PQ-17 konvojen lämnades åt vargarna

År 1942 var konvojseglatserna till Sovjetunionen livsfarliga. Men de fortsatte trots allt och det var konvojen PQ-17 som fick betala priset. Av rädsla för att mista dyrbara krigsfartyg lämnade man de försvarslösa lastfartygen i sticket. När de tyska ubåtarna och flygplanen gjort sitt låg 24 fartyg på botten.

År 1942 var konvojseglatserna till Sovjetunionen livsfarliga. Men de fortsatte trots allt och det var konvojen PQ-17 som fick betala priset. Av rädsla för att mista dyrbara krigsfartyg lämnade man de försvarslösa lastfartygen i sticket. När de tyska ubåtarna och flygplanen gjort sitt låg 24 fartyg på botten.

Galahad Books & BPK

Besättningarna hade all anledning att vara nervösa inför den kommande seglatsen. Situationen för konvojerna till Sovjetunionen hade förvärrats. Från det att den första konvojen lämnade England i augusti 1941 och nio månader därefter hade bara ett fartyg av 130 gått förlorat.

Men i maj 1942 insåg tyskarna hur viktiga transporterna med krigsmateriel och livsmedel var, och började därför angripa de arktiska konvojerna.

Churchill stod dock fast vid sin politik. Striderna vid östfronten var inne i en avgörande fas och hjälpen var ytterst viktig för att vända tyskarnas segertåg till ett nederlag. Av hänsyn till Stalin och Roosevelt skulle konvojerna genomföras.

Trots stora förluster stod Churchill fast vid att materiel skulle skickas till Sovjetunionen. Ryssarna fick bland annat 51 503 jeepar och 375 883 lastbilar.

© Getty Images & Corbis

”Operationen är rättfärdigad om så bara hälften av fartygen kommer igenom”, konstaterade den brittiske premiärministern den 18 maj – dagen innan han skickade iväg konvojen PQ-16.

Den konvojen förlorade åtta skepp och chefen för försvarsstaben hävdade att konvojerna hade spelat ut sin roll. ”Personligen anser jag det vara rena vanvettet”, skrev han i sin dagbok.

Men Churchill stod på sig. ”Jag delar era betänkligheter men jag upplever att genomförandet av konvojen är en skyldighet”, skrev han till stabschefskommittén. Med de orden skickades nästa konvoj, PQ-17, ut till havs.

Före avresan lugnade konteramiral Louis Hamilton de redare som bidrog med lastfartyg till konvojen. Det skulle knappast blir någon nöjestripp men den engelsk-amerikanska eskorten av krigsfartyg skulle ta väl hand om dem, lovade konteramiralen.

Själv förde han befälet över en ”fjärr-eskort” med fyra kryssare som skulle följa med under den mest riskabla delen av seglatsen, medan ”när-eskorten” med sina jagare och korvetter under örlogskapten Jack Broomes befäl skulle följa med ända till Archangelsk – PQ-17:s mål.

Dessutom skulle den starka Home Fleet med slagskepp, jagare, kryssare och ett hangarfartyg följa konvojen på avstånd. ”Ni kommer kanske inte att se så mycket av de fartygen men de följer er tätt hela vägen”, slog Hamilton fast.

Trots stora förluster stod Churchill fast vid att materiel skulle skickas till Sovjetunionen. Ryssarna fick bland annat 51 503 jeepar och 375 883 lastbilar.

© Getty Images & Corbis

Sovjetunionen fick hjälp av väst

För att stödja Sovjetunionen i kampen mot tyskarna iscensatte USA och Storbritannien ett storstilat hjälpprogram.

Tysklands angrepp på landet i juni 1941 hade försatt Sovjetunionens ekonomi, som redan var ansträngd av Stalins omvälvningar, under hård press.

Stora jordbruksarealer var ockuperade och befolkningen svalt. Samtidigt behövde Röda armén både vapen och transportmedel.

