Operation Frankton: Kajaker sänkte Hitlers fraktfartyg

I december 1942 sätts tio brittiska marinsoldater i sjön utanför Frankrikes kust. I skydd av mörkret skall de i kajaker paddla in i hamnen i Bordeaux och minera tyska fraktfartyg. Därefter väntar en lång flykt genom fiendeland.

Det våghalsiga uppdraget fick stor uppmärksamhet efter andra världskriget och filmatiserades 1955.

Operation Frankton sjösätts

De har förberett sig i månader, först i havet vid Portsmouth och sedan på ubåtsbasen Holy Loch i Skottland där den specialdesignade ­kajaken har testats i alla slags väder.

Nu, den 30 november 1942, är träningen slut för de tolv utvalda marininfanteristerna som sitter tätt hopträngda i ubåten HMS Tuna och tittar avvaktande på major Herbert Hasler.

Den erfarne sjöofficeren är mannen bakom det våghalsiga uppdraget, som fått kodnamnet ”Operation Frankton”.

”Nu är det allvar. Jag har inte kunnat berätta någonting förrän nu, men vi har just påbörjat vår operation mot fienden. Vi ska utföra det jobb som vi har tränat för under de senaste fyra månaderna, och jag har valt ut er för att jag vet att ni kan fullfölja uppdraget”, säger Hasler.

Männen svarar med en intensiv tystnad. De har kastats ut i ett uppdrag som lätt kan komma att kosta dem livet – utan­ att de har haft en chans att ta farväl av familjen och vännerna därhemma.

Stämningen förbyts emellertid snart från ängslan till spänd förväntan, när Hasler börjar gå igenom angreppsplanen på en tavla. Männen ska paddla in i hamnen i Bordeaux och sänka så många tyska fraktfartyg som möjligt.

Majoren skissar upp en karta över floden Girondes mynning i Atlanten och berättar för sina män att ubåten kommer att släppa av dem cirka 16 kilometer söder om flodmynningen. Där­ifrån skall de följa kusten och paddla in i själva floden, där ytterligare 95 kilometers färd i kajak väntar dem.

Männen får bara förflytta sig i mörker och skall söka sig in till stranden, så snart solens första strålar visar sig, säger Hasler och visar några flygbilder över området.

Tidvattnet i Gironde är starkt, och kajakerna kommer bara att kunna ta sig fram när vattnet rinner från havet och in mot Bordeaux. Varje natts paddling måste planeras noggrant.

Själva attacken skall utföras den andra veckan i december, när nymånen bara ger ett svagt sken.

Hasler betonar emellertid att det knappa ljuset inte betyder att britterna kan känna sig säkra. Tyskarna övervakar kusten med sökarljus. Sex minsvepare, två trålare med vapen ombord och ett stort antal torpedbåtar patrullerar oavbrutet in­loppet till Gironde. På land utgörs hotet av ett kanonbatteri och en radarstation. Britterna riskerar dessutom att bli upptäckta från luften – det finns tre flyg­baser i det tyskockuperade området.

”Ni måste hålla både öron och ögon öppna och gömma er väl i dagsljus”, varnar Hasler och ser på männen.

Sergeant Samuel Wallace säger vad alla­ tänker: ”Hur kommer vi tillbaka?”.

”Det kommer jag till nu”, svarar Hasler och förklarar att ubåten inte kan vänta på dem. Tyskarna kommer helt säkert att finkamma både stränderna och havet, när laddningarna sprängts i Bordeaux. De måste fly landvägen. Målet är Spanien – därifrån är passagen fri till England.

”Ni har allihop fått en väska med flyktutrustning, och planen är att vi skall få hjälp av ett franskt nätverk för flyktingar. Varje team skall dock ta sig hem på egen hand”, slår Hasler fast.

Två män tvingas vända om

På morgonen den 6 december, efter en vecka till havs, närmar sig ubåten HMS Tuna den franska kusten. De flesta av Haslers män har plågats av sjösjuka, men nu är det klaustrofobi, bristen på utrymme och frisk luft som de lider mest av.

