Operation Barbarossa tog Stalin på sängen

De tittar på klockan, ser över vapnen en sista gång och tänker på familjen där hemma medan dagens första fågelsång når deras skärpta­ sinnen.

I nästa minut släpper spänningen. Luftwaffes flygplan sätter kurs mot mål bakom Röda arméns linjer och artilleriet får order om att öppna eld.

Svart och gul rök stiger upp mot himlen och den omisskännliga stanken av krut tränger in i den tyske officerens näsborrar.Kanonerna dånar utan förbarmande i 15 minuter. Sedan hör Knappe det karaktäristiska poppande ljudet från en signalgranat och snart färgas landskapet rött av dess sken.

Knappes artillerister upphör med sitt hektiska arbete vid kanonerna. Nu ska infanteriet påbörja sin stormning fram mot de sovjetiska förposterna. Och de fruktade tyska stridsvagnarna kommer snart att följa efter. De utgör spjutspetsen i Barbarossa-operationen, Hitlers angrepp mot Sovjetunionen.

Med sina 3,7 miljoner tyska, finska, italienska, rumänska, slovakiska och ungerska soldater är invasionen historiens största militära operation.

Redan efter några veckors strider ser resultatet ut att bli ännu ett exempel på det tyska blixtkrigets skrämmande effektivitet.

Precis som i Polen 1939 och i Frankrike 1940 slår sig de tyska pansardivisionerna djupt in i fiendeland medan Luftwaffe bombar bort alla hinder i deras väg. Stad efter stad faller under det överväldigande starka angreppet.

Hitler ville utrota kommunismen

Redan 1925–26 hade den nazistiske ledaren beskrivit sin dröm om att krossa Sovjetunionen i boken Mein Kampf. Kommunismen skulle elimineras, de slaviska folken kuvas och de väldiga, öppna vidderna i öster öppnas för tysk kolonialisering.

Planeringen av Barbarossaoperationen inleddes i största hemlighet sommaren 1940. Vid det laget var det nazistiska Tyskland och Stalins diktatur förbundna i ett resonemangsäktenskap.

De båda regimerna var ideologiska dödsfiender men genom Molotov-Ribbentrop-pakten år 1939 lovade de att inte angripa varandra och kom överens om att dela upp Centraleuropa mellan sig.

Kohandeln med Stalin gav Tyskland lugn och ro medan Hitler erövrade Polen och lade Västeuropa under sig. Men halvvägs in i 1940 behövde Hitler inte pakten längre.

Utan betänkligheter bestämde sig Hitler för att bryta avtalet med Sovjetunionen, precis som han gjort med så många andra överenskommelser under de föregående åren. I ett enda svep ville han nu utrota kommunismen och förgöra den sista nation som kunde förhindra hans fullständiga dominans på den europeiska kontinenten.

En seger över Sovjetunionen skulle dess­utom ge honom kontrollen över Ukrainas enorma jordbruksproduktion samt en aldrig sinande ström av olja från fälten i Kaukasus.

Barbarossaoperationen förbereddes i en stämning av ohämmat övermod inom den tyska generalstaben. På våren hade Tyskland besegrat den franska armén på bara sex veckor, trots att den ansågs vara världens starkaste.

Hitler och hans generaler räknade med en ännu enklare seger i Sovjetunionen; där skulle de ju enligt nazismens ideologi strida mot ”slaviska undermänniskor”.

Röda armén hade bekräftat alla för­domar genom sin usla insats i vinterkriget då 500 000 man angrep Finland i november 1939.

Fälttåget blev en katastrof: Stalins trupper led det ena nederlaget efter det andra mot de envisa finländarna. Endast tack vare sin numerära överlägsenhet vann Sovjetunionen en knapp seger fyra månader senare.

De högmodiga tyskarna gjorde upp en angreppsplan som helt förlitade sig på den tyska krigsapparaten. Generalerna bortsåg ifrån att fabrikerna aldrig skulle kunna hinna leverera så många stridsvagnar som de beställde. De ignorerade även varningar om att det skulle vara näst intill omöjligt att få med sig förnödenheter om pansardivisionerna ryckte fram så snabbt och så långt som planen angav.