I oktober 1941 började flygplan, stridsvagnar, lastbilar, vapen, kläder, mat och andra förnödenheter strömma in i landet. Hjälpen bidrog till att tyskarna tvingades tillbaka och i slutet av 1942 hade krigslyckan vänt till de allierades fördel.

Materiel och mat kom via flera huvudrutter: Den norra rutten från Island till Murmansk och Archangelsk var den farligaste.

Från USA:s västkust gick en annan rutt till Vladivostok men av rädsla för japanska attacker seglade man, efter att USA gått med i kriget, endast med fartyg under sovjetisk flagg. Man utnyttjade även den ”persiska korridoren” genom Iran.

Från 1941 till 1945 tog Sovjetunionen emot nästan 18 miljoner ton, varav nästan 500 000 ton gick förlorade. Förlusterna var störst i norra Ryssland.

Hjälpen utgjordes bland annat av 375 883 lastbilar och 51 503 jeepar från USA, 1 474 brittiska radaranläggningar, kläder och medicin.

Nazisterna tänker utplåna PQ-17

När konvojen stävar ut den 27 juni skingras de dystra tankarna.

Besättningarna sitter i mässen och har det trevligt, lyssnar på grammofonskivor och pratar om minnen från tidigare uppdrag. Men efter bara tre dagars resa tar lugnet slut.

Någonstans i dimman hörs det dova brummandet från ett flygplan. Tyskarna har upptäckt PQ-17 och de har planer för konvojen. Den ska utplånas och så många som möjligt av de allierades lastfartyg ska sättas ur spel.

”Angreppets primära mål är att snabbt förstöra det fientliga fartygstonnaget”, står det i det direktiv som sätter igång operationen. I angreppet, som får kodnamnet ”Operation Rösselsprung” efter ett schackdrag, tänker tyskarna sätta in den väldiga vapenarsenal som de samlat i det ockuperade Norge.

Här ligger slagskeppet Tirpitz, som med ett deplacement på 42 000 ton och åtta 15-tumskanoner är Europas mest fruktade krigsfartyg.

Dessutom förfogar tyskarna i Norge över de tunga kryssarna Admiral Scheer och Admiral Hipper, åtta jagare, fyra torpedbåtar och tjugo ubåtar.

Luftwaffes 5:e luftflotta har mer än hundra flygplan i Norge och Finland – främst bombplan av typerna Junkers Ju 88 och Heinkel. Medan PQ-17 stävar österut väntar tyskarna bara på rätt tillfälle att inleda sitt anfall.

Luftwaffe inleder angreppet

Vid 19-tiden den 2 juli slår nazisternas krigsmaskin till. Sju torpedbärande Heinkel-hydroplan närmar sig sakta på låg höjd och ger sig på konvojens räddningsfartyg som följer med för att undsätta sjömän från de lastfartyg som eventuellt skjuts i sank.

Kanoner och kulsprutor dånar från fartygsdäcket och flygplanen besvarar elden med skurar av kulor från dubbla kulsprutor. På räddningsfartyget Zamalek går skotten igenom fönstren på bryggan och sårar tre man.

En artillerist får ena ögat bortskjutet. En kort stund tycks det som om elden från båtarna bara studsar av de tyska planen men sedan börjar ett av dem att tappa höjd. Det störtar i havet precis framför konvojen.

De tre besättningsmännen väntar sig en brutal död, men plötsligt visar deras kamrater hur modiga de är. I stället för att fortsätta anfallet­ vänder ett av hydroplanen om och landar på havet alldeles framför konvojen.

Inför ögonen på de häpna britterna fiskar tyskarna upp sina störtade kamrater, lyfter sedan igen och försvinner mot den disiga horisonten.

Tyska torpeder sänkte otaliga allierade fartyg under andra världskriget.

© BPK

Churchill var rädd för tyska torpeder

”Det enda som verkligen skrämde mig under kriget var ubåtshotet”, lär Churchill ha sagt. Och de tyska ubåtarnas fruktade vapen var torpederna.

Vid krigsutbrottet var T1 den tyska standardtorpeden. Den 7,2 meter långa torpeden hade en diameter på 21 tum – ca 53 cm – och innehöll 280 kg sprängämne.

