Ögonvittnesskildring från invasionen av Polen: Så startade andra världskriget

Dag 1: Tusentals tyska soldater går över Polens gräns

Hans von Luck

Vid femtiden på morgonen den 1 september 1939 befinner sig von Luck och hans män utanför Gleiwitz i östra Tyskland. Där­ifrån kan han se in över den polska gränsen.

Precis som resten av invasionsarmén har von Luck fått order om att gå över gränsen till Polen i gryningen. Soldaterna går fram för att öppna gränsbommen men den ensamme och skräckslagne polske tulltjänstemannen öppnar bommen för dem.

von Luck spanar efter den polska armén men den syns inte till. Landskapet är fridfullt så långt ögat når.

Wladyslaw Szpilman

Szpilman är yrvaken och tittar på klockan. Den är sex på morgonen och pianisten vid Polens riksradio har nyss väckts av buller och explosioner. Ljuden är inte särskilt starka. De måste komma från någonstans utanför Warszawa, tänker Szpilman.

Han kommer fram till att det måste vara militären som har övning igen. Han funderar på att gå och lägga sig ett tag till, men tar i stället fram sin bok för att läsa en stund innan det är dags för frukost. Vid åttatiden öppnar Szpilmans mor dörren. Hon är ovanligt blek, och rösten brister:

”Upp med dig, kriget ... kriget har börjat.”

Szpilman rusar upp ur sängen, hoppar i kläderna och beger sig mot radiohuset. På husväggarna hänger det redan plakat med nyheten om krigets utbrott, och grupper av upprörda människor diskuterar högljutt.

Szpilman ser hur en gråhårig herre tappar fattningen; han blir allt rödare i ansiktet medan han läser på plakatet. Mannen ropar till dem som står intill:

”De anföll oss ...! UTAN FÖRVARNING! Så gör man bara inte!” säger han och skakar på huvudet.

Heinz Guderian

Överallt längs den polska gränsen ser det likadant ut: Stridsvagnar och motorburet infanteri dundrar fram, omöjliga att stoppa. Uppe i nordvästra Polen har den tyske generalen Heinz Guderian kommit fram med sin 19:e armékår. Plötsligt slår en granat ned 50 meter framför generalens bepansrade fordon.

Chauffören sänker farten. Kaskader av jord slår upp åt alla håll. Strax därefter kommer ännu en granat vinande och slår ned 50 meter bakom bilen. Guderian inser att nästa kommer att bli en fullträff, och beordrar sin chaufför att svänga tvärt åt sidan. Chauffören, som redan är ett nervvrak, tappar kontrollen över fordonet och kör med full fart ned i ett dike.

Trots pansarplåten blir bilen totalförstörd och Guderian tvingas söka sig bort från frontlinjen och mot stabens högkvarter till fots. Det var inte så här pansargeneralen hade tänkt sig att fälttåget skulle börja.

Guderian skaffar snabbt fram en ny bil och beger sig mot fronten igen.

Framryckningen har avstannat vid floden Brda. Officerarna tycks ha glömt sina order om att snabbt ta sig över floden. Guderian konfronterar en officer, som menar att man inte kan ta sig över än.

Kokande av ilska går Guderian därifrån, men blir snart på bättre humör då en löjtnant berättar att fienden inte är särskilt stark i området. Den unge officeren har till och med sett till att tyska trupper nu bevakar en bro som kan användas när det är dags att ta sig över floden.

Guderian beordrar sin chaufför att köra till bron. När de kommer fram ser han några av sina soldater som gömmer sig bakom en gammal ek hundra meter från vattnet.

Ett antal tyska stridsvagnar av­fyrar sina kanoner utan att träffa. Guderian sätter genast stopp för beskjutningen och beordrar i stället stridsvagnarna att köra över bron. Polska infanterister på cykel är de enda som försvarar bron, och efter en kort strid ger de upp.

Hans von Luck

I söder har löjtnant von Luck och hans kompani ur 7:e motoriserade spaningsregementet trängt hela 15 kilometer in i Polen utan att se en skymt av fienden. Uppgiften är just att hitta fienden så att flyg och stridsvagnar ska få veta var de ska sätta in sina angrepp.

Framryckningen liknar mest en fredlig övning – tills de plötsligt möts av smattrande kulsprutor och haubitsgranater i en skog.

