Totalt 140 judiska lägerfångar fördes till Sachsenhausen för att medverka i historiens största falskmynteri.

© Polfoto/DPA & Scala/BPK

Operation Bernhard: Falskmyntarna i Sachsenhausen

Under andra världskriget hade nazisterna planer på att sprida miljontals falska pund i England för att få landets ekonomi att kollapsa. Det hemliga arbetet utfördes av judiska fångar i lägren. När falskmynteriet upphörde skulle de dödas.

9 september 2019 av Hakon Mosbech

Redan före mötet den 8 maj 1942 hade SS-officeren Bernhard Krüger en känsla av att någonting stort var på gång. Han hade kallats till ett ”brådskande möte” hos Walter Schellenberg, chef för kontraspionageavdelningen i Säkerhetsministeriet.

Krüger steg in på sin överordnades kontor i Berlin. Rummet såg ut som ett mellanting mellan ett fort och en kommunikationscentral. 

Härifrån fanns en direkt telefonlinje till Adolf Hitler, i lamporna satt dolda mikrofoner och ljussensorer i väggarna kunde avslöja objudna gäster. Som en extra säkerhet hade Schellenberg låtit bygga in två kulsprutor i sitt skrivbord, riktade mot besökaren.

”Jag har bett er komma för att ge er en viktig order från Reichsführer SS”, sade Schellenberg och syftade på SS-chefen Heinrich Himmler. ”Den här ordern kräver att alla nödvändiga medel omedelbart tas i bruk för att tillverka engelska pundsedlar.”

Planen var att släppa ned falska sedlar över England så att civila britter skulle plocka upp dem och använda dem. Den stora mängden pengar skulle skapa inflation, få landets ekonomi att kollapsa och förstöra Storbritanniens stridskraft.

”Arbetskraften ska tas ur koncentrationslägrens reservoar av fångar med judisk härkomst”, tillade Schellenberg.

Fingerfärdiga hantverkare

Beslutet att använda falska pengar som vapen i kriget fattades av högt uppsatta SS-män redan på hösten 1939, två veckor efter krigsutbrottet. 

Men ingen hade kunnat förutse vilka stora problem projektet medförde. Inte förrän 1942 lyckades specialister på pappers­fabriken Hahnemühle framställa en perfekt förfalskning av det speciella linnepapper som den brittiska centralbanken, Bank of England, använde.

Nu var det bråttom. Bernhard Krüger skickade ut en order på telex till de större koncentrationslägren: 

”Ni ska omgående informera om alla judiska fångar i det grafiska yrket, specialister på papper och andra fingerfärdiga hantverkare ­(t.ex. frisörer)”, löd meddelandet.

Bank of England använde sig av ett papper som tyskarna absolut inte kunde få tag på. I mer än ett år forskade tyskarna kring ett fungerande alternativ. Förfalskningen var en krävande uppgift för de tyska pappersarbetarna.

© Getty Images

En biljett ut ur Auschwitz

Bernhard Krüger visste att judarna var särskilt lämpade för operationen – som bar hans namn: ”Operation Bernhard”. Judarna var välutbildade och de kunde enkelt röjas ur vägen när uppdraget var slutfört.

En av de fångar som väckte Krügers intresse var den slovakiske juden och ­typografen Adolf Burger. Efter tyskarnas ockupation av Slovakien år 1938 hade Adolf Burger gått under jorden och tillverkat massor med falska, katolska dopattester åt judar så att de slapp undan deportering till koncentrationslägren.

Gestapo avslöjade Burger och skickade honom till koncentrationslägret i Auschwitz. Burger blev allt magrare och svagare medan månaderna gick. Han fick veta att hans 23-åriga hustru Gisela hade skickats till gaskammaren. Nu beredde även han sig på att dö.

En dag fick han order om att inställa sig hos lägerkommendant Rudolf Höss. Varför? Den enda anledning Burger kunde komma på var gaskammaren.

”Fånge Burger?” frågade Höss.

