Rommels sista uppdrag

”Den fullständigt platta, breda stranden, lämpad för amfibisk och luftburen landstigning, gjorde djupast intryck. Det stod skrämmande klart att stora mängder soldater och krigsmateriel på kort tid kunde koncentreras på platser som denna”, noterade amiral Ruge.

En misstanke har börjat gro i Rommels stab. Om försvaret på andra kuster har lika allvarliga brister är Hitlers massiva försvarsanläggning Atlantvallen enbart en illusion. Rommel måste genast sätta igång med att förbättra Hitlers skydd mot en invasion. Arbetet blir en kapplöpning med tiden.

Europas bålverk var en bluff

Från Danmark begav Rommel och hans stab sig till Frankrike. Längs hela kusten såg de endast spridda ställningar, varav många inte var inkapslade i betong. Tyskarnas kanoner skulle med lätthet kunna slås ut av fientlig eld.

”Till vår förvåning existerade Atlantvallen endast på ett fåtal platser. Journalfilmernas bilder av vallen, som oupphörligen visades för den tyska allmänheten, kom nästan uteslutande från området kring Calais-Boulogne”, klagade Ruge.

En del grövre kanoner hade placerats ut för att kunna understödja den planerade tyska invasionen av Storbritannien, men när Tyskland 1940 förlorade luftkriget över England hade Hitler blåst av invasionen. Efter det ignorerade han Atlantvallen. Det gjorde även fältmarskalk Gerd von Rundstedt, som 1942 utnämnts till överbefälhavare i väster.

Fältmarskalk von Rundstedts bristande intresse och avsaknad av resurser innebar att arbetet på kustförsvaret stod i stort sett stilla i tre år, men i slutet av 1943 fick tyskarna akut behov av ett effektivt skydd, eftersom de allierade hade börjat planera D-dagen.

Rommel lämnade in sin rapport om Atlantvallens brister, varpå Hitler placerade honom omedelbart under von Rundstedt. Hjälten från kriget i Nordafrika fick ansvar för försvaret av kusten mellan Nederländerna och Bretagne – Frankrikes västligaste punkt.

Rommel var fullt på det klara med hur han ville försvara kusten. Idén kom från ökenkriget:

”I våra strider mot britterna lärde vi oss att stora minfält med spridda eldställningar är extremt svåra att inta. Dessutom lämpar minerade zoner sig särskilt väl för att bemannas av hjälpstyrkor eller reservförband”, sa Rommel till en officerskollega.

Mitt i minfälten placerade britterna ställningar med pansarvärnskanoner och ibland stridsvagnar. Rommel tänkte kasta om rollerna, så att explosiva dödsfällor och korseld väntade på britterna och amerikanerna, när det var deras tur att attackera.

”Det kommer att kräva anläggandet av en befäst och minerad zon från kusten och åtta–tio kilometer in i landet, och som försvaras både mot havet och landsidan”, skrev Rommel.

Tyskarna längs stränderna skulle vara kapabla att försvara sig även bakåt, för det var troligt att fallskärmssoldater skulle släppas bakom dem.

Dödszonen skulle inte stoppa en stor invasionsstyrka, dess syfte var att försinka fienden, så att tyska reserver skulle hinna fram.

Generaler underskattade fienden

Rommel hade sin plan klar, men hans armégrupp B skulle inte kunna vinna utan stöd. Styrkorna var spridda över ett alltför stort område, så Rommel krävde att tyska pansarreserver skulle placeras innanför kusten, men så nära att de skulle kunna nå fram på några timmar och avgöra slaget på stranden.

VIDEO: Floder av betong blev till Atlantvallens bunkrar

Det var en strategi som general Leo Geyr von Schweppenburg, chef för pansarstyrkorna i väster, motsatte sig. Han ville i stället låta de allierade gå i land, ge dem utrymme att närma sig Paris, varpå tyska styrkor skulle krossa dem i ett stort motanfall. På så sätt skulle fienden lida enorma förluster och kanske till och med dra sig ur kriget.

Rommel ansåg att det var en strategi som byggde på okunskap. Sedan 1941 hade Geyr von Schweppenburg och många andra generaler kämpat endast på östfronten, och deras uppfattning av britterna och amerikanerna var förlegad.