Granatsplitter viner genom luften och utlöser ett regn av blad och grenar. von Luck börjar må illa och det vänder sig i magen på honom. Ingen av hans otaliga övningar har kunnat göra honom förberedd på detta; att befinna sig mitt i ett inferno av exploderande granater och smattrande kulsprutor.

En lätt pansarvagn ger snart soldaterna eldunderstöd, och von Luck gör sina män redo för anfall.

Just när han ska ge ordern faller en menig soldat död till marken precis intill. Det sköljer en våg av skräck genom von Luck. Han ropar:

”Grupp 1 och 2, anfall!” Ingen lyder ordern. Männen är livrädda och stirrar bara på sin döde kamrat. von Luck tvingas inse att han måste trotsa sin dödsångest och själv leda anfallet.

”Följ mig!” ropar han och rusar fram. Till sin lättnad ser han att männen gör som han har sagt. Men de kommer inte långt innan de tvingas ta skydd för den intensiva beskjutningen.

När mörkret faller kan divisionens högste befälhavare konstatera att en stormning mot de polska ställningarna vore alltför riskfylld. I stället inleder pansar­vagnar och artilleri ett skoningslöst bombardemang mot polackerna.

”En makaber syn”, konstaterar löjtnant von Luck då spårljusammunitionen ritar färgglada streck över natthimlen.

Heinz Guderian

Det är visserligen helt normalt att soldaterna är nervösa på krigets första dag, men Guderian är mållös över vad den högste befälhavaren för 2:a motoriserade divisionen berättar för honom via radion. Han ber sin underordnade att upprepa meddelandet.

Jo, det stämmer. Mannen säger att hans trupper drar sig tillbaka på grund av en polsk kavalleriattack.

”Har ni någonsin hört talas om pansartrupper som har besegrats av fientligt kavalleri?!” skriker Guderian i luren, utom sig av ilska.

”Nej, nej”, säger mannen och lovar att göra allt för att hålla ställningarna. Guderian slänger på luren.

Dag 2: Polens gamla jaktplan är hopplöst långsamma

Franciszek Kornicki

Kornicki svär över sitt gammalmodiga jaktplan då ännu ett tyskt plan flyger ifrån honom över staden Lodz.

Han hinner knappt få syn på det tyska jaktplanet förrän det är borta igen. Polens PZL P.7 med en maxfart på 330 km/tim. var fruktat i början av 1930-talet, men nu har planet det toppmoderna Messerschmitt Bf-109 som motståndare, och det försvinner med upp­emot 640 km/tim.

Plötsligt, av en ren slump, flyger ett tyskt plan rakt in i skottlinjen. Kornicki trycker beslutsamt på avtryckaren och avlossar en kort salva, men när han siktar för att skjuta igen går kulsprutan
i baklås. Han lyckas dock banka liv i vapnet och styr sitt plan till en ny anfallsposition.

Nu ligger han precis rätt och kan nästan räkna med sin första fullträff i strid någonsin. Men när han gör en roll och dyker mot det tyska planets stjärt med huvudet nedåt, går hans sele sönder! Kornicki faller bokstavligt talat ut ur planet och störtar mot marken.

Som tur är fungerar fallskärmen. Medan han långsamt dalar mot marken funderar han över hur han ska berätta för sina befäl att han förlorat ett plan.

Kornicki vet att vartenda flygplan, även ett utrangerat sådant, är ovärderligt i kampen mot det tyska flygvapnet, som har fem gånger så många plan.

Hans von Luck

Under natten har de polacker, som vållade von Lucks pluton så stora problem, försvunnit. Löjtnanten stirrar nu på de övergivna ställningarna.

Det hela ser nästan ut som en scen ur en hemsk skräckfilm. Döda polacker och hästar ligger överallt i ett blodigt virrvarr. Det brinner fortfarande i de övergivna husen. Samma deprimerande syn möter von Luck i de byar som de intar senare. Luftwaffe har effektivt ­banat väg för hans män.

Dag 3: Polska armén trängs tillbaka över hela landet

Franciszek Kornicki

Kornicki sitter nu på flygbasen i Lodz där han fungerar som sambandsofficer. Hans nya arbetsuppgift är att sortera bland rapporterna om fientlig aktivitet och bara underrätta sin militära enhet om större tyska angrepp.

