Bluff lurade Hitler: Fick avgörande betydelse för andra världskriget

Ett kort ögonblick stelnar de till när de får syn på den döde mannen. Liket, som är klätt i en uniform från Royal Marines, håller på att förruttna.

Löjtnant Jewell böjer sig ned över den döda kroppen för att kontrollera att alla detaljer är i sin ordning. Likets fingrar – som är stelnade i dödskramp – håller hårt om attachéväskan med underrättelsetjänstens dokument.

De hemliga dokumenten i väskan beskriver de allierades planer för den kommande invasionen i Sydeuropa.

Men dokumenten är falska och har placerats där just för att hamna i tyskarnas händer och övertyga dem om att den stora invasionen kommer att äga rum på en helt annan plats än den planerade.

Kedjan som håller fast väskan vid likets­ bälte sitter korrekt och dokumenten är på plats. Jewell tar ett djupt andetag och börjar blåsa in luft i den döde majorens flytväst.

När han är klar tar de fem männen av sina uniformsmössor och ber en kort bön.

Sedan sänker de försiktigt ned liket i Medelhavets svala vatten och ger det en mjuk knuff som skickar ut kroppen på den sista resan med tidvattnet in mot Spaniens sydkust.

”Major Martin” har gått ut i krig. Tiden får utvisa om han kommer att klara sitt uppdrag.

Sicilien är en militär knutpunkt

En månad tidigare – i mars 1943 – hade allierade styrkor besegrat resterna av Rommels Afrikakår och kontrollerade nu hela Nordafrika.

Nästa steg för de amerikanska och brittiska trupperna var att korsa Medelhavet och få fotfäste i Sydeuropa. Den mest självklara platsen för en invasion var Sicilien.

Ön mitt i Medelhavet spelade en nyckelroll – så länge den var i tyskarnas händer var det förenat med stora risker att föra fartyg genom Medelhavet.

Även tyskarna var medvetna om öns strategiska betydelse. I den tyska militärledningen hade man därför påbörjat förberedelserna för att befästa medelhavsön efter Afrikas fall.

För att säkra invasionen behövde de allierade avleda tyskarnas uppmärksamhet. De ville få tyskarna att tro att anfallet skulle äga rum någon annanstans så att de skulle försvaga sitt försvar på Sicilien.

Hemligt möte leder till falsk major

Under våren 1943 arbetade den brittiska­ underrättelsetjänsten intensivt med planer som kunde lura tyskarna att tro att Sicilien inte alls var något inva­sionsmål för de allierade i södra Europa.

En gång i veckan träffades en liten grupp personer från Storbritanniens olika­ underrättelsetjänster i London för att försöka komma på idéer om hur man kunde föra in de tyska generalerna på fel spår.

Under försöket att skapa en vilseledande plan för det kommande anfallet mot Sici­lien fick marinunderrättelse­officeren Ewen Montagu en idé.

”Varför”, frågade Montagu, ”skaffar vi inte fram ett lik, klär ut det till stabsofficer och ger honom hemliga papper som tydligt visar att vi tänker anfalla ­någon annanstans?”

Idén godkändes omedelbart i gruppen och operationen fick kodnamnet ”Mincemeat” (köttfärs). Samma dag fattade man de första besluten:

Det skulle se ut som om liket kom från ett störtat flygplan och att det sedan drivit iland på den sydspanska kusten nära staden Huelva.

Just den staden valde man av två skäl: Dels visste man att strömmarna där lätt skulle spola upp ett lik på stranden, dels visste engelsmännen att en viktig tysk agent i staden samarbetade med fascistiska myndigheter.

Liket måste ha vatten i lungorna

Efter det inledande mötet fick Montagu ansvaret för operation Mincemeat och han tog genast itu med uppgiften.

Allra först kontaktade Montagu en rättsmedicinare, sir Bernard Spilsbury, för att få veta vad som karakteriserar ett lik efter en person som har störtat och drunk­nat.

