År 1940 får Rudolf Höss i uppdrag att bygga koncentrationslägret Auschwitz. Han är varken fanatiker eller psykopat. Historiens värste massmördare lyder bara order.

© Ullstein Bild, Wikipedia & Shutterstock

Rudolf Höss byggde Hitlers dödsfabrik

År 1940 får Rudolf Höss i uppdrag att bygga koncentrationslägret Auschwitz. Han är varken fanatiker eller psykopat. Blind lydnad gör honom till historiens störste massmördare.

14 maj 2019 av Mikkel Andersson

Det är en tilltufsad Rudolf Höss som tar farväl av världen den 16 april 1947. Borta sedan länge är den iskalle, högeffektive lägerkommendant som bara några år tidigare, klädd i sin oklanderliga SS-uniform, vandrade genom det imperium av lidande och död som han själv skapat.

Nu tar Höss sin sista promenad klädd i en oformlig, smutsig jacka, alltför stora byxor och med bakbundna händer. ­Räkenskapens timme är slagen och nu väntar döden på honom. 

När han kliver upp på det lilla podiet under snaran ser han ruinerna av det dödsläger han själv byggt upp och regerat över under många år – ett läger som mer än något annat har blivit en symbol för nazismens värsta förbrytelser: Auschwitz.

Precis intill galgen, som de polska myndigheterna byggt för just det här tillfället, ligger en av lägrets första gaskammare där Höss förfinade den gasningsmetod som dödade mer än en miljon judar från alla delar av Europa. 

Utanför lägrets taggtråd ser han villan där han haft så många fina stunder tillsammans med sin fru och sina fem barn.

Ingen vet vad Höss tänker i denna sista stund. Men han är den ende nazistiske förintelselägerkommendant som skrivit en självbiografi före sin död. Den ger en skrämmande inblick i hur en flitig, ansvarskännande och kärleksfull familje­far med sina egna ord blev ”historiens största utplånare av människoliv”.

Fadern lärde Höss att lyda order

Mannen som blev nazisternas värste massmördare föddes år 1901 i kurorten Baden-Baden. Rudolf Höss far var en strängt religiös pensionerad överste som uppfostrade sin son med strikt disciplin: 

”Jag fick alltid höra att jag skulle uppfylla önskemål och lyda order från föräldrar, lärare, präster etc. och att jag inte fick låta någonting distrahera mig från den skyldigheten”, skrev Rudolf Höss när han många år senare väntade på sin dom. 

Enligt honom själv hade han inga lekkamrater som barn. Hans bäste vän blev i stället ponnyn Hans. När världskriget bröt ut år 1914 började den ensamme pojken att drömma om soldat­livet, och två år senare lyckades han komma in vid armén, bara sexton år gammal.

Efter kriget kom Höss hem som härdad krigsveteran och upptäckte att föräldrarna var döda och hemmet borta. Bitter över livets motgångar återvände han till den gemenskap som aldrig svikit honom: soldatvännerna.

Höss skrev in sig i den nationalistiska frikåren som stred mot kommunisterna under de kaotiska åren efter första världskriget. Och år 1922 blev han medlem i den starkaste av de nationalistiska grupperna, nazistpartiet, vars leda­re var en annan krigsveteran – Adolf Hitler. Därmed var Höss öde beseglat.

År 1934, året efter Hitlers maktövertagande, fick Höss ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Heinrich Himm­ler, chef för Hitlers personliga vaktstyrka Schutzstaffeln, kontaktade honom. 

SS, som Himmlers organisation förkortades, hade även hand om bevakningen av fångarna i regimens nybyggda så kallade koncentrationsläger, där politiska motståndare i stadigt ökande antal spärrades in.

Himmler berättade att SS behövde folk med Höss erfarenhet, och erbjöd honom snabb befordran och en bra lön. Höss lät sig övertalas och förflyttades snart till naziststatens första permanenta koncentrationsläger: Dachau. 

Lägret styrdes av kommendanten Theodor Eicke, som lärde Höss hur man bäst skötte ett koncentrationsläger:

”Den som visar minsta tecken på sympati med fångarna ska försvinna ur våra led omedelbart”, förklarade Eicke.

Auschwitz för polska fångar

I september 1939 bröt andra världskriget ut sedan Hitlers trupper gått in i västra Polen. I erövringens kölvatten arresterades tusentals polska nationalister och bolsjeviker. Så många fångar krävde stort utrymme, och SS beslöt därför att bygga nya koncentrationsläger i Polen.