T1 drevs med komprimerad gas och lämnade därför ett spår av bubblor som avslöjade ubåten. Efterföljaren, T2, fick i stället en elmotor.

Senare torpedversioner detonerade i kontakt med ett stålskrovs magnetfält – t.ex. under skeppet – så att det klövs på mitten. Den magnetiska utlösningsmekanismen var dock ganska opålitlig.

Hitler fruktar brittiska hangarfartyg

Samtidigt som de tyska piloterna uppvisar ett iskallt lugn, tvekar Adolf Hitler.

Han är rasande över de allierades stöd till Sovjetunionen men är samtidigt rädd för den brittiska sjömakten. Tanken på ett brittiskt hangarfartyg som döljer sig någonstans i den arktiska dimman plågar honom särskilt.

Amiral Otto Schniewind, som ska leda hela flottstyrkan under Operation Rösselsprung, är ivrig att få dra igång aktionen med full styrka, men Hitler är orubblig. Det får för allt i världen inte hända superslagskeppet Tirpitz någonting i detta avgörande skede.

Flottan får nöja sig med mindre styrkor. Medan den tyska slagflottan ligger i hamn använder tyskarna ubåtar och flygplan från baserna i Nordnorge för att attackera konvojen med full kraft.

Ett av målen är räddningsfartyget Zamalek som bombas av tyskt flyg den 4 juli, samtidigt som skeppsläkaren är fullt upptagen med att operera sårade från den första tyska anfallsvågen.

Läkaren syr kallblodigt vidare medan luftvärnskanonerna på däcket dånar. Trots en intensiv attack håller sig Zamalek flytande. Tre andra fartyg sänks i det tyska flygvapnets första storoffensiv mot konvojen.

Trots de våldsamma attackerna är stämningen förhållandevis god ombord på fartygen i PQ-17. Royal Navys tunga eskort får besättningarna att känna sig någorlunda trygga och på krigsskeppen är självförtroendet gott.

”Om vi bara har tillräckligt med ammunition kan vi segla vart vi vill”, skriver kapten Jack Broome i sin dagbok.

Men i London har man insett att en katastrof är under uppsegling.

Engelsmännen har avkodat ett hemligt tyskt meddelande där det står att Tirpitz har flyttats. Den brittiska underrättelse­tjänsten känner till Operation Rösselsprung och vet att någonting stort måste vara i görningen.

I amiralitetet i London sitter Royal Navys högste chef, sir Dudley Pound, böjd över ett sjökort. Han har räknat sig fram till att Tirpitz är bara sex timmars seglats från PQ-17.

Han skyndar sig ned i citadellet, en underjordisk betongbunker bakom amiralitetet som rymmer ”operationsunderrättelsecentret”.

Pound försöker desperat att få information om Tirpitz förflyttningar. Upprepade gånger frågar han den ansvarige underrättelseofficeren om han med säkerhet kan säga att slagskeppet fortfarande ligger i hamn i Altenfjord i nordligaste Norge. Officeren svarar att han bara får besked om skeppet har lämnat fjorden, och något sådant meddelande har han inte fått. Dessutom tror han inte att slagskeppet är klart för avfärd.

Det räcker inte för att övertyga Pound. Han är säker på att tyskarnas flotta skickats ut mot PQ-17. Samtidigt vet han att eskorten inte har en chans mot tyskarnas superslagskepp.

Endast genom att låta krigsfartygen segla iväg och locka Tirpitz med sig rakt i famnen på Home Fleet kan britterna vinna slaget.

Därför ger han – tvärtemot de råd han får från nästan alla högt uppsatta kolleger i amiralitetet – den ödesdigra ordern att konvojen ska splittras och fartygen segla på egen hand mot Sovjetunionen.

Luftwaffe använde bland annat Heinkel He 115 och 111 som torpedplan.

© Ullstein Bild

Torpedplan sköt vilt mot obeväpnade lastfartyg

Tyskarna hade stora framgångar med sina attacker mot konvojer i Barents hav.