”Yrke – typograf? Utmärkt!”

”Herr Burger, experter som ni behövs i Berlin. Ni ska åka dit”, sade Höss med vänlig röst.

Det var första gången på 18 månader som Adolf Burger tilltalades med någonting annat än ”fånge nummer 64 401”. Trots det var han mycket orolig över vart han nu skulle skickas iväg.

Andra utvalda fångar var mer ivriga. De skulle göra vad som helst för att komma bort från en säker död i lägret.

När en holländsk litograf i Auschwitz blev utvald skyndade sig hans vän Max Groen att säga att även han hade erfarenhet i yrket. Det var en desperat lögn. Han blev inkallad till Krüger.

”Vad vet ni om retuschering?”

Max Groen kom att tänka på en bok han bläddrat i. ”Amerikansk retuschering”, stammade han fram.

”Åh, ni menar positiv retuschering”, sade Krüger. Max Groen blev utvald.

Fångarna skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen tre mil norr om Berlin. Detta var inget förintelseläger; härifrån hämtade nazisterna arbetskraft till vapenindustrin och byggverksamhet. Men våld på godtyckliga grunder och avrättningar förekom även här.

Adolf Burger fördes till en särskild avdelning som låg dold bakom ett högt plank. Här fanns barackerna 18 och 19.

Falskmyntarna samlas

Efter hand som fångarna handplockades och anlände till Sachsenhausen informerade Krüger om deras kommande arbets­uppgift: De skulle tillverka falska dokument och pass – men först och främst miljontals brittiska pund.

Arbetet var topphemligt, poängterade han. Ingen fick ha kontakt med någon utanför barackerna. Därför hade barackerna 18 och 19 egna vakter och egna ­läkare. Krüger påminde dem också om att han hade räddat dem allihop undan ”en säker död” i förintelselägren.

”Om ni gör ert arbete väl har ni ingenting att frukta. En dag är kriget över och då kommer ni att kunna lämna de här barackerna. Ni förstår säkert att vi inte kan ge er fullständig frihet. Ert arbete måste förbli hemligt för alltid. Gör ett bra arbete och vår seger kommer att belöna er”, lovade Krüger som hade låtit bygga en komplett sedelverkstad – eller snarare en fabrik – med gravyrverkstad, fotolaboratorium, sedelräkningsrum och sex moderna tryckpressar, varav fyra av allra senaste modell: Monopol Type 4.

Fångarna var lättade över att ha kommit ut ur förintelselägren – i Sachsenhausen behandlades de till och med ganska väl med större matransoner, egen säng och ett skåp för privata ägodelar. De fick till och med ha civila kläder.

Å andra sidan visste fångarna att de bar på en hemlighet som nazisterna skulle göra vad som helst för att bevara.

”Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva”, förklarade Burger i en intervju efter kriget.

”När jag gick in genom porten visste jag att jag förr eller senare skulle bli dödad. När jag låg i min mjuka säng hade jag bara en tanke i huvudet: Jag är en död man på permission.”
Männen hade mist både familj och vänner i lägren. Nu såg några av dem en chans att hämnas.

En boktryckare från Berlin, Max Bober, försökte övertala de andra till sabotage genom att arbeta långsamt och slarvigt: ”Vi har ett vapen i våra händer som vi måste använda oss av”, ansåg han.

De flesta fångar avvisade idén och koncentrerade sig på att överleva: ”Här bor vi under tak och slipper att se folk frysa ihjäl”, sade Artur Tuppler, en annan fånge. ”Låt oss göra det bästa av situationen.”

Övriga fångar i Sachsenhausen hade ingen aning om vad som försiggick i barackerna nr 18 och 19.

© Archives of the Former Soviet Union & Scala/BPK

Banken godtar sedlarna

Ingen av fångarna hade varit falskmyntare före kriget. De provade sig fram och lärde sig hantverket efter hand, blev förtrogna med gravering och tryckteknik.

