Nödlösning blev tyskarnas värsta fiende

Först i sista ögonblicket får en av dem syn på Yeager, och gör en brant sväng för att försöka komma undan.

Manövern får honom att kollidera med ett annat Messerschmitt, och båda tyskarna blir tvungna att hoppa i sina fallskärmar.

”Det var nästan komiskt att få två snabba segrar utan att avfyra ett enda skott”, skrev Yeager senare.

Han vänder blicken mot ett nytt byte, som han skjuter ner med en av de korta och precisa salvor kamraterna i hans förband beundrar honom för.

En fjärde tysk pilot angriper Yeager bakifrån.

Yeager stiger brant, gör en roll, så att han kommer under sin förföljare, och gör slut på Messerschmitten med en salva underifrån.

Kort därefter skjuter han ner sin femte motståndare i en brant dykning.

Luftstriden gör Yeager till ett flygaress på bara ett par minuter.

Efter hemkomsten till basen i England anklagar kamraterna honom muntert för att vara girig.

Han och de andra piloterna firar att de precis har bevisat hur effektiv P-51 Mustang kan vara, när planet har rätt man vid styrspaken.

Mer än två års finputsning av jaktplanet har gett resultat och får alla att glömma alla de brister som Mustangen hade, när den konstruerades under en dramatisk kapplöpning med tiden.

Britterna var desperata

Vid andra världskrigets utbrott producerade flygplanstillverkaren North American Aviation i Kalifornien små skolflygplan för piloter under utbildning.

Stridsflygplan hade bolaget inga erfarenheter av, men snart gav desperata brittiska tjänstemän bolaget en knuff i den riktningen.

Storbritanniens egna fabriker kunde inte leverera tillräckligt med stridsflygplan, och man vände sig till den amerikanska industrin för att täcka behovet.

En delegation från det brittiska försvarsdepartementet begav sig därför över Atlanten i början 1940.

Britterna var beredda att köpa vad som helst med vingar, men de var framför allt intresserade av det lovande, nya Curtiss P-40 Warhawk.

Dessvärre hamnade de långt bak i kön, för även USA rustade och hade beställt över femhundra P-40.

Curtiss-fabrikerna kunde inte möta efterfrågan, så för att lösa leveransproblemet frågade britterna frågade North American Aviation, som hade ledig kapacitet, hur snabbt en licensproduktion av Warhawks kunde inledas.

De fick ett överraskande svar.

”Vi kan konstruera och bygga ett bättre plan”, svarade North Americans designchef, och tillverkaren lovade till och med att det nyutvecklade jaktplanet skulle kunna levereras tidigare än eventuella Warhawk-kopior.

Britterna accepterade med glädje erbjudandet, och i mars 1940 beställde de trehundratjugo exemplar av ett flygplan som ingen ännu hade sett.

Prototyp tog form på rekordtid

Exakt etthundratvå dagar efter britternas beställning stod prototypen NA-73X klar.

Det var endast en flygplanskropp utan motor och med hjul lånade från ett annat flygplan, men det var ändå en imponerande prestation.

Normalt tog det halva och hela år att utveckla ett flygplan för massproduktion.

North American Avations hemlighet var att bolaget inte hade börjat från noll.

Chefsdesignern Edgar Schmued hade länge grubblat över hur han skulle kunna skapa bästa möjliga jaktplan.

Ritningar var gjorda och aerodynamiska försök genomförda, men utan en kund som finansierade utvecklingsarbetet fick han lägga sin kraft på andra projekt.

Britternas beställning innebar att han äntligen fick tid och resurser. Schmued, som var född i Tyskland, utgjorde en tredjedel av den trio som gemensamt knäckte ryggen på Hitlers Luftwaffe.

För alla som förstod sig på flygplanskonstruktion såg prototypen NA-73X märklig ut. Luftintaget till motorns kylsystem liknade en snabel och satt på ett udda ställe: under cockpit.

I stort sett alla andra jaktplan hade luftintag mellan propellern och cockpit.

Även vingarna såg märkliga ut: de var kantiga i stället för att ha de mjuka former som resten av flygplansbranschen ansåg var bäst.

Amerikanerna presenterade prototypen för britterna, som var mer än nöjda.

Innan det första flygplanet ens hade levererats lade de en beställning på ytterligare trehundra stycken.

Inte lämpat för Europa

Första omgången jaktplan skickades som byggsatser med fartyg över Atlanten.

De slank förbi tyskarnas ubåtar och nådde Liverpool i oktober 1941.

Därifrån fortsatte lasten till en bas, där planen monterades ihop och försågs med bland annat brittisk radioutrustning och riktmedel.

