Operation Fieldfare
Norge den 5 mars 1944. Det är bara några minuter till midnatt då tre specialtränade norska soldater i brittiska uniformer släpps djupt bakom fiendens linjer. Deras uppdrag är att bevaka och sabotera tyska trupptransporter.

Fieldfaregruppens Olav Aarsæther, Birger Strømsheim och Joachim Rønneberg iklädda Royal Air Force kommandouniformer.
Joachim Rønneberg, Birger Strømsheim och Olav Aarsæther hade alla flytt till England från det ockuperade Norge för att ta upp kampen mot tyskarna. De hade sitt ursprung i kuststaden Ålesund, som låg i närheten av det operationsområde som skulle bli deras hemvist på obestämd tid.
Redan i november 1943 hade de fått sitt uppdrag och efter två misslyckade försök var det skönt att närma sig norsk jord igen. Det var inga duvungar som satt i lastutrymmet i det brittiska bombplanet i mars 1944. Ett år tidigare hade Rønneberg lett attacken mot tungtvattenanläggningen i Rjukan. Med honom för att aptera sprängladdningarna var även Strømsheim. Aarsæther var gruppens telegrafist och hade en bakgrund i brittiska Royal Air Force på Island.
Alla ingick de i Kompani Linge där man samlade norrmän som flytt hemlandet och utbildade dem till kommandosoldater. Lingekarlarna, som de kallades, var en del av den brittiska organisationen Special Operations Executive (SOE) som på premiärminister Winston Churchills order hade skapats 1940 för att strida bakom fiendens linjer. Deras uppgift var att, som Churchill själv uttryckte det, sätta Europa i brand.
380 000 tyska soldater
Soe skapades efter den brittiska reträtten från Dunkerque 1940. Då behövdes en underrättelsetjänst som spionerade och rapporterade vad som hände bakom fiendens linjer. Efter slagen vid Stalingrad och el-Alamein 1942–43 tycktes kriget vända och de brittiska myndigheterna hoppades att en villkorslös tysk kapitulation var möjlig.
Samtidigt som invasionen av Normandie planerades vändes blickarna mot Norge där 380 000 tyska soldater var stationerade. Vid en invasion av Västeuropa skulle det vara en klar fördel att binda de tyska trupperna i Norge så att de inte kunde förflyttas och bidra till det tyska försvaret i Frankrike.
Efter invasionen av Normandie 6 juni 1944 ansåg chefen för Royal Air Force Coastal Command att om sabotage genomfördes mot de norska järnvägarna skulle tyskarna vara tvungna att använda sjövägen för att transportera sina trupper till kontinenten. Detta skulle vara till de allierades fördel då den brittiska flottan kontrollerade haven och därigenom kunde sänka fartygen.
Samtliga järnvägar skulle angripas
Militärledningen tvekade, men den 5 december 1944 kom order från högsta ort. Det allierade överkommandot meddelade att samtliga norska järnvägar i nord-sydlig riktning som användes av tyska trupper skulle angripas.
När de tre soldaterna nio månader före ordern hängde i sina fallskärmar högt över Tafjordfjella insåg de snabbt att piloten släppt dem på fel plats. Detta var knappast förvånande eftersom de två första försöken i november 1943 och februari 1944 varit helt misslyckade.
I februari hade de dessutom fått rycka in och guida piloten tillbaka till England för att undvika luftvärnet kring Ålesund. Med hög fart närmade de sig nu marken på fel sida av bergstoppen Torsnos, 1 975 meter över havet. Den sida där de höll på att landa är extremt brant och stenig.
Uppdraget var i fara
Med livet i behåll lyckades Rønneberg ta sig ner för bergssidan och träffade Aarsæther. Strømsheim var spårlöst försvunnen och uppdraget var i fara. Först efter ett långt sökande hördes ett svagt visslande från toppen långt ovanför dem. De hade alla klarat landningen. Operation Fieldfare kunde fortlöpa.
Under de kommande månaderna etablerade de sig i området genom att bygga en undangömd och svårupptäckt stuga samt etablera depåer med vapen, sprängmedel och annan utrustning. För att få en uppfattning om de tyska styrkorna i området cyklade Rønneberg runt under sensommaren 1944 och utgav sig för att vara en bonddräng på semester. Han kunde konstatera att tyskarna hade små bevakningsposter längs vägarna och att den närmaste större truppkoncentrationen fanns i Dovre, långt borta från den bas de etablerat i fjällmassivet.
Det största problemet de hade under denna tid av väntan var bristen på förnödenheter från England. De telegraferade vid upprepade tillfällen om detta, och London lovade runt men höll tunt. Till sist såg de ingen annan utväg än att bryta sig in i en av den lokala turistföreningens självbetjänta stugor och stjäla mat.