Interaktiv tidslinje: Följ Nazitysklands fall
Välkommen till VÄRLDENS HISTORIAs interaktiva tidslinje över Nazitysklands fall! Här får du full överblick över de händelser som ledde till Tredje rikets sammanbrott och slutet på andra världskriget i Europa.
Förorättad tysk generalfältmarskalk kapitulerar
Allt är klart för den slutgiltiga tyska kapitulationen.
Den tyska delegationen med generalfältmarskalk Wilhelm Keitel, högste chef för det tyska överkommandot, landar på flygplatsen Tempelhof.
Bilar från Röda armén kör tyskarna genom det sönderbombade Berlin och förbi rikskansliet, som ligger i ruiner.
Inte en endaste människa syns till på gatorna.
”Skakad konstaterar jag hur förstörd denna stad är”, sa Keitel senare.
Bilarna stannar vid den militära ingenjörsskolans matsal. Byggnaden är en av få intakta i Berlin.
Klockan är nästan tolv, men ceremonin får skjutas upp flera gånger.
Först omkring midnatt släpps Keitel och de övriga tyskarna in i salen.
Keitel rör sig med preussisk arrogans, ansiktet är en uttryckslös mask, och han slår ihop klackarna, när han höjer sin marskalksstav som hälsning.
”Ach, fransmännen är också här”, mumlar Keitel, när han ser den franska trikoloren.
”Det var bara det som fattades”.
Det grämer honom att behöva kapitulera till ett land som den tyska armén körde över 1940.
Den arrogante Keitel anländer till Berlin för att underteckna den slutgiltiga kapitulationen:
”Har ni läst detta dokument noga, och är ni beredd att underteckna det?”, tillfrågas Keitel.
Han begär mer tid för att skicka besked om kapitulationen till alla tyska förband, men hans begäran avslås.
Därpå tar han av sin grå handske från högerhanden, plockar upp pennan och tittar med förakt på de journalister som närvarar, innan han sätter sitt namn på dokumentet.
Nu väntar krigsförbrytarrättegången i Nürnberg, där tyska ledare och krigsförbrytare ska ställas till svars för sina handlingar.
Bland de åtalade finns även några av de högsta militära ledarna.
De har mist sina arméer, och nu sitter de för första gången samlade och diskuterar igenom kriget – medan västerländska underrättelsetjänster lyssnar intresserat.
Räkenskapens timme: Hitlers hantlangare talar ut – här är deras redogörelser:
Soldaterna vet inte att det är fred
Klockan har passerat midnatt, och kalendern visar den 9 maj.
Freden kan äntligen sänka sig över Europa – men inte alla vet om det.
Femtonårige Hans Müncheberg, som tillsammans med en grupp soldater bröt sig ut från Berlins radiohus natten till den 2 maj, är fortfarande på väg västerut för att överlämna sig till britterna.
Den här natten smyger Hans Müncheberg ut för att rekognosera i området.
Femton år och redan krigsveteran. Som vuxen blev Hans Müncheberg författare och verksam inom radio och tv. Fotot publiceras med benäget tillstånd av Hans Müncheberg.
”Vi kom till byn Päwesin. En hund skällde och en kvinna kom ut. ’Herregud, var kommer du ifrån, min gosse?’ frågade hon. Jag förklarade om min grupp, som letade efter mat och någonstans att sova."
"Päwesin låg mellan två sjöar. På ena sidan var ett stort skogsområde, som sträckte sig ända till det brittiska territoriet. ’Det går inte’, sa kvinnan. ’Ryssarna har varit här. De berättade att Tyskland har kapitulerat.’"
"Jag gick tillbaka till kapten Herbst och förklarade situationen. ’Att Tyskland har kapitulerat kan väl inte stämma?’, sa jag. ’Sanningen kräver ibland mer mod än lögnen’, svarade Herbst. I det ögonblicket insåg jag att allt var över, och med min nationalsocialistiska uppfostran grät jag som ett barn.”
Hans Müncheberg blir en av de sista i Tyskland som får reda på nazismens sammanbrott.
Han har gått i en nazistisk elitskola och varit medlem av Hitlerjugend. Nu är allt han trodde på borta.
Utmattad faller Hans i sömn.
Hans Müncheberg kämpar för att ta sig ut ur Berlin – följ hans desperata kamp här:
När han vaknar är de vuxna soldaterna borta.
Hans stapplar tillbaka till bondgården. Hunden rusar mot honom, och han svimmar av rädsla.
När han öppnar ögonen ligger han i en soffa i gårdens vardagsrum.
Ryska soldater kliver in och tittar granskande på honom. Han är rädd att hans sista stund har kommit, men då säger soldaterna:
”Hitler kaputt, fascism kaputt. Du ska hem till din mor!”
Tysk general vädjar om nåd
Kartrummet i amerikanernas högkvarter i den franska staden Reims fylls med fotografer, när krigskorrespondenterna gör sig redo att bevittna slutet på andra världskriget i Europa.
De har fått vänta i mer än ett dygn på den här stunden, för tyskarna har trots sin omöjliga situation försökt förhala, så att räddningsinsatserna i Östersjön ska kunna fortsätta.
Längs kusten väntar fortfarande många tusen civila och soldater på att undsättas av den tyska flottan, så att de inte ska falla i Röda arméns händer.
Men nu – klockan 02.41 – undertecknar Alfred Jodl, chefen för operationsstaben i den tyska arméns överkommando, kapitulationen. Ögonvittnen beskriver hans ansiktsuttryck som en "dödsmask".
Efter mer än ett dygns nervkrig undertecknade Alfred Jodl, chef för operationsstaben i den tyska arméns överkommando, till slut den villkorslösa kapitulationen hos Eisenhower.
Jodls adjutant svansar runt honom "som hovmästaren på en restaurang", och mot förväntan är stämningen inte euforisk under ceremonin: "Det var snarare ett ögonblick av högtidlig tacksamhet", säger ett ögonvittne.
När Jodl har lagt ner sin penna, tar han till orda: "Jag skulle vilja säga ett par ord", och fortsätter på tyska:
"Med denna underskrift lägger det tyska folket och de tyska väpnade styrkorna sitt öde i segrarens händer, vad som än sker. I detta krig, som har pågått i mer än fem år, har båda presterat och lidit mer än något annat folk i världen. I denna stund kan jag enbart uttrycka en förhoppning om att segraren kommer att behandla dem med storsinthet."
Här undertecknar Alfred Jodl kapitulationen
Under ceremonin har den amerikanske överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower hållit sig undan – i den infekterade konkurrensen med Sovjetunionen vill han inte beskyllas för att stjäla rampljuset.
När det hela är överstökat tar han emellertid emot tyskarna för att fråga dem om de tänker följa villkoren? "Ja", svarar de.
Tyskarna har gått med på att lägga ner vapnen den 9 maj klockan 00.00. Men Stalin är inte nöjd. Han kräver att ceremonin upprepas i tyskarnas sönderbombade huvudstad Berlin – staden som hans Röda armé egenhändigt har erövrat.
Samma dag beger Hermann Göring sig från sitt semesterresidens i Berchtesgaden i Bayern för att tala med Eisenhower "marskalk till marskalk", som han säger.
Den trinde riksmarskalken kommer inte särskilt långt. Han tas till fånga av amerikanska soldater på en bergsväg.
Efter kriget stod Göring åtalad för massmord – under rättegången slog han världen med häpnad en sista gång
I Sverige håller statsminister Per Albin Hansson ett radiotal till nationen, då han bland annat säger att "det känns som om en lång mardröm äntligen släppt sitt tag och vi åter kan andas".
Runt om i landet jublar människor, och stora skaror drar fram längs gatorna och viftar med flaggor. Förutom den svenska nationalsången sjungs även de danska och norska.
Fred i Danmark och Norge
Minuten efter att frihetsbudskapet lästs upp i BBC bryter folkfesten ut. De förhatliga mörkläggningsgardinerna rycks ner, och danskarna ställer stearinljus i alla fönster. De fem mörka åren är äntligen över.
Jublet ville aldrig ta slut när Montgomery i dag besökte Köpenhamn
Officiellt kapitulerar tyskarna först denna morgon klockan åtta. Händelsen markeras av att landets kyrkklockor klämtar i en hel timme. Enstaka tyska officerare vägrar dock att ge upp.
