Ljudet av exploderande granater sliter sönder nattens tystnad, och marken skakar. För Armin Scheiderbauer känns det som ett jordskalv.
Den 20-årige adjutanten i den tyska försvarsmaktens 472:e grenadjärregemente har under kvällen lugnat nerverna med rikliga mängder snaps. Yrvaken och omtumlad försöker han ta in det fientliga angreppet.
Scheiderbauer trycker i det skyttevärn som han och kamraterna bemannar utanför staden Vitsebsk i Vitryssland. Det är den 22 juni 1944, och klockan på hans handled visar 03.05.
Tidpunkten har inte valts av en slump. Tre år tidigare – nästan på minuten – inleddes Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Nu har vedergällningens timme kommit.
Smällarna som skakar om Scheiderbauers värkande huvud är början till en omsorgsfullt planerad sovjetisk storoffensiv.
Målet är att krossa de tyska styrkorna i Vitryssland och bana vägen till Berlin och den slutgiltiga segern.
Röda arméns utgångspunkt för operationen sommaren 1944 är god. Tyskarna, som under invasionens inledning gick från seger till seger, har sedan vintern 1942–1943 fått se krigslyckan vända.
De har lidit nederlag vid Stalingrad, där tusentals soldater dukade under för den skoningslösa ryska vintern.
Efter det befann tyskarna sig på reträtt. Armégrupp Nord fick ge upp sin belägring av Leningrad, som befriades den 27 januari 1944, och på Krim tvingades de tyska styrkorna i armégrupp Süd bort.
Det finns emellertid en armégrupp som ryssarna inte har lyckats få bukt med: I Vitryssland står armégrupp Mitte med cirka 600 000 soldater under generalfältmarskalk Ernst Busch.
Knappt tre år tidigare hade Stalin evakuerat stora delar av sin regering från Moskva, när tyskarna närmade sig. Han gav därför sommaroffensiven 1944 – Operation Bagration – namn efter Pjotr Bagration, den general som 1812 stupade i slaget vid Borodino när han försökte hindra Napoleons styrkor från att nå Moskva.
Skenmanöver lurade tyskarna
Operation Bagration ingick i den omfattande offensiv som de allierade ledarna Josef Stalin, USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill året innan hade kommit överens om i Teheran.
De västallierade skulle i en framstöt under beteckningen Overlord landsätta stora styrkor i Normandie (D-dagen) i Frankrike och tvinga tillbaka tyskarna.
Samtidigt skulle Stalin pressa tyskarna västerut. Var den sovjetiska offensiven skulle sättas in var emellertid en väl förborgad hemlighet, som inte ens Stalins närmaste allierade invigdes i.
Genom sin underrättelsetjänst visste Stalin att tyskarna var medvetna om att något var i görningen.
De hade emellertid ingen aning om att armégrupp Mitte i Vitryssland var målet. Tvärtemot var den tyska försvarsledningen övertygad om att de sovjetiska styrkorna skulle slå till mot Ukraina, där Röda armén tidigare på året hade gjort stora framstötar.
Den sovjetiska generalstaben, Stavka, såg till att tyskarna fortsatte att tro det. I maj 1944 genomförde Röda armén ett antal utstuderade skenmanövrer enbart i syfte att föra tyskarna bakom ljuset.
Påhittade radiomeddelanden om stora truppförflyttningar och utplacerade vapenattrapper användes för att stärka tyskarna i den felaktiga uppfattningen att Ukraina skulle bli det primära målet under det kommande angreppet.
Mest kraft lade ryssarna på staden Chisinau (i nuvarande Moldavien). Där gav de sken av att placera en skyttedivision, två artilleridivisioner och en stridsvagnskår.
I själva verket utgjordes stridsvagnsstyrkan huvudsakligen av attrapper, och varje division bestod av endast cirka 100 man, som bland annat satte upp fältköksattrapper.
För att ytterligare lura tyskarna flög det sovjetiska flygvapnet flitigt över området – tillsynes för att hålla Luftwaffe borta.
Emellanåt lät de sovjetiska piloterna dock tyskarna slinka igenom. Förhoppningen var att de tyska piloterna skulle lägga märke till de stora truppkoncentrationerna.