”Våra vänner från öster har ingen aning om vad som väntar dem. Här rör det sig inte om fanatiska horder, som drivs mot våra linjer utan att bekymra sig om förluster”, sa Rommel till en kollega.

Britterna hade lärt sig av sina många misstag 1940 och 1941. Dessutom förfogade de och deras amerikanska allierade över mängder av kanoner, stridsvagnar och i synnerhet flygplan, som kunde omöjliggöra stora tyska operationer på land.

”De djärva pansarangreppen från krigets första år är ett avslutat kapitel”, förkunnade Rommel. Han var en av det tyska blixtkrigets mästare, men i Nordafrika hade han upplevt hur flyganfall hade hindrat hans styrkor från att förflytta sig.

Intelligent försvar var nu Tysklands enda chans, ansåg han.

VIDEO: Se Rommels tal på Atlantvallen

Varken Rommel, Geyr von Schweppenburg eller von Rundstedt kunde emellertid avgöra vilken strategi som skulle tillämpas. Det gjorde Hitler. Han lade sig i minsta detalj, och cheferna i väster kunde inte flytta en enda av sina divisioner utan att få ett godkännande av Führern.

Hitler älskade fästningslinjer och stora byggprojekt, men han tyckte också om Geyr von Schweppenburgs förslag om ett stort och tillintetgörande slag, som skulle avgöra kriget i väster. Därför fattade Führern inget beslut.

Frankrike förvandlas till en fälla

Rommel fick aldrig sina reserver placerade där han ville ha dem. Men han hade Hitlers helhjärtade stöd för att så snabbt som möjligt bygga ut Atlantvallen. Generalmajor Wilhelm Meise, chef för ingenjörsstyrkorna, gav sig i kast med att räkna ut hur många minor som skulle behövas om planen skulle verkställas:

”För första fasen, som är ett tusen meter brett bälte längs kusten och ett motsvarande bälte inne på land, krävs det tio minor per meter, vilket innebär tjugo miljoner minor i hela Frankrike. Hela Frankrike kommer att kräva omkring 300 miljoner minor totalt.”

Vid Rommels ankomst låg endast 1,7 miljoner minor i jorden, och de månatliga leveranserna uppgick till ynka 40 000. Produktionen i Tyskland ökade visserligen, men inte snabbt nog för att täcka behovet. Tyskarna hade emellertid erövrat mängder av franska sprängmedel, så armégrupp B lät på eget bevåg tillverka elva miljoner minor.

Rommel var tvungen att prioritera var hans knappa resurser skulle utnyttjas, och han reste outtröttligt längs de nordfranska kusterna för att leda arbetet.

Kusten vid Calais var ett upplagt mål för en allierad invasion, ansåg Rommel:

”Där kommer de att ha mest stöd från sitt artilleri med lång räckvidd, kortast färdväg för anfallet och underhållet från sjösidan samt bäst förutsättningar för sina flygstyrkor”, bedömde Rommel.

Normandie var uppenbart mål

Halvön Bretagne längst västerut lämpade sig inte för en fientlig invasion, eftersom den till stor del bestod av klippor. Men Normandie hade breda stränder, och där fanns inga av de grova kanoner som stod uppställda i betongbunkrar vid Calais. Det var faktorer som kunde locka de allierade.

Rommel besökte Normandie i slutet av januari 1944, och han var inte nöjd med vad han såg. Försvarsställningar var anlagda, men de låg alltför glest. På en del ställen var det mer än tre kilometer mellan dem, och ingen verkade ha särskilt bråttom att göra något åt problemet.

”Generellt utför styrkorna inte tillräckligt med arbete för att slutföra ställningarna. Tidspressen underskattas”, skrev Rommel irriterat.

Fyra tyska divisioner täckte den utsatta kusten i Normandie. Två av dessa hölls emellertid i reserv, vilket innebar att de båda divisionerna vid havet skulle täcka 90 respektive 200 kilometer. Dessutom var de tvungna att lägga mycket kraft på träning, eftersom erfarna soldater hela tiden överfördes till östfronten och ersattes av oerfarna rekryter.

Längre bak stod tyskarnas 21:a pansardivision, vars stridsvagnar utgjorde den enda mobila styrkan i denna del av Normandie. Om fienden gick i land skulle divisionen knappast vara stark nog för att kunna stoppa invasionen på egen hand.