I staden Fredericia hotar kommendanten att spränga bron över Lilla Bält i luften, men han sätts ur spel med ett sömnpiller.
Kommendanten i Holstebro vill endast kapitulera till en uniformerad person – och klampar in hos stadens postmästare.
Kung Kristian X sammankallar politikerna, och redan under befrielsedagen får landet en ny regering bestående av fjorton ministrar – sju av dem kommer från Danmarks Frihedsråd, det hemliga organ som under kriget har koordinerat motståndet mot ockupationsmakten.
Den nya regeringen måste så snabbt som möjligt ta kontroll över det danska riket, som har splittrats under kriget. Island har helt lämnat riket, medan Grönland och Färöarna har fungerat som jättelika militärbaser för de allierade.
Trots all glädje blir befrielsedygnet även ockupationens blodigaste.
Omkring fyrahundra personer omkommer – ett fåtal stupar i eldstrider med tyskarnas danska hantlangare, andra i inbördes strider mellan motståndsgrupper.
De flesta dör till följd av vådaskott.
Personalen på varuhuset Magasin du Nord kom till arbetet den 5 maj och fick omedelbart ledigt. Många butiker höll stängt denna dag – en skrev "stängt på grund av glädje" i skyltfönstret.
Freden infinner sig
Från Sverige återvänder Danska brigaden. De 3 600 soldaterna har sedan styrkan bildades i Sverige 1943 förberett sig på den dag, då de med vapen i hand skulle befria sitt land.
När de väl kommer över sundet med färjan från Helsingborg är emellertid det mesta redan över.
Även de 18 200 danska flyktingar som Sverige har tagit hand om under kriget kan äntligen packa sina väskor och återvända hem.
De 43 000 norrmän som befinner sig i Sverige får vänta ytterligare ett par dagar.
Det blir ingen folkfest i Norge den 5 maj. Men trots en tungt beväpnad tysk ockupationsarmé med 350 000 man lyckas landet undgå en blodig uppgörelse.
Vändpunkten kommer under natten till den 8 maj, då den knappt trettio år gamle Jens Christian Hauge – ledare för Milorg, den militära motståndsrörelsen i Norge – lyckas förhandla fram ett fredligt tyskt nedläggande av nästan alla vapen.
Mer än 300 000 soldater avväpnas och interneras. Den avskydde tyske rikskommissarien i Norge, Josef Terboven, väljer att begå självmord. Det gör även SS-ledaren i landet, Wilhelm Rediess.
Mycket är emellertid fortfarande oklart, och inte förrän den 7 juni, när kung Håkon VII och exilregeringen med statsminister Johan Nygaardsvold i spetsen återvänder till Oslo och börjar ta över kontrollen över Norge vågar folket jubla på allvar.
Tyska ubåtar har under hela kriget utgjort ett stort hot för allierade fartyg – nu är den tiden förbi
Freden är i sikte
Dönitz och hans stab har sammanträtt för att diskutera Montgomerys förslag om en tysk kapitulation i Nederländerna, Danmark och nordvästra Tyskland.
De församlade är långtifrån eniga om att säga ja, för den brittiske fältmarskalken har ställt långtgående villkor – bland annat att den tyska flottan ska kapitulera.
Fartygen är emellertid livsnödvändiga för tyskarna, för i Östersjön gör de en desperat insats för att evakuera flyktingar bort från Röda armén.
Friedeburg, som leder förhandlingarna med britterna, lugnar de andra med att britterna muntligt har gått med på att transporterna kan fortsätta.
Men Montgomery kräver också att alla tyska vapen ska överlämnas.
Dönitz stabsofficerare föreslår att man ska ignorera kravet och förstöra vapnen, innan kapitulationen träder i kraft.
Det kan vara farligt, lyder motargumentet, för då kanske Montgomery också bryter sina löften.
För att rädda Tyskland vill Hitlers arvtagare göra en specialöverenskommelse med Montgomery:
Till slut får Friedeburg tillåtelse att skriva under kapitulationen, och kort därefter ger Dönitz sina ubåtskaptener order att avbryta stridshandlingarna:
”Mina ubåtsmän! Sex års ubåtskrig ligger bakom oss. Ni har kämpat som lejon. En förkrossande övermakt har tvingat in oss i ett mycket trångt farvatten. Det är omöjligt att fortsätta striden från de baser som finns kvar."
"Mina ubåtsmän! Ert krigarmod är obrutet, och ni lägger ner vapnen efter en oförlikneligt hjältemodig kamp. I vördnadsfull ihågkommelse tänker vi på våra kamrater, som med sin död har beseglat sin trohet till Führern och fosterlandet.”
Kapitulationen betyder också att besättningarna ska avstå från att förstöra sina ubåtar.
Meddelandet sprids snabbt och väcker ilska bland besättningarna.
De förstår inte varför deras ubåtar ska överlämnas till fienden.
Ett par av dem sticker till sjöss för att ta sig till en neutral hamn i Sydamerika.
Ljussättare och kameramän var på plats, när den brittiske fältmarskalken Montgomery tog emot tyskarnas kapitulation i Danmark,
Freden sätts på pränt
I sitt högkvarter utanför Lüneburg är den brittiske fältmarskalken Montgomery redo att ta emot tyskarna.
För att visa sina ärliga avsikter har tyskarna tagit med kartor som visar bland annat var de tyska minfälten är placerade.
Montgomery är nöjd och för in sina gäster i det tält, där kameror och mikrofoner står klara att föreviga det historiska ögonblicket.
Fältmarskalken sätter sig vid bordets kortände, varpå de tyska sändebuden kan ta plats.
”Vi har samlats här i dag för att ...”, inleder Montgomery riktad mot kameran, varpå han läser upp kapitulationsdokumentet.
Montgomery läser högt för världspressen:
En efter en får tyskarna skriva under. Amiral Friedeburg är den förste som sätter pennan mot papperet.
Till sitt förfogande får tyskarna den billigaste och sämsta penna som den brittiska staben har kunnat uppbringa.
Till slut har alla satt sina namn på papperet. Kapitulationen är ett faktum: de tyska styrkorna i Danmark, Nederländerna och nordvästra Tyskland kommer att lägga ner vapnen den 5 maj klockan 08.00 brittisk sommartid.
Därefter fortsätter tyskarna till den amerikanske överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower i den franska staden Reims för att diskutera den slutgiltiga kapitulationen.
Samma kväll kan BBC i sin danska sändning berätta för danskarna att de tyska styrkorna i landet har kapitulerat.
Lyssna på frihetsbudskapet från London:
I Flensburg tränger två ubåtskaptener sig på kvällen fram till Dönitz gemak och kräver att få höra ordern om att inte förstöra fartygen från hans egen mun.
Men Dönitz har dragit sig tillbaka, och hans adjutant vill inte släppa in kaptenerna.
Adjutanten upprepar ordern från Dönitz och tillägger: ”Om jag var kapten vet jag vad jag skulle göra.”
Kaptenerna nickar och ger sig iväg. Under natten förstörs flera ubåtar.
Fredsförhandlingar inleds
Den nye tyske rikspresidenten Karl Dönitz har inlett ett djärvt dubbelspel: han vill så snabbt som möjligt sluta fred med västmakterna och samtidigt fortsätta kriget mot Röda armén.
Det är enda sättet för honom att vinna tid till sin evakueringsplan Operation Hannibal – alla disponibla tyska fartyg befinner sig i Östersjön för att rädda omringade styrkor och civila från ryssarna.
Därför är det ett streck i räkningen att Hamburgs lokale partiledare har beslutat sig för att utan strid ge upp sin stad till britterna.
Under kriget har staden utsatts för 213 flyganfall, åttio procent av alla bostäder är förstörda eller skadade, och 40 000 invånare har omkommit.
Hamburg har blivit en spökstad efter omfattande bombningar:
För Dönitz är det frustrerande, för en utdragen strid om Hamburg skulle ha gett honom mer tid.
Stadens kapitulation erbjuder dock en möjlighet att få kontakt med fienden: när Hamburgs fredsdelegation denna morgon inställer sig vid de brittiska linjerna har den sällskap av ännu en tysk delegation, som anhåller om att få tala med Montgomery.
Den tyske fredsförhandlaren Hans-Georg von Friedeburg tog sig genom de brittiska linjerna och åkte till fältmarskalk Montgomerys högkvarter.