Britterna gav planet namnet Mustang efter den amerikanska präriens förvildade hästar.

Nu skulle testpiloter utvärdera om planet klarade av att röra sig med samma otvungna lätthet som det vilda djuret. Provflygningarna sammanfattades i en rapport, där det stod:

”Mustangen utför alla manövrer lika lätt som ett Spitfire, men mycket lugnare. Planet klarar sig otroligt bra i luftakrobatik. Det är enkelt att landa, även om det kräver mer plats än en Hurricane eller en Spitfire”.

Rapporten var full av lovord, men britterna hade endast testat Mustangens förmåga på höjder under femtusen meter.

I den tunna luften på högre höjd hade den problem. Motorn var nämligen samma modell, Allison V-1710, som satt i amerikanernas P-40 Warhawk.

Det brittiska flygvapnet, RAF, hade även testat det jaktplanet, men förkunnat att det var föga lämpat för luftkriget över Europa, som i regel utkämpades på hög höjd. Warhawk förvisades i stället till fronten i Nordafrika, där operationerna inte ställde lika höga krav.

Samma öde kunde ha drabbat Mustangen, och då hade planet inte blivit ihågkommet som ett av de stridsflygplan som avgjorde luftkriget över Europa.

RAF valde dock att behålla Mustangen i Storbritannien, där det användes för att spana på tyska styrkor i Frankrike och för att attackera fiendens järnvägar och hamnar.

Räderna hade ingen nämnvärd betydelse, men de ledde till att en testpilot hos motortillverkaren Rolls-Royce lade märke till planet och fick en ljus idé.

Bombräd blev blodbad

Medan Mustanger flög sina obetydliga störningsuppdrag drogs USA in i andra världskriget.

Amerikanska plan anlände till baser i Storbritannien, och anslöt sig till den bomboffensiv som RAF inlett mot Tysklands industristäder.

Medan britterna angrep i skydd av natten, flög USA:s bombplan i dagsljus.

Den 17 augusti 1943 lyfte hela 376 Flygande fästningar i en dubbelräd, som skulle angripa industristäderna Regensburg och Schweinfurt i Sydtyskland.

Jaktplan eskorterade bombplanen över Engelska kanalen, men strax därefter vände de om, eftersom de förbrukat sitt bränsle i strider mot tyska jaktplan.

Bomb­planen fick nu klara sig själva.

Enligt amerikanska doktriner kunde tungt bestyckade B-17 Flygande fäst­ningar försvara sig själva om de flög i tät formation.

Verkligheten visade sig vara en annan, för sextio plan gick förlorade, och mekanikerna fick slita dygnet runt för att lappa ihop de övriga.

Förlusterna var fyra gånger större än det antal som den amerikanska flygplansindustrin hann ersätta.

Rapporten från räden friserades dock och gav en överdriven bild av hur stor förödelse bombningarna orsakat, och i oktober 1943 kom det därför en order om att angripa Schweinfurt en gång till.

Även den här gången låg det tyska Luftwaffe i bakhåll.

”Jaktplanen var helt skoningslösa. Det var rena mordet”, förklarade en amerikansk bombplanspilot senare.

Sextio bombplan sköts ner, och ytterligare sjutton var så svårt skadade när de landade att de fick skrotas.

Nästan sexhundra amerikaner miste livet, medan de överlevande blev krigsfångar.

Britt gjorde Mustangen till en succé

Den katastrofala räden mot Schweinfurt kom att kallas ”Svarta torsdagen”, men enligt det amerikanska flygvapnets ledning var den en framgång.

”Motståndet är inte vad det har varit, och vi är på väg att nöta ut dem.

Förlusten av sextio amerikanska bombplan under Schweinfurt-angreppet var rena oturen”, sa general Henry Arnold.

Generalens självsäkra ord var dock enbart till för att lura medierna.

Han och resten av ledningen visste att luftoffensiven måste ställas in, medan flygvapnet omprövade sin strategi.

Amerikanerna behövde producera fler bombplan och utbilda nya besättningar.

Viktigast av allt var emellertid att någon var tvungen att räkna ut hur de sårbara bombplanen skulle kunna skyddas hela vägen till målet och hem igen.

Britten Ronald Harker blev den andre av de tre män som gjorde Mustangen till ett av krigets mest avgörande vapen.

Han var testpilot vid Storbritanniens ledande motortillverkare, Rolls-Royce, och redan 1942 hade han testat Mustangens kapacitet.

Liksom alla andra konstaterade han att planet presterade utmärkt på låg höjd.