På våren 1940 skickades Höss, som vid det laget hade klättrat i hierarkin inom SS, till sydvästra Polen för att välja ut en lämplig plats för ett läger. Inte långt från den lilla polska staden Oswiecim – Auschwitz på tyska – hittade han en sliten kasern som verkade perfekt. 

Kasernen låg undanskymt, den kunde enkelt byggas ut och det gick flera järnvägsspår genom området.

Auschwitz-planen godkändes genast av Himmler, som utsåg Höss till kommendant i det nya lägret.

”På kortast möjliga tid skulle jag bygga ett läger för 10 000 fångar”, skrev den överväldigade Höss. Han insåg att det var en gigantisk arbetsuppgift.

Lägerfångarna skulle förvandla det vattensjuka området kring lägret till jordbruksmark åt tyska kolonisatörer.

Enligt Höss själv var hans plan att behandla fångarna på bästa möjliga sätt för att få dem att arbeta så effektivt som möjligt: ”Jag antog att jag skulle kunna ge dem bättre inkvartering och förplägnad än i andra läger”, skrev han senare.

I all hast lät den nyblivne kommendanten sätta upp stängsel, resa vakttorn och bygga ett krematorium. Men kasernens gamla fuktiga stenbaracker hann han aldrig göra någonting åt innan de första fångtransporterna rullade in i juli 1940. Följden blev att fångarna levde under usla förhållanden.

Lägerkommendantens egen tillvaro var raka motsatsen. Höss och hans familj flyttade in i en praktfull villa precis utanför lägerområdet. Villan var om­given av en tre meter hög mur som delvis dolde det överfulla lägret på andra sidan.

”Min familj hade det bra i Auschwitz. Barnen hade en ljus och fin barndom, och min hustru njöt av sin paradisiska blomsterträdgård”, berättar Höss i sina memoarer.

Men utanför familjens lilla paradis var verkligheten en helt annan. 

Auschwitz I var byggt för 10 000 fångar och utökades senare till att rymma ännu fler. Fångarna kommer med specialtåg i låsta boskapsvagnar.

© Shutterstock

Fångar åt upp varandra

Trots Höss planer på ett koncentrationsläger med bättre förhållanden än alla andra, blev Auschwitz snart ökänt för en extrem brutalitet och höga döds­siffror bland fångarna. 

Orsaken var, enligt Höss, att han tvingades ägna all sin tid åt de övergripande problemen med att bygga ut Auschwitz. Fångarna var därmed utlämnade åt lägrets vakter som sällan följde de direktiv han gett:

”Jag tvingas bittert erkänna att alla mina goda intentioner och förhoppningar grusades av mänskliga tillkortakommanden och av den halsstarrighet som de män och officerare jag blivit tilldelad uppvisade”, skriver han.

Krossade visioner eller ej; Auschwitz utökades snabbt under Höss ledning. Flera satellitläger växte fram och snart uppstod ett lägerkomplex med en konstant tillströmning av nya fångar. 

Sedan Tyskland invaderat Sovjetunionen under sommaren 1941 fick Höss order om att bygga ett nytt läger, fem kilometer från det ursprungliga. Auschwitz II, även kallat Auschwitz-Birkenau, skulle vara större än alla andra koncentrationsläger och ha plats för 100 000 ryska krigsfångar.

Först var tanken att krigsfångarna själva skulle bygga lägret, men de flesta var alltför medtagna av svält för att kunna arbeta effektivt. Till och med Höss chockerades av att se i vilket skick de var:

”De dog som flugor på grund av sitt försvagade fysiska tillstånd eller på grund av minsta sjukdom som kroppen inte längre kunde bekämpa. Jag såg mängder med ryssar dö när de försökte äta potatis eller rovor.”

Fångarna var så många att Höss hade stora svårigheter att ens skaffa fram mini­ransoner av mat åt dem. De sovjetiska fångarna blev desperata av hunger. Vid flera tillfällen hittade Höss vakter ­liken efter ryssar som dödats av sina medfångar och blivit delvis uppätna.

Samtidigt fick Höss nu order om att tänka ut ett effektivt sätt att avrätta de icke arbetsföra krigsfångarna på. Kommendanten ogillade tanken, men en order var en order. 

Efter försök med insektsmedlet Zyklon B beslöt Höss att bygga om en del av Auschwitz krematorium till gaskammare. I september 1941 tvingades 900 ryssar in i kammaren och därefter hälldes giftgasen in genom öppningar i taket.

”När gasen släpptes in skrek några 'Gas!' och ett våldsamt skrikande och knuffande uppstod. Men dörrarna stod emot trycket”, skriver Höss.