Delegationen leds av amiral Hans-Georg von Friedeburg, som ska försöka slå in en kil mellan de allierade genom att hålla Sovjetunionen utanför:
Friedeburg erbjuder att alla tyska styrkor som slåss mot Röda armén ska kapitulera till britterna.
”Absolut inte! Dessa tyska arméer kämpar mot ryssarna”, svarar Montgomery, som kommer med ett oväntat motförslag:
”Är ni beredd att överlämna alla tyska styrkor norrut och västerut i mitt område, däribland Nederländerna, Schleswig-Holstein och Danmark?”
Som en självklarhet tillägger han att om tyskarna säger nej, kommer han att med största nöje fortsätta striden.
Friedeburg måste tillbaka till Dönitz för att presentera Montgomerys krav.
På vägen genom det område som erövrats av britterna ledsagas han av ett par brittiska jeepar med stora vita flaggor.
Vid byn Quickborn omkring två mil norr om Hamburg når den lilla kortegen frontlinjen.
En av de ledsagande britterna berättar om färden:
”Vi svängde runt ett hörn och stirrade rakt in i mynningarna på två tyska stridsvagnskanoner. En ung officer med bara en arm stod i vägkanten och hade befälet. När han såg det tyska fordonet höjde han armen i en Hitlerhälsning. Major Friedl klev ur och sa något till honom på tyska. Jag klev bort från officeren och sa högt till mina män: ’Hoppa in i jeeparna och vänd, och se för helvete till att vi kommer härifrån så fort som möjligt’.”
Generalerna föreslår att kriget ska fortsätta i Danmark och Norge
Medan Friedeburg är hos Montgomery försöker Dönitz få överblick över den tyska stridsförmågan.
Hos sig har han representanter för den tyska ockupationsmakten i Nederländerna, Norge och Danmark.
Seyss-Inquart, som är rikskommissarie för Nederländerna, kontrollerar endast en smal remsa ute vid Nordsjökusten, avskuren från de områden som kontrolleras av tyskarna.
Seyss-Inquart har varit tvungen att kringgå de brittiska styrkorna med en Schnellboot till havs för att nå fram.
Hos Dönitz förklarar han sig villig att kapitulera.
Nederländarna jublar åt segern, men tyskarna är ännu inte helt slagna:
De tyska ledarna norrifrån är mycket mer krigiska:
”I Norge kan vi klara vilket angrepp som helst”, försäkrar rikskommissarie Terboven, och får stöd av den militäre ledaren i landet.
De förfogar över 380 000 välutrustade soldater och ser ingen anledning att avsluta kriget utan strid.
General Lindemann, som kommit från Danmark, har samma inställning.
Hans 230 000 man är visserligen ett hopskrap av omotiverade ungrare, tonåringar utan militär utbildning samt halvgamla män.
Men Lindemann har ett personligt motiv; han fick posten i Danmark för att Hitler avfärdade honom som för gammal för aktiv krigstjänst.
Generalen är angelägen om att rädda sitt eftermäle:
”I Danmark kan vi utkämpa ett sista, hederligt slag – till sista patronen”, lovar Lindemann.
Dönitz beslutar sig för att gå med på Montgomerys krav.
Nu är freden endast några dagar bort – men för somliga kommer den för sent.
I bukten utanför Lübeck angriper brittiska flygplan ett passagerarfartyg, som de på felaktiga grunder tror är fullt av flyende nazister.
I själva verket har fartyget Cap Arcona omvandlats till ett flytande koncentrationsläger.
Femtusen lägerfångar är på väg till friheten, när britterna begår ett ödesdigert misstag:
Flykten från Führerbunkern
Efter Joseph Goebbels självmord har den 27-årige livvakten och telefonisten Rochus Misch äntligen befriats från sina plikter i Führerbunkern.
Som en symbolisk gest rycker han ut alla sladdar ur växelbordet. Nu är han äntligen fri!
Rochus Misch har fru och barn i Berlin, och han vill försöka ta sig hem till dem.
Innan dagen gryr skyndar han genom gångar och källare under rikskansliet och grannbyggnaderna.
I ett förrådsrum sitter generalerna Krebs och Burgdorf lutade mot varandra. De har druckit konjak hela natten och skjutit sig med sina Luger-pistoler.
Rochus Misch avslöjar detaljer från sin tid som Hitlers livvakt:
Rochus rusar bort till Wilhelmplatz och tar sig ner i en tunnelbanestation.
På trappan ligger det mängder av lik, men han fortsätter till perrongen:
”Stationen var full av människor, alla civilister. Scenen går nästan inte att beskriva. Folk spred de vildaste rykten om vad ryssarna påstods göra i de erövrade stadsdelarna. Det märkligaste härnere var två unga män som spelade gitarr – höga, glada Hawaii-rytmer. Jag kunde knappt tro det. Berlin gick under, inte till pukor och horn, utan till gitarrmusik. Det var fullkomligt surrealistiskt.”
Rochus Misch kom till Führerns kår av livvakter 1940 och tjänstgjorde där fram till Hitlers död den 30 april 1945.
Flykten fortsätter genom de mörka tunnlarna – men allt är förgäves. Rochus tas till fånga strax därefter.
Som medlem av Hitlers innersta krets är han en viktig fånge, och under de följande åren tvingas han genomlida otaliga förhör under tortyr – frågorna handlar alltid om samma sak:
”Var är Hitler?!”
Ryssarna vägrar att tro att Führern är död.
Rochus tillbringar åtta år som fånge i Sovjet, innan han får träffa sin familj igen.
Berlin kapitulerar
Samma morgon har chefen för Berlins försvar, general Weidling, tagit sig över frontlinjen för att träffa den ryska ledningen.
Han vill kapitulera å stadens vägnar.
Hans sista uppgift innan han går in i krigsfångenskap blir att författa en text, som fordon med högtalare ska spela upp på stadens gator, så att alla tyska soldater förstår att striden är över:
”Den 30 april 1945 begick Führern självmord och lämnade alla som hade svurit honom lydnad i sticket. Lojala mot Führerns befallning var ni, tyska soldater, redo att fortsätta kampen om Berlin, trots att ni hade slut på ammunition, och situationen gjorde motståndet meningslöst."
"Jag beordrar att allt motstånd ska upphöra. Varje timme ni kämpar vidare förlänger civilbefolkningens och våra sårades förfärliga lidande. I enighet med överkommandot för de sovjetiska styrkorna uppmanar jag er att omedelbart avbryta striden.”
Trevande kommer de tyska soldaterna fram från sina gömställen, och skjutandet ebbar ut under eftermiddagen.
När dagen är slut har Röda armén tagit drygt 70 000 krigsfångar.
En och en halv veckas strider på stadens gator har krävt 92 000 tyska soldaters liv, medan ryssarna har mist 78 000 man.
Berlin har fallit:
Soldaterna försöker fly från Berlin
Hitler är död, och Röda arméns soldater har ett uppsluppet förstamajfirande i Berlin.
Största delen av staden är intagen, men enstaka motståndsfickor håller fortfarande stånd – till exempel vid radiohuset i västra delen av staden.
Där är en blandad grupp soldater, medlemmar i SS och ett fåtal civila redo att försöka bryta sig ut ur staden och kämpa sig fram till de brittiska linjerna.
Bland dem finns femtonårige Hans Müncheberg, som kom till SS för några veckor sedan:
”Det stod klart att Berlin snart skulle bli tvunget att kapitulera, och de som inte ville ge upp samlades bakom radiohuset. Flera hundra människor. Natten till den 2 maj inleddes utbrytningsförsöket. Det var framför allt soldater från Wehrmacht och SS. Mina kamrater och jag fick i uppgift att gå vid sidan av kolonnen och skydda den."
"Kolonnen svängde av mot nordväst för att komma över Charlottenbrücke, som fortfarande var intakt och ledde till Spandau."
"Jag kom oskadd över bron, men i stadsdelen Spandau sprang jag vid sidan av en eldkastarvagn, som träffades. Den exploderade, och jag slungades genom en dörr, genom huset och ut på bakgården. Jag kom bort från min grupp, men hittades av en officer."
"’Nu hör du till min grupp. Rätta in dig i ledet’, sa han”.
Dramatiska ögonvittnesskildringar från Hans Müncheberg och fyra andra tyska tonåringar, som upplevde Berlins fall på nära håll:
Samtidigt som kolonnen rör sig mot Berlins utkant begår nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels och hans hustru Magda självmord i Führerbunkern.
