Lucie Rommel kan se på honom att någonting är fel, redan innan hennes man öppnar munnen. Paret befinner sig i sitt hem utanför staden Ulm och de har två officerare på besök. General Erwin Rommel har nyss kommit ut från rummet där han talat med gästerna.
”Om en kvart är jag död”, säger han sammanbitet. Det är den 14 oktober 1944 och officerarna har meddelat honom att han är misstänkt för att ha hjälpt till med attentatet mot Hitler den 20 juli. Om han påstår sig vara oskyldig kan han följa med till Berlin och stå till svars inför Führern. Eller så kan han begå självmord nu, rädda sitt namn och skydda sin familj från hämnd.
Rommel vet mycket väl att han bara har ett alternativ: självmord. Resan till Berlin är bara en omskrivning; han hade aldrig överlevt den. Han har uttryckt sitt missnöje med Adolf Hitlers strategier en gång för mycket.
”De har tagit gift med sig”, berättar Rommel för sin hustru sedan 28 år. ”De säger att det tar tre sekunder för det att verka.”
Lucie är förtvivlad och ber honom kämpa emot, men möter honom till sist i en tyst omfamning. Inga ord hjälper nu. När deras 15-årige son Manfred kommer in i rummet vänder sig Rommel mot pojken och säger lugnt:
”Det känns tungt att jag nu ska dö för egen hand. Men huset är omringat och Hitler anklagar mig för högförräderi. På grund av mina insatser i Afrika har jag fått tillåtelse att dö genom att ta gift. Om jag accepterar det kommer ni, min familj, att skonas, liksom min stab.”
Därefter går Rommel ut utan att säga ett ord. Han tar sin son i hand en sista gång, och sätter sig sedan i baksätet på en bil som väntar utanför huset. Den försvinner nedför utfarten. Rommel vänder sig inte om.
Efter fem minuters körning svänger chauffören in till sidan. Rommel sväljer giftet och ett ögonblick senare är Tysklands legendariske Ökenräv död.
Blixtanfall var Rommels specialitet
Myterna och historierna om Rommel fick liv när han tog befälet över Afrikakåren i Libyen år 1941. Men de första berättelserna föddes redan under första världskriget då han för första gången visade prov på sin enastående känsla för möjligheterna på slagfältet.
Sydtysken Rommel följde faderns önskemål och började på officersskola år 1910. Då var han 18 år gammal. Han blev löjtnant och hade kommandot över en pluton då han fick sitt elddop den 22 augusti 1914.
Platsen var Bleid, en fransk by. Rommel hade ryckt fram i tjock dimma och vid de första husen gav han sina soldater order om att gömma sig medan han själv fortsatte framåt med tre man.
Längre in i byn såg han 15 franska soldater som satt och åt frukost. Rommel och hans tre följeslagare öppnade eld, och innan fienden hann söka skydd hade ett par av dem skjutits ihjäl. Rommel fortsatte framåt med sina män.
Men tyskarna vände ganska snart om igen när de möttes av ett kulregn från byns övriga hus. Det fanns betydligt fler soldater på platsen än dem som Rommel och hans spanare sett.
När han återvänt till resten av sina män tänkte Rommel igenom läget:
”Skulle jag invänta förstärkning eller storma byn med min pluton?”, skrev han senare om sina valmöjligheter. ”Just då tycktes det sistnämnda vara det enda rätta.”
Rommel stormade in i Bleid med sina män och utnyttjade överraskningsmomentet till att jaga ut fransmännen ur byn. Han lärde sig en nyttig läxa: i strid var styrkeförhållandet mindre viktigt än mod, initiativ och beslutsamhet.
Under första världskriget upptäckte Rommel även hur oorganiserad och svag en enhet på flykt är. Det utnyttjade han bland annat i slaget om Longarone, som utkämpades i Norditalien 1917. Vid det laget förde Rommel kommandot över cirka 500 specialtränade bergssoldater som han ledde fram åt i så högt tempo att de utmanövrerade en betydligt större grupp italienare.
Operationen slutade med att en italiensk division om 10 000 man kapitulerade eftersom soldaterna trodde att de var omringade. Tyskarna miste sex man.
Bilarna var oumbärliga Rommel älskade att vara ute bland sina soldater. De ropade ”Rommel an der Spitze” när han dök upp bland trupperna i främsta linjen. Hans favoritfordon var en halvbandvagn med radioutrustning så att han kunde hålla nära kontakt med de olika enheterna.
Rommel steg i land
Precis samma framåtanda, på gränsen till dumdristighet, blev Rommels signum i Nordafrika under andra världskriget. Han hade då hunnit bli general, och hade med stor framgång fört befälet över en pansardivision i Frankrike år 1940.