Hans största problem var inte avrättningen utan att krematorieugnarna inte räckte till för alla lik. Och det skulle bli betydligt värre än så.

Judar skulle utplånas i Auschwitz

Med den enorma arbetsbördan blev Höss kall och frånvarande, och ofta kom han inte hem förrän sent på kvällarna. Enligt en av hans officerares hushållerska, som besökte villan, tog han sig dock alltid tid att leka med barnen:

”Han kysste dem och talade så sött till dem. Men så snart han lämnat hemmet var han en helt annan person. Han sade inte ett ord till mig.”

På sommaren 1942 kallades Höss till Berlin för ett ödesdigert möte med SS-chefen Heinrich Himmler, som hade ett nytt uppdrag åt honom: ”Alla judar inom räckhåll för oss ska dödas under detta krig. Om vi inte utplånar judendomens biologiska fundament nu, kommer de en dag att utplåna det tyska folket”, sade Himmler.

Auschwitz, som hade järnvägsförbindelser med det ockuperade Europa, var enligt SS-chefen den idealiska platsen för det planerade folkmordet. 

De ryska krigsfångarna, som enligt ursprungsplanerna skulle interneras i det nybyggda jättelägret, skickades nu till andra läger för att arbeta med vapenproduktion. I stället fick Rudolf Höss order om att omvandla Auschwitz-­Birkenau till nazisternas största förintelse­läger.

Höss var skakad när han lämnade Berlin senare samma dag – mest av allt eftersom han insåg hur många praktiska problem Himmlers order medförde. Men han ifrågasatte aldrig själva utrotningsprogrammet:

”Om massutrotningen av judarna var nödvändig eller ej, kunde jag inte tillåta mig att ha någon åsikt om, eftersom jag saknade den överblick som krävdes”, skrev han senare.

Den trötte kommendanten tröstade sig med att hans experiment med att gasa ihjäl ryska krigsfångar hade fallit väl ut, och att samma metod nu kunde användas för att utrota judarna. 

År 1942 gjordes Auschwitz om till ett förintelseläger, där tusentals judiska män, kvinnor och barn varje dag fördes direkt från transporttågen till gaskamrarna.

© Us Holocaust Memorial Museum

Ett humant massmord

Under veckorna som följde arbetade Höss dag och natt med att förbereda Auschwitz-Birkenau för massmord. Strax väster om lägret lät han bland annat bygga om två övergivna bondgårdar till gaskammare – den största av dem rymde hela 1 200 personer.

Allting var förberett när det första tåget med omkring 1 000 judar rullade in. En grupp SS-läkare sorterade dem vid ankomsten: en tredjedel, så kallat ”starka och friska” judar, valdes ut till tvångsarbete, de övriga 638 skickades direkt till gaskammaren. 

Enligt Höss hade han låtit sina underställda skriva ”desinfektionsrum” på dörrarna till dödskammaren för att inte oroa offren. Samtidigt fick offren veta att de skulle lägga sina tillhörigheter så att de lätt kunde hitta dem igen när de kom ut från duschen.

”Dessa knep skulle förhindra oroligheter”, skriver Höss som var stolt över att han därmed avvärjde onödig panik.

Gasningen inleddes utan problem och efter 25 minuter tystnade de sista desperata skriken från kammaren. Gasen vädrades ut med fläktar och en särskild kår av fångar avlägsnade liken.

Under månaderna som följde gasades tusentals judar ihjäl i ett allt högre tempo. Höss iakttog ofta de dödsdömda fångarna och var särskilt fascinerad av de kvinnor som helt tydligt anade att de skulle dö, men som trots det lyckades lugna och leka med sina barn. En dag gick en kvinna förbi honom:

”Hon gick ända fram till mig och viskade, medan hon pekade på sina fyra barn: 'Hur kan du mörda dessa vackra barn? Har du inget hjärta?'”

Vid ett annat tillfälle insåg en grupp kvinnor vad som väntade när vakterna började låsa gaskammarens dörrar bakom dem: ”Jag såg en kvinna som försökte knuffa ut sina barn ur kammaren medan hon gråtande skrek: 'Låt åtminstone mina dyrbara barn leva!'”

I sina memoarer erkände Höss att han skakats av upplevelserna, men inför vakterna visade han ingenting:

”Inför dem måste jag agera kall och oberörd av mänskliga känslor.”