Tyskarna kämpade mot klockan

Under våren 1944 slet avlönade arbetare, krigsfångar, tvångsarbetare och tyska soldater vid Atlantvallen. Bunkrar göts, minor grävdes ner och stränderna fylldes med hinder.

”Dag för dag och vecka för vecka blir vi starkare. Fiendens offensiv tycks ha blivit försenad. För oss är varenda dag guld värd”, skrev Rommel till sin hustru. Han trodde fortfarande att angreppet skulle komma vid Calais, och där var arbetet nästan klart.

I breven hem och i samtal med sin stabspersonal gav han uttryck för en växande optimism. Och Hitler var nöjdare än han hade varit året innan, när Rommel hade dristat sig att rekommendera ett fredsavtal med de allierade. I ett samtal med propagandaminister Goebbels sa Hitler: ”Rommel är uppfylld av ilska och hat, och han har vigt all sin kraft och all sin förmåga åt att fullända försvaret vid Calais. Han är åter den krigare han en gång var.”

Både Rommel och Hitler hade stora förväntningar på det mirakelvapen som skulle sättas in mot Storbritannien i juni. Det jetdrivna robotvapnet V-1 innehöll 850 kilo sprängmedel, och kunde träffa London och många andra mål i södra England.

Om de allierades invasion misslyckades skulle tyskarnas bomboffensiv med tiden tvinga britterna att ge upp. Hitler visste emellertid inte att Rommel även grubblade på en alternativ lösning på kriget. Via sin stabschef Hans Speidel hade han kommit i kontakt med en grupp officerare, som ville röja Hitler ur vägen.

Storm fick tyskarna att slappna av

Maj 1944 närmade sig sitt slut, och den allierade invasionen i väster lät fortfarande vänta på sig. Rommel besökte Caen i Normandie, och varnade soldaterna för att känna sig för säkra.

”Mina herrar, jag känner engelsmännen från Afrika och Italien. Och jag kan tala om för er att de kommer att välja en landstigningsplats, där de räknar med att vi är oförberedda på en invasion. Det kommer att vara här, på denna plats.”

Dittills hade Rommel konsekvent pekat ut Calais som målet för en allierad invasion. Kanske hade han börjat tvivla, eller så ville han bara motivera soldaterna, för det återstod fortfarande mycket arbete på den här kusten.

Alla visste att invasionen måste vara nära förestående, för norra Frankrike utsattes för ideliga flygbombningar, och de kommande dagarna skulle fullmåne och tidvatten vara optimala för en landstigning. Men Rommel lugnades, när han såg väderprognosen den 4 juni.

Kraftig blåst uteslöt en operation under de kommande dagarna, och sedan skulle fienden inte få en ny chans förrän i slutet av månaden. Med gott samvete satte han sig i sin stabsbil, som körde honom mot Sydtyskland för att fira hustruns 50-årsdag.

Rommel var inte ensam om att sänka garden. I Normandie tömdes de tyska högkvarteren. Eftersom risken för en invasion tycktes vara över för den här gången begav sig högt uppsatta officerare till Bretagne för att delta i en övning.

Hitler stoppade stridsvagnarna

Telefonen ringde hos familjen Rommel omkring klockan 10.15 den 6 juni. Stabschefen Hans Speidel snubblade nästan på orden, när han rapporterade att de allierade var i färd med att gå i land. Speidel hade redan bett överkommandot att sätta in pansarreserverna.

Faktum var att han gett 12:e SS-pansardivisionen order att bege sig mot kusten, trots att den inte stod under armégrupp B:s befäl. En kontraorder från högsta ort hade emellertid stoppat stridvagnarna.

Ingen fick flytta några förband utan Hitlers tillåtelse, och han skulle inte gå upp ur sängen förrän sent på förmiddagen. Ungefär samtidigt satte Rommel sig i sin bil och ilade mot Frankrike.

”Det är tveksamt om Rommel kunde ha gjort något åt situationen, om han hade befunnit sig i sitt högkvarter”, förklarade amiral Ruge senare.

Armégrupp B, som bevakade kusten vid Calais, hade ingen roll att spela under dessa kritiska timmar, då allt hängde på de tyska cheferna i Normandie och inte minst på Hitlers beslut.

Führern tvekade, för han trodde att landstigningen i Normandie bara var en avledningsmanöver, som skulle locka bort tyska styrkor från Calais, innan de allierades huvudstyrka invaderade. Rommel och von Rundstedt delade den åsikten, men vädjade ändå enträget om förstärkningar till Normandie.

