Hemliga polistrupper övade i Sverige
I hemlighet satte Harry Söderman upp en polisstyrka av norska motståndsmän i Sverige. 1945 gick den in i grannlandet.
Harry Söderman utbildade norska polistrupper i Sverige under andra världskriget.
Man sa att han hade kunskap nog för tjugo normala elitbegåvningar. Och under sina 54 år på jorden hann Harry ”Revolver-Harry” Söderman med mer än de flesta.
Han föddes 1902 och växte upp i Östersundstrakten där hans far var kronofogde och länsman med rykte om sig att vara en hårding. Harry var en briljant och hyperaktiv ung man som var road av fysik och kemi och som spåddes en lysande framtid – bara han dämpade sig lite. Men Harry skulle aldrig dämpa sig, och han gjorde flera lysande karriärer, samtidigt.
Söderman gjorde värnplikt vid signaltrupperna 1923. Som mycket aktiv radioamatör borde han passat perfekt, men på grund av sina glasögon fick han endast tjänstgöra som malaj. Han läste kemi och blev civilingenjör 1924.
Kriminalteknik och detektivbyrå
Men mer än en karriär inom den kemiska industrin lockade dock den nya läran kriminalteknik. 1926 började Söderman studera ämnet i Lyon. Han doktorerade i ballistik och la grunderna för hur man härleder kulor till speciella vapen. Tekniker vi idag tar för givna.
södermans karriär gick i expressfart. Han blev docent i kriminalteknik 1930 och var under 1934 chef för New Yorks kriminaltekniska laboratorium. Han konsulterades både efter dödsskjutningarna i Ådalen och efter riksdagsbranden i Berlin.
Söderman gifte sig 1935 och fick med tiden tre barn. Han bosatte sig i Sverige efter ett decennium i kappsäck och drev en detektivbyrå i Stockholm. Han skrev manualer och vetenskapliga artiklar och rövarhistorier om sina fall. Hans Modern Criminal Investigation var 1930-talets standardverk i kriminalteknik. Han var redan på god väg att bli en levande legend.
1939 fick Söderman organisera Sveriges kriminaltekniska anstalt.
Polistrupper på plats i Svolvæd i norra Norge i maj 1945.
"Hälsoläger" för unga norrmän
Andra världskriget bröt ut och våren 1942 var Söderman inblandad i förberedelserna av en komplott mot Hitler som inkluderade diverse tyska polisbefäl och tiotusen brittiska fallskärmsjägare. Men Churchill lär ha sagt blankt nej och planen blev en av många legender kring Söderman.
samma vår träffade Söderman den norske justitieministern som satt i exil i London. Tanken lyftes att det i lönndom skulle börja tränas norska polismän i Sverige. Efter ett par möten i Stockholm med statssekreterare Erlander tog sig Söderman an saken.
I ett rasande tempo organiserades ett antal ”hälsoläger” där unga norrmän tränades, först till poliser och sen till militärpoliser. Snart bedrevs det utbildning på ett tiotal platser och hösten 1944 började man öva i större förband.
Juridiken runt polistrupperna var minst sagt tveksam och att utbilda drygt 15 000 soldater åt främmande makt var Sveriges största brott mot neutraliteten. Men försvarsdepartementet hade begränsad insikt i vad som pågick och ansvariga statsråd valde att inte lägga sig i.
Befriade motståndsmän
I januari 1945 gick svensktränade norska soldater in i Norge och avlöste Röda armén i Kirkenes. En plan att befria Norge med våld kläcktes.
I början av maj 1945 gick Söderman själv i krig för att försöka rädda 7 500 norrmän som hölls fångna av Gestapo. Han tog tåget till Oslo, sökte upp den tyske Gestapochefen och förklarade att kriget var över. Ingen hade lust att säga mot honom och Söderman for ut till det fruktade fånglägret Grini och befriade de fängslade motståndsmännen.
under ett par dagar var Söderman en av de få som försökte hålla någon som helst ordning i Oslo. Sedan, den 9 maj, for han tillbaka till Stockholm. Dagen därpå tågade norska polistrupper in i Oslo.
I slutet av maj 1945 organiserade Söderman en humanitär insats för att hjälpa de tiotusentals ryska före detta krigsfångar som slavarbetat på olika tyska projekt i Nordnorge. Det var hans sista bidrag till världskriget.
Revolver-Harry avled 1956 i Tanger medan han höll på att kartlägga narkotikasmuggling. Han är begravd på Turinge kyrkogård utanför Nykvarn.
Publicerad i Militär Historia 6/2014