PQ-17 konvojen lämnades åt vargarna

”Operationen är rättfärdigad om så bara hälften av fartygen kommer igenom”, konstaterade den brittiske premiärministern den 18 maj – dagen innan han skickade iväg konvojen PQ-16.

Den konvojen förlorade åtta skepp och chefen för försvarsstaben hävdade att konvojerna hade spelat ut sin roll. ”Personligen anser jag det vara rena vanvettet”, skrev han i sin dagbok.

Men Churchill stod på sig. ”Jag delar era betänkligheter men jag upplever att genomförandet av konvojen är en skyldighet”, skrev han till stabschefskommittén. Med de orden skickades nästa konvoj, PQ-17, ut till havs.

Före avresan lugnade konteramiral Louis Hamilton de redare som bidrog med lastfartyg till konvojen. Det skulle knappast blir någon nöjestripp men den engelsk-amerikanska eskorten av krigsfartyg skulle ta väl hand om dem, lovade konteramiralen.

Själv förde han befälet över en ”fjärr-eskort” med fyra kryssare som skulle följa med under den mest riskabla delen av seglatsen, medan ”när-eskorten” med sina jagare och korvetter under örlogskapten Jack Broomes befäl skulle följa med ända till Archangelsk – PQ-17:s mål.

Dessutom skulle den starka Home Fleet med slagskepp, jagare, kryssare och ett hangarfartyg följa konvojen på avstånd. ”Ni kommer kanske inte att se så mycket av de fartygen men de följer er tätt hela vägen”, slog Hamilton fast.

Nazisterna tänker utplåna PQ-17

När konvojen stävar ut den 27 juni skingras de dystra tankarna.

Besättningarna sitter i mässen och har det trevligt, lyssnar på grammofonskivor och pratar om minnen från tidigare uppdrag. Men efter bara tre dagars resa tar lugnet slut.

Någonstans i dimman hörs det dova brummandet från ett flygplan. Tyskarna har upptäckt PQ-17 och de har planer för konvojen. Den ska utplånas och så många som möjligt av de allierades lastfartyg ska sättas ur spel.

”Angreppets primära mål är att snabbt förstöra det fientliga fartygstonnaget”, står det i det direktiv som sätter igång operationen. I angreppet, som får kodnamnet ”Operation Rösselsprung” efter ett schackdrag, tänker tyskarna sätta in den väldiga vapenarsenal som de samlat i det ockuperade Norge.

Här ligger slagskeppet Tirpitz, som med ett deplacement på 42 000 ton och åtta 15-tumskanoner är Europas mest fruktade krigsfartyg.

Dessutom förfogar tyskarna i Norge över de tunga kryssarna Admiral Scheer och Admiral Hipper, åtta jagare, fyra torpedbåtar och tjugo ubåtar.

Luftwaffes 5:e luftflotta har mer än hundra flygplan i Norge och Finland – främst bombplan av typerna Junkers Ju 88 och Heinkel. Medan PQ-17 stävar österut väntar tyskarna bara på rätt tillfälle att inleda sitt anfall.

Luftwaffe inleder angreppet

Vid 19-tiden den 2 juli slår nazisternas krigsmaskin till. Sju torpedbärande Heinkel-hydroplan närmar sig sakta på låg höjd och ger sig på konvojens räddningsfartyg som följer med för att undsätta sjömän från de lastfartyg som eventuellt skjuts i sank.

Kanoner och kulsprutor dånar från fartygsdäcket och flygplanen besvarar elden med skurar av kulor från dubbla kulsprutor. På räddningsfartyget Zamalek går skotten igenom fönstren på bryggan och sårar tre man.

En artillerist får ena ögat bortskjutet. En kort stund tycks det som om elden från båtarna bara studsar av de tyska planen men sedan börjar ett av dem att tappa höjd. Det störtar i havet precis framför konvojen.

De tre besättningsmännen väntar sig en brutal död, men plötsligt visar deras kamrater hur modiga de är. I stället för att fortsätta anfallet­ vänder ett av hydroplanen om och landar på havet alldeles framför konvojen.

Inför ögonen på de häpna britterna fiskar tyskarna upp sina störtade kamrater, lyfter sedan igen och försvinner mot den disiga horisonten.