De använde flygplan för att skicka iväg torpederna. Men de så kallade torpedbombarna hade en väsentlig nackdel gentemot krigsfartyg.

För att ge hög träffsäkerhet måste planet hålla kurs rakt mot målet ca 30 meter över havet under lång tid. Därför var planet ett utsatt mål som lätt föll offer för kulspruteeld.

Konvojernas lastfartyg var dock bara lätt beväpnade och därmed minskade risken för nedskjutning.

Flera flygplanstyper kunde bära torpeder men de mest använda var Junkers Ju 88, Heinkel He 111 och det mer moderna He 115.

Det sistnämnda kunde ta en torped på upp till tusen kilo och var dessutom utrustat med två 7,92-mm kulsprutor.

Amiral ger ordern: Splittra konvojen

Orderna från amiralitetet i London träffar krigsfartygens kommandobryggor som en skottsalva. Kl. 21.11 kommer ordern om att Hamiltons kryssare ska dra sig tillbaka västerut ”med full fart” och bara 12 minuter senare kommer instruktionen att konvojen ska ”upplösas” och fartygen var för sig söka sig till ryska hamnar.

Kaptenerna på Barents hav blir chockade. Informationen från amiralitetet kan bara betyda en sak: Den tyska flottan med all sin kraft är alldeles i närheten och har riktat alla sina kanoner mot de allierade fartygen.

Meddelandet skickas vidare från de tre eskortcheferna till krigsfartygen via ljussignaler och möts med bestörtning. ”Var i helvete är fienden?” signalerar en brittisk ubåt. En annan konstaterar att den ”tänker stanna kvar i ytläge”. ”Det gör jag också”, svarar Jack Broome galghumoristiskt från sin jagare Keppel.

På krigsfartygen i Hamiltons fjärreskort blåser man klart skepp. De eldsäkra luckorna slås igen över magasin och kanoner och jagare ur näreskorten skyndar efter. Med 25 knop går flottan västerut, redo att möta Tirpitz.

Några enstaka krigsfartyg stannar kvar och ska enligt order, liksom lastfartygen, fortsätta ett och ett till Archangelsk. Förvirrade ser lastfartygens besättningar på när deras eskort överger dem i full fart, medan de plöjer igenom is, oljefläckar och vrakdelar.

Royal Navy har lämnat de försvarslösa lastfartygen åt de tyska vargarna i det iskalla Barents hav – så långt norrut att lastfartygens magnetkompasser knappt fungerar.

På det amerikanska fartyget John Witherspoon skriver en officer: ”Det är ofattbart att vi skickas iväg på egen hand utan skydd. Vissa fartyg saknar helt vapen. Alla har försvunnit åt olika håll. Vissa av fartygen seglar två eller tre tillsammans. Vi fortsätter ensamma.”

Till en början försöker lastfartygen ty sig till eskortskeppen men det blir snart tydligt att flottan inte vill ha någonting med lastfartygen att göra. Krigsfartygen smiter iväg genom att öka farten eller göra plötsliga kursändringar.

Bara löjtnant Gradwell på minsveparen Ayrshire samlar en liten flock lastfartyg kring sig. Med bland annat det gamla koleldade och rykande fartyget Troubadour från Panama på släp, trotsar han ordern om att segla enskilt och att ta sig till Archangelsk. Hans besättning består främst av djärva fiskare och resolut sätter han kurs åt rakt motsatt håll – bort från de tyska ubåtarna och bombplanen, in i isen.

Med risk för att skeppet ska krossas i ismassorna leder Gradwell sitt följe in mellan de många isflaken. Hela natten och hela nästa dag plöjer sig fartygen igenom isen tills den blir alltför tjock.

Då går Gradwells närmaste underlydande över isen till fots till de övriga fartygen. På hans order laddar och bemannar besättningarna kanonerna på de M-3-stridsvagnar som skeppen har som last på däck.