De måste hitta britternas hemliga säkerhetsmärken på sedlarna. I synnerhet den s.k. ”Britanniamedaljongen” (bilden av en kvinna i fladdrande klänning högst uppe till vänster på sedeln) gjorde dem nästan tokiga med alla sina mikroskopiska detaljer och dolda märken.

Krüger hade gett order om att allting måste vara perfekt. För varje försök blev fångarna skickligare och de falska sedlarna alltmer lika originalen.

Arbetet var tröttsamt. Fångarna arbetade i två skift och maskinerna var alltid i gång. Högar med 5-pundsedlar, 10-pundsedlar, 20-pundsedlar och 50-pundsedlar vällde ut från tryckeriet.

Alla sedlar granskades noga och sorterades efter kvalitet. Därefter registrerades de och buntades som i en riktig bank. Sedellagret kallades ”Bank of England”.

Men Krüger var inte nöjd förrän sedlarna klarat det verkliga testet. En dag 1943 skickades en fånge under bevakning till den tyska centralbanken i Berlin med en väska full med falska sedlar. 

Han skulle försöka växla in sedlarna så att Krüger fick veta om bankens kassörer kunde genomskåda förfalskningen. Varenda sedel accepterades av banken.

De sjuka avrättas

En av de första sakerna fångarna måste vänja sig vid, var att leva fullständigt isolerade från resten av det överbefolkade lägret. 

En dag började det brinna på den ena barackens tak men kpistbeväpnade vakter hindrade fångarna från att fly – och inga brandmän utifrån tilläts komma in för att släcka. För att klara livhanken blev fångarna tvungna att i all hast försöka släcka elden själva.

Samtidigt levde de i ständig ovisshet. Sjukdomar eller olyckor kunde innebära döden. Krüger vägrade att skicka fångarna till lägrets sjukstuga för vård; den topphemliga verksamheten kunde riskeras. I stället avrättades de sjuka. 

En ung lärare från Polen försökte i det längsta dölja sin tuberkulos. När han en dag hostade blod, gjorde Krüger processen kort. Sammanlagt sju sjuka fångar avrättades under ”Operation Bernhard”.

Krüger var emellertid mycket noga med att inte agera alltför brutalt. Fångarna skulle hållas på gott humör. 

Av erfarenhet visste han att missnöjda arbetare kunde sinka produktionen och just de här arbetarna hade all anledning att försöka maska; så länge Operation Bernhard pågick fick de ju fortsätta att leva.

Operationen ändrar inriktning

Krüger bestämde sig för att använda både piska och morot: Fångarna skulle hållas i schack med hot och motiveras med hopp. 

Han tänkte vinna deras tillit genom att införa en bonus för väl utfört arbete: vilodag på söndagen, tobaksransoner och bättre mat. Han placerade till och med ett bordtennisbord på gården mellan barackerna och lät fångarna lyssna på tysk radio.

”Det var en nervpirrande tid”, berättade den norske fången och typografen Moritz Nachtstern om sitt liv i lägret. ”Om de stängde fabriken var vägen till krematoriet inte lång för oss.”

Men nazisterna stoppade inte falskmynteriet – tvärtom. De hade fått en ny idé. I stället för att kasta ut sedlarna över England och orsaka ett ekonomiskt kaos skulle de använda pengarna till att skaffa Tyskland fördelar i kriget. 

Landet var i desperat behov av utländsk valuta att köpa vapen och råvaror för – och att avlöna sina utländska agenter med. Genom de nästan perfekta, falska sedlarna hade landet nu plötsligt tillgång till miljontals pund.

Till chef för den delen av operationen utsåg SS den mytomspunne bedragaren, nazisten, spionen och vapenhandlaren Friedrich Paul Schwend. Genom sitt äktenskap med en baronessa hade han tagit sig in i de översta samhällsskikten och under kriget levde han lyxliv i Italien. 

Nu byggde han upp ett nätverk med cirka 50 man som växlade in falska pengar i godtrogna schweiziska banker och gjorde affärer i neutrala länder.