Han ansåg att planet skulle kunna prestera lika bra på tio kilometers höjd, förutsatt att den amerikanska Allisonmotorn lyftes ut, och planet i stället försågs med en Rolls-Royce Merlin-motor.

Harkers idé var enkel, men den stötte på motstånd från hans egna chefer.

Rolls-Royce slet för att leverera Merlinmotorer till britternas egna Spitfire, och kunde inte undvara några till de amerikanska planen, som verkade överflödiga.

RAF behövde jaktplan för att försvara Storbritannien, och den uppgiften löste Spitfireplanen fint. Harker fick tjata sig blå, innan han till slut fick fem Merlinmotorer till sitt förfogande.

De monterades i Mustanger, och när en general från krigsministeriet såg en testflygning blev han imponerad.

Han rekommenderade jaktplanet å det varmaste, och två av testplanen överlämnades till det amerikanska flygvapnet.

Medan britterna använde sina Mustang i strid försökte North American Aviation få ett kontrakt med det amerikanska försvaret.

Flygvapnet såg emellertid med stor skepsis på ett flygplan som utvecklats enligt brittiska önskemål, och som därför betraktades som utländskt.

Tillverkaren lyckades endast sälja in en störtbombarversion av Mustangen.

Först när erfarenheterna från luftkriget i Europa nådde över Atlanten förändrades framtidsutsikterna för Mustangen dramatiskt.

Med sin nya motor visade det ratade jaktplanet sig ha fantastiska egenskaper, och amerikanerna kunde klara uppgraderingen själva, för biltillverkaren Packard i Detroit hade börjat tillverka Rolls-Royce-motorer på licens.

Egentligen var motorn avsedd för en ny version av flygvapnets väl beprövade P-40 Warhawk, men det planet närmade sig slutet av sin livslängd, eftersom det inte kunde mäta sig med de nyaste tyska planen.

Britterna hade emellertid bevisat att Mustangen hade en stor utvecklingspotential.

När North American Aviation visade de första testversionerna av sitt jaktplan med Packardmotorerna lade flygvapnet sig platt.

Planet var snabbt och lättfluget, och nu kunde det även strida på hög höjd. Med förändringarna kom en bonus i form av en imponerande räckvidd.

Amerikanska flygplan hade alltid haft rymliga bränsletankar, för USA är ett stort land, och flygvapnet skulle klara av att operera långt från sina baser.

Därför hade den ursprungliga versionen av Mustangen plats för sjuhundra liter bränsle, medan britternas berömda Spitfire hade plats för trehundratjugo.

I den nya versionen med en Packard Rolls-Royce blev skillnaden ännu större.

Motorn vägde nämligen etthundratjugo kilo mer än Allisonmotorn, och för att få balans i flygplanskroppen placerades en extra tank med trehundratjugo liter bakom cockpiten som motvikt.

Med mer än tusen liter bränsle ombord kunde Mustangen flyga längre än något annat jaktplan som någonsin tillverkats.

Det amerikanska flygvapnet beställde raskt 2 200 exemplar.

Bombplanen lyfte igen

I december 1943 började amerikanska förband i Storbritannien ta emot sina P-51:or, som Mustangen hette i USA.

Det nya planet hade en räckvidd av 1 530 kilometer, som kunde förlängas till 2 660 kilometer, om extratankar monterades under vingarna.

Det var mer än tillräckligt för att nå ända till Berlin och hem till basen i England igen.

Inga amerikanska bombplan hade visat sig över Tyskland sedan den katastrofala räden mot Schweinfurt.

Nu fick de P-51 Mustanger som skydd, och i februari 1944 bombades tysk industri i sex intensiva dagar, som gick till historien som Big Week.

Därefter kom turen till Nazitysklands hjärta, Berlin.

Den 4 mars satt Chuck Yeager bakom styrspaken på en av de amerikanska P-51 Mustanger, som kretsade över bombplanen på drygt åtta kilometers höjd.

”Tysken som knäpper dig är den du aldrig ser”, hade piloterna fått höra som ett mantra under sin utbildning.

Yeager tittade sig därför konstant över axeln, men den här dagen stötte han inte på några fiender.

Faktum är att hela operationen var ett fiasko, för moln gjorde att de flesta bombfällarna inte såg sina mål. Räden markerade dock att kriget hade gått in i en ny och avgörande fas.

Luftwaffes högste chef, riksmarskalken Hermann Göring, sa senare: ”När jag såg Mustangerna över Berlin insåg jag att kriget var förlorat.”

Redan två dagar efter den första räden över Berlin närmade amerikanska bombplan sig igen den 6 mars 1944. Styrkan omfattade sexhundrasextio bombplan och över etthundrafemtio Mustanger som eskort.