Det viktigaste var att lungorna på den omkomne skulle vara fyllda med vatten för att simulera drunkning. Dessutom måste liket ha skador efter det hårda nedslaget mot vattenytan.

Det visade sig vara svårt att skaffa fram ett lik som levde upp till kraven – en paradox för underrättelseofficer Montagu som stod mitt i ett brinnande krig, omgiven av lik, utan att kunna få fram ett enda som gick att använda.

Då dök plötsligt liket efter en 34 år gammal alkoholist upp. Mannen hade dött av lunginflammation sedan han ätit råttgift.

Den som dött av lunginflammation har vätska i lungorna, vilket van­ligen är ett tecken på drunkning.

Ännu viktigare var att de anhöriga gick med på att ställa liket till arméns förfogande utan vidare frågor. Föräldrarna till den döde fick veta att liket skulle användas i den goda sakens tjänst och att den döde skulle få en hederlig begravning efteråt.

Sedan frystes liket ned medan den brittiska underrättelsetjänsten satte i gång med övriga förberedelser.

Listiga brev vilseleder tyskarna

Ewen Montagu och hans medarbetare tillverkade en rad dokument som skulle övertyga tyskarna om att en kommande invasion skulle äga rum i Grekland och på Sardinien.

Det viktigaste dokumentet som major Martin skulle ha med sig var ett personligt brev från general sir Archi­bald Nye, vice generalstabschef för britternas högsta militära ledning och högste befäl­havare i Nordafrika.

I en införstådd kamratlig ton, typisk för den engelska överklassen, skrev Archi­bald Nye i brevet om de kommande­ truppförflyttningarna i Nordafrika och Medelhavet.

Mellan raderna kunde tyskarna läsa att de allierade planerade två invasioner.

En operation i väster under kodnamnet ”Brimstone” och en i östra Medelhavet med kodnamnet ”Husky”.

I själva verket var ”Husky” kodnamnet för den riktiga invasionen på Sicilien men man hoppades att tyskarna skulle uppfatta alla radiomeddelanden om ”Husky” som en del av den falska operationen.

På ett snillrikt sätt beskrev sir Archibald hur britterna skulle genomföra ett skenanfall på Sicilien för att leda bort tyskarnas uppmärksamhet från de verkliga invasionsplanerna mot Grekland och Sardinien.

Det andra brevet som major Martin fick med sig var från chefen för de brittiska operationerna, lord Louis Mountbatten, till amiral Andrew Cunningham som var överbefälhavare för flottan i Medelhavet.

Brevet skulle bekräfta innehållet i det första brevet och måla upp major Martins identitet som expert – Martin skulle­ hjälpa till med de förestående marinoperationerna i Medelhavet.

I brevet hade Montagu gjort en skämtsam anmärkning om att Sardinien var målet i väster: ”Låt mig få tillbaka Martin när anfallet är slut. Han kan kanske ta med sig några sardiner – de är ransonerade här.”

För att öka trovärdigheten i historien behövde William Martin ha tillräckligt hög rang för att kunna bära med sig topphemliga dokument.

Eftersom han var för ung för att vara major, blev han i stället kapten med tillfällig rang som major.

Major Martin går på nattklubb

Det var en sak att ordna med alla praktiska detaljer – uniform, portfölj och id-kort – en helt annan var att få William Martin, född 1907 i Cardiff och major i kungliga brittiska flottan, att verka trovärdig.

Därför försåg man honom med personliga brev och papper som skulle påverka tyskarnas intryck av att han faktiskt var den han verkade vara. Han fick en fästmö som hette Pam och som han träffat några månader tidigare.

I fickan låg ett kärleksbrev från henne och ett foto som i själva verket föreställde en ung sekreterare vid MI5. Han hade även ett avbetalningskvitto på sin nyinköpta förlovningsring.

För att visa att Martin var en människa med fel och brister som alla andra, fick han med sig ett kravbrev från banken och ett id-kort som han ”glömt” att förnya.

Major Martin blev också en man som gillade att roa sig. Han hade en inbjudan till en fashionabel nattklubb, två använda­ biobiljetter och ett kvitto från en veckolång hotellvistelse.

När alla förberedelser var klara placerades Willam Martin på ett lager torr-is i en cylinderformad metallbehållare innan­ han bars ombord på ubåten Seraph.

Den 19 april 1943 lämnade Seraph den brittiska flottbasen Holy Loch i Skottland med kurs mot Medelhavet.

Spanska fiskare hittar liket

Tidigt på morgonen elva dagar senare lämpade löjtnant Jewell och hans kolleger den falske majorens lik överbord.

På eftermiddagen samma dag hittade spanska fiskare William Martins lik utanför kusten och lämnade över honom till myndigheterna i området.

Precis som förväntat fick den tyske underrättelseagenten i Huelva omedelbart information om fyndet och såg till att han fick tillgång till dokumenten i Martins portfölj.

Han fotograferade ­breven och skickade bilderna till den tyska underrättelsetjänsten i Berlin. Breven förslöts försiktigt igen och överlämnades, tillsammans med liket, av spanska myndigheter till den brittiska konsuln.

När Ewen Montagu fick tillbaka breven kunde han snabbt konstatera att de hade varit öppnade. Fylld av entusiasm sände generalstaben samma dag ett kort telegram till Winston Churchill som befann sig i Washington.

På telegrammet stod ingenting mer än det kryptiska meddelandet: ”Mincemeat Swallowed Whole” (ung. betet svaldes helt).

Därefter lät Montagu major Willam Martins namn stå med i listorna över stupade i tidningen The Times eftersom han räknade med att tyskarna skulle läsa listorna.

Av en osannolik slump fanns i tidningen samma dag namnen på två andra officerare som dött under en flygkrasch i havet nära Gibraltar.

De tre dödsannonserna intill varandra bidrog till intrycket av att Martin verkligen störtat med sitt plan och omkommit.

Tyskarna rustar upp i Grekland

Den 9 maj nådde nyheten om de upphittade dokumenten fram till den tyska militärledningen som snabbt gjorde bedömningen att dokumenten var äkta.

Överbefälhavaren för armén, general Jodl, drog slutsatsen att de allierade planerade en större landstigning i västra och östra delen av Medelhavet. Jodl meddeladeHitler att de allierade var redo att gå i land i Grekland under kodnamnet ”Husky”.

I rapporten stod också att målet för operationen i västra Medelhavet under kodnamn ”Brimstone” med största sannolikhet var Sardinien.

Tyskarna nämnde också att de allierade planerade ett stort skenangrepp på Sicilien för att locka bort tyska trupper från de egentliga målen.

Fruktan för en invasion fick tyskarna att flytta en hel pansardivision från Frankrike till halvön Peloponnesos nära Athen i Grekland.

Den 20 maj gav det tyska marinkommandot order om att lägga ut tre minfält utanför Grekland och strax därefter, i början av juni, skickades en hel eskader patrullbåtar, minsvepare och torped­båtar, som skulle använts för att försvara Sicilien, till Egeiska havet.

Samtidigt rustade tyskarna upp i den västra delen av Medelhavet. De räknade nu uppenbarligen med att Sardinien var de allierades främsta mål medan Sicilien var mindre viktig.

Tyskarnas truppförflyttningar försvagade försvaret på Sicilien som därför var relativt oskyddad när de allierade invaderade klippön den 9 juli 1943.

Efter landstigningen gick amerikanska och brittiska trupper i ilmarsch genom Siciliens bergiga terräng. Även sedan de viktiga städerna Palermo oc Messina fallit var Hitler fortfarande övertygad om att major Martins dokument var äkta.

Führern var säker på att de allie­rades största invasion skulle ske i Grekland. Han var så övertygad om att uppgifterna var riktiga att han den 23 juli – 14 dagar efter de allierades landstigning på Sicilien – utsåg den skicklige general Rommel att leda styrkorna i Grekland när det stora anfallet kom.

Tyskarna hade svalt ”Operation Mincemeat” med hull och hår.