Dessförinnan har de tillsammans med Hitlers läkare mördat sina sex sovande barn med giftampuller.
I Moskva håller Stalin en förstamajparad på Röda torget. Det är första gången sedan kriget mot Nazityskland bröt ut 1941.
Han har sällskap av diplomater från de allierade i väster samt gäster från kejsardömet Japan.
Japanerna tittar nervöst på de ändlösa led av soldater, som marscherar över torget.
Tyskland får en ny ledare
I sitt testamente har Hitler utsett storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare.
Den gänglige storamiralen med den allvarliga blicken är en känd och älskad figur i hela Tyskland, eftersom han ända sedan krigets början har lett ubåtsstyrkorna.
Dönitz tyckte om att personligen ta emot ubåtsbesättningarna, när de kom hem från ett uppdrag.
Varje sänkt allierat fartyg har firats som en seger i tidningarna, och Dönitz har till och med medverkat i en spelfilm.
Karl Dönitz har en roll i krigsfilmen ”Ubåtar mot väst”:
Trots att Hitler begick självmord i går, får Dönitz inte besked från Berlin förrän vid lunchtid i dag – nu är han landets nye rikspresident.
Dönitz börjar rekrytera ministrar till sin regering och sätter sig vid 22.30-tiden vid mikrofonen för att via radion informera Tyskland om Führerns död:
”Tyska män och kvinnor, försvarsmaktens soldater. Vår ledare Adolf Hitler har stupat. I djupaste sorg och vördnad knäböjer det tyska folket. Führern har utsett mig till sin efterträdare. Fullt medveten om det ansvar det innebär tar jag över som ledare för det tyska folket i denna ödesdigra stund.”
”Min första uppgift är att rädda människorna från den framträngande bolsjevikiska fienden. Om vi gör vad vi kan, kommer Gud inte att svika oss efter allt vårt lidande och alla våra uppoffringar.”
För den nye ledaren är det uppenbart att striderna på västfronten måste avslutas så snabbt som möjligt, medan styrkorna på östfronten måste kämpa vidare för att vinna tid, så att tyska civila och soldater kan räddas undan Röda armén.
Tredje riket bryter samman, och Karl Dönitz regeringstid blir en kaotisk historia – så gick det för honom:
Hitler begår självmord
Beslutet är fattat: Hitler tänker begå självmord – och Eva Braun följer honom i döden.
De nygifta kallar till sig bunkerns personal för att ta farväl. Sedan drar de sig tillbaka till Hitlers lilla gemak.
Minuterna går – tills någon tycker sig höra ett pistolskott.
”Hitlers betjänt Heinz Linge och adjutanten Otto Günsche lägger örat till arbetsrummets dörr. Långsamt går de fram till dörren till salongen. Alla håller andan."
"Min blick faller först på Eva. Hon sitter i soffan med benen uppdragna under sig och huvudet vänt mot Hitler. Under soffan står hennes skor. Intill henne den döde Hitler. Hans ögon är öppna och stirrar in i tomheten.”
Fler ögonvittnesskildringar från Hitlers död:
Hitler har gjort det klart att han under inga omständigheter vill falla i fiendens händer – vare sig levande eller död.
Klockan är cirka två på eftermiddagen, när Führerbunkerns stab sveper liken i filtar och bär upp dem i rikskansliets trädgård, där tvåhundra liter bensin står och väntar.
Med i den lilla gruppen av betrodda män är Hitlers chaufför Erich Kempka:
”Günche och jag lade Eva vid sidan av hennes make. Runt om oss exploderade granater med en häftighet som om ryssarna hade fördubblat beskjutningen."
"Jag rusade tillbaka till bunkern och hämtade andan. Sedan tog jag en bensindunk och ställde den vid liken. Jag öppnade locket. Granaterna föll och överöste oss med jord, medan granatsplitter ven över oss. Vi rusade tillbaka till bunkeringången för att ta skydd.”
Beskjutningen är så kraftig att männen överväger att kasta en handgranat för att antända liken.
I stället tar Kempka en bit tyg, som han dränker in med bensin.
Propagandaminister Goebbels tar fram en tändsticksask, och i en båge flyger det brinnande tyget mot kropparna, som är indränkta i bensin.
Likbränningen avslutas vid 19.30-tiden.
Efter erövringen av Berlin spreds detta foto av den döde Adolf Hitler, men det var trots likheten en förväxling. Mannen har aldrig identifierats.
Bormann famlar efter makten
När Hitler nu är död kan de som är kvar i Führerbunkern börja tänka på sin egen framtid.
En av dem är Martin Bormann, som har titeln partisekreterare, men i själva verket har varit Hitlers närmaste medarbetare.
Ända sedan han anställdes har han strävat efter att bli Führerns favorit, och nu tänker han göra allt för att placera sig i maktens centrum.
Så intrigerade Bormann för att ta makten:
Bormanns plan är enkel:
Hitler har utsett storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare, men Bormann låter inledningsvis bli att informera Dönitz om Führerns död.
Lord Haw-Haw var Hitlers engelska röst
I en radiostudio i Hamburg sitter en modfälld irländare vid namn William Joyce.
Sedan 1939 har han under täcknamnet ”Lord Haw-Haw” varit en känd röst i de propagandasändningar som tysk radio sänder till Storbritannien.
Läs om den vanvettige radioprataren här:
Bröllop i Führerbunkern
Gårdagens nyhet om avrättningen av Mussolini har skakat om Hitler så mycket att han fattar ett överraskande beslut: den evige ungkarlen tänker gifta sig.
Natten till den 29 april dyker en främmande person upp i Führerbunkern.
Från sin plats vid telefonväxeln får telefonisten Rochus Misch syn på honom:
”Strax efter midnatt fick jag i bunkern syn på en man som jag aldrig hade sett förr.
Hannes Henschel, som skötte dieselgeneratorn, verkade mindre överraskad.
’Vem är det?’ frågade jag.
’Det är vigselförrättaren.’
’Vem?’
Jag trodde att jag hört fel, men Henschel sa det igen:
’Vigselförrättaren. Chefen ska gifta sig.’
Det var så jag fick reda på Hitlers förestående bröllop med Eva Braun.
Det kom endast ett fåtal gratulanter, som drack parets skål. Jag stannade vid växelbordet och funderade på hur jag skulle tilltala Eva Braun, när jag träffade henne.
’Fru Hitler’ lät helt fel.”
Hitlers brud vek aldrig från Führerns sida – så såg deras relation ut:
Hitler skriver sitt testamente
Denna dag har Hitler ytterligare två viktiga uppgifter: hans älskade schäfer Blondi får en giftampull, och framåt kvällen kallar han till sig sin sekreterare Traudl Junge.
”Jag sätter mig vid det stora bordet och väntar. Så tar Führern plötsligt till orda: ’Mitt politiska testamente.’ "
"För ett ögonblick darrar min hand. Nu kommer äntligen det vi har väntat på i dagar. Förklaringen på allt som skett. Ett medgivande av skuld, eller kanske ett rättfärdigande."
"I detta sista dokument kommer han, som inte längre har något att förlora, att berätta sanningen om det tusenåriga riket."
"Men mina förväntningar uppfylls inte.”
Hitler tänkte dö i Berlin, men först hade han ett budskap till det tyska folket: Fortsätt kampen – nazismen kommer att segra!
Hitler överlåter posten som rikspresident till storamiral Karl Dönitz, medan propagandaminister Joseph Goebbels befordras till rikskansler.
Titeln som Führer tar Hitler med sig i graven.
Läs vad Hitler skrev i sitt testamente:
Himmlers hemliga förhandlingar
Röda armén har nått fram till Potsdamer Platz och står nu endast femhundra meter från Führerbunkern.
De som bor i bunkern är nästan helt avskurna från omvärlden. För att få nyheter om krigets gång är de ofta tvungna att lyssna på utländsk radio.
Denna eftermiddag får Hitler höra att SS-ledaren Heinrich Himmler har försökt förhandla om fred med västmakterna.
”Från svensk radio fick vi reda på att Himmler hade erbjudit britterna och amerikanerna en kapitulation. Detta har avböjts med motiveringen att de västallierade endast accepterar en villkorslös kapitulation tillsammans med ryssarna."
"Hitler förlorade tillfälligt besinningen. Han skrek högt. Mellan de olika telefonsamtalen hörde jag hans upphetsade röst: ’Himmler av alla, Himmler av alla!’ Det hela påminde om hans reaktion på Hess flygning till England 1941.”