Först en bit in på eftermiddagen gav Hitler order om att de första förbanden skulle sättas in, och de hade så långt till kusten att inget av dem kom fram samma dag.

Rommel trodde att han åtminstone skulle kunna använda sin egen 21:a pansardivision under slagets första dag. Men det visade sig att stridsvagnarna befann sig för långt bort.

De var dessutom på väg mot ett område där brittiska fallskärmssoldater landat, innan högkvarteret dirigerade om dem till kusten. Dyrbar tid gick förlorad. Framåt kvällen gick en grupp stridsvagnar till slut till motanfall, och de lyckades nästan bryta igenom till havet, men då gick solen ner. De allierade var i land.

Högkvarter sprängdes i luften

Timmarna efter de allierades landstigning var avgörande. Det hade Rommel sagt ända sedan han fick befälet över armégrupp B, men fienden lyckades ta sig i land på alla sina fem invasionsstränder.

Endast på den blodiga Omaha Beach höll en del tyska ställningar fortfarande stånd.

Britterna ansåg att Rommel var listig som en räv, men på D-dagen blev det taktiska geniet överrumplat.

Trots att kusten i Normandie hade blivit befäst enligt Rommels planer hade det inte förhindrat invasionen. Meningen hade hela tiden varit att bunkrar och minfält endast skulle försinka fienden så mycket att tyska pansarstyrkor skulle hinna fram medan
fienden var som sårbarast. Men pansardivisionerna kom inte fram i tid.

Den 7 juni ställdes Geyr von Schweppenburg och hans stridsvagnar till slut under Rommels befäl. Men motangreppet fick blåsas av. Även de närmaste pansarstyrkorna hade över tio mil till kusten, och de angreps skoningslöst av allierat flyg längs hela vägen.

Den 9 juni skickades slutligen ett antal försvagade enheter fram, enbart för att stöta på hårt motstånd, som snabbt hejdade dem. Dagen därpå jämnade fientligt flyg dessutom Geyr von Schweppenburgs högkvarter med marken.

”Det var en ödets ironi att just han skulle drabbas så hårt av de överlägsna allierade flygstyrkorna. Att konventionella pansaroperationer, som hade varit så effektiva i Ryssland, inte fungerade i Frankrike var en läxa som vi lärde oss för sent”, skrev amiral Ruge.

På samma sätt som Atlantvallen hade gett vika, såg Geyr von Schweppenburg sin plan för ett motanfall falla isär.

VIDEO: Allierade flygplan angrep tyskarna skoningslöst

I takt med att hans stridsvagnar nådde fram skingrades de för att täppa till de luckor som hela tiden uppstod i fronten. Initiativet låg hos de allierade, som varje dag landsatte fler soldater.

Fältmarskalken gick i clinch med Hitler

Rommels armégrupp B kapslade nödtorftigt in de allierades brohuvud dagarna efter landstigningen. Men striderna i Normandie vållade förluster i ett alarmerande tempo.

Fiendens flygplan angrep allt som rörde sig under dygnets ljusa timmar, och örlogsfartyg i Engelska kanalen utsatte kusten för våldsamma bombardemang. Rommel beskrev effekten i en rapport den 10 juni:

”Upp till 640 kanoner har använts. Effekten är så enorm att inga operationer av något slag kan genomföras inom detta snabbskjutande artilleris räckvidd.”

En vecka senare anlände Hitler till Rommels högkvarter, så att de och von Rundstedt kunde tänka ut en ny strategi.

De båda fältmarskalkarna ville genomföra en tysk reträtt, och de uppmanade Führern att själv besöka fronten, så att han skulle få ett intryck av den omöjliga situationen.

Fienden skulle lockas längre in i landet, medan de tyska styrkorna grupperade om, föreslog fältmarskalkarna. Därefter skulle pansardivisionerna gå till motanfall – ungefär som Geyr von Schweppenburg hade föreslagit tidigare på året.

Till sin familj sa Rommel senare att han betraktade chansen för framgång som väldigt liten. Men allt var bättre än att fortsätta det nuvarande ställningskriget.

Morgonen därpå föll en vilsekommen V-1-bomb nära det tyska högkvarteret, och Hitler skyndade hem till Tyskland utan att ge några nya order.