I teorin borde det handla om enstaka meddelanden, men just nu är polackerna hårt trängda överallt och Kornicki har massor att göra.

Wladyslaw Szpilman

Szpilman lyssnar misstroget till nyhetsutsändningarna i radion. Han hade räknat med att den polska armén snabbt skulle jaga ut fienden, eftersom tyskarnas stridsvagnar enligt regeringens propaganda skulle vara gjorda av papp och gå på tändargas.

Men nu dundrar tyska soldater, som enligt samma propaganda skulle gå klädda i papperskläder, in och krossar allt motstånd.

Regeringens lögner känns nästan outhärdliga, men än har Szpilman inte gett upp hoppet: Det går rykten om att Storbritannien och Frankrike kommer att förklara krig mot Tyskland under dagen. Därför följer han nu radioutsändningarna mycket noga.

Och så kommer äntligen nyheten han hoppats på. Sändningen avbryts av Polens nationalsång, och därefter spelas den brittiska.

”Polen står inte längre ensamt”, säger nyhetsuppläsaren. Storbritannien har förklarat krig mot Tyskland. Szpilmans mor har tårar i ögonen, och hans annars så stolte far gråter öppet.

Dag 5: Hitler inspekterar trupperna tillsammans med Guderian

Heinz Guderian

Krigets första fem dygn har bestått av idel segrar för tyskarna. Bredvid Guderian sitter nu självaste Adolf Hitler, som har kommit på en oanmäld visit för att få se arméns framsteg med egna ögon.

De åker i Hitlers bil, och Guderian förklarar under resans gång. Utanför staden Graudenz i norra Polen stannar bilen till vid de sprängda broarna över floden Wisla. Hitler stirrar på en förstörd polsk artilleriställning. Han verkar imponerad.

”Har våra störtbombare gjort det här?” frågar han. Guderian lägger märke till Hitlers förvånade ansiktsuttryck när Führern får veta att det var stridsvagnarnas verk.

Hitler frågar om antalet för­lorade män hittills, och Guderian redogör för 150 döda och 700 sårade. Ännu en gång verkar Hitler bli imponerad och berättar att hans regemente under första världskriget förlorade 2 000 soldater under den första dagen. Führern lämnar Polen när solen går ned.

Dag 6: Tyska bombplan förstör Polen från luften

Franciszek Kornicki

Trots att Kornickis enhet har dragit sig tillbaka till staden Drwalew inte långt från Warszawa, känner han sig väl till mods.

Väl kamouflerat i utkanten av en skog står nämligen det flygplan han blivit tilldelad. Piloten kan ge sig ut i strid igen, och då gör det inte så mycket att han tvingas dras med ett av de gammalmodiga P.7-jaktplanen – ett plan är i alla fall ett plan.

Men lyckan blir kortvarig. Vid middagstid dyker tre tyska bombplan upp, och Kornicki och tre andra piloter rusar mot var sitt jaktplan.

De tre andra piloternas plan startar direkt men från Kornickis flygplansmotor hörs bara hostningar. Motorn är stendöd. Kornicki är frustrerad när han tvingas kliva ur sitt så kallade jaktplan, och sedan stå på marken och se på när hans tre kamrater skjuter ned de tyska bombplanen.

Senare på dagen försämras Kornickis humör ytterligare, när han åker i lastbil mot staden Widzew för att hämta fler plan till sin eskader. Intill vägen ligger resultatet av de tre tyska bombplanens räd tidigare på dagen: många förstörda fordon och sju döda polska soldater.

Dag 7: Regeringen tvingas fly från Warszawa

Wladyslaw Szpilman

Precis före gryningen väcks Szpilman och hans familj av att någon bankar hårt på ytterdörren.

Utanför står grannen med ryggsäck på ryggen. Innan han lämnar staden vill han varna Szpilman om att tyskarna närmar sig Warszawa. Regeringen har lämnat staden och alla friska män bör ta sig ned till arméns nya försvarslinje längs floden Wislas östra strand.

Szpilman bestämmer sig snabbt för att stanna kvar i staden oavsett vad som händer. Om han ska dö vill han helst dö hemma tillsammans med sin familj.