Läs allt om Himmlers hemliga förhandlingar här:
Hitler mister en gammal vän
Himmlers förräderi är illa nog, men i dag får Hitler även reda på att den italienske fascistledaren Benito Mussolini avrättats av partisaner och att hans lik sedan skändats av en folkmassa i Milano.
Amerikanska journalfilmer rapporterar om Mussolinis död:
Nyheten om Mussolinis död får Hitler från BBC – och den försätter honom i ett chocktillstånd.
Han börjar planera sin egen död, för ryssarna ska inte få möjligheten att ta honom vid liv.
Benito Mussolini hade varit en idol för Hitler och blev en nära allierad.
Mussolini var Hitlers stora förebild, men slutade som Italiens mest hatade man:
De här dagarna har Führerbunkern besök av Hanna Reitsch, Tysklands mest berömda testflygare.
Hon har landat i den omringade staden tillsammans med flygvapengeneralen Robert von Greim.
Han vill tacka för sin befordran, medan hon försöker övertala Hitler att lämna Berlin med helikopter.
Hanna Reitsch hade förberett en storslagen räddningsinsats – här kan du läsa om planen:
Führern förkastar förslaget å det bestämdaste. Så Hanna Reitsch och Robert von Greim lämnar staden i ett av de sista flygplanen som lyfter från den improviserade startbanan mitt i staden.
Uttråkad före slutstriden
I dag intar Röda armén det stora torget Alexanderplatz mitt i Berlin, men bara ett par kilometer därifrån – vid riksdagen – är allt fortfarande lugnt.
Sextonårige Ernst Bitscher, som är med i Hitlerjugend, är uttråkad på sin post och beslutar sig för att ströva runt lite på egen hand i den imponerande riksdagsbyggnaden, som en gång hyste Tysklands demokratiskt valda parlament:
"Jag gick in i riksdagens ena torn och kom upp på taket, där man kunde se ut över staden. Plötsligt ropade två soldater till mig:
'Ta skydd! Prickskyttar!'
Jag gick ner en våning. Där fanns inte en katt. Sedan kom jag till ett rum fullt med arkitekturmodeller. Man kunde sticka in huvudet i dem. Det var säkert en del av utställningen om omvandlingen av Berlin till Germania.
En våning längre ner såg jag att en avrättning skulle genomföras. Med ryggen mot mig stod en desertör. Framför honom stod arkebuseringsplutonen och gjorde sig klar. I samma ögonblick föll ryska granater över riksdagshuset, och desertören kunde komma undan."
Fler ögonvittnesskildringar från barnen som upplevde Berlins fall
Rustningsminister Speer har svikit
Arkitekten Albert Speer skulle formge det nya Germania, och Hitler bistod med goda råd. Modellerna hamnade sedan i en lokal i riksdagshuset.
Mannen bakom Germania-modellerna i riksdagshuset är arkitekten Albert Speer. Innan kriget bröt ut var det hans jobb att omvandla rikets huvudstad till världens centrum. Flera kvarter revs för att ge plats åt nya, monumentala byggnadsverk.
Men sedan 1942 har byggnadsarbetet stått stilla, eftersom Speer utnämnts till rustningsminister.
Just i dag avlägger han besök i Führerbunkern. Speer är nervös, för han har i hemlighet motarbetat Hitler genom att sätta käppar i hjulet för "Nero-ordern" – Hitlers befallning till rikets lokala nazistledare om att förstöra fabriker, reningsverk och broar, så att de allierade inte ska få någon nytta av sina erövringar.
Speer inser att Nero-ordern i praktiken kommer att göra Tyskland obeboeligt i många år framöver. De senaste veckorna har han därför rest runt i Tyskland för att övertala de lokala partiledarna att bortse från ordern.
"Inser ni vad straffet är?" frågar Hitler skarpt, innan hans röst mjuknar:
"Om ni inte hade varit min arkitekt, skulle jag ha vidtagit de åtgärder som är nödvändiga i sådana här fall."
Speer klarar sig med livet i behåll.
Under tiden tränger Röda armén obönhörligt vidare västerut. Norr om Berlin befrias koncentrationslägret Sachsenhausen. Vakterna har flytt och lämnat kvar tretusen fångar.
Sedan lägret öppnades 1936 har det fungerat som en utbildningsanläggning för SS-vakter och administratörer, innan de skickas till andra läger.
Samtidigt har Sachsenhausen hyst världshistoriens största falskmyntarverkstad.
Mer än hundra särskilt utvalda fångar har producerat etthundratrettiotvå miljoner brittiska pund i falska sedlar, som skulle användas för att få Storbritanniens ekonomiska system att kollapsa.
Lägerfångar förfalskade mängder av sedlar – så gjorde de
Se Oscarsvinnande film om falskmyntare
Våldtäkten
De ryska styrkorna tränger i dag in i stadsdelen Dahlem i Berlin. Där bor femtonåriga Christa Ronke tillsammans med sin mamma.
Pappan är inkallad i armén, så de försöker klara sig på egen hand. Rädslan för att bli våldtagen eller bestulen av ryska soldater har fått kvarterets kvinnor att söka skydd i en källare:
"Mitt på dagen såg jag genom fönstret tre soldater i främmande uniformer. De första ryssarna! Jag ropade upphetsat på de andra i källaren. Lite senare bankade det på dörren. Två ryssar.
De frågade efter tyska soldater. Sedan letade de igenom allt, pekade på mor och mig – menade väl 'mor och dotter' – och gick sin väg. Strax därefter kom det fler ryssar.
En soldat med bandage för ena ögat drog med mig ut från rummet. Mor vädjade till honom, men hon knuffades bort. Jag försökte försvara mig, men han drog upp sin pistol. Omtumlad av avsky, men på sätt och vis glad att fortfarande vara vid liv, återvände jag strax därefter till min mor och de andra, som tröstade mig."
För att slippa bli utnyttjad av fler ryska soldater skyndar Christa sig att rycka ut sina båda stifttänder – hon har haft dem sedan hon blev av med framtänderna i en olycka.
Nu ligger hon på en madrass och försöker spela efterbliven. Nästa grupp soldater som kommer tappar snabbt intresset, när de ser det gråtande, hjälplösa barnet på golvet.
Fler ögonvittnesskildringar från barnen som överlevde Berlins fall
Tyskland kapas på mitten
De symboliska handslagen mellan amerikaner och ryssar förebådar segern.
För första gången under kriget möts soldater från Röda armén och soldater från US Army, men det sker inte fullt så harmoniskt som det ser ut på bilden tagen på en bro över Elbe.
En liten grupp amerikanska soldater är ute och rekognoscerar i ingenmansland. Jeepen passerar flyktingar och samhällen med vita lakan hängande från fönstren.
Grupper av tyska soldater hasar fram längs vägarna på jakt efter någon att kapitulera till.
Amerikanerna kommer till staden Torgau vid Elbe, där de utsätts för intensiv beskjutning. Ryssarna på andra sidan floden har missuppfattat situationen.
Genom att vifta med ett hastigt improviserat stjärnbaner lyckas amerikanerna få ryssarna att sluta skjuta, och med ömsesidig skepsis ger båda parterna sig ut på den förstörda bron för att hälsa på varandra.
Ingen var förberedd på mötet vid Torgau – och ryssarnas skott blev kalla krigets första
När pressfotograferna dagen därpå ber om en upprepning, är det bara glada miner.
De amerikanska och ryska soldaterna ställer gärna upp för fotograferna
Mötet vid Torgau innebär att Nazityskland kapats på mitten – och tyskarna har fått ännu svårare att fortsätta kriget.
Samtidigt är Berlin helt avskuret – enda vägen ut går via en improviserad start- och landningsbana några hundra meter från Führerbunkern.
Så fort en granat slår ner på banan skyndar sig arbetare att fylla igen gropen.
Göring är beredd att ta över
Göring (t.v.) såväl som Bormann och Himmler (halvt dold) suktade efter makten. Vinnare blev mannen i svart: storamiral Karl Dönitz.
Tysk radio meddelar att Adolf Hitler kommer att stanna kvar i Berlin under slaget om huvudstaden. Hans uttalande att "kriget är förlorat" föregående dag har nått riksmarskalken Hermann Görings öron.
