*Den 6 augusti 1945 stiger solen upp över en klarblå himmel över Hiroshima. Det finns inget som tyder på att denna dag kommer att etsa in stadens namn i världshistorien för alltid.
Klockan 08.15 lokal tid fäller amerikanska piloter emellertid en atombomb över den sydjapanska staden med cirka 350 000 invånare. De förödande konsekvenserna beskrivs av den japanske läkaren Michihiko Hachiya, som befann sig ungefär en kilometer från epicentrum när bomben detonerade.*
Morgonen var tyst, varm och vacker. Skimrande löv reflekterade solljuset från en molnfri himmel, vilket gav en behaglig kontrast till skuggorna i min trädgård när jag frånvarande blickade ut genom husets breda dörrar som öppnade sig mot söder.
Iförd en undertröja låg jag utmattad på vardagsrumsgolvet, efter att just ha avslutat ett nattskift på sjukhuset.
Plötsligt skrämdes jag av en ljusglimt – och sedan en till. Jag hann fundera på om ljuset orsakades av ett magnesiumbloss eller gnistor från en förbipasserande vagn.
Michihiko Hachiya skriver en av de första ögonvittnesskildringarna av atombomben över Hiroshima. Hachiyas berättelse publiceras 1955, när en amerikansk journalist får kontakt med honom.
Michihiko Hachiya (1903–1980)
Michihiko Hachiya var en japansk läkare som överlevde atombombsattacken mot Hiroshima 1945 och skrev dagbok om sina upplevelser.
Han var chef för ett sjukhus i staden och bodde i närheten av sjukhuset, ungefär en kilometer från explosionens centrum.
Efter att bomben exploderat kämpade sig Hachiya till ett närliggande sjukhus där han fick vård. Några dagar senare började han hjälpa de tusentals andra som led av smärtsamma brännskador eller begynnande strålningssjuka.
Hachiyas dagbok omfattar perioden 6 augusti 1945 till 30 september 1945 och publicerades 1955. Hachiaya bodde kvar i Hiroshima under hela sitt liv fram till sin död 1980.
Utsikten som en stund tidigare hade varit så ljus och solig var nu mörk och disig. Genom dammet kunde jag urskilja en träpelare som hade stöttat ett hörn av mitt hus. Den lutade kraftigt och taket hängde farligt lågt.
Instinktivt försökte jag ta mig ut ur huset, men bråte och nedfallet virke blockerade vägen. Till slut lyckades jag nå min trädgård och det var först då som jag till min förvåning insåg att jag var helt naken. Så konstigt! Var hade mina byxor och min undertröja tagit vägen?
En stor sticka stack ut ur ett sår i mitt lår och något varmt rann i min mun. Mina läppar var söndertrasade, insåg jag när jag kände på dem. I min hals satt en stor glasbit som jag drog loss.
Blodet började spruta. Hade min halspulsåder skurits av? Skulle jag förblöda? Plötsligt blev jag förfärad och började skrika efter min fru:
”Yaeko-san! Yaeko-san! Var är du?”
Jag fann Yaeko-san blek och rädd, hennes kläder var sönderslitna och blodfläckiga. När jag såg henne blev jag mindre rädd och jag försökte lugna henne.
”Vi kommer att klara oss”, sa jag. ”Låt oss ta oss härifrån så fort vi kan.”
Hon nickade och jag tecknade åt henne att följa efter mig.
Efter tjugo eller trettio steg var jag tvungen att stanna, min andning blev snabb, mitt hjärta bultade och mina ben vek sig under mig.
Vår vandring mot sjukhuset var oändligt långsam och mina ben, stela av torkat blod, vägrade att bära mig längre. Kraften att fortsätta lämnade mig, så jag sa till min fru, som var nästan lika svårt skadad som jag, att hon skulle fortsätta ensam.
Yaeko-san tittade in i mitt ansikte en stund, sedan vände hon sig om och började springa mot sjukhuset.
I augusti 1945 har Stalin fått nys om atombombens existens. I hopp om att få reda på uppgifter om bomben installerar ryssarna avlyssningsutrustning på den amerikanska ambassaden.
Ryssarna förbereder sig för kallt krig
Redan innan andra världskriget tagit slut nådde förtroendet mellan Förenta staterna och Sovjetunionen en bottennivå. Den 4 augusti 1945 – två dagar före atombomben fälldes över Hiroshima – överlämnar ryska diplomater en plakett till personalen på USA:s ambassad i Moskva.
Vad amerikanerna inte vet är att plaketten innehåller en av världens första avlyssningsanordningar, som senare döptes till ”The Thing”.
De följande sju åren avlyssnar KGB djupt hemliga samtal på ambassaden om allt från effekterna av atombomberna till information om spioner. Informationen används av ryssarna för att nysta upp amerikanska spionnätverk i Sovjetunionen.
En känsla av fruktansvärd ensamhet överväldigade mig och jag måste ha svimmat, för det nästa jag minns var att såret på mitt lår hade öppnat sig och att blodet sprutade ut. Jag tryckte min hand mot det blödande området och efter ett tag upphörde blödningen.
Jag försökte röra mig igen och jag kom till en öppen plats där jag kunde skymta de suddiga konturerna av sjukhuset. Mitt humör steg eftersom jag visste att nu skulle någon hitta mig; och om jag skulle dö skulle åtminstone min kropp hittas. Jag tog en paus för att vila. Saker runt omkring mig började alltmer komma i fokus.
Jag såg människor som såg ut som vandrande spöken. Andra rörde sig som fågelskrämmor, med armarna ut från kroppen och underarmarna och händerna dinglande nedåt. Det förbryllade mig tills jag plötsligt insåg att de hade blivit brända och höll ut armarna från kroppen för att förhindra den smärtsamma friktionen från ytor som gnider mot varandra.
Sedan såg jag en naken man och insåg att precis som för mig hade något märkligt hade tagit av honom kläderna. Nära mig låg en gammal kvinna med ett lidande uttryck i ansiktet, men hon gav inget ljud ifrån sig.
Det var gemensamt för alla jag såg – Hiroshima var fylld av tystnad.
Michihiko Hachiya anländer kort därefter till sjukhuset där han arbetar. Hans kläder har sprängts och bränts bort av atombombens kraft, men lyckligtvis för Hachiya överlever han. Omkring 75 000 av Hiroshimas 350 000 invånare mister livet i attacken.