Paul Schmidt är tolk på det tyska utrikesdepartementet och befinner sig i Berlin den 3 september 1939 – två dagar efter Nazitysklands angrepp på Polen.
Stämningen inom utrikesdepartementet är spänd, eftersom Hitler inte har reagerat på de brittiska och franska kraven på att han ska dra tillbaka sina styrkor.
Utrikesminister Ribbentrop har ingen lust att ta emot det brittiska beskedet utan låter sin tolk Paul-Otto Schmidt ta emot den brittiske ambassadören Neville Meyrick Henderson.
Det var efter midnatt, när den brittiska ambassaden ringde för att meddela att Henderson hade mottagit instruktioner från London och bad att få träffa Ribbentrop på utrikesdepartementet.
Det var uppenbart att ambassadörens besked inte kunde innehålla något positivt, och att det skulle kunna vara ett ultimatum. Ribbentrop hade därför inte någon som helst lust att ta emot den brittiske ambassadören. Jag råkade befinna mig i närheten av honom.
Paul Schmidt (i mitten) tolkar mellan den franske premiärministern Édouard Daladier och Adolf Hitler under Münchenkonferensen i september 1938.
Paul-Otto Schmidt (1899–1970)
Paul-Otto Schmidt tjänstgjorde på västfronten under första världskriget, innan han började studera språk i Berlin.
Efter sin utbildning blev Schmidt anställd som tolk på det tyska utrikesdepartementet – ett jobb som han hade från 1923 till 1945. Han blev känd för att bemästra ett flertal språk, bland annat franska och engelska.
Under sin karriär fungerade han som tolk i samband med avgörande världshistoriska händelser, bland annat för den franske presidenten i samband med Münchenavtalet 1938, i samband med den brittiska krigsförklaringen 1939 och Frankrikes kapitulation till Nazityskland 1940.
Schmidt var känd för sitt enastående minne, och efter kriget användes han som vittne i Nürnbergprocessen, då ett antal högt uppsatta nazister dömdes för krigsförbrytelser.
”Du kan ta emot ambassadören i mitt ställe”, sa han till mig.
”Fråga engelsmännen om det passar dem, och säg att utrikesministern inte är tillgänglig klockan nio.”
Engelsmännen sa ja, och därför blev jag tillsagd att ta emot Henderson nästa morgon.
Söndagen den 3 september 1939, efter det höga trycket på jobbet de senaste dagarna, försov jag mig och fick ta en taxi till utrikesdepartementet.
Jag hann precis se Henderson kliva in i byggnaden, när taxin rullade över Wilhelmplatz.
Jag använde en sidoingång och stod på Ribbentrops kontor redo att ta emot Henderson precis klockan nio. När han kom in såg han väldigt allvarlig ut, skakade hand, men avböjde min inbjudan att sitta ner och stod i stället kvar lite stelt mitt i rummet.
”Jag beklagar att jag enligt instruktioner från min regering är tvungen att överlämna ett ultimatum till den tyska regeringen.” Den brittiske ambassadören Nevile Henderson.
”Jag beklagar att jag enligt instruktioner från min regering är tvungen att överlämna ett ultimatum till den tyska regeringen”, sa han med allvarlig röst, och medan vi fortfarande stod upp läste han upp det brittiske ultimatumet.
”Det har gått mer än 24 timmar sedan vår begäran om ett omedelbart svar på varningen från den förste september (Frankrike och Storbritannien hade krävt att Tyskland med omedelbar verkan skulle avbryta angreppet på Polen, red.), och sedan dess har attackerna mot Polen intensifieras.
Om Hans Majestäts regering inte har erhållit tillfredsställande försäkringar om ett upphörande av all aggressiv aktivitet mot Polen och ett tillbakadragande av tyska trupper innan klockan 11 brittisk sommartid, kommer det från och med då att råda ett tillstånd av krig mellan Storbritannien och Tyskland.”
När Henderson läst färdigt gav han mig ultimatumet och sa adjö, men tillade: ”Jag är uppriktigt ledsen att behöva överlämna ett sådant dokument till dig, i synnerhet eftersom du alltid har varit väldigt angelägen om att hjälpa till.”
Jag uttryckte också mitt beklagande och sa några personliga ord. Jag har alltid haft den största respekt för den brittiske ambassadören.
Sedan gick jag med ultimatumet till rikskansliet, där alla väntade spänt på mig. De flesta av ministrarna och partiets ledande män var samlade i lokalen utanför Hitlers kontor.
Det var lite stökigt, och jag hade svårt att ta mig in till Hitler i den angränsande lokalen.
Hitler iakttar tyska styrkor tåga in i Polen i september 1939. Grannlandets armé kapitulerade efter fem veckor.
Samtidigt i Polen: Tyskland angriper
Två dagar före Schmidts möte med den brittiske ambassadören hade nästan två miljoner tyska soldater gått in över Polens gräns – officiellt för att skydda den tyska minoriteten i staden Danzig, men i realiteten för att lägga under sig grannlandet.
Trots att den polska armén bjöd hårt motstånd gick det inte att hejda fienden, och när Sovjetunionen den 17 september beslutade att invadera Polen österifrån, var landets öde beseglat.
Polen kapitulerade den 6 oktober, men dessförinnan hade Frankrike och Storbritannien förklarat krig mot Nazityskland.
Världskriget hade brutit ut.
När jag kom in i rummet satt Hitler vid sitt skrivbord, och Ribbentrop stod vid fönstret. Båda tittade förväntansfullt upp.
Jag stannade en bit från Hitlers skrivbord och översatte därefter långsamt den brittiska regeringens ultimatum. När jag var klar var det helt tyst.
Hitler satt orörlig och stirrade framför sig. Han var inte rådvill, som det påstods efteråt, och han blev inte heller rasande, som andra hävdat. Han satt helt tyst och orörlig.
Efter en paus, som kändes som en evighet, vände han sig mot Ribbentrop, som stod kvar vid fönstret.
”Och nu då?“ frågade Hitler med en hård blick, som om han antydde att hans utrikesminister hade vilselett honom om Englands sannolika reaktion.
Ribbentrop svarade tyst: ”Jag utgår från att fransmännen kommer att lämna ett liknande ultimatum inom en timme.”
Eftersom jag nu gjort min plikt drog jag mig tillbaka. Till personerna utanför, som avkrävde mig ett svar, sa jag: ”Engelsmännen har precis gett oss ett ultimatum. Om två timmar kommer det att råda ett tillstånd av krig mellan England och Tyskland.“ Även i det yttre rummet möttes nyheten av tystnad.
Göring vände sig mot mig och sa: ”Må Gud vara oss nådig om vi förlorar det här kriget!“
Goebbels stod i ett hörn, nedstämd och inåtvänd. Överallt i lokalen såg jag allvarliga och bekymrade ansikten, även bland mindre viktiga partifunktionärer.