Under tiden skickade ryssarna soldater med tåg och lastbil från södra Ukraina, Krim och Baltikum till Vitryssland.
När de närmade sig fronten skedde transporterna endast i mörker – nattetid rullade upp till 50 000 lastbilar på de vitryska landsvägarna.
Vita markeringar i vägkanten gjorde att förarna kunde orientera sig. De förare som inte hann fram till sin destination innan dagen grydde hade stränga order om att köra in till sidan, kamouflera bilen och stanna där de var tills det blev mörkt igen.
Ledningen ignorerade varningar
Bluffen lyckades. I skydd av mörkret genomförde Röda armén krigets mest omfattande anhopning av materiel i Vitryssland.
Omkring 5 800 stridsvagnar, 7 800 stridsflygplan och 33 000 artilleripjäser och granatkastare samlades ihop i det fördolda.
Enbart under de tre första veckorna i juni rullade 75 000 tågvagnar med soldater, vapen, ammunition och proviant in i området bakom frontlinjen.
En väl förberedd bluff
Vilseledde om avsikten
Strategiskt: På ett övergripande plan handlade maskirovka-strategin om att dölja det verkliga målet för fienden. Den ryska generalstaben, Stavkan, lät genom bland annat radiomeddelanden Hitler tro att Röda armén skulle slå till i Ukraina.
Utnyttja mörkret
Operationellt: Sammantaget förflyttade Röda armén sju arméer, elva flygkårer och många tusen stridsvagnar och artilleriförband – utan att tyskarna anade oråd. Metoderna var enkla: De flesta soldater fördes fram med nattåg, och tågen rullade inte ända fram till fronten utan stannade fem–tio mil bakom den.
Kamouflera värnen
Taktiskt: Soldaterna kamouflerade omsorgsfullt sina ställningar och undvek i görligaste mån att förflytta sig i dagsljus. De till och med badade och tvättade sig efter mörkrets inbrott.
Att tyskarna missade det hade delvis praktiska orsaker: Luftwaffe saknade spaningsflygplan efter tre år av kostsamma strider på östfronten.
Många av de plan som fortfarande gick att uppbringa hade dessutom förflyttats till Ukraina för att möta det förväntade angreppet där.
Inte heller uppgifter från sovjetiska krigsfångar eller observationer från soldater i fält kunde förmå de högst uppsatta tyska befälen att tänka om.
Trots att underrättelsepersonal försökte varna chefen för den tyska armégrupp Mitte, Ernst Busch, på arméns överkommando (OKH), garanterade han att anfallet skulle komma i Ukraina.
Till skillnad från ryssarna transporterade tyskarna ofta sina soldater i dagsljus.
Så sent som en vecka innan Operation Bagration inleddes beskrev en tysk bataljonschef det förestående ryska angreppet för general Robert Martinek, chef för 39:e pansarkåren.
Generalen, som var på inspektionsbesök, blev övertygad, men medgav att hans varningar aldrig skulle tas på allvar i OKH.
”Den som Gud vill förgöra slår han först med blindhet”, svarade Martinek uppgivet bataljonschefen.
Ny taktik skrämde fienden
Klockan fem över tre på morgonen den 22 juni bröt helvetet ut runt Armin Scheiderbauer.
Arméledningen var så övertygad om att det måste röra sig om ett skenangrepp att fältmarskalk Busch samma morgon kände sig trygg nog för att lämna sin post för att resa till ett möte med Führern på Berghof i Bayern.
Angreppet mot Scheiderbauers ställning var emellertid endast början.
Natten mellan den 22 och den 23 juni genomförde Röda armén omkring tusen flyganfall. De bombade bland annat järnvägsanläggningar och tyska ställningar långt inne i landet, en bra bit bakom fronten.
Morgonen därpå, den 23 juni klockan fem, inledde ryssarna nästa stora angrepp mot tyskarna.
Det inledande bombardemanget varade i två timmar. Luften fylldes med jord, rök och damm i takt med att det kraftiga granatregnet i form av en spärreld kröp fram bakom de tyska linjerna och tvingade soldaterna att krypa samman och ta skydd i sina ställningar.
Spärrelden följdes upp med anfallande infanteri. Det innebar ännu en överraskning för tyskarna.