Hitler fruktar brittiska hangarfartyg

Samtidigt som de tyska piloterna uppvisar ett iskallt lugn, tvekar Adolf Hitler.

Han är rasande över de allierades stöd till Sovjetunionen men är samtidigt rädd för den brittiska sjömakten. Tanken på ett brittiskt hangarfartyg som döljer sig någonstans i den arktiska dimman plågar honom särskilt.

Amiral Otto Schniewind, som ska leda hela flottstyrkan under Operation Rösselsprung, är ivrig att få dra igång aktionen med full styrka, men Hitler är orubblig. Det får för allt i världen inte hända superslagskeppet Tirpitz någonting i detta avgörande skede.

Flottan får nöja sig med mindre styrkor. Medan den tyska slagflottan ligger i hamn använder tyskarna ubåtar och flygplan från baserna i Nordnorge för att attackera konvojen med full kraft.

Ett av målen är räddningsfartyget Zamalek som bombas av tyskt flyg den 4 juli, samtidigt som skeppsläkaren är fullt upptagen med att operera sårade från den första tyska anfallsvågen.

Läkaren syr kallblodigt vidare medan luftvärnskanonerna på däcket dånar. Trots en intensiv attack håller sig Zamalek flytande. Tre andra fartyg sänks i det tyska flygvapnets första storoffensiv mot konvojen.

Trots de våldsamma attackerna är stämningen förhållandevis god ombord på fartygen i PQ-17. Royal Navys tunga eskort får besättningarna att känna sig någorlunda trygga och på krigsskeppen är självförtroendet gott.

”Om vi bara har tillräckligt med ammunition kan vi segla vart vi vill”, skriver kapten Jack Broome i sin dagbok.

Men i London har man insett att en katastrof är under uppsegling.

Engelsmännen har avkodat ett hemligt tyskt meddelande där det står att Tirpitz har flyttats. Den brittiska underrättelse­tjänsten känner till Operation Rösselsprung och vet att någonting stort måste vara i görningen.

I amiralitetet i London sitter Royal Navys högste chef, sir Dudley Pound, böjd över ett sjökort. Han har räknat sig fram till att Tirpitz är bara sex timmars seglats från PQ-17.

Han skyndar sig ned i citadellet, en underjordisk betongbunker bakom amiralitetet som rymmer ”operationsunderrättelsecentret”.

Pound försöker desperat att få information om Tirpitz förflyttningar. Upprepade gånger frågar han den ansvarige underrättelseofficeren om han med säkerhet kan säga att slagskeppet fortfarande ligger i hamn i Altenfjord i nordligaste Norge. Officeren svarar att han bara får besked om skeppet har lämnat fjorden, och något sådant meddelande har han inte fått. Dessutom tror han inte att slagskeppet är klart för avfärd.

Det räcker inte för att övertyga Pound. Han är säker på att tyskarnas flotta skickats ut mot PQ-17. Samtidigt vet han att eskorten inte har en chans mot tyskarnas superslagskepp.

Endast genom att låta krigsfartygen segla iväg och locka Tirpitz med sig rakt i famnen på Home Fleet kan britterna vinna slaget.

Därför ger han – tvärtemot de råd han får från nästan alla högt uppsatta kolleger i amiralitetet – den ödesdigra ordern att konvojen ska splittras och fartygen segla på egen hand mot Sovjetunionen.

Amiral ger ordern: Splittra konvojen

Orderna från amiralitetet i London träffar krigsfartygens kommandobryggor som en skottsalva. Kl. 21.11 kommer ordern om att Hamiltons kryssare ska dra sig tillbaka västerut ”med full fart” och bara 12 minuter senare kommer instruktionen att konvojen ska ”upplösas” och fartygen var för sig söka sig till ryska hamnar.

Kaptenerna på Barents hav blir chockade. Informationen från amiralitetet kan bara betyda en sak: Den tyska flottan med all sin kraft är alldeles i närheten och har riktat alla sina kanoner mot de allierade fartygen.