Vid åttatiden lämnar Szpilman lägenheten. Staden är som förvandlad. Alla butiker har spikat upp luckor för fönstren, och spårvagnarna har slutat gå. I stället är gatorna fulla med bilar – som alla är proppfulla och på väg mot Wisla.

Enstaka grupper av soldater släntrar planlöst omkring på gatorna. Szpilman tycker att de ser uppgivna ut. Någon effektiv och slagkraftig militärapparat är det i alla fall inte tal om.

Dag 9: Polackerna barrikaderar sig i huvudstaden

Wladyslaw Szpilman

I utkanten av Warszawa gräver Szpilman och tusentals andra frivilliga diken som ska stoppa tyskarnas stridsvagnar.

Arbetet pågår mitt i en park och kunde egentligen ha varit riktigt trevligt, tänker Szpilman – om det nu inte vore för tyskarnas artilleri.

Som tur är slår granaterna ned en bra bit ifrån parken, men tanken på att han kan dö när som helst är ångestfylld. Polens huvudstad håller på att omringas av tungt beväpnade tyska trupper, och det går i en rasande fart.

Dag 15: Polska armén är på tröttsam flykt undan fienden

Franciszek Kornicki

Kornicki är frustrerad över att han nu tillbringat mer tid på marken än uppe i luften.

Den här dagen utgör inget undantag. Just nu skumpar han fram som passagerare i sitt högste befäls bil. De har i alla fall lyckats få tag på bensin till resan, tänker Kornicki. De senaste sex dagarna har hans enhet inte sett till mycket av den varan.

Hela polska armén befinner sig på flykt undan de ostoppbara tyskarna, och inte förrän drygt 30 mil sydöst om Warszawa tar den lilla gruppen en paus i staden Hrubieszów för att äta lite kvällsmat i all hast.

Hrubieszów ligger inte långt från byn där Kornicki växte upp, och i stället för att äta kvällsmat letar han upp en av familjens vänner och lämnar lite pengar till sin fattiga familj. Strax därefter fortsätter färden österut. Bilresan är förfärlig.

Den utmattade chauffören somnar för jämnan vid ratten, och passagerarna tvingas gång på gång rädda situationen genom att skaka liv i honom igen.

Dag 16: Eldunderstöd förstör angreppet på Brest

Wladyslaw Szpilman

Luften är full med damm och Szpilman har svårt att andas. Samtidigt tycks taket i skyddsrummet kunna rasa in när som helst och begrava människorna där inne under ett berg av tegel.

Szpilman tycker att det är olidligt. Det hade varit bättre att vara hemma i lägenheten – även om fönstren blåsts ut under de tyska bombningarna som just har börjat igen efter flera dagars paus.

Heinz Guderian

Utan att ha mött något nämnvärt motstånd har general Guderian tagit sig till östra Polen. Hans styrkor har slagit en järnring kring staden Brest. De polska trupperna har förskansat sig i stadens kastell, och försöker så gott de förmår att fördröja det oundvikliga nederlaget.

Dagen innan lyckades polackerna bromsa tyskarnas angrepp genom att spärra vägen in till fästningen med en utbränd stridsvagn, men i dag räknar Guderian med att de belägrade kommer tvingas ge upp.

Tyskarna skickar först fram pansarfordonen, och efter dem kommer infanteristerna. Granaterna haglar ned framför soldaterna och tvingar polackerna att söka skydd; då kan tyskarna obehindrat rusa fram mot de polska ställningarna.

Kastellets yttre vallar faller snart, men sedan tappar anfallet fart. Guderian själv befinner sig bland de anfallande och upptäcker snart den fasansfulla orsaken: artilleriets granater landar inte längre framför tyskarna, utan mitt bland dem. Skadade tyskar jämrar sig högljutt och viftar med armarna för att få stopp på bombardemanget.

Guderian skickar genast iväg sin adjutant för att dirigera om artilleriets eldunderstöd. Men när adjutanten är på väg mot artilleristerna blir han skjuten av en polsk prickskytt och faller ihop, dödligt sårad. Strax därefter drar sig de tyska trupperna tillbaka från kastellet – med enorma förluster.

Dag 17: Sovjetunionen faller polackerna i ryggen

Franciszek Kornicki

Långa rader av militärfordon rör sig mycket sakta mot gränsstaden Zaleszczyki i sydöstra Polen. I en av bilarna – en splitterny Opel – sitter en chockad Kornicki och försöker smälta det ”förrädiska” bakhållsanfall som Sovjetunionen genomfört tidigare på dagen.