I den nazistiska hierarkin är han nummer två efter Hitler, och i ett telegram frågar Göring nu om Hitler är kapabel att försvara riket – eller om han själv ska ta över?
I Führerbunkern uppfattar Hitler Görings propå som förräderi och ger order om att han ska gripas.
Men olyckan har redan skett. Männen i nazistpartiets innersta krets gör sig redo för kampen om Hitlers rike.
Följ Görings, Himmlers och Bormanns fula knep för att roffa åt sig makten
Att Führern snabbt kan pendla mellan djupaste pessimism och omotiverad optimism beror troligen på att hans läkare i åratal har pumpat honom full med droger.
Pillren har varit till för att hjälpa Hitler att komma upp ur sängen och få bukt med hans ständiga magbesvär.
Hitlers medicinskåp dignar av droger – vi gläntar på dörren
Kvinnor och barn ska rädda Berlin
Alla behövs i försvaret av huvudstaden. Under våren instruerades invånarna i hur de skulle använda den effektiva Panzerfaust, som kan slå hål på fiendens stridsvagnar.
Enligt de tyska journalfilmerna kan även kvinnor använda vapnet
Stadens sorgligt otillräckliga försvar har även förstärkts med flera tusen pojkar från Hitlerjugend.
Femtonårige Hans Müncheberg och hans skolklass har hamnat i ett SS-förband, för att deras nazistiske skolledare pressade på:
"Tillsammans med SS skulle vi förhindra att Röda armén omringade Berlin. Vi sattes in nordväst om Spandau. Ställningen var omöjlig att hålla, och de första av kamraterna stupade. Vår klassföreståndare var vid luftvärnet, men han ville vara tillsammans med sina pojkar. En fullträff slet av hans ena ben. Vi försökte rädda honom, men han förblödde inför våra ögon. Han gav klassens äldste elev order om att vi skulle bege oss till Schleswig-Holstein:
'Jag överlämnar befälet till dig. Försök ta er till Plön. Ni lämnar mig här. Det är en order!'
SS-soldaterna hade redan flytt, och vi var ensamma på detta avsnitt av fronten. Ryssarna avfyrade stalinorglar mot oss, och när sådana raketer slår ner i en skog flyger granat- och träsplitter överallt. Vi var tvungna att dra oss tillbaka."
Hitlers värsta raserianfall
Hitler har beslutat att slaget om Berlin ska avgöra Nazitysklands öde. Där ska hans arméer samlas för att krossa Stalins styrkor, som redan har trängt långt in i staden.
Sovjetiska fotografer dokumenterar striderna i Berlin
I teorin har Hitler fortfarande en chans: i norr står SS-generalen Steiner, nordost om staden finns general Heinrici, i söder och väster står generalerna Busse och Wenck med 9:e respektive 12:e armén.
Men generalerna har ont om allting – soldater, materiel, ammunition – och de ser ingen mening med att fortsätta striden.
När Führern den 22 april inser att ingen av de fyra generalerna tänker komma till hans undsättning exploderar han av raseri.
En stabsofficer bevittnar vad som händer:
"Hitler hoppade upp och ner, medan han tjöt och skrek. Hans ansiktsfärg växlade mellan vit och lila, och han skakade i hela kroppen. Hans röst brast gång på gång, medan han skrek 'illojalitet, feghet, förräderi och ordervägran'."
Efter det våldsamma känsloutbrottet blir Hitler i det närmaste apatisk och yttrar det otänkbara:
"Det är slut! Kriget är förlorat! Jag tänker skjuta mig!".
Hitler tappar besinningen och förkunnar att kriget är förlorat – du får alla detaljer från den avgörande dagen här
Generalerna lägger benen på ryggen
Ingen av de fyra generalerna gör längre som Hitler befaller.
Den förste som sviker Hitler är den tidigare så lojale SS-generalen Felix Steiner, som förfogar över några tusen soldater utan vare sig artilleri eller stridsvagnar.
Steiner bedömer att det vore fullkomligt utsiktslöst att försöka kämpa sig in i Berlin.
Försvaret av Berlin blev allt mer omöjligt, efter hand som generalerna sa nej.
Inte heller general Busse söder om Berlin kan nå fram. Han håller på att bli omringad utanför byn Halbe, där de kommande dagarna blir rena blodbadet.
General Heinrici har redan gett upp och har för avsikt att gå norrut, så att hans män kan kapitulera till de framryckande britterna.
Kvar är endast general Wenck, som för närvarande står vid Elbe, väster om Berlin.
I Führerbunkern kommer Hitlers stab på en ny, verklighetsfrämmande plan för att muntra upp Führern: Wencks 12:e armé ska komma till huvudstadens undsättning!
Hitler blir eld och lågor – och utfärdar en ny order: "Till soldaterna i Wencks armé: Er uppgift är tydlig: Berlin ska förbli tysk!"
I Berlin och på andra fronter lider Tyskland desperat brist på soldater för att slå tillbaka fienden.
På andra ställen står soldater utan något att göra. Omkring 200 000 man från den armé som i nästan tre år belägrade Leningrad har ringats in på en halvö i Lettland.
Hitler ansåg att det var smart att ha soldater så långt bakom östfronten – då skulle de stå redo att storma Moskva, när de nya mirakelvapnen var klara. Några sådana vapen kom aldrig.
Tyska soldater lämnades kvar och glömdes bort i Lettland – här är den gripande berättelsen om Hitlers vikingar
Hitler firar sin födelsedag
Adolf Hitler kan i dag fira sin 56-årsdag. Några officerare och högt uppsatta nazister besöker den underjordiska bunkern för att gratulera.
Stämningen är avslagen, noterar Hitlers sekreterare Traudl Junge, men en fest ska ändå hållas:
"På kvällen satt vi packade som sillar i det lilla arbetsrummet. Hitler var fåordig och stirrade tomt framför sig. Även vi frågade om han inte tänkte lämna Berlin.
'Nej, det kan jag inte', svarade han.
'Jag måste tvinga fram avgörandet här i Berlin – eller gå under!'
Vi teg, och det mousserande vin som vi skålade med hade en fadd smak.
Nu hade Hitler bekräftat våra onda aningar: inte heller han trodde på en seger.
Födelsedagskalaset löstes upp. Men när Eva Braun hade följt Hitler in på hans rum, kom hon ut igen. I hennes ögon brann en orolig eld.
Hon bar en klänning av silverblå brokad. Eva Braun ville döva den rädsla som vaknat i hennes hjärta.
Hon ville festa en allra sista gång.
Eva Braun ville dansa. Hon drog med alla i ett förtvivlat rus, som någon som redan har känt dödens andedräkt."
På sin väg genom bunkern bjöd Eva Braun in alla som hon mötte att följa med upp i hennes gamla lägenhet i rikskansliet, som fortfarande var intakt, även om många av de vackra möblerna nu stod nere i bunkern.
Det stora bordet dukades till fest för alla som hörde till Hitlers krets och var kvar i Berlin.
Någonstans hittade man till och med en grammofon med en enda skiva:
'Blodröda rosor berättar för dig om lyckan…'.
Ögonvittnen berättar skakande detaljer om Hitlers förfall:
Efter tyskarnas nederlag vid Seelowhöjderna står inget längre i vägen för Röda arméns offensiv mot Berlin.
Just på Hitlers födelsedag inleder ryssarna ett timslångt artilleriangrepp mot staden.
Hakkorset sprängs bort
I Bayern faller Nürnberg.
Amerikanerna tar sig fram till nazisternas stora paradplats – området där partidagarna hölls – och får syn på det stora hakkorset i sten över tribunen.
De placerar sprängladdningar under den förhatliga symbolen.
Amerikanerna spränger hakkorset i småbitar
Ända från början har Nürnberg varit en nazistisk högborg, där partiet höll veckolånga ceremonier.
Området har anlagts av Hitlers favoritarkitekt Albert Speer, som redan som ung gick med i partiet och mer än någon annan kom att prägla nazisternas byggstil.
Så förverkligade Albert Speer Hitlers drömmar
I koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg inleds evakueringen av de danska och norska fångar som samlats där.
Enligt ett avtal mellan den svenske greven Folke Bernadotte och SS-ledaren Heinrich Himmler kan fångar kliva ombord på de vita bussarna och åka till Sverige via den danska gränsen.
Berlins sista skans är klar för slag
I dag inleds den slutgiltiga striden om Berlin.