Rommels stora talang blev anledningen till att Hitler skickade just honom till Nordafrika för att rädda italienarna i februari 1941. Hitlers allierade hade försökt ta Egypten från britterna, men led själva ett katastrofalt nederlag.
De förlorade halva kolonin Libyen, och tyskarna tvingades skicka förstärkningar i ilfart över Medelhavet för att hindra britterna från att ta resten också. Det var ett defensivt uppdrag; Rommel hade inte fått order om att inleda någon offensiv mot fienden.
Den tyske generalen hade bara en liten styrka att sända ut i strid. Pansarstyrkan bestod av bara 150 stridsvagnar, varav många var små och lätta modeller som inte alls lämpade sig för anfall mot starkare fiender.
Rommel ansträngde sig för att få sina styrkor att se stora och imponerande ut. Italienarnas viktigaste stad, Tripoli, var nämligen full av överlöpare som levererade militär information till britterna. Så snart han anlänt gav Rommel därför order om att anordna en stor tysk parad.
Alla Rommels stridsvagnar rullade genom staden med bullrande motorer och i en stank av avgaser. Varje enhet som kom till andra sidan Tripoli vände dock runt och återvände till startpunkten via småvägar.
Därefter rullade pansarkolonnen längs paradgatan ännu en gång. Följden blev att britternas agenter rapporterade att tyskarna hade tagit mängder av stridsvagnar med sig till Nordafrika.
Rommel använde samma sorts krigslist när han, mot sina order, anföll de brittiska styrkorna. Bakom stridsvagnarna i främsta linjen följde en mängd lastbilar, stabsbilar, traktorer och andra fordon som virvlade upp ett enormt dammoln. På några av de mindre fordonen hade tyskarna dessutom satt fast träplattor för att de på avstånd skulle se ut som stridsvagnar.
Britterna lämnade sina ställningar och retirerade utan att bjuda något motstånd att tala om.
Ökenräven blev högsta hönset
Hitler och det tyska överkommandot hade försatt Rommel i en knepig situation i förhållande till hans allierade. General Italo Gariboldi, högste befälhavare för italienska armén i Nordafrika, hade högre rang och betydligt fler soldater än tyskarnas chef.
Efter en hel rad italienska nederlag var det dock otänkbart att en framgångsrik tysk pansarchef skulle lyda under de tafatta italienarna.
Därför blev arbetsfördelningen sådan, att Gariboldi formellt var högste befäl och Rommel fick kontrollen över de mest mobila italienska enheterna. I praktiken blev tysken därmed chef, eftersom det bara var mobila trupper som hade något värde i strid i Nordafrikas ökenlandskap.
Med sin lilla tyska Afrikakår och de italienska stödtrupperna inledde Rommel en offensiv, stick i stäv mot sina order hemifrån.
”Sturm, schwung, wucht” var hans kampmotto, som upprepades gång på gång för de tyska officerarna – angrip, manövrera, använd våld.
Rommel visade vad de orden innebar varje gång britterna stannade upp och formade en försvarslinje. I stället för att angripa rakt framifrån sökte Rommel vägar runt britterna för att slå till på flanken.
Han hade en lysande förmåga att läsa terrängen, och gång på gång besegrades britterna av en motståndare som förde krig i ett mycket högt tempo.
Inte förrän Rommels försörjningslinjer blev för långa och hans fordon stod utan bränsle, tvingades han stoppa sin offensiv. Det uppstod ett dödläge medan de tyska förråden fylldes på.
Därefter ryckte Rommel fram igen, erövrade staden Tobruk i ett dramatiskt slag och trängde ända fram till staden el-Alamein, bara tio mil från den stora egyptiska hamnstaden Alexandria. Samtidigt spreds berättelser om ”Ökenräven” Rommel, som nästan fick mytisk status.
De tyska och italienska soldaterna vid frontlinjen såg gång på gång sin general ända framme i främsta ledet. Han levde, svettades, sov och åt med sina soldater. Vid flera tillfällen då han kört ända fram till fronten råkade han möta brittiska patruller, men klarade sig undan tack vare ren och skär tur. Soldaterna beundrade hans mod.
Rommel kallade soldaterna ”sina afrikaner” och de kallade honom Erwin. De delade upplevelsen av att vara långt hemifrån och nästintill bortglömda av resten av den tyska armén.
Männen visste att Nordafrika inte prioriterades högst när stridsvagnar, bensin och andra förnödenheter skulle fördelas mellan Nazitysklands många fronter. Men de uthärdade bristerna; de hade ju den oövervinnelige Erwin.
”Rommel utstrålade en märklig magisk kraft som lyste ned över soldaterna – ända ut till infanteristen i främsta ledet”, skrev krigskorrespondent Hans Gert von Esebeck om Rommels betydelse för stridsmoralen.