Meddelandet skickas vidare från de tre eskortcheferna till krigsfartygen via ljussignaler och möts med bestörtning. ”Var i helvete är fienden?” signalerar en brittisk ubåt. En annan konstaterar att den ”tänker stanna kvar i ytläge”. ”Det gör jag också”, svarar Jack Broome galghumoristiskt från sin jagare Keppel.

På krigsfartygen i Hamiltons fjärreskort blåser man klart skepp. De eldsäkra luckorna slås igen över magasin och kanoner och jagare ur näreskorten skyndar efter. Med 25 knop går flottan västerut, redo att möta Tirpitz.

Några enstaka krigsfartyg stannar kvar och ska enligt order, liksom lastfartygen, fortsätta ett och ett till Archangelsk. Förvirrade ser lastfartygens besättningar på när deras eskort överger dem i full fart, medan de plöjer igenom is, oljefläckar och vrakdelar.

Royal Navy har lämnat de försvarslösa lastfartygen åt de tyska vargarna i det iskalla Barents hav – så långt norrut att lastfartygens magnetkompasser knappt fungerar.

På det amerikanska fartyget John Witherspoon skriver en officer: ”Det är ofattbart att vi skickas iväg på egen hand utan skydd. Vissa fartyg saknar helt vapen. Alla har försvunnit åt olika håll. Vissa av fartygen seglar två eller tre tillsammans. Vi fortsätter ensamma.”

Till en början försöker lastfartygen ty sig till eskortskeppen men det blir snart tydligt att flottan inte vill ha någonting med lastfartygen att göra. Krigsfartygen smiter iväg genom att öka farten eller göra plötsliga kursändringar.

Bara löjtnant Gradwell på minsveparen Ayrshire samlar en liten flock lastfartyg kring sig. Med bland annat det gamla koleldade och rykande fartyget Troubadour från Panama på släp, trotsar han ordern om att segla enskilt och att ta sig till Archangelsk. Hans besättning består främst av djärva fiskare och resolut sätter han kurs åt rakt motsatt håll – bort från de tyska ubåtarna och bombplanen, in i isen.

Med risk för att skeppet ska krossas i ismassorna leder Gradwell sitt följe in mellan de många isflaken. Hela natten och hela nästa dag plöjer sig fartygen igenom isen tills den blir alltför tjock.

Då går Gradwells närmaste underlydande över isen till fots till de övriga fartygen. På hans order laddar och bemannar besättningarna kanonerna på de M-3-stridsvagnar som skeppen har som last på däck.

Nu är de redo att ge tyskarna en bredsida ifall de skulle dyka upp. I Troubadours lastrum hittar de en större mängd vit färg som de använder som kamouflage.

Alla fartygen målas vita så att de inte syns mot isen. Och knepet fungerar; ett tyskt flygplan passerar på bara 20 sjömils avstånd utan att upptäcka dem.

Alla skepp i Gradwells lilla grupp tar sig så småningom helskinnade fram till Sovjetunionen.

Sju skepp sänkta på 30 minuter

Den 5 juli ligger en tät dimma över tyskarnas baser i Nordnorge men framåt eftermiddagen klarnar vädret upp. Junkers Ju 88-planen skickas upp i luften.

Omkring klockan 17 fylls etern av nödsignaler och rop på hjälp medan flygplanen gång på gång angriper de försvarslösa lastfartygen. Anfallen kommer från alla håll.

Washington träffas av 21 bomber som genomborrar skeppet. Ombord på Bolton Castle har kaptenen förvarnats om vad som väntar men den våldsamma attacken överraskar honom ändå.

Förvånad ser han genom bryggans framrutor ett starkt, grönt sken och han hör något som låter som ett stort vattenfall. När han tittar ut ett ögonblick senare är det bara ett stort hål där lasten en gång funnits.

Luckor och stålskrov har smält i hettan från en stor laddning av sprängämnet kordit som exploderat. Vattnet forsar in i lastrummet. Totalt sex fartyg och ett av flottans tankfartyg sänks eller överges på bara en halv timme.

Innan besättningsmedlemmarna går i livbåtarna skyndar de sig att samla ihop alla hemliga dokument i säckar. De hänger blytyngder runt säckarna och kastar dem överbord så att de inte ska hamna i fiendens händer.