Det var bara motgångar på Balkan som fick försinka angreppet på Sovjet­unionen. Hitlers italienska allierade hade­ invaderat Grekland men fälttåget utvecklades snart till en katastrof. Mussolinis armé tvingades fly hals över ­huvud och grekerna fick förstärkningar från britterna.

Barbarossaoperationen måste skjutas upp från den 15 maj 1941 till den 22 juni så att Wehrmacht, den tyska­ försvarsmakten, hann städa upp i kaoset på Balkan. Åtta dagar före den slutgiltiga ”Barbarossadagen” höll Hitler hov för de högsta militärerna i Rikskansliet i Berlin.

Han lyssnade intresserat till generalernas planer innan han gav sin egen syn på situationen: Röda armén skulle bjuda hårt motstånd men fälttåget borde inte ta mer än sex veckor.

Tyskarna smög sig fram till gränsen

Medan de höga herrarna skålade i champagne i Berlin tog sötebrödsdagarna slut för menige Hans Roth.

Den 28-årige soldaten tvingades lämna det behagliga garnisonslivet i den sydöstpolska staden Zamocs med den vackra marknadsplatsen och de överdådiga barockpalatsen. Hans division hade fått order om att rycka ned till floden Bug för att spionera på det sovjetiska gränsförsvaret.

På andra sidan den lugna floden såg han Sovjetunionens röda fana med hammaren och skäran vaja över trädtopparna i skogen. Knappt 100 meter från honom fanns bunkrar och kulsprutenästen. Om någon nitisk sovjetisk vaktpost hade upptäckt Roth och hans patrull skulle ryssen lätt ha kunnat meja ned dem med en enda skottsalva.

”Är vi kanske bara syndabockarna”, skrev han i sin dagbok, ”som ska slaktas av ryssarna som en ursäkt för det tyska angreppet?"

Roths patrull ålade omkring i snåren längs flodstranden för att kartlägga de sovjetiska ställningarna. Från andra sidan vattnet hörde de tydligt ljudet av pansarfordon.

”Ryssarna håller nog på att köra fram i ställning”, konstaterade Roth. De röda har möjligtvis anat oråd.

Roth var spänd på vilket mottagande som väntade dem på andra sidan Bug. Men han tvivlade inte på att Tyskland skulle segra när striderna tagit fart – skogarna bakom honom höll i all tysthet på att fyllas med tyska stridsvagnar, kanoner och massor med soldater.

Rykten om anfallsdatum spred sig bland soldaterna i den främsta linjen. Den 19 juni skrev Roth i sin dagbok:

”Hurra! Tidernas största slag kommer att börja i övermorgon!” Han kände sig lika segerviss som Hitler i Berlin.

Angreppet inleddes dock inte förrän den 22 juni. Klockan 03.15 bröt kanonelden morgonfriden medan Roth och hans kamrater, bleka och sammanbitna, kröp ihop i sina dolda skyttegravar.Snart skulle infanteriet korsa floden och bana väg för pansartruppernas framryckning in bakom de sovjetiska linjerna.

Minuterna gick oändligt långsamt. Exakt klockan 03.30 hördes så äntligen en genomträngande vissling. Roth rusade upp ur sin grop och sprang 20 meter fram till de uppblåsbara båtar som i skydd av nattmörkret burits ned till floden.

Soldaterna tog sig blixtsnabbt över till andra stranden men nu hade fienden tagit plats vid sina kulsprutor.

Tyskarna i främsta ledet föll livlösa till marken men männen kämpade sig ändå envist framåt över taggtrådshindren och lyckades tysta kulsprutorna. Roths grupp satte kurs mot nästa bunker. Barbarossa­operationen hade börjat.

Stalin blev tagen på sängen

För Stalin kom invasionen som en chock. Trots flera varningar hade han aldrig trott att tyskarna skulle vara redo att angripa förrän tidigast 1942 – den sovjetiske diktatorn räknade faktiskt inte ens med att det över huvud taget skulle ske.