Sovjetunionen har märkligt nog ingått en allians med sin ideologiska ärkefiende Nazityskland och enats om att dela på Polen.

Kornicki tänker att det polska folket ännu en gång krossas mellan två stormakter och bestämmer sig för att nazisterna och kommunisterna måste besegras till varje pris. Men först måste han ta sig in i Rumänien, dit resterna av den polska armén har beordrats.

Kornicki hade egentligen tänkt flyga till grannlandet, men en desperat kollega har stulit hans flygplan och därför tvingas han nu göra den långa resan i bil.

Men i det här tempot ligger räddningen långt borta, och när solen går ned kan Kornicki och hans medpassagerare inte ens skymta gränsen. Än värre blir det när de möts av en ström av fordon som är på väg åt andra hållet.

”Vänd om, Röda armén är bara några kilometer härifrån!”, ropar en av de förbipasserande till Kornicki. Kornicki och de andra vänder besvikna om och kör mot bron i gränsstaden Kuty.

Heinz Guderian: De tyska trupperna har intagit kastellet i staden Brest, men Guderian är irriterad. Framför honom står nämligen en ung rysk officer från Röda armén och beordrar honom att lämna staden som tyskarna erövrat med så stor möda.

Den unge ryssen berättar att Brest ska överlämnas till Röda armén fem dagar senare enligt Tysklands och Sovjetunionens avtal om delningen av Polen.

Det är snarare tiden än själva avtalet som retar Guderian. Hur ska han hinna transportera alla sårade soldater och alla trasiga stridsvagnar tillbaka till tyskt område? ”Avtalet förhandlades minsann inte fram på plats med soldater överallt”, tänker Guderian bittert.

Dag 18: Polska armén flyr över gränsen till Rumänien

Franciszek Kornicki

Klockan har nyss passerat midnatt när Kornicki och hans kamrater når gränsstaden Kuty. De måste återigen sitta i en kilometerlång kö och har fullt sjå att hålla sig vakna.

Männen är emellertid så utmattade efter den strapatsrika flykten att de till slut faller i djup sömn. De sover så tungt att de inte ens hör tjuven som passar på att stjäla bilens reservdäck.

Men när Kornicki till slut vaknar är det inte tjuven han tänker mest på; kolonnen har nämligen börjat röra på sig. När Kornicki äntligen har kommit över gränsen sköljer en våg av lättnad över honom. Detta är en ny början, tänker han.

Hans von Luck

Frånsett några enstaka motståndsfickor har de polska styrkorna i hela landet gett upp kampen. von Luck behöver ingen bevakning utan åker bara omkring tillsammans med en tolk och en ordonnans.

Utanför en liten by möter de tre männen en uniformerad ung kvinna som siktar på dem med en kul­sprutepistol. Hon hinner dock inte avlossa sitt vapen innan tyskarna övermannar henne.

”Tillhör du en kvinnlig bataljon, eller är du partisan?” frågar von Luck.

Kvinnan svarar inte. Trots att hatet lyser i hennes ögon leder hon männen bort mot ett hus. När de kommer in ser von Luck kvinnans man, en polsk officer, som ligger sårad.

De bär snabbt in mannen i bilen och kör honom till ett tyskt fältsjukhus där han kan få vård.

När de kommer fram tackar kvinnan von Luck. Det är det första hon säger under hela resan. Sedan tillägger hon:

”Varför kan ni inte bara lämna oss i fred? Nu kommer ryssarna också – era allierade och våra fiender. Men ni ska veta att Polen ännu inte är förlorat.”

Dag 21: Död och förödelse på Warszawas gator

Wladyslaw Szpilman

Szpilman kämpar sig fram genom Warszawa för att ta sig till jobbet. Döda människor och hästar ligger på gatorna och hela bostads­kvarter står i lågor.

De tyska bombplanen har förstört stadens vattenverk, vilket betyder att ingen kan göra någonting för att släcka eldhavet. Inte ens i radiohuset kan Szpilman känna sig säker.

Tyskt artilleri beskjuter alla strategiskt viktiga byggnader i huvudstaden, och varje gång radion inleder en sändning svarar tyskarna med kraftig beskjutning.