I de öppna räddningsbåtarna kämpar männen mot kylan och mot den utmattning som omärkligt glider över i döden. Eldarna och männen i maskinrummet är de mest utsatta.

Liksom alla andra lämnar de fartyget klädda i arbetskläder, men det är dessvärre bara byxor och en undertröja. Några av dem ger upp och simmar iväg utan mål i det iskalla havet. Ingen har kraft nog att försöka hindra dem.

Räddningsbåtarna har emellertid en fördel: De utgör inga bombmål. Så när besättningen på Olopana beredvilligt erbjuder sig att plocka upp överlevande från några av räddningsbåtarna får kaptenen ett nej tack.

De skeppsbrutna föredrar att sitta i flera veckor i en öppen båt på det iskalla havet framför att kliva ombord på ännu ett oskyddat fartyg.

Tirpitz går till sjöss

Medan de allierade konvojfartygen kämpar för livet ger Hitler till sist klartecken att driva Operation Rösselsprung med full styrka.

Efter uppgifterna om att de brittiska eskortfartygen är på väg bort från konvojen stävar Tirpitz med följebåtar ut den 5 juli klockan 10.52.

Nästa dag vid middagstid kommer skeppet att nå konvojen. Slakten kan börja. Segern kommer snart att vara i hamn.

Ändå åtföljs Tirpitz av försiktiga förmaningar: ”Rapportera omedelbart om överflugna av någon luftfarkost. Tveka inte att avbryta operationen om så krävs. Ge under inga omständigheter fienden tillfälle att rikta ett slag mot flottans kärna”, lyder de inte särskilt hjältemodiga instruktionerna.

Hitlers rädsla för hangarfartyg lyser igenom men oron är ogrundad. När engelsmännen får veta att Tirpitz lämnat hamnen har Duke of York, amiralens flaggskepp i Home Fleet, nästan inget bränsle kvar och kan inte ta upp jakten på tyskarnas värdefulla slagskepp.

I stället får det som en gång var PQ-17:s eskort en defensiv order: ”Angrepp från fientliga ytstyrkor kan förväntas inom några timmar. Det främsta målet är att förhindra skador så att ni kan återvända till angreppsområdet och plocka upp överlevande så snart fienden dragit sig tillbaka.”

Förtvivlan sprider sig på de fartyg som avkodar signalen.

Ett anfall med enorm styrka måste vara på väg. Men ingenting händer. När tyska underrättelser meddelar att en engelsk enhet har upptäckts ger flottchefen order om att Tirpitz och resten av styrkan ska vända om.

Tidigt på morgonen den 6 juli löper den tyska slagflottan åter in i norska fjordar utan att ha avlossat ett enda skott.

Tyskarna får ont om mål

Den 5 juli är 18 lastfartyg ännu på väg men prövningarna är inte över. Den 7 och 8 juli sänker tyska ubåtar fem fartyg, bl.a. Olopana. Natten mellan den 9 och 10 juli kräver massakern på PQ-17 sina sista offer när två lastfartyg måste överges.

”Stridshandlingarna mot PQ-17 inställdes den 10 juli då inga fler fartygsmål fanns kvar”, konstaterade tyskarna torrt.

Den 24 juli har alla överlevande från PQ-17 förts i säkerhet på land eller på något av konvojens räddningsfartyg. Bara 11 av 35 fartyg har klarat resan och en stor del av den värdefulla lasten har gått förlorad.

Sovjetunionens ledare är rasande över att engelsmännen upplöst konvojen och låter ilskan gå ut över de 1 200 oskyldiga överlevande från PQ-17 när de anländer till Archangelsk. Besättningarna förbjuds besöka varandra, beväpnade vakter placeras vid landgångarna och all post konfiskeras.

De allierades besättningar får varken kol eller mat av ryssarna och tvingas ge sig ut på hemliga plundringsräder för att överleva.

På hemvägen förlorar konvojen ytterligare två skepp, det ena var det som följde med Gradwell in i isen.

Senare sammanfattar kommendör John Dowding, som hade det övergripande ansvaret för dödskonvojen, PQ-17:s öde i en redogörelse som avslutas med orden: ”Inte någon väl genomförd konvoj.”