Erwin Rommels snabba framryckning i de exotiska omgivningarna var förträffligt för den tyska krigspropagandan.
Rommel blev tidningshjälte
Konstigt nog var det inte bara på axelmakternas sida av fronten som man såg upp till Rommel. När brittiska soldater satt i sina skyttegravar talade de om den tyske pansargeneralen med en blandning av skräck och beundran.
De meniga tyckte inte att de slogs mot tyskarna eller italienarna. De kämpade mot Ökenräven som var listigare, klokare och snabbare än de brittiska generalerna.
Brittiska soldater myntade till och med ett nytt uttryck: ”att göra en Rommel” – doing a Rommel. Det användes om handlingar som var ovanligt listiga.
Historier om den tyske officerens talang spred sig från Nordafrika till Europa och Nordamerika. I Tyskland syntes Rommel ständigt i propagandan och rapporter om hans bedrifter återkom ofta i veckorevyerna. Även i de allierades medier beundrades han.
”Rommel lär britterna taktik”, stod det bl.a. i tidningen New York Times efter en serie nederlag i juni 1942. George Patton, en fortfarande ganska okänd amerikansk pansargeneral, sade i en stor intervju att han gärna skulle vilja kämpa mot ”The Champ” – mästaren. Intresset blev så stort att den amerikanske generalen Dwight Eisenhower protesterade år 1943:
”Rommel är en stor general, men han är ingen superman”, konstaterade mannen som ledde de allierades insats mot Nazityskland. Orden var en reaktion på att New York Times hade försökt förklara för sina läsare hur segern skulle vinnas.
”Det är den här mannen vi ska besegra”, löd texten under en bild av Rommel. Även Churchill rycktes med:
”Han är en modig och skicklig motståndare – en stor general.”
I juni 1942 hade Rommel-manin nått sådana höjder att den brittiske generalen Claude Auchinleck utfärdade en ovanlig order till sina officerare. Vid den tiden var han chef för 8:e armén – Storbritanniens armé i Nordafrika.
”Rommel är ingen superman”, sade Auchinleck. ”Och även om han vore det, är det olyckligt och mycket olämpligt att våra män pratar om honom som om han hade övernaturliga krafter. Jag vill att ni talar om Rommel som vilken general som helst. I stället för att vi slåss mot Rommel, ska vi betona att vi slåss mot tyskarna, axelmakterna eller bara fienden.”
Rommel hade också vackra ord att säga om britterna – de meniga, alltså:
”Ni slogs som lejon”, berömde han en grupp krigsfångar. ”Men ni leddes av åsnor.”
Hoppet om seger slocknade
Medan Rommel blev fruktad, beundrad och överöst med kärleksbrev från tyska kvinnor, såg han pessimistiskt på krigsförloppet på sensommaren 1942. Hans framryckning hade avstannat vid el-Alamein, och ett desperat försök att bryta igenom misslyckades.
Rommel såg hur fienden blev starkare för varje dag, till följd av förstärkningar och nya amerikanska vapen. En brittisk offensiv närmade sig. Samtidigt hade försörjningslinjerna till hans egen armé blivit så långa att bara en bråkdel av det allra nödvändigaste nådde fram.
Rommels hälsa hade samtidigt försvagats efter lång tid i Afrikas tuffa klimat och en omänsklig press vid fronten. Den vanligtvis vältränade och solbrände generalfältmarskalken led av kronisk mag- och tarmkatarr, difteri, cirkulationsbesvär och lågt blodtryck.
För att återhämta sig reste han hem till Tyskland på behandling, och passade då på att träffa Hitler. Under det mötet fick han för första gången intrycket av att Tysklands ledare hade en fullständigt orealistisk bild av läget vid fronten.
De båda männen hade haft en nära relation. Officerskåren var full av adelsmän som Hitler var mycket misstänksam mot, men Rommel var son till en lärare. Generalens karriär gynnades av Führerns sympatier.
Rommel å sin sida var full av beundran för hur Hitler lyckats göra Tyskland mäktigt efter det stora nederlaget i första världskriget. Och liksom så många andra tyskar rycktes han med av Führerns utstrålning. Men när de träffades på hösten 1942 började Rommels bild av Hitler att krackelera.
Hitler vägrade se sanningen i vitögat. Han lovade Rommel mängder av de nya Tiger-stridsvagnarna, raketvapen och tonvis med förnödenheter. Snart skulle Rommel vara tillbaka på offensiven igen.
Men generalen hade hört sådana löften förr – utan att de infriats. Under mötet, där även Luftwaffes chef Hermann Göring deltog, berättade Rommel om hur hans stridsvagnar sköts sönder i småbitar av amerikanska flygplan med 40 mm kanoner. Då utbrast Göring:
”Det är omöjligt. Det enda amerikanerna kan tillverka är rakblad.”