Luktar bränt kött överallt

Hemma i villan kunde Höss inte längre dölja sitt missmod. Han isolerade sig allt mer från sin fru Hedwig, men tog sig fortfarande tid till att leka med barnen och promenera med dem längs floden i närheten. 

Hans humör blev inte bättre av att det under hösten 1942 blev allt tydligare att Hitlers seger inte längre var någon självklarhet. USA hade gått in i kriget på de allierades sida och tyskarna mötte hårt motstånd från de sovjetiska styrkorna.

Samma höst gav Himmler därför order om att massmorden hädanefter måste ske utan att lämna några spår. 

I Auschwitz betydde det att de 107 000 lik som dittills slängts i massgravar utan­för Auschwitz-Birkenau-lägret nu måste grävas upp och brännas under bar himmel. Enorma likbål flammade utanför lägret i flera månader.

”Vid dåligt eller blåsigt väder kändes lukten av bränt kött på flera kilometers håll, vilket fick hela området att prata om bränningen av judarna trots den ­officiella motpropagandan”, skriver Höss som personligen övervakade det makabra arbetet.

”Jag var tvungen att stå i timmar i den fruktansvärda stanken medan mass­gravarna öppnades och liken släpades ut och brändes.”

Judetransporterna fortsatte emellertid att rulla in för fullt, och Höss lät därför sina judiska slavarbetare bygga fyra nya, toppmoderna krematoriebyggnader. 

I de nya byggnaderna var hela processen samlad under ett tak, med särskilda omklädningsrum, gaskammare och direkt passage till de enorma krematorieugnarna. Nu hade massmordet blivit en industri. Hundratusentals människor gick in i den ena änden, men ingenting annat än rök och aska kom ut ur den andra.

Chef för alla koncentrationsläger

Under 1943 hade Auschwitz blivit till en ren dödsfabrik, och därmed var Höss klar med sin uppgift. 

På vintern erbjöds han platsen som chef för koncentrationslägrens centraladministration, och tackade efter viss tvekan ja. Höss nya kontor låg strax utanför Berlin, men enligt hans önskan bodde Hedwig och barnen kvar i villan i Auschwitz.

Höss fortsatte att följa aktiviteterna i Auschwitz på avstånd. På våren 1944 samordnade han transporterna av Ungerns judar till lägret, där de mördades i rasande takt. På bara åtta veckor lyckades den nya lägerledningen under Höss befäl gasa ihjäl 320 000 judar.

Massmordet visade tydligt Höss skrämmande organisationsförmåga; detta var kulmen på dödsfabrikens kapacitet.

Framåt hösten stod det klart att kriget var förlorat, och Himmler gav ordet om att alla gasningar i Ausch­witz skulle upphöra. I januari 1945 evakuerade tyskarna lägret, som strax därefter erövrades av Röda armén.

Efter ett år på flykt greps Höss i mars 1946 av brittiska soldater i Flensburg där han arbetat på en gård under falskt namn. Han vägrade att avslöja sin identitet, men efter en rejäl omgång stryk erkände massmördaren.

Höss överraskade alla

Under rättsprocessen som följde bad Rudolf Höss om förlåtelse, såväl inför sin fru, kyrkan, den polska nationen och de flesta andra som orkade lyssna. De som förhörde honom räknade med att möta ett monster, men fann i stället en man som verkade samlad och helt normal.

Officeren som censurerade Höss brev till familjen såg att Höss tycktes ha två olika personligheter: ”Den ene var brutal, utan respekt för människoliv. Den andre var mjuk och kärleksfull.”

Den amerikanske militärpsykolog som undersökte Höss, skrev: ”Han uppvisar ett senkommet intresse för sitt brotts enorma omfattning, men ger intryck av att han aldrig skulle ha insett detta ifall ingen frågat om det.”

Den 16 april 1947 hängdes kommendant Rudolf Höss i Auschwitz. Kanske hann han – innan han blev den siste som avrättades i det läger där han själv mördat mer än en miljon människor – att tänka på vad han nyligen skrivit:

”Det är tragiskt att jag, som är en mild, vänlig och hjälpsam natur, blev den störste förstöraren av liv och ut­förde varenda order om att utrota människor.”

Sedan han gripits utlämnades Rudolf Höss till polska myndigheter, som dömde honom till döden. Rudolf Höss bad det polska folket om förlåtelse innan han blev hängd. 

© DPA/Polfoto

Läs mer

Ian Baxter: The Commandant, Maverick House Publishers, 2008. Rudolf Höss: Death Dealer: The Memoirs of the SS Kommandant at Auschwitz, Da Capo Press 1996. 

Kanske är du intresserad av...