Niohundratusen ryska soldater stormar fram från floden Oders strand med kurs mot den tyska huvudstaden, som ligger endast åtta mil därifrån.
Endast omkring 90 000 tyskar ska försöka hålla dem tillbaka.
Hitlers underlägsna armé skulle hålla stånd – följ slaget här:
Båda parter har förberett sig för slaget i månader: Röda armén har dragit ihop stora styrkor, medan den tyska armén har anlagt skyttegravar och ställt upp artilleri.
Tidigt denna morgon bryter striderna ut vid höjderna utanför staden Seelow.
Hitlers order lyder:
”Fienden kommer att försöka krossa Tyskland och utplåna vår nation. Men vi har förutsett denna framstöt, och sedan januari har vi gjort allt vi kunnat för att bygga upp en stark front. Mäktigt artilleri möter fienden. Förlusten av infanteri har vi kompletterat med åtskilliga nya förband. Bolsjevikerna kommer att förblöda på tröskeln till det tyska rikets huvudstad!”
Hopplösa strider i tre dagar
Hitlers ord kan inte ändra det faktum att hans armé är hopplöst underlägsen.
Den trötta styrkan kan inte mönstra mer än 90 000 man.
Till det kommer några tusen pojkar från Hitlerjugend samt äldre män från reservernas reserv, kallad Volkssturm (Folkstormen).
De utkommenderade civilisterna har bristfällig materiel och nästan ingen ammunition, men landskapet med de sextio meter höga slänterna hjälper tyskarna, för ryssarna måste angripa nedifrån den flacka flodslätten för att ta sig över Seelowhöjderna.
Allierade krigsfångar som försökte fly hamnade i Colditz.
Samma dag som slaget vid Seelow inleds tränger amerikanerna fram till ett tyskt krigsfångeläger i borgen Colditz utanför Leipzig, lägret Oflag IV-C.
Där sitter alla de allierade bråkmakare som har försökt fly från andra läger.
Den medeltida borgen Colditz är byggd på en klippa, så det är omöjligt att gräva sig ut.
Men fångarna har sett det som en utmaning att rymma.
Uppfinningsrikedomen känner inga gränser – här är några av de djärvaste flyktförsöken:
I dag väljer Hitler att flytta ner permanent i Führerbunkern.
Hittills har han dagtid kunnat arbeta någorlunda ostört i sitt kontor i rikskansliet, men nu är det inte längre säkert.
SS vill sopa undan spåren efter koncentrationslägren
Sedan Röda armén befriade koncentrationslägret Majdanek i Polen sommaren 1944 är grymheterna i nazisternas koncentrationsläger inte längre någon hemlighet.
SS har emellertid inlett en desperat kamp för att undanröja bevisen för misshandel, medicinska försök på människor och massmord.
Fångarna tvingas upp på godståg och fraktas iväg – bort från de allierades framryckande arméer.
Hitler ville döda alla lägerfångar, men Himmler hade andra planer – du får hela historien här
På bangården i Celle är mer än tretusen fångar strandsatta, eftersom rälsen förstörts av ett flyganfall.
Den lokale nazistledaren bestämmer att fångarna ska gå till fots till nästa läger.
Fyrahundra av dem omkommer under dödsmarschen, och nu bestämmer nazistledaren att de som är för utmattade för den fortsatta vandringen ska avrättas.
I dag för sjuttiofem år sedan spärrar SS-män in tusen fångar i en stor lada och tänder eld på den. Endast sex fångar överlever – en av dem är polacken Stanislaw Waleszynski:
"Ladan är fylld med halm i knähöjd. Jag känner lukten av bensin. Portarna stängs, och jag ser en SS-man sätta eld på halmen. Elden sprider sig blixtsnabbt, och alla försök att släcka den misslyckas. Jag närmar mig porten och ser en fånge, som med en sked gräver bort jorden under porten. Jag hjälper till med mina bara händer, tills vi kan ta oss ut. Till slut står jag utanför ladan. Vi kryper genom ett sädesfält och kommer fram till skogen."
Amerikanska soldater tvingade civila tyskar att begrava tusen döda lägerfångar.
Himmlers hemliga möten med Bernadotte
En stor grupp fångar i nazisternas koncentrationsläger är judarna, som regimen började förfölja redan 1935 med införandet av de så kallade Nürnberglagarna.
Lagstiftningen innebar bland annat att judiska barn inte längre fick gå i skolan med tyska barn, och att äktenskap mellan judar och arier förbjöds.
Nürnberglagarna gjorde det lagligt att förfölja judarna
Nu, tio år senare, har SS-vakterna fått bråttom att utrymma lägren.
Under tiden arbetar den högste chefen för SS, Heinrich Himmler, på en plan som går ut på att byta koncentrationslägerfångarna mot fred med västmakterna USA och Storbritannien.
Han behöver så många fångar som möjligt – därför ska de samlas mitt i riket.
Som mellanhand i förhandlingarna med västmakterna har Himmler valt greve Folke Bernadotte, som är vice ordförande för svenska Röda Korset och har goda kontakter inom den svenska regeringen.
Redan i mars hade de ett första möte, då Himmler gav Bernadotte tillåtelse att samla alla danska och norska fångar i koncentrationslägret Neuengamme.
Sedan har vitmålade bussar med röda kors kört kors och tvärs genom Tyskland för att hämta de mer än sjutusen personerna. Bussarna når ända ner till det österrikiska lägret Mauthausen.
Samtidigt har amerikanerna nått koncentrationslägret Buchenwald utanför Weimar.
De tas emot av 20 000 utmärglade fångar – och berg av lik.
Soldaterna blir så upprörda av synen att de tvingar den lokala tyska befolkningen att vandra genom lägret, så att de med egna ögon kan se nazisternas grymheter.
Tysklands farligaste man avrättas
Natten till i dag avrättas snickaren Georg Elser med nackskott. Efter avrättningen kremeras kroppen.
Georg Elser har suttit sex år i koncentrationslägret Dachau som ”Führerns särskilda fånge”.
Denna titel fick han redan 1939, när en bomb som han gömt detonerade under en nazistisk sammankomst i en festsal i München, där nazisterna varje år den 8 november firar kuppförsöket 1923 (den så kallade ölkällarkuppen).
Hitler går upp i talarstolen 1933:
Hans tidsinställda bomb hade placerats i en pelare bakom den talarstol som Adolf Hitler stod vid.
Sju av de närvarande nazisterna och en servitris dödades, när Elsers hemmagjorda bomb exploderade och fick festsalen att rasa.
Men Hitler var inte en av dem – han hade lämnat arrangemanget tretton minuter tidigare.
Attentatet mot Hitler var minuter från att lyckas – du får hela Elsers plan här:
Georg Elser greps och utsattes för långvarig tortyr för att han skulle avslöja sina medbrottslingar.
Den svårt misshandlade Elser fick gång på gång förklara att han hade agerat på egen hand.
Syftet med attentatet var att förbättra villkoren för de tyska arbetarna och säkra världsfreden:
”Mina iakttagelser visade att förhållandena i Tyskland kunde ändras endast genom att den nuvarande ledningen eliminerades. Med ledning menade jag ’de översta’ – Hitler, Göring och Goebbels. Jag kunde inte släppa tanken på att röja undan ledningen, och hösten 1938 hade jag fattat beslutet baserat på mina iakttagelser.”
Varje år träffades nazisterna i Bürgerbräukeller för att fira årsdagen av ölkällarkuppen.
I Nazityskland är sådana tankar otänkbara.
Men trots förtryck och propaganda har hantverkaren Georg Elser insett att Hitler är en olycka för landet.
Det gör Elser till en farlig man.
Därför håller Hitler honom fängslad i Dachau, så att han efter kriget ska kunna förödmjukas inför en folkdomstol.
Men tiden har sprungit ifrån nazisterna, och efter en order från Hitler själv röjs Elser undan den 10 april.
Tyskarna mister 30 jetflygplan på en dag
Den 10 april 1945 går också till historien som dagen för ”The Great Jet Massacre”.
De banbrytande tyska jetflygplanen av typen Messerschmitt Me 262 är samlade i 7:e jaktflottiljen och denna dag ska de möta 1 261 allierade bombplan och deras eskort, som flyger in över mellersta Tyskland.
Hitlers mirakelvapen ska vända kriget:
De amerikanska propellerplanen är långsammare än jetflygplanen, men de amerikanska stridspiloterna har listat ut tyskarnas svagheter.