Besvikelsen blir stor, när kaptenen berättar att ubåten inte kan stiga upp till ytan förrän nästa kväll. Han anser att det finns för många fiskebåtar i närheten, och han har inte heller lyckats fastställa ubåtens exakta position.

Nästa kväll ger kaptenen äntligen klartecken. Männen hämtar sina kajaker och tar på sig de kläder de skall ha under uppdraget. De smörjer in ansiktet med svart kamouflagefärg.

Klockan 19.30 bryter HMS Tuna igenom vattenytan. Ubåtskaptenen är först ut på bryggan, och kylan slår mot ansiktet. Han lutar sig över talröret till kontrollrummet och ger ordern: ”Upp med kajakerna!”.

En lucka öppnas och de första männen och deras kajaker blir synliga. Det visar sig att den ena kajaken har fått en lång reva i sin linneklädda sida, när den har pressats ut genom den trånga luckan.

”Jag är rädd att du inte kan följa med. Bär ned kajaken igen. Du måste följa med ubåten tillbaka igen”, säger Hasler till den soldat, som skulle
ha paddlat ­kajaken. Hans kamrat börjar gråta i ren frustration.

Hasler konstaterar att det nu bara finns fem kajaker kvar och klättrar ned för att hämta den kajak som han själv och menige Bill Sparks ska paddla i.

Klockan 20.20 är alla kajaker i vattnet och Hasler vinkar till ubåtskaptenen. innan männen börjar paddla in mot kusten.

De fem kajakerna glider i formation över den lugna havsytan. Temperaturen närmar sig fryspunkten, men de tio männen får snart upp värmen när de paddlar. Sakta men säker börjar musklerna mjukas upp efter alla dagar i den trånga ubåten.

Operation Frankton förlorar män

När de kommer närmare land överraskas de plötsligt av stora tidvattenvågor. Hasler är den förste som lyckas styra sin kajak mot lugnare vatten, och en efter en dyker de andra upp vid hans sida.
Snart upptäcker Hasler att sergeant Samuel Wallace och menige Robert Ewart saknas. Kamraterna sprider ut sig för att söka efter dem, men det finns inga spår efter de försvunna paddlarna.

Hasler tänker att de båda männen inte alls behöver ha kantrat. Både männen och deras kajak har flytutrustning. De har säkert sökt sig längre inåt land. Hasler vet att han inte kan göra mer åt saken och beordrar alla att paddla vidare. En ny serie tidvattenvågor, ännu kraftigare än de första, vräker in kaskader av iskallt vatten över kajakerna, och männen kämpar frenetiskt för att ta sig framåt genom det skummande helvetet.

En kajak kantrar i vågorna, och korpral ­Sheard och menige Moffat slungas ned i det kalla vattnet. Det finns inte plats för fler passagerare i de övriga kajakerna, så de klamrar sig fast vid ett rep och hänger på släp efter var sin kajak. Men det sänker farten avsevärt, och efter en timme vänder sig Hasler mot de förfrusna soldaterna i vattnet:

”Vi är tvungna att lämna er här. Ni måste försöka simma in till land. Det är inte så långt. Jag är ledsen.”

Sheard, som är helt grå i ansiktet av köld, flämtar fram ett svar:

”Det är helt okej, Sir.”

De båda männen släpper taget om repen. Operation Frankton har nu reducerats till tre kajaker.

Upptäckta av fiskare

Det oväntade mötet med tidvattenvågorna har förstört Haslers tidsplan. Samtidigt har kajakerna kommit alldeles för nära den lilla hamnen i Le Verdon och de fyra tyska krigsfartyg som ligger där.
Trots det lyckas alla tre kajakerna osedda slinka förbi farorna. De fortsätter uppför floden, där de två främsta kajakerna gör en paus för att invänta den tredje. Männen väntar och väntar, men kajaken är försvunnen.