Stalin var visserligen misstänksam av naturen men han kände sig helt säker på att hans kollega i Berlin var alldeles för beroende av sovjetiska råvaror för att inleda ett krig.

Under de senaste två åren hade regelbundna leveranser av olja, mineraler och livsmedel varit det som höll Wehrmacht och den tyska krigsapparaten igång. Stalin hade inte tänkt på att Hitler kunde få för sig att lägga beslag på de värdefulla resurserna med våld.

Röda armén befann sig emellertid mitt i en större omorganisation och blev helt tagen på sängen. Under den första dagens operationer förstörde Luftwaffe 1.811 sovjetiska plan, därav 1.489 på marken. När de tyska infanteristerna ryckte framåt möttes de av fullt upplysta förposter som till och med pryddes av Stalinporträtt och röda fanor.

Det var bara på några få ställen som ryktena om tyska truppförflyttningar hade fått de sovjetiska enheterna att höja beredskapen. Många bunkrar var varken färdigbyggda eller fullt bemannade, och överallt rådde brist på vapen.

Sovjetiska reserver skyndade mot frontlinjen. Polisen Nikolaj Jangtjuk var posterad i Brest vid Bug en bit norr om den plats där Hans Roth gått i land tidigare samma morgon. Här bevittnade han en typisk scen när omkring tusen man anlände till tågstationen:

”Får vi inga gevär?” undrade de nyanlända soldaterna.

”Fram till fronten med er”, fick de höra. ”Ni hittar säkert några gevär där.”

Soldaterna hade inget annat val än att gå framåt helt obeväpnade. Väl på plats måste de vänta tills någon blev skjuten och därefter överta hans vapen.

KARTA – Här är planen för erövringen av Sovjetunionen:

Garnisonen i Brests gamla fästning var inte heller byggd för att stå emot det tyska angreppet. På papperet hade anläggningen från 1800-talet 8 000 sovjetiska soldater inkvarterade men på morgonen den 22 juni fanns endast 3 500 man på plats.

Det var söndag, tills nu hade det varit lugnt längs gränsen, och många soldater hade fått permission.

Nikitina Artjinova var gift med en officer och bodde i fästningens östra fort. Hon väcktes av ljudet av exploderande bomber och granater, slängde på sig kappan och rusade barfota ut på gatan tillsammans med sina barn. Väl ute stannade hon tvärt inför den mardrömslika syn som mötte henne.

Tyska bombplan svävade över dem och släppte sin dödliga last över fästningen.

Män, kvinnor och barn sprang skärrade omkring för att söka skydd. På marken framför Artjinova låg en ung löjtnantshustru med sin lille son. Båda var döda.

Allt gick enligt planerna

Planen för Operation Barbarossa var att angripa längs tre axlar. Armégrupp Nord skulle stöta fram genom de baltiska länderna med kurs mot Leningrad.

I andra änden av fronten stod Armégrupp Süd beredd att erövra Sovjetunionens kornbod Ukraina. Och mellan de båda fanns Armégrupp Mitte. Den väldiga styrkan omfattade mer än hälften av de tyska pansardivisionerna och skulle rycka fram längre och snabbare än de båda andra.

Utanför Moskva skulle stridsvagnarna vända söderut och norrut och tränga in bakom de sovjetiska styrkorna som stod inför Armégrupp Nord och Süd. Röda armén skulle omringas och tillintetgöras.

Militära planer överensstämmer sällan helt med verkligheten på slagfälten, men under offensivens första veckor gick allt som smort. Än en gång lyckades pansartrupperna utmanövrera en fiende som på papperet var mycket starkare.

Röda armén hade fler stridsvagnar, fler flygplan och fler kanoner. Den nya sovjetiska stridsvagnen T-34 visade sig dessutom vara betydligt bättre än allt i tyskarnas arsenal. Det vara bara inom infanteriet som tyskarna var fler än sin motståndare.