”Fienden tillämpade en helt ny taktik. Han angrep inte som förr över en bred front med en tung artilleristyrka, utan satte i stället in grupper av infanterister med stöd av koncentrerad och välriktad eld från tunga vapen. Bakom infanteriet väntade pansarstyrkor. Stridsvagnarna stod dolda, tills de skulle sättas in för att bryta genom de tyska linjerna”, stod det att läsa i dagsrapporten från den tyska 9:e armén.
Angreppets effektivitet visade sig snabbt.
Redan på eftermiddagen insåg de tyska befälen att 3:e pansararmén inte skulle kunna hålla stånd särskilt länge, och att den strategiskt viktiga staden Vitsebsk var hotad.
Från Berlin svarade OKH att man inte kunde skicka några förstärkningar. Hitler ansåg nämligen fortfarande att huvudanfallet skulle komma längre söderut.
Blixtkrig gav övertag
För att leda offensiven hade Stalin valt några av sina mest kompetenta officerare – bland andra general Konstantin Rokossovskij, som hade varit med om att utarbeta planerna för operationen, och marskalk Georgij Zjukov.
Allt gick planenligt från början. I området kring Vitsebsk ryckte Röda arméns stridsvagnsförband fram snabbt. Under de inledande artilleribombardemangen hade tunga stridsvagnar utrustade med plogar röjt de tyska minfälten. Efter endast två dagars strider hade de försvarande tyska förbanden tvingats till en okontrollerad reträtt.
Redan den 27 juni intog Röda armén Vitsebsk, som enligt Hitlers order skulle försvaras till sista blodsdroppen, men längs hela fronten ryckte ryssarna fram snabbt.
I söder ledde Rokossovskij en stor framstöt mot tyskarna vid Babrujsk – cirka 15 mil sydost om Minsk.
Anfallet inleddes den 24 juni, men terrängen kring staden var besvärlig. Området var sumpigt och sankt, vilket gjorde framryckningen svår.
Tyskarna skulle krossas fullständigt
1: Gör koncentrerat försvar omöjligt
Armén ska rycka fram mot fiendens linjer med flera separata enheter. Styrkorna sätts in samtidigt mot flera punkter på fronten, så att motståndaren inte kan koncentrera sitt försvar.
2: Skapa luckor i fronten
När luckor väl slagits upp i fronten ska de anfallande styrkorna tränga in bakom fiendens styrkor och omringa dem så fort som möjligt.
3: Omringa fienden
När luckor väl slagits upp i fronten ska de anfallande styrkorna tränga in bakom fiendens styrkor och omringa dem så fort som möjligt.
4: Träng in i baklandet
För att hindra fienden från att dra sig tillbaka och gruppera om, ska den anfallande styrkan tränga djupt in i fiendens bakland. Där ska soldaterna med hjälp av flygstyrkor slå ut försörjningsvägar och kommunikation.
Stridsvagnarna forcerade träsken
Ryssarna vägrade dock att låta den besvärliga terrängen hejda framryckningen – och soldaterna var väl rustade.
Under förberedelserna inför offensiven hade de lärt sig att konstruera improviserade flottar samt att använda ett slags skidor, som utvecklats för att användas i träsk och mossar.
Dagarna före angreppet anlade ingenjörsstyrkor dessutom vägar och de byggde fördämningar, så att män och fordon kunde komma fram.
Till tyskarnas överraskning dök de ryska stridsvagnarna upp från de sanka områdena – och från luften fick de stöd av jakt- och bombplan.
Den 27 juni var alla vägar till Babrujsk spärrade, och sex divisioner ur tyskarnas 9:e armé var inringade.
Därefter inleddes ett omfattande bombardemang från luften. Hela 526 plan, varav 400 bombplan, angrep de omringade tyskarna. På mindre än en timme fällde planen 12 000 bomber.
Snart stod staden i brand – till det bidrog de bränder som tyskarna själva antände; de tänkte inte låta sina förråd av mat och materiel falla i sovjetiska händer.
De flesta tyska soldater släppte emellertid snart vad de hade i händerna och flydde. Deras fordon fick köra i sicksack för att undkomma bomberna – vilket ofta resulterade i att de körde fast i lervällingen.
Under reträtten genom Vitryssland lämnade tyskarna efter sig tonvis med materiel.