Dag 22: Tyskland och Sovjetunionen firar erövringen av Polen

Heinz Guderian

Med ett stort leende hälsar Heinz Guderian den sovjetiske generalen Semjon Krivosjejn välkommen. Som tur är kan ryssen lite franska, och därför kan de båda männen diskutera överlämnandet av Brest.

Utan protest ger Krivosjejn honom extra tid till att transportera all skadad utrustning till tyskt område. Det enda tyskarna måste lämna kvar är sådant de konfiskerat från polackerna.

Guderian är lättad. Nu är det polska fälttåget över för hans del. ”Förhoppningsvis tar Frankrike och Storbritannien sitt förnuft till fånga efter Tysklands övertygande seger och går med på ett vettigt fredsavtal”, tänker han.

Dag 23: Kanoner tystar radion i Warszawa

Wladyslaw Szpilman

Ännu en gång löper Szpilman gatlopp mellan husportarna för att ta sig till arbetet. När han inte hör några vinande granater springer han vidare till nästa skyddade plats.

När han kommer till radiohuset får pianisten veta att han ska spela ett stycke av Chopin. Det ska visa sig bli den sista direktsända livemusiken i polsk riksradio.

Medan Szpilman låter händerna dansa över tangenterna hör han hur granaterna slår ned allt närmare. Till sist kan han knappt höra vad han själv spelar.

Dag 25: Tjutande Stuka-plan sprider död och skräck

Wladyslaw Szpilman

Ett öronbedövande dån från explosioner blandas med Stukaplanens skräckinjagande tjut. Tyskarna har inlett massiva bombningar för att tvinga Warszawa till kapitulation.

Szpilman och tio andra personer har sökt skydd på en liten toalett. Alla skakar av skräck och ber för sina liv.

Dag 28: Tyskarna är mer populära än ryssarna

Hans von Luck

Rutinerat tar sig von Luck förbi ännu en hög med bråte i en av Warszawas sönderbombade förstäder. Den polska huvudstaden har fallit för ett dygn sedan och löjtnanten tänker tillbaka på fälttåget.

Han är särskilt stolt över truppens skräddare som också fungerat som ordonnans. Hemma i Bad Kissingen i Tyskland hade de andra soldaterna hånat honom men under fälttåget överträffade han dem allihop.

Trots tung artilleribeskjutning, då de flesta andra tog skydd, sprang den lille skräddaren fram och tillbaka med meddelanden mellan frontlinjen och officerarna längre bak. ”Det var inte underligt att ordonnansen tilldelades en förtjänstmedalj”, tänker von Luck.

Längre in i Warszawa står husen fortfarande kvar och vardagen börjar så smått att återvända. von Luck hittar ett trevligt kafé på ett av stadens mondäna hotell. Han beställer en drink. Det känns som om ingenting ovanligt har hänt. ”Tyskarna är uppenbarligen mer välkomna i Polen än vad ryssarna är”, funderar von Luck.

Dag 29: Brinnande ruiner och svält möter Warszawaborna

Wladyslaw Szpilman

Även om Warszawa kapitulerat för två dagar sedan har Szpilman inte vågat gå ut förrän nu. Han möts av en deprimerande syn. I varje gathörn tvingas han ta sig förbi barrikader av omkullvälta spårvagnar och gatstenar.

Ruttnande lik ligger i högar och svältande människor släpar sig fram längs gatorna i jakt på något ätbart. Det glöder fortfarande i många av de nedbrända husen.

Szpilman ser två män i främmande uniformer åka förbi på en motorcykel. Båda verkar avslappnade när de stannar till och ropar åt en förskräckt pojke.

”Marschallstrasse! Marschallstrasse!” ropar de. Gång på gång frågar de om vägen till Marszalkowska-gatan, men pojken förstår inte vad de menar. Till slut tappar de tålamodet och kör vidare. Det är de första tyskar Wladyslaw Szpilman någonsin har mött.

Den 6 oktober – efter 36 dagars kamp – besegrar Nazityskland de sista polska styrkorna i landet.

Polen delas upp i två delar och försvinner från kartan. Nazityskland och Stalins Sovjetunionen ockuperar var sin del av landet, precis som de har bestämt på förhand.