Men Wehrmachts verkliga styrka låg i utbildning, erfarenhet och effektiv radiokommunikation. Deras sovjetiska motståndare hade ont om radioanläggningar och de flesta ryska stridsvagnar kommunicerade med signalflagg.

Barbarossaoperationen följde standardmallen för blixtkrig – som redan testats grundligt i Polen och Frankrike.

På bara några dagar slog Armégrupp Mitte en stor ring runt de vitryska städerna Bialystok och Minsk och stängde in mer än 300 000 sovjetiska soldater.

Pansardivisionerna lämnade kvar fienden till det tyska infanteriet och fortsatte i rasande tempo mot Smolensk.

Redan i mitten av juni var storstaden omringad och två veckor senare hade allt motstånd krossats.

Listan över städer som tyskarna erövrat blev längre för varje­ dag: Zjyomyr, Tjernobyl, Uman, Velikije Luki och Tallinn föll. Snart var även Leningrad och Kiev omringade.

Katastrofen lurade vid horisonten

Men bakom raden av tyska triumfer började allvarliga problem torna upp sig. Om operationen hade planerats mindre optimistiskt och mer realistiskt kunde Hitler och hans generaler lätt ha förutsett detta.

Bakom de framstormande pansardivisionerna kämpade det tyska infanteriet för att hinna med.

Soldaterna väcktes mitt i natten och marscherade till sent på kvällen, oftast på fälten utmed vägarna. Det var de långa fordonskolonnerna som hade förtur till vägarna.

Infanterister med röda ögon, spruckna läppar och ansiktena täckta av svett och damm tvingades oavbrutet framåt – ibland upp till 6 mil om dagen i sommarhettan och med vapen och packning på ryggen. Då och då avbröts marschen av hårda strider.

”Det börjar bli allvar nu”, skrev Hans Roth i sin dagbok den 13 juli. För första gången på flera dagar hade han fått ett par timmars sammanhängande sömn. Precis som miljontals andra tyska soldater på väg österut var han full-ständigt utmattad:

”Jag kan börja gråta av ilska och frustration. Ingenting fungerar längre. Min kropp vägrar samarbeta. Mina nerver sjunger som telegraftrådar. Kommer jag någonsin att kunna få återvända hem igen?”

Kampen om Brest blev ett illavarslande tecken för tyskarna. Tyska pansartrupper rullade redan in i Smolensk drygt sex mil längre österut när fästningen till sist föll den 30 juli 1941.

Vid det laget hade den sovjetiska garnisonen hållit ut i sex veckor. Redan den 22 juni hade den tyska 45:e infanteridivisionen trängt in i den gamla anläggningen men möttes av en intensiv beskjutning från skyttar i källargluggar, på tak och i träd.

Tyskarna drog sig ut igen samma dag efter att ha mist 311 man – det motsvarade två tredjedelar av divisionens sammanlagda förluster under fältåget i Frankrike föregående år.

Belägringen band upp en stor tysk styrka som därmed inte kunde delta i framryckningen österut.

Förlusterna ökade oroväckande snabbt. Trots den totala förvirringen inom ledningen för Röda armén kämpade Stalins trupper ihärdigt för varenda centimeter sovjetisk mark.

När tyskarna gick över floden Dubysa i Litauen och säkrade­ två brohuvuden på andra sidan, tvingades de redan samma natt retirera tillbaka över vattnet efter hårda motangrepp.

En dag senare tog sig tyskarna över floden och fick en inblick i hur bestialiskt kriget på östfronten skulle bli.

Sovjetiska soldater hade lämnat efter sig åtskilliga tyska lik med utstuckna ögon eller avskurna könsdelar.

VIDEO – Se tyskarna angripa under Operation Barbarossa:

Tyskarna var ”blonda bestar”

Med pansardivisionerna i spetsen erövrade den tyska krigsmaskinen enorma landområden. Men säkerheten bakom fronten var ett växande problem. Skogarna var fulla av partisaner och isolerade grupper av soldater ur splittrade sovjetiska enheter.

