farlig situation träffades majoren av en kula i huvudet – förmodligen från en prickskytt – och stupade.
Amerikanska styrkor, med en M4 Sherman stridsvagn, närmar sig slottet den 5 maj 1945.
Läget på Schloss Itter allt värre
Samtidigt försökte den amerikanske officeren som var ute på vägarna för att undsätta fångarna, major John Kramers från 103. infanteridivisionen, att få kontakt. Här kom telefonen till användning igen.
Med hjälp av österrikiska motståndsmän kopplades ett samtal och Lee svarade uppe på slottet: »De skjuter skiten ur oss. Hör nu, du måste få tag på några bassar och komma upp här genast!» Sedan hördes en explosion, och telefonen var död.
Kramers lyckades, trots att han befann sig utanför sin divisions område, att få hjälp med att sätta ihop en undsättningsstyrka. Ungefär samtidigt fick Lee ett förslag uppe på slottet från Jean Borotra. Den äventyrlige tennisstjärnan hade under sin internering på slottet genomfört ett par halvt lyckade rymningsförsök och förklarade sig redo att springa genom tyskarnas linjer och ge en lägesrapport till undsättningsstyrkan.
Sagt och gjort: utklädd till österrikisk bonde hoppade han ner från muren, traskade lugnt förbi ett tyskt kulsprutenäste och begav sig nedåt dalen. Ett av befälen i undsättningsstyrkan, som var sportintresserad journalist, trodde inte sina ögon: mitt i fiendeland kom en fransk tennislegendar avslappnat joggande mot dem.
På väg skjuta sönder porten
När undsättningen dök upp vid slottet – ungefär som kavalleriet i en västernfilm – skulle en Waffen-SS-soldat precis skjuta sönder porten med en Panzerfaust. Vid det laget var försvararnas ammunition nästan slut och de hade dragit sig tillbaka till kärnborgen för att utkämpa slutstriden.
Åsynen av amerikanska stridsvagnar och truppfordon fick Waffen-SS-soldaterna att blixtsnabbt försvinna i terrängen. Bara minuter efter ett hopplöst läge var slottet en plats för lättnad och jubel. I undsättningsstyrkan befann sig en av stridsvagnarna i Lees eget kompani, och det var till kamraten som var vagnchef som Lee sa de bevingade orden: What kept you?
Vad Waffen-SS-soldaterna hade för order eller uppfattning om situationen är det ingen som vet idag; det antas att de hade fått order att likvidera fångarna.
Två dagar efter slaget var Tysklands villkorslösa kapitulation ett faktum. Den 27-årige löjtnant Jack Lee Jr fick Distinguished Service Cross för sin insats. Major Josef Gangl förärades med en gata i Wörgl, tre kilometer från platsen där han stupade.
Publicerad i Militär Historia 4/2017