Utsikten som en stund tidigare hade varit så ljus och solig var nu mörk och disig. Genom dammet kunde jag urskilja en träpelare som hade stöttat ett hörn av mitt hus. Den lutade kraftigt och taket hängde farligt lågt.
Instinktivt försökte jag ta mig ut ur huset, men bråte och nedfallet virke blockerade vägen. Till slut lyckades jag nå min trädgård och det var först då som jag till min förvåning insåg att jag var helt naken. Så konstigt! Var hade mina byxor och min undertröja tagit vägen?
En stor sticka stack ut ur ett sår i mitt lår och något varmt rann i min mun. Mina läppar var söndertrasade, insåg jag när jag kände på dem. I min hals satt en stor glasbit som jag drog loss.
Blodet började spruta. Hade min halspulsåder skurits av? Skulle jag förblöda? Plötsligt blev jag förfärad och började skrika efter min fru:
”Yaeko-san! Yaeko-san! Var är du?”
Jag fann Yaeko-san blek och rädd, hennes kläder var sönderslitna och blodfläckiga. När jag såg henne blev jag mindre rädd och jag försökte lugna henne.
”Vi kommer att klara oss”, sa jag. ”Låt oss ta oss härifrån så fort vi kan.”
Hon nickade och jag tecknade åt henne att följa efter mig.
Efter tjugo eller trettio steg var jag tvungen att stanna, min andning blev snabb, mitt hjärta bultade och mina ben vek sig under mig.
Vår vandring mot sjukhuset var oändligt långsam och mina ben, stela av torkat blod, vägrade att bära mig längre. Kraften att fortsätta lämnade mig, så jag sa till min fru, som var nästan lika svårt skadad som jag, att hon skulle fortsätta ensam.
Yaeko-san tittade in i mitt ansikte en stund, sedan vände hon sig om och började springa mot sjukhuset.
En känsla av fruktansvärd ensamhet överväldigade mig och jag måste ha svimmat, för det nästa jag minns var att såret på mitt lår hade öppnat sig och att blodet sprutade ut. Jag tryckte min hand mot det blödande området och efter ett tag upphörde blödningen.
Jag försökte röra mig igen och jag kom till en öppen plats där jag kunde skymta de suddiga konturerna av sjukhuset. Mitt humör steg eftersom jag visste att nu skulle någon hitta mig; och om jag skulle dö skulle åtminstone min kropp hittas. Jag tog en paus för att vila. Saker runt omkring mig började alltmer komma i fokus.
Jag såg människor som såg ut som vandrande spöken. Andra rörde sig som fågelskrämmor, med armarna ut från kroppen och underarmarna och händerna dinglande nedåt. Det förbryllade mig tills jag plötsligt insåg att de hade blivit brända och höll ut armarna från kroppen för att förhindra den smärtsamma friktionen från ytor som gnider mot varandra.
Sedan såg jag en naken man och insåg att precis som för mig hade något märkligt hade tagit av honom kläderna. Nära mig låg en gammal kvinna med ett lidande uttryck i ansiktet, men hon gav inget ljud ifrån sig.
Det var gemensamt för alla jag såg – Hiroshima var fylld av tystnad.
Michihiko Hachiya anländer kort därefter till sjukhuset där han arbetar. Hans kläder har sprängts och bränts bort av atombombens kraft, men lyckligtvis för Hachiya överlever han. Omkring 75 000 av Hiroshimas 350 000 invånare mister livet i attacken.