De lade sig i bakhåll för de sårbara tyska försörjningslinjerna – som soldaterna vid fronten var helt beroende av. ”Vi förlorar fler män till banditerna än i själva striderna”, skrev en tysk soldat hem i början av juli 1941.

För Hitler blev gerillaattackerna en anledning till att påbörja ett totalt förintelsekrig. Wehrmachts överkommando gav order om att lokalbefolkningen skulle terroriseras i sådan grad ”att den förlorar all vilja att göra motstånd”. En invånare i Minsk beskrev senare hur tyskarna hade behandlat de civila:

”Det var SS- och polispatruller som både dag och natt gjorde plötsliga husrannsakningar hos folk. Människor arresterades för minsta lilla och försvann ned i Gestapos källare för att sedan föras bort och skjutas. En stämning av ihållande skräck genomsyrade staden.”

Plundring hörde också till vardagen på östfronten. När maten hela tiden tog slut försåg sig de tyska soldaterna på egen hand med vad de behövde. Ägg, mjöl, frukt och hästar försvann och mycket annat förstördes.

I Stalins propaganda kallades tyskarna ”blonda bestar” och här var rasideologin den omvända:

Hitlers ”ariska” soldater var knappast några övermänniskor utan blodtörstiga barbarer. Många civila bakom den framryckande tyska fronten instämde i den beskrivningen.

Soldaternas härjningar och det ökande motståndet bakom fronten oroade inte Hitler. Ryssar, vitryssar och ukrainare tillhörde den lägre stående slaviska rasen i hans ögon, och de hade ingen plats i det framtida tyska tusenåriga riket.

Generalerna ville ändra kursen

I Varglyan – Hitlers militära högkvarter Wolfsschanze – rådde fortfarande en stark optimism när hösten närmade sig.

Det var bara en sak som Hitler och hans generaler var oense om: Armégrupp Mitte hade trängt djupt in i Sovjetunionen och stod nu vid ett vägskäl.

Pansardivisionerna skulle kunna fortsätta enligt planerna, norrut och söderut, och skära av de enorma sovjetiska styrkorna som mötte de båda andra armégrupperna. Men i öster fanns ett annat mål som lockade: Moskva. Valet stod mellan att knäcka nacken på Röda armén eller att inta hjärtat i Stalins väldiga rike.

Arméns generalstabschef Franz Halder hade redan under inledningen av Operation Barbarossa försökt göra Moskva till främsta målet. Staden var ett industricentrum, knutpunkten för hela infrastrukturen i västra Sovjetunionen och hade stort symboliskt värde.

Men Hitler tyckte annorlunda. För honom var Moskva ”oviktigt” jämfört med att kunna ­sätta in den stöt som kanske skulle knäcka Röda armén en gång för alla. Stridsvagnarna beordrades att följa ursprungsplanen och vika av. Resultatet blev historiens största inringningsoperation, en s.k. dubbel omfattning.

I en gigantisk kniptångsmanöver på Ukrainas stäpper fångades mer än 600 000 sovjetiska soldater i ett området lika stort som Belgien. Snart ­vajade hakkorsflaggan över den ukrainska huvudstaden Kiev.

Efter den stora segern bestämde sig Hitler för att uppfylla Halders önskan. Den 6 september gav han order om Operation Taifun (Operation Tyfon red:s anm.) – angreppet på Moskva.

Första steget var en framstöt på båda sidor om städerna Vjasma och Brjansk. Därefter skulle de sista stora sovjetiska styrkorna omringas utanför Stalins huvudstad. Men nu kom hösten. Regnen förvandlade de dåliga ryska vägarna till lervälling och blev mycket svårframkomliga.

Förberedelserna inför angreppet gick långsamt och de logistiska problemen växte sig ännu större än tidigare. Den 30 september kunde offensiven börja. Som väntat fångades stora sovjetiska styrkor vid Vjasma och Brjansk.

Men det blev tyskarnas sista stora seger under Barbarossaoperationen. Röda armén var inte knäckt, den gjorde hårdare motstånd än någonsin tidigare – och snart kom den iskalla ryska vintern.