Nu är de redo att ge tyskarna en bredsida ifall de skulle dyka upp. I Troubadours lastrum hittar de en större mängd vit färg som de använder som kamouflage.

Alla fartygen målas vita så att de inte syns mot isen. Och knepet fungerar; ett tyskt flygplan passerar på bara 20 sjömils avstånd utan att upptäcka dem.

Alla skepp i Gradwells lilla grupp tar sig så småningom helskinnade fram till Sovjetunionen.

Sju skepp sänkta på 30 minuter

Den 5 juli ligger en tät dimma över tyskarnas baser i Nordnorge men framåt eftermiddagen klarnar vädret upp. Junkers Ju 88-planen skickas upp i luften.

Omkring klockan 17 fylls etern av nödsignaler och rop på hjälp medan flygplanen gång på gång angriper de försvarslösa lastfartygen. Anfallen kommer från alla håll.

Washington träffas av 21 bomber som genomborrar skeppet. Ombord på Bolton Castle har kaptenen förvarnats om vad som väntar men den våldsamma attacken överraskar honom ändå.

Förvånad ser han genom bryggans framrutor ett starkt, grönt sken och han hör något som låter som ett stort vattenfall. När han tittar ut ett ögonblick senare är det bara ett stort hål där lasten en gång funnits.

Luckor och stålskrov har smält i hettan från en stor laddning av sprängämnet kordit som exploderat. Vattnet forsar in i lastrummet. Totalt sex fartyg och ett av flottans tankfartyg sänks eller överges på bara en halv timme.

Innan besättningsmedlemmarna går i livbåtarna skyndar de sig att samla ihop alla hemliga dokument i säckar. De hänger blytyngder runt säckarna och kastar dem överbord så att de inte ska hamna i fiendens händer.

I de öppna räddningsbåtarna kämpar männen mot kylan och mot den utmattning som omärkligt glider över i döden. Eldarna och männen i maskinrummet är de mest utsatta.

Liksom alla andra lämnar de fartyget klädda i arbetskläder, men det är dessvärre bara byxor och en undertröja. Några av dem ger upp och simmar iväg utan mål i det iskalla havet. Ingen har kraft nog att försöka hindra dem.

Räddningsbåtarna har emellertid en fördel: De utgör inga bombmål. Så när besättningen på Olopana beredvilligt erbjuder sig att plocka upp överlevande från några av räddningsbåtarna får kaptenen ett nej tack.

De skeppsbrutna föredrar att sitta i flera veckor i en öppen båt på det iskalla havet framför att kliva ombord på ännu ett oskyddat fartyg.

Stalin var beroende av hjälpen från sina allierade i väst, och för att upprätthålla en god relation till Sovjetunionen anordnades många konvojer efter PQ-17.

© Adoc-photos

Stalin blev ursinnig över PQ-17

Sovjetunionens ledare betraktade hanteringen av PQ-17 som en katastrof men var samtidigt beroende av mer hjälp. Därför följde snart PQ-18 efter – bättre skyddad.

”Har den brittiska flottan ingen skam i kroppen?” undrade en rasande Stalin som kände sig sviken av sina allierades beslut att upplösa PQ-17 och göra den till ett lätt byte för tyskarna.

Samtidigt tryckte han på för att snabbast möjligt få iväg ännu en konvoj. Britterna ville vänta med att segla tills vintern och det arktiska mörkret kom men av hänsyn till relationen med Sovjetunionen stävade PQ-18 ut redan i september 1942.

I Storbritannien ledde PQ-17:s sorgliga slut till missnöje med Churchill som hade drivit igenom konvojen och som nu vägrade att ta sin del av ansvaret för dess öde.

Inte heller för Hitler hade attacken mot PQ-17 slutat tillfredsställande. Även om tyskarna i viss mån hade begränsat de allierades transporter till Sovjetunionen ansåg Hitler att slagskeppsflottan trots allt hade varit för försiktig och missat ett ypperligt tillfälle att åsamka den brittiska flottan ett svidande nederlag.