Luftwaffe satte in allt de hade i ett motanfall, och skickade upp omkring fyrahundra jaktplan.

”Amerikaner och tyskar fällde sina extratankar som boxare, som skakar av sig sina rockar, när gonggongen hörs”, stod det i rapporten från ett Mustangförband.

Bensintankarna försämrade jaktplanens prestanda, så piloterna gjorde sig av med dem före en strid.

Sextionio amerikanska plan sköts ner under räden, men den kunde ändå räknas som en framgång, för denna gång hade bombplanen kunnat fälla sin last över Berlins fabriksområden.

Att de allierade var nöjda berodde dock framför allt på tyskarnas stora förluster: under denna och senare räder i mars miste Luftwaffe tjugo procent av sina erfarna piloter.

Tyskarna kunde inte ersätta flygplan och piloter i samma takt som de gick förlorade, och just det var idén bakom den nya amerikanska strategi som general James Doolittle tänkt ut.

Han blev den tredje av de män vars idéer gjorde Mustangen till ett supervapen.

Ny strategi nötte ner Luftwaffe

Doolittle skrotade den tidigare strategin, som gick ut på att i görligaste mån undvika strid med Luftwaffe.

I stället pekade Doolittle ut Nazitysklands flygstyrkor som det viktigaste målet, och han gav order om bombräder mot Berlin, enbart för att fienden garanterat skulle slåss för att försvara sin huvudstad.

I Doolittles strategi nöjde Mustangpiloterna sig inte med att skydda formationerna av tunga bombplan.

Jaktplanen spred ut sig över ett stort område och angrep de tyska flygplan som höll på att gruppera sig för att möta inkräktarna.

Chuck Yeager deltog i dessa patruller, som var oerhört effektiva:

”Bombkillarna påstår att de vinner kriget genom att spränga den tyska industrin i luften, medan vi anser att vi vinner tack vare att jaktpiloterna vinner med nästan 10–1 över Luftwaffe.”

De imponerande amerikanska resultaten visade att tyskarna höll på att få slut på skickliga piloter.

Erfarna officerare kalla­des tillbaka från östfronten för att skydda Nazityskland, men de klarade sig inte nämnvärt bättre än de nybörjare som skickades upp efter en kort utbildning.

Strider mot dåligt utbildade sovjetiska piloter hade inte rus­tat tyskarna för motståndare som kunde sin sak och hade förstklassiga stridsflygplan.

Doolittles utnötningsstrategi började tära alltmer på Luftwaffe.

Trots att Mustangen kom in sent i kriget blev den det flygplan som gjorde flest piloter till ess – en titel som krävde att man skjutit ner minst fem fientliga plan.

Mellan 1943 och 1945 vann hela 281 amerikanska Mustangpiloter rätten att kalla sig för flygaress.

Mustangens maratonuppdrag

Sommaren 1944 skickades P-51 Mustang ut på uppdrag som vore en omöjlighet för andra jaktplan: att eskortera bombplan hela vägen till Östeuropa.

Enligt ett avtal med Stalin anföll amerikanska bombplan tyska mål i Polen, Ungern och Rumänien för att sedan landa på sovjetiska baser i Ukraina för att tanka.

I ett av uppdragen deltog sjuttiofem bombplan och etthundrafemtiofyra Mustang, som lyfte från baser i England och bombade tyska flygplansfabriker i Gdynia i Polen.

Därifrån fortsatte planen till ryska baser strax öster om Kiev.

När bombplanen och jaktplanen landade, hade de tillryggalagt 2 600 kilometer.

Liknande räder utfördes från allierade baser i södra Italien, men resultaten var blygsamma och stod inte i proportion till risken och ansträngningarna, så den så kallade Operation Frantic blåstes av.

Under hösten 1944 krossade P-51 Mustang allt motstånd.

Endast det nyutvecklade tyska jetflygplanet Me 262 kunde mäta sig med amerikanernas bästa jaktplan, men de var för få. Europas luftrum tillhörde Mustangen.

Under planets segertåg kunde de amerikanska piloterna skicka en tanke av tacksamhet till männen bakom krigets bästa jaktplan:

chefsdesignern Schmued, som konstruerade ett enastående snabbt och manöverdugligt flygplan, testpiloten Harker från Rolls-Royce, som kom på idén att byta ut motorn, så att planet kunde prestera på hög höjd, och general Doolittle, som insåg att Mustangen skulle ta upp kampen mot tyskarna medan de höll på att gruppera för att attackera de bombplan som jaktplanen hade till uppgift att skydda.