I panik kastade många soldater sig i den närbelägna floden Berezina, där de sköts ihjäl av de sovjetiska soldater som närmade sig staden längs flodens västra strand.
”Många försökte simma över Berezina, men inte ens floden kunde rädda dem”, skrev Rokossovskij, medan marskalk Zjukov kunde berätta hur ”de skräckslagna tyska soldaterna flydde åt alla håll. De som inte kapitulerade dödades”.
De tyskar som stannade kvar slogs in i det sista – och först den 30 juni kontrollerade ryssarna staden.
Krigskorrespondenten Vasilij Grossman kom till Vitsebsk omedelbart efter erövringen. Han bekräftade att de tyska styrkorna så gott som utplånats i ett våldsamt blodbad.
”Hundratals, tusentals, lik täcker vägarna, ligger i diken och under träden. På en del håll är fordonen tvungna att köra genom liken, så tätt ligger de”, skrev Grossman i försvarsmaktens tidning Krasnaja Zvezda, Röda Stjärnan.
Stora förluster knäckte Wehrmacht
Hitler, Goebbels och andra högt uppsatta nazister hade i åratal spytt ur sig propaganda som beskrivit sovjetiska soldater som slaviska undermänniskor, som var lätta att besegra.
Nu var någon tvungen att betala för krigsmaktens pinsamma nederlag. Redan den 27 juni kallade Hitler därför tillbaka fältmarskalk Ernst Busch till Berghof för att avskeda honom. I stället utsåg Führern den erfarne generalfältmarskalken Walter Model till ny chef för armégrupp Mitte.
Inte ens Model, som var känd för att kunna rädda även de mest desperata militära situationer, kunde dock hindra ryssarna från att rulla in i Minsk.
De sovjetiska styrkorna befriade den vitryska huvudstaden på kvällen den 3 juli. Invånarna dansade på gatorna och hälsade soldaterna välkomna med blommor.
Trots den upprymda stämningen var Minsk en nedslående syn.
”Det gick knappt att känna igen Vitrysslands huvudstad. Jag hade varit där sju år tidigare, och kände till varenda gata.
Nu låg allting i ruiner. Hela bostadskvarter hade förvandlats till högar med tegel och bråte. Människorna utgjorde en sorglig syn; de var utmattade och utmärglade, och många av dem grät”, mindes marskalk Zjukov senare.
Förödelsen fick emellertid inte ryssarna att glömma att segern var inom räckhåll. Sex dagar senare, den 9 juli, hade Röda armén besegrat det sista organiserade tyska motståndet i skogarna kring Minsk.
Zjukov flög till Moskva för att träffa Stalin. Sovjetledaren tog emot i sin datja (lantställe) i Moskvas utkant. Tre år tidigare hade Stalin sjunkit in i ett depressionsliknande tillstånd, när tyskarna invaderade landet, men nu log den sovjetiske ledaren brett.
”Stalin var på gott humör och skämtade”, mindes Zjukov av mötet.
Männen firade segern ordentligt med en rejäl frukost. Nio dagar senare höll Stalin den officiella segerparaden i Moskva, då 50000 tyska krigsfångar visades upp till folkets spott och hån.
Triumfen hade emellertid varit oerhört kostsam. De sammanlagda ryska förlusterna för Operation Bagration är okända, men enligt historikernas uppskattningar förlorade Röda armén inemot 180 000 soldater – döda och saknade – medan över en halv miljon var sårade.
Tyskarna å sin sida hade förlorat minst 300 000 soldater, motsvarande 25–30 divisioner. De tyska förlusterna var dock värre än vad siffrorna anger:
Medan Stalin förfogade över mängder av utvilade soldater led Tyskland efter fem års krig desperat brist på män, och efter Operation Bagration kunde den tyska krigsmakten aldrig återhämta sig.
Armin Scheiderbauer, den tyske soldaten som upplevde Operation Bagration med svårartad baksmälla, undslapp blodbadet vid Minsk och flydde västerut.
Året därpå blev han sårad i strid och satt två år i ett ryskt krigsfångeläger. Scheiderbauer kom hem till Wien, medan många tusen av hans kamrater slutade sina dagar i Vitrysslands djupa skogar och mossar.