”Jag skulle behöva några av de där rakbladen”, svarade Rommel och lade hylsan från en amerikansktillverkad 40 mm projektil på bordet. Men inte ens det fysiska beviset fick någon betydelse. På östfronten hade den tyska armén inlett en stor offensiv mot Stalingrad, och den insatsen slukade alla militära resurser som fanns tillgängliga.
Dödens handslag. Rommel träffade Hitler regelbundet, men med tiden blev han alltmer kritisk mot nazistledaren. Det blev en bidragande orsak till hans död på hösten 1944.
Anfallsmästaren på defensiven
När Rommel kom tillbaka till Afrika höll britterna på att slita sönder hans Afrikakår. Brittiska 8:e armén hade fått en ny chef och general Bernard Montgomery gick till angrepp med sina vida överlägsna styrkor. Han hade hela 220 000 man och 1 100 stridsvagnar att sätta in mot Rommels 560 stridsvagnar och 115 000 man.
Slaget vid el-Alamein blev ett oundvikligt tysk-italienskt nederlag, och Rommel tvingades påbörja en reträtt som fortsatte hela vägen till Tunisien. I maj 1943 kapitulerade resterna av hans armé för de allierade. Rommel klarade sig undan fångenskap eftersom Hitler kallat hem honom igen, men han förlät aldrig Führern för att Afrikakåren inte räddades i tid.
I november 1943 fick Ökenräven ansvaret för Atlantvallen som skulle skydda det ockuperade Europas kuster mot invasion, från Nordkap i Norge ned till spanska gränsen. Men ”Fästning Europa” visade sig vara ännu en av Hitlers hägringar.
Stränderna saknade tillräckligt försvar, och Rommel påbörjade en kapplöpning mot tiden för att lägga ut minor och gjuta försvarsverk innan det var för sent. Ännu en gång lovade Hitler förstärkningar – som aldrig dök upp.
Atlantvallen kunde inte stoppa de allierade när de landsteg i Normandie i juni 1944. Tyskarna lyckades kapsla in angriparna på en landremsa längs kusten, men Rommel visste att fienden var alltför stark och skulle bryta igenom förr eller senare. Erwin Rommel var en av få tyska officerare som vågade konfrontera Hitler.
Führern pratade om nya mirakelvapen, men när de båda männen möttes krävde Rommel envist att få veta om Hitler verkligen trodde att Tyskland fortfarande kunde vinna kriget.
Hitler blev så rasande att han till sist bankade näven i bordet och skrek åt Rommel att han skulle hålla sig till militära frågor och överlåta storpolitiken till honom. Rommel svarade:
”Historien kommer att kräva av mig att jag förhåller mig till den rådande situationen.” Hitler flög i taket och Rommel blev utkastad.
Enligt nazisterna var Rommel inblandad i attentatsplaner mot Hitler. Han tvingades till självmord, men enligt officiella källor dog han av skador.
Attentat kostade Rommel allt
När Ökenräven återvänt till fronten började han föra förtroliga samtal om Tysklands framtid. Till en av sina närmaste officerare sade han, att om inte Hitler erkände att han hade förlorat ”ska jag öppna den västra fronten. Nu är det bara en sak som betyder någonting: att amerikanerna och britterna hinner till Berlin före ryssarna.”
Den planen kom emellertid att stanna vid en tanke. Den 17 juli 1944 blev hans stabsbil beskjuten av två brittiska Spitfire-jaktplan när han var på väg hem från fronten i Frankrike.
Hans chaufför försökte köra i sicksack men blev träffad, och bilen körde rakt in i ett träd. Rommel slungades mot vindrutan och fick flera frakturer på skallbenet, men han överlevde.
Tre dagar senare, medan Rommel kämpade för sitt liv på sjukhuset, utlöste sammansvurna tyska officerare en bomb intill Hitler. Attentatet misslyckades, och månaderna därefter genomförde nazisterna en brutal utrensning i armén.
4 980 officerare och andra inflytelserika personer avrättades. De flesta av dem hade inte någonting med attentatet att göra, men nazisterna passade på att göra sig av med skeptiker. En av dem var Rommel, som var hemma på sjukledighet då han fick besök i oktober 1944.
”Om en kvart är jag död”, sade Rommel till sin hustru när två officerare tvingade honom att begå självmord.
Två dagar senare fick Lucie Rommel en personlig hälsning från Hitler.
”Min djupaste medkänsla efter din makes bortgång. Fältmarskalk Rommels namn kommer för evigt att förknippas med de heroiska slagen om Nordafrika. Adolf Hitler”. Ökenräven var död.