De har ingen tid att förlora. Snart kommer gryningen, och de fyra männen börjar leta efter sitt första gömställe. Klockan 6.30 den 8 december försöker de ta sig i land men en rad träpålar intill stranden står i vägen. Efter en timme lyckas de äntligen hitta en lämplig plats, och de fyra släpar sig utmattade upp på land. De har paddlat i 11 timmar och tillryggalagt 41 kilometer på en kost av bara kex och godis.

Männen tar snabbt skydd i ett buskage, när de hör röster från några fiskarhustrur, som börjar laga mat knappt 15 meter ifrån dem. Sedan kommer deras makar tillbaka från havet. De upptäcker genast britterna. Hasler går fram och presenterar sig som brittisk soldat på sin knaggliga franska. Han vädjar till de skeptiska fiskarna att inte berätta för någon att de har sett dem. Fransmännen nickar och går därifrån.

De fyra britterna turas om att få en stunds välbehövlig sömn, innan de fortsätter sin långa, farliga strapats.

Minorna placeras ut

Vid midnatt den 10 december söker sig den utmattade kvartetten in i en tät vassrugge, där de gömmer sig hela natten och hela nästa dag. Hasler går igenom anfallsplanen och ber männen ta fram sina minor och armera dem, så att de ska detonera nio timmar senare. De båda teamen önskar varandra lycka till, och klockan 21.15 glider kajakerna ut i vattnet – var för sig.

Efter en och en halv timme närmar de sig målet. Vid horisonten ser Hasler flera upplysta fartyg, som ligger vid kaj. All trötthet är som bortblåst. Nu skall han och Sparks äntligen sätta i gång.
De båda männen paddlar förbi ett tankfartyg, ett passagerarfartyg och ett ­litet lastfartyg. Längre fram får de syn på ett större lastfartyg – ett perfekt mål. Sparks suger fast kajaken vid fartyget med en kraftig magnet, medan Hasler böjer sig ned och tar fram den första minan. Med hjälp av en lång stång placerar han minan på fartygets skrov under vattenlinjen.

Hasler sitter längst fram i kajaken och börjar så smått ana att tidvattnet är på väg in. Han lämnar över stången till Sparks, som fäster ytterligare två minor på fartyget. Männen paddlar till det sista fartyget i raden. Hasler kan inte identifiera det ordentligt, för ett stort fregattliknande fartyg ligger alldeles intill det.

Hasler har fem minor kvar och bestämmer sig för att placera dem på det stora fartyget. När det är gjort, vänder de båda männen kajaken och träffas av ett skarpt ljussken från fartyget. Hasler och Sparks paddlar försiktigt ända intill fartygssidan och låter tidvattnet föra dem tillbaka längs kajen.

Tyskarna har inte upptäckt de båda sabotörerna, som nu stannar till vid det mindre lastfartyget. De tre sista minorna sätts fast på lastfartyget och på tankfartyget som ligger bredvid.

Utan några tunga minor ombord känns kajaken plötsligt lätt. Hasler vänder sig om och skakar hand med Sparks, innan de paddlar ut ur hamnen. De ler för första gången på flera dagar.

Nätverk hjälpte sabotörerna hem

Vid den lyckade attacken i hamnen i Bordeaux sänktes sex tyska fartyg. Efteråt tvingades Herbert Hasler och Bill Sparks ut på en 130 mil lång flykt genom Frankrike och Spanien. Mitt i vintern vandrade de på landsvägarna förklädda till fattiga bönder och tiggde sig till mat och husrum.

I staden Ruffec mötte de lokala motståndsmän, och tre veckor senare fick britterna kontakt med nätverket Marie-Claire, som smugglade ut allierade soldater ur Frankrike. Kvinnan bakom nätverket var f d Röda Korset-sköterskan Mary Lindell, som var gift med en fransk adelsman. Efter Tysklands invasion 1940 flydde hon till England och värvades där av underrättelsetjänsten, var­efter hon sändes tillbaka till Frankrike för att hjälpa nödställda britter.

Med hjälp av Marie-Claire smugglades Hasler och Sparks till Spanien och vidare till Gibraltar. I början av april 1943 återvände de båda krigshjältarna till sist hem till England.