Innan dagen är slut har tyskarna mist trettio av sina femtio jetflygplan.
Det blixtsnabba Messerschmitt Me 262 skulle vända krigslyckan – men Hitler stod i vägen för framgången:
En nazitysk ö i ett rött hav
Poul Peikert är präst i den katolska Sankt Mauritius-kyrkan i Breslau. En av hans viktigaste uppgifter är att skänka tröst åt sjuka och döende.
Just våren 1945 är en hektisk tid, för den tyska staden är fullständigt omsluten av Röda armén.
Breslau bombas och beskjuts dagligen. I samband med mässan varje morgon väntar hundratals soldater, som vill få prästens välsignelse, innan de ska ut till striderna i stadens utkant igen.
På Breslaus gator kämpar pojkar och gamla män frenetiskt mot den sovjetiska övermakten – läs hela historien om invånarnas desperata kamp:
I dag har Poul Peikerts kyrka träffats.
Den ståtliga byggnaden brinner som en fackla, men prästen har inte tid att begråta sin förlust.
Hans tröstande ord behövs överallt:
”När jag gick längs gatorna hade jag alltid vigvatten och den svarta stolan med mig för att vara beredd att välsigna dem som omkommit under den gångna nattens bombningar. På bakgårdarna låg de i kistor eller insvepta i filtar, och jag gjorde dem en sista tjänst av barmhärtighet”.
Pojkar från Hitlerjugend cyklade ut för att möta Röda armén vid stadsgränsen.
Flyktingar trampades ihjäl
Adolf Hitlers strategi har vid det här laget reducerats till en stående order om att de tyska soldaterna inte får vika en tum.
Flera städer på östfronten har utsetts till så kallade fästningar, och nu ligger de som öar omslutna av Röda armén och utsätts för ständiga angrepp.
Strax innan Röda armén slöt ringen runt Breslau den 15 februari fick flera tusen invånare lov att lämna staden.
De rusade mot stadens järnvägsstation, där många trampades ihjäl i försöket att komma undan i sista ögonblicket.
Kvar i staden är nu 150 000 civila och omkring 50 000 soldater, som Luftwaffe försöker förse med livsmedel och ammunition.
Berättelserna om stadens överlevnadskamp visas i tyska biografer för att stärka moralen i resten av riket:
Men bilderna visar endast det envisa motståndet, inte invånarnas tilltagande desperation: de vet att slaget är förlorat.
Det är endast en fråga om tid, innan Röda armén tränger genom barrikaderna.
Grupper av tyska soldater drar runt i staden på jakt efter sprit i övergivna källare. Med spriten lugnar de nerverna.
”Fästning Breslau” bjuder motstånd ända fram till den 6 maj, när stadens kommendant Karl Hanke flyr i ett stulet flygplan.
Innan Karl Hanke kom till Breslau var han en av propagandaminister Goebbels nära medarbetare, men en omöjlig romans med ministerns hustru Magda fick honom att söka nya utmaningar.
Makarna Goebbels hade ett utsvävande privatliv – här får du detaljerna:
Blodbadet på Japans kuster
Kriget utkämpas inte enbart i Europa – även i Asien rasar hårda strider.
Sedan japanernas överraskande angrepp på Pearl Harbor 1941 har amerikanerna lyckats tränga tillbaka kejsardömet över Stilla havet.
Nu står striden om Okinawa – den sydligaste av Japans fem huvudöar.
I amerikanska journalfilmer firas segern på Okinawa redan på stranden:
Själva landstigningen går bra, men den tjugoårige marinkårssoldaten Bill Pierce från New York upplever snabbt hur händelserna tar en dödlig vändning:
”Vi såg omkring hundra personer närma sig och frågade befälet vad vi skulle göra. ’Meja ner dem!’ löd svaret. Så vi öppnade eld. På morgonen hittade vi åttio kvinnor och barn, och endast ett fåtal soldater. De japanska soldaterna hade föst civilisterna framför sig. Soldaterna använde dem som sköldar för att försöka komma undan”.
Slaget om Okinawa blev ett av Stillahavskrigets blodigaste – läs varför:
Våg efter våg av amerikanska soldater sattes i land.
Atombomben ska avsluta kriget
Kampen om den smala, 106 kilometer långa ön kommer emellertid att pågå i 82 dygn, eftersom de fanatiska japanerna vägrar att ge upp.
Totalt 80000 japanska soldater dör, och striderna upphör först när öns befälhavare begår självmord.
Sammanlagt 12500 amerikanska soldater mister livet på Okinawa, och i den amerikanska försvarsledningen gnager tvivlet: är det värt priset att bekämpa Japan med konventionella vapen?
Är tiden inne att testa ett helt nytt vapen – atombomben?
Utvecklingsarbetet pågår fortfarande i New Mexicos öken.
Det topphemliga Manhattanprojektet ska utveckla en atombomb före Hitler – så gjorde de:
Amerikanerna är rädda att tyskarna också tänker konstruera en atombomb.
Därför fäller US Airforce i mars 5700 bomber mot den tyska urananläggningen i Oranienburg.
Läs om varför Oranienburg än i dag är märkt av flyganfallet:
De sista V-2-raketerna och de första varulvarna
I Tyskland är det få som vet vad en V-2-raket är.
Biografernas journalfilmer har endast visat det avancerade vapnet på avstånd. Annars kan ju spioner se vad det är.
Produktionen av tyskarnas raketvapen V-2 har avstannat i de underjordiska fabrikerna, men de mobila avfyringsbatterierna har fortfarande raketer, som ska skickas iväg.
De sista raketerna lyfter den 27 mars och flyger mot Antwerpen och London – en av dem träffar ett flervåningshus på Vallance Road i Londons East End.
I explosionen omkommer 134 personer.
Fångar från koncentrationslägren byggde Hitlers V-2-raketer – du får hela historien här:
Den allra sista V-2:an hamnar i staden Orping omkring två mil sydost om London.
Åttaårige Michael Delany är hemma, när raketens stridsspets exploderar:
”Jag gick förbi fönstret i vardagsrummet, när jag kände en tryckvåg, och så var det som om en jätte plockat upp huset och skakat det som en tändsticksask. Fönsterrutorna klirrade, innan de i en kaskad av glassplitter regnade ner över min lillebror Desmond. Sedan hördes en enorm smäll, och huset skakade igen, innan det blev tyst. Det ringde i mina öron, som om tusentals kyrkklockor klämtade inne i mitt huvud, och allt gick i slow motion”
Familjen Delany och resten av invånarna i Orping har tur.
Raketen har slagit ner bakom stadens biograf, som tar det mesta av tryckvågen.
Hitlers sista raket vållar dock stora skador på stadens huvudgata och en person omkommer.
En V-2 slog ner på Farrington Street i London och dödade 380 personer.
Varulvarna skrider till verket
Efter hand som de allierade styrkorna ockuperar Tyskland hamnar alltfler invånare under allierad kontroll.
SS-chefen Heinrich Himmler beslutar emellertid att kampen ska fortsätta med terror och sabotage bakom fiendens linjer.
För det ändamålet har han redan 1944 upprättat en särskild kår, som går under beteckningen Werwolf (Varulv).
Den 25 mars är en grupp varulvar redo att slå till mot advokaten Franz Oppenhoff, som amerikanerna har installerat som borgmästare i Aachen.
Nazisterna har bestämt att straffet för att samarbeta med fienden är döden.
Nu ska varulvarna avrätta Oppenhoff:
Oförskräckt Churchill besöker erövrade områden
På västfronten fortsätter de allierade att avancera mot Tyskland och de tar sig över Rhen.
Winston Churchill är otålig och vill så snart som möjligt ta sig ut på den erövrade floden.
Se filmen av den orädde premiärministern:
Berlin drabbas av 4000 ton bomber
De flygplan som angriper staden är huvudsakligen brittiska Lancasters och amerikanska B-17.
Det sistnämnda är konstruerat för att ta sin dödliga last längre in över fiendeland än något tidigare flygplan har klarat.
Det är rustat mot fientliga jaktplan och kan bära upp till tio ton bomber. På goda grunder kallas planet "Flygande fästning".
US Airforce slår ett dödligt rekord
För fjorton dagar sedan upplevde Berlin det dittills våldsammaste angreppet med nästan tusen bombplan och tretusen döda civila.
Denna söndagsförmiddag slår US Air Force sