*Den 6 juni inleder de allierade landstigningen i Normandie. Målet är att etablera ett brohuvud längs invasionskusten, samtidigt som man skär av Cotentinhalvön och tar kontroll över hamnen i Cherbourg så snabbt som möjligt.
Trots att tyskarna gör hårt motstånd misslyckas de med att slå tillbaka fienden och redan efter fyra dagar börjar situationen bli katastrofal. Erwin Rommel, ansvarig för försvaret av Atlantkusten, beskriver läget i en rapport den 10 juni 1944:
Normandie den 10 juni 1944
Som ett resultat av vårt envisa försvar och de tidiga motattacker som vi har inlett med våra tillgängliga reserver har fiendens framryckning – trots styrkan i hans anfall – varit betydligt långsammare än han hade hoppats.
Fienden tycks också sätta in fler styrkor än vad som ursprungligen var planerat.
Skyddad av sitt mycket effektiva flygvapen försöker fienden förstärka sina positioner, och varken vårt flygvapen eller vår flotta kan – i synnerhet under dagen – hindra honom från att göra det.
Av samma anledning växer fiendens styrkor i brohuvudet betydligt snabbare än vi hinner få fram reserver till fronten.
Vår framryckning i Normandie hämmas enormt och på vissa ställen omöjliggörs den till och med av fiendens flygvapens emellanåt överväldigande överlägsenhet.
Erwin Rommel var en av Hitlers favoriter. Men efter att han kopplats till ett kuppförsök 1944 blir han tvungen att ta sitt liv.
Erwin Rommel fick ansvar för västfronten
Erwin Johannes Eugen Rommel (15 november 1891–14 oktober 1944) hyllades för sina insatser under det franska fälttåget 1940 och senare som befälhavare för den tyska Afrikakåren.
Rommels kunskaper om amerikanska och brittiska styrkor gjorde att Hitler ansåg att han var den perfekte mannen för att leda arbetet med att längs Atlantkusten bygga upp ett försvar som skulle kunna stå emot en allierad invasion.
Rommel var övertygad om att ett fientligt angrepp måste slås tillbaka inom de första dagarna –- annars skulle Tyskland förlora kriget. Därför lade han ut miljontals minor innanför kusten och befäste stränderna med bunkrar, kulsprutenästen och artilleriställningar.
Samtidigt hölls elitstyrkor i reserv i inlandet. Deras uppgift var att snabbt nå de allierades landstigningsplatser och bekämpa invasionsstyrkan. Britternas och amerikanernas överlägsna flygvapen gjorde att den planen gick om intet.
Fienden har total kontroll över luftrummet ovanför stridsområdet så långt som 100 kilometer bakom fronten. Dagtid är all trafik – på vägar, stigar och i öppen terräng – omöjlig på grund av hotet från jakt- och bombplan.
Resultatet är att våra truppers förflyttningar på slagfältet är nästan helt lamslagna, medan fienden kan manövrera fritt.
Till och med våra trafikknutpunkter långt bakom fronten attackeras ständigt, och vi har svårt att få fram nödvändig ammunition och bensin till styrkorna.
När vi försöker flytta fram även små enheter till slagfältet, till exempel artilleri som går i position eller stridsvagnar som förbereder sig för framryckning, attackeras de omedelbart från luften med förödande effekt.
Under dagen tvingas våra trupper ta skydd i skogsområden för att undkomma de ständiga flyganfallen.
Den 20 juli 1944 försöker en grupp officerare ta livet av Hitler.
Officerare försökte mörda Hitler
I juli 1944 – en månad efter D-dagen – var Nazityskland pressat på alla fronter. I Italien hade de allierade brutit igenom försvarslinjerna vid Monte Cassino, och i väster var brohuvudet i Normandie säkrat. Samtidigt trängde Röda armén obevekligt fram västerut mot Tyskland.
Den 20 juli 1944 försökte ett antal högt uppsatta tyska officerare därför ändra krigets gång, när överste Claus von Stauffenberg placerade en bomb i Hitlers närhet i Varglyan i Ostpreussen.
Med Hitler död hoppades kuppmakarna kunna ta makten i Tyskland för att sedan sluta fred med de västallierade så snabbt som möjligt och fokusera på kampen mot Sovjetunionen.
Men kuppen misslyckades, och under månaderna efter mordet avrättades nästan 5 000 tyskar för sin inblandning i planerna. En av de utpekade var fältmarskalk Erwin Rommel, som på grund av sin status i Tredje riket tilläts ta sitt liv i stället för att avrättas offentligt.
Ett stort antal fientliga jaktbombplan cirkulerar ständigt över slagfältet, medan stora formationer av bombplan fäller sina tunga bomber över våra styrkor, över byar, broar och vägkorsningar – utan att ta hänsyn till civilbefolkningen.
Inte heller vårt luftvärn eller Luftwaffe verkar kunna begränsa den förlamande och destruktiva effekten av fiendens flygvapen, som flyger upp till 27 000 uppdrag under en dag. (Rommels uppskattning av antalet uppdrag är för hög. Den verkliga siffran är närmare 10 000 per dag, red.).
Under dagen är våra styrkor tvungna att söka skydd i skogsområden.
Styrkorna – armén och Waffen-SS – försvarar sig så gott de kan, men ammunitionen är knapp och att föra fram ny ammunition är förenat med stora svårigheter.
Vi måste räkna med fler fallskärmsjägare inom några dagar, särskilt i områden som inte längre hålls av våra styrkor.
Eftersom fienden med sitt flygvapen kan låsa fast våra rörliga styrkor i flera dagar i sträck, samtidigt som han ständigt fortsätter sina egna operationer med rörliga styrkor och spaningstrupper, håller vår situation på att bli extremt svår.
Styrkorna från alla försvarsgrenarna kämpar med största uthållighet och kampvilja trots fiendens enorma materiella överlägsenhet. Jag anmodar om att Führern informeras om situationen på slagfältet.
Rommels redogörelse, som skrevs fyra dagar efter D-dagen, är den första som Hitler får om allvaret i den allierade invasionen. Fram till dess har den tyske ledaren trott att landstigningen i Normandie var en skenattack. Kort därefter beordrar Hitler att alla reserver ska sättas in för att kasta tillbaka de allierade i havet, men ordern kommer för sent och de allierades luftherravälde gör det omöjligt att vända krigets gång.