”Vi kunde få tag på allt som det rådde brist på under kriget – från amerikanska jeepar till jodflaskor”, skröt Schwend.

Falskmyntarna på fri fot: Den 5 maj 1945 tog mardrömmen äntligen slut. Fångarna kunde lämna lägret och återvända till sina hemländer.

© Elisabeth Sandmann Verlag

Kruger startar dollarverkstad

”Mina herrar!” Bernhard Krüger steg in i förfalskningsverkstaden där fångarna arbetade. Det var september 1944 och falskmynteriet hade pågått i ungefär två år. ”Från och med i dag ska vi även tillverka dollarsedlar!”

Beslutet sammanföll med en ny fånges­ ankomst. I augusti 1944 fördes en utmärglad och trasig 57-årig ryss med pokeransikte in i lägret.

”Till yrket är jag falskmyntare och även av mina fiender är jag erkänd som konstnär inom mitt område”, berättade Salomon Smoljanov.

”Nu har vi vår expert”, utbrast Krüger förtjust – men krigslyckan hade vänt för Tyskland. Redan den 6 juni 1944 hade fångarna hört Radio Berlins rapporter om de allierades ”fega angrepp” – det som senare kom att kallas D-dagen. Fångarna visste att tiden började bli knapp. I stället för att göra sitt bästa sänkte de arbetstempot och inväntade slutet.

Bomberna regnade ned över Berlin. Fångarna hoppades att Sachsenhausen skulle utplånas i ett bombanfall – det vore bättre än att dö i gaskammaren.

Dollarförfalskningen kom aldrig igång riktigt; bara 200 sedlar tillverkades. En dag i mars 1945 rullade Krügers Mercedes in genom lägerporten.

”Mina överordnade i Berlin har beslutat att flytta fabriken till en säkrare plats”, meddelade han.

Fångarna fick 36 timmar på sig att packa ned hela sedelfabriken i lådor och lasta dem på ett tåg. 

In i det sista var de rädda för att bli avrättade men SS hade ordnat en bekväm transport åt dem: uppvärmda boskapsvagnar med höbalar i så att fångarna kunde vila under resan söderut mot lägret Redl-Zipf utanför Salzburg. Här var det meningen att sedeltillverkningen skulle återupptas i en gruva. Krüger besökte sina fångar en sista gång. Han såg tärd ut.

”I dag bär jag fortfarande uniform. Vem vet vad som kommer att ske de närmaste dagarna?”, frågade han och lade armen om axlarna på Smoljanov. ”Jag har gett order om att få er flyttade till en säker plats tills ni blir befriade.”

I själva verket hade SS tänkt begrava fångarna levande i gruvan men hann inte verkställa sin plan innan amerikanerna befriade lägret.

Max Groen, som ljugit sig till en plats i ”Operation Bernhard”, mötte en amerikansk sergeant. Amerikanen började tala om sin familj och visa foton. Groen tittade som hastigast på bilderna.

”Bara ge mig en cigarrett”, sade han.

Efterskrift

Efter befrielsen beslöt Adolf Burger att viga sitt liv åt kampen mot nazismen. Hans bok The Devil´s Workshop från 1979 har filmatiserats (Falskmyntarna) och fick en Oscar 2008.

Chefen för operationen, SS-officeren Bernhard Krüger, var under en kort period fånge hos de allierade men lyckades gå under jorden. 

I flera år gömde han sig hos sin forne pappersleverantör, Hahnemühles fabrikschef. Fram till sin död 1989 lyckades han hålla sig undan åtal för historiens största falskmynteri och för att ha avrättat sju sjuka koncentrationslägerfångar.

Läs mer

Adolf Burger: The Devil's Workshop – A Memoir of the Nazi Counterfeiting Operation, Frontline Books, 2009. Moritz Nachtstern: Falskmøntner i Sachsenhausen, Schønberg, 2008. Lawrence Malkin: Krüger’s Men, Little, Brown & Co., 2008.

Kanske är du intresserad av...