En rasande Hitler, som troligen förträngt att flottan agerat enligt hans egna order, höll ett långt föredrag om tyska flottans fiaskon och krävde att alla slagskepp skulle huggas upp. Storamiral Erich Raeder avgick som överbefälhavare för den tyska Kriegsmarine och efterträddes av ubåtsamiralen Karl Dönitz.

Efter PQ-17 ledsagades konvojerna av betydligt mer slagkraftiga eskorter. PQ-18 åtföljdes av 40 krigsfartyg och miste ”bara” 13 lastfartyg av de 44 som var med.

Tirpitz går till sjöss

Medan de allierade konvojfartygen kämpar för livet ger Hitler till sist klartecken att driva Operation Rösselsprung med full styrka.

Efter uppgifterna om att de brittiska eskortfartygen är på väg bort från konvojen stävar Tirpitz med följebåtar ut den 5 juli klockan 10.52.

Nästa dag vid middagstid kommer skeppet att nå konvojen. Slakten kan börja. Segern kommer snart att vara i hamn.

Ändå åtföljs Tirpitz av försiktiga förmaningar: ”Rapportera omedelbart om överflugna av någon luftfarkost. Tveka inte att avbryta operationen om så krävs. Ge under inga omständigheter fienden tillfälle att rikta ett slag mot flottans kärna”, lyder de inte särskilt hjältemodiga instruktionerna.

Hitlers rädsla för hangarfartyg lyser igenom men oron är ogrundad. När engelsmännen får veta att Tirpitz lämnat hamnen har Duke of York, amiralens flaggskepp i Home Fleet, nästan inget bränsle kvar och kan inte ta upp jakten på tyskarnas värdefulla slagskepp.

I stället får det som en gång var PQ-17:s eskort en defensiv order: ”Angrepp från fientliga ytstyrkor kan förväntas inom några timmar. Det främsta målet är att förhindra skador så att ni kan återvända till angreppsområdet och plocka upp överlevande så snart fienden dragit sig tillbaka.”

Förtvivlan sprider sig på de fartyg som avkodar signalen.

Ett anfall med enorm styrka måste vara på väg. Men ingenting händer. När tyska underrättelser meddelar att en engelsk enhet har upptäckts ger flottchefen order om att Tirpitz och resten av styrkan ska vända om.

Tidigt på morgonen den 6 juli löper den tyska slagflottan åter in i norska fjordar utan att ha avlossat ett enda skott.

Hitler var själv på plats när Tirpitz sjösattes år 1939. Det enorma slagskeppet avlossade inte ett enda skott i strid innan det sänktes 1944.

© BPK

Tyskarna får ont om mål

Den 5 juli är 18 lastfartyg ännu på väg men prövningarna är inte över. Den 7 och 8 juli sänker tyska ubåtar fem fartyg, bl.a. Olopana. Natten mellan den 9 och 10 juli kräver massakern på PQ-17 sina sista offer när två lastfartyg måste överges.

”Stridshandlingarna mot PQ-17 inställdes den 10 juli då inga fler fartygsmål fanns kvar”, konstaterade tyskarna torrt.

Den 24 juli har alla överlevande från PQ-17 förts i säkerhet på land eller på något av konvojens räddningsfartyg. Bara 11 av 35 fartyg har klarat resan och en stor del av den värdefulla lasten har gått förlorad.

Sovjetunionens ledare är rasande över att engelsmännen upplöst konvojen och låter ilskan gå ut över de 1 200 oskyldiga överlevande från PQ-17 när de anländer till Archangelsk. Besättningarna förbjuds besöka varandra, beväpnade vakter placeras vid landgångarna och all post konfiskeras.

De allierades besättningar får varken kol eller mat av ryssarna och tvingas ge sig ut på hemliga plundringsräder för att överleva.

På hemvägen förlorar konvojen ytterligare två skepp, det ena var det som följde med Gradwell in i isen.

Senare sammanfattar kommendör John Dowding, som hade det övergripande ansvaret för dödskonvojen, PQ-17:s öde i en redogörelse som avslutas med orden: ”Inte någon väl genomförd konvoj.”