Den tyska vapenindustrins livlina
Varje år skeppades sex miljoner ton svensk järnmalm ut från Narviks isfria hamn. Den gick till Tysklands vapenindustri, som var helt beroende av malmen.
På sommaren skeppades drygt tre miljoner ton ut till Tyskland direkt från Sverige, men när Bottenviken frös till is lastades malmen på godsvagnar och fraktades med tåg till Narvik i Norge.
Svensk järnmalm från Kiruna fraktades med tåg till Narvik.
Tyskland förbrukade 22 miljoner ton järnmalm om året, av vilka landet producerade cirka hälften på egen hand. Tysk malm var dock av sämre kvalitet och måste blandas med svensk malm för att kunna användas inom vapenindustrin.
Hästar var oumbärliga under andra världskriget, inom såväl armén som jordbruket.
Dragare till armén och lantbruket
Under hundratals år hade Danmark varit en av Europas främsta exportörer av hästar för både militärt och civilt bruk.
Den lönsamma exporten fortsatte under kriget, då Tyskland var de danska uppfödarnas absolut största kund.
Med 38 000 hästar om året exporterade Danmark fler av 1940-talets oumbärliga dragdjur till Tyskland än vad något annat europeiskt land gjorde.
Havets rikedomar exporterades söderut
Danmark täcker merparten av de tyska storstädernas efterfrågan på fisk”, hävdade Tysklands högste officer i Danmark, riksfullmäktige Werner Best. Men det var bara skryt.
Även om den danska fiskexport uppgick till 90 000–100 000 ton per år överträffades den av Norge, som i genomsnitt exporterade 260 000 ton fisk om året till Tredje riket.
Norge tvingades sälja så mycket fisk till Tyskland att många norrmän drabbades av näringsbrist.
Fiskexporten från Danmark och Norge täckte tillsammans 60 procent av Tysklands behov. Av den anledningen riktade den danska motståndsrörelsen flera sabotageaktioner mot fiskeindustrins fryshus.
Ett fåtal danskar blev lantarbetare i Tyskland. De flesta tvingades arbeta i fabriker.
Danska arbetare skulle ersätta soldater
Tyskarna använde kol som lockbete för att få fler danskar att arbeta i Tysklands industristäder.
Tyskland behövde arbetare som kunde ersätta de miljontals unga män som deltog i världskriget.
I Danmark använde sig ockupationsmakten av en kombination av löften och hot för att få danska arbetare att åka söderut.
Å ena sidan hotade tyskarna med att minska leveranserna av kol, så att danskarna riskerade att frysa under vintermånaderna.
Å andra sidan betalade de en generös lön under den vanligen sex månader långa arbetsperioden på andra sidan gränsen.
Arbetslösheten i Danmark var 35 procent, och kommunerna fick dra in understödet om en arbetare vägrade arbeta i Tyskland. Cirka 80 000 danskar arbetade i Tyskland.
Danskarna betalade för tyskarnas biffar
Före kriget sålde Danmark stora mängder kött och bacon till Storbritannien, men när kriget bröt ut upphörde den exporten tvärt.
Nu skulle Tyskland i stället förses med danskt fläsk- och oxkött, och Tredje riket betalade bra för varorna.
Danmark exporterade 128 000 ton kött och fläsk till Tyskland varje år.
Bönderna fick emellertid inte veta att tyskarna handlade för lånade pengar från den danska riksbanken.
Därmed blev det danskarna själva som fick betala för biffarna och baconskivorna som hamnade på tyskarnas middagsbord.
I Norges djupa fjordar kunde tyska krigsfartyg kasta ankar utom räckhåll för de allierade – för det mesta.
Säkra hamnar för Tysklands flotta
Första världskrigets misstag fick inte upprepas. Aldrig mer skulle tyska flottan ligga overksam och instängd i hamn.
Den tyska flottans högsta önskan år 1940 var att få tillgång till Norges många djupa fjordar och hamnar. De skulle användas som baser för angrepp på allierade krigsfartyg och konvojer.
Under första världskriget drabbades tyskarna av britternas blockad, då Tyskland bara hade ett fåtal hamnar med direkt utlopp till Nordsjön.
Framför allt ubåtarna tvingades löpa gatlopp mellan britternas krigsfartyg, ubåtsnät och minfält. Det fick inte hända igen.
Trondheim hade särskilt stor strategisk betydelse. Därifrån kunde tyska skepp obemärkt ta sig norr om Skottland och ut i Atlanten.
Samtidigt låg många djupa fjordar nära staden utom räckhåll för de flesta allierade flygplan.
Hitler ville bygga med norsk sten
Hitler drömde om att bygga en ny huvudstad i granit och marmor, och norsk granit spelade en viktig roll i hans planer.
Berlin skulle byta namn till Germania, en storstad full med enorma byggnader som efter tusen år skulle bli vackra ruiner, precis som romarrikets viadukter och triumfbågar.
Führern älskade tanken på Ruinenwert, det vill säga värdet av att ha vackra ruiner som vittnade om nazismens storhet.
Norska granitblock på upp till tio ton behövdes till byggen i Berlin.
Norsk granit köptes in för miljontals Reichsmark. Imponerande pelare fick sin form i Oslofjorden.
Det var dock väldigt få beställningar som hann levereras till Tyskland innan kriget tog slut.
En av tjugo åt danskt smör
Tyskarna kallade Danmark för ”gräddfronten”, eftersom det var så lugnt där. Det var emellertid inte den danska grädden som tyskarna stoppade i sig mest av.
Smör var den mest välbekanta danska mejeriprodukten hos det tyska folket. Femtiotvåtusen ton smör per år, motsvarande fem till sex procent av tyskarnas totala konsumtion, kom från Danmark.
Var tjugonde tysk åt alltså danskt smör. Före kriget exporterades smöret till Storbritannien, men 1940–45 var Tyskland den största marknaden.
Vattenverk skulle ge atombomber
Verkets tungvattenceller var viktiga för tyskarnas kärnvapenforskning.
I vattenkraftverket i Vemork producerades ström och tungt vatten.