I slutet av juni gjorde Rommel och von Rundstedt ett nytt försök att förklara situationen för Hitler, men Führern höll envist fast vid att de tyska styrkorna skulle hålla sina ställningar och driva tillbaka fienden i havet.

Samtalet blev allt hetsigare, och när de båda fältmarskalkarna till slut gick därifrån förväntade båda sig att bli avskedade.

Det var emellertid endast von Rundstedt som fick sparken. Hans plats som överbefälhavare i väster övertogs av Günther von Kluge, som snabbt insåg att Hitlers plan var ett luftslott. För tyskarna i Frankrike väntade en katastrof, men Rommel skulle inte få uppleva den.

Allierat flyg angrep Rommel

Tyska fordon i Normandie angreps dagligen av allierade stridsflygplan, som flög omkring på jakt efter byte. En tysk general som Rommel besökte den 17 juli 1944 erbjöd därför Rommel en mer anonym bil än den iögonfallande svarta Horch som fältmarskalken använde.

Rommel avböjde – ett beslut som fick stora konsekvenser. Klockan fyra på eftermiddagen begav han sig mot sitt högkvarter.

Chauffören körde längs småvägar med träd på båda sidorna, medan han kryssade mellan utbrända tyska fordon. Efter ett par timmar var han emellertid tvungen att våga sig ut på en landsväg, och trampade gasen i botten för att så snabbt som möjligt kunna ta skydd i nästa skog.

Men brittiska piloter i Spitfires hade lagt märke till bilen, och två av dem dök mot den. När de kom tillräckligt nära öppnade de eld.

Video: Se flyganfallet mot Rommel

Bilen genomborrades av flera projektiler, och chauffören träffades. Han sjönk ihop över ratten, och bilen kolliderade med en trädstubbe, varpå Rommel slungades ut.

”Fältmarskalken låg medvetslös på marken. Blodet rann från åtskilliga sår i ansiktet, framför allt runt ena ögat och munnen”, berättade en stabsofficer senare.

Rommel hade fått skallfrakturer, käken var bruten, och ansiktet täcktes av sår från bilens trasiga vindruta. En fransk läkare som plåstrade om Rommel tvivlade på att han skulle överleva.

Men fältmarskalken klamrade sig fast vid livet, medan amerikanerna inledde det angrepp som till slut skulle få den tyska fronten i Normandie att kollapsa och bana väg för framryckningen mot Tysklands gränser.

Hitlers hämnd drabbade Rommel

Den 14 oktober 1944, medan Rommel fortfarande återhämtade sig i sitt hem nära Bodensjön i södra Tyskland, fick han oanmält besök av två generaler från Hitlers högkvarter.

De informerade fältmarskalken om att hans namn kopplats till officeren Claus Schenk von Stauffenberg och dennes försök att spränga Führern i luften i Varglyan några månader tidigare.

VIDEO: Se hur Atlantvallen besegrades

Trots att Rommel enligt utredningen inte tagit aktiv del i komplotten hade han känt till planerna på en kupp. Eftersom han inte hade slagit larm var han tvungen att plikta för sin illojalitet.

Hitlers hantlangare gav Rommel tre valmöjligheter:

Han kunde försöka förklara sig inför Hitler eller överlåta sitt öde åt Folkdomstolen, som leddes av rabiata nazister. I båda fallen var en dödsdom oundviklig. Dessutom skulle vedergällningen drabba alla i Rommels närhet – de stabspersoner som trofast hade tjänat honom, och familjen, som skulle förlora hus och hem.

Den tredje möjligheten var att Rommel tog sitt eget liv. Omständigheterna kring hans död skulle inte avslöjas, för Hitler vågade inte låta allmänheten få reda på att Nazitysklands störste krigshjälte hade sympatiserat med kuppmakarna.

Rommel insåg att han inte hade något val. Han tog på sig sin uniformsjacka och följde med generalerna ut till deras bil.

Efter en kort bilfärd stannade de till på en liten väg. Rommel fick en giftampull, och chauffören lämnade bilen tillsammans med generalerna. När de efter en kort stund kom tillbaka satt deras passagerare livlös i baksätet.

Enligt den nazistiska propagandan dog Rommel av de skador han fått vid flyganfallet, och fyra dagar senare fick han en statsbegravning. Då hade Atlantvallen sedan länge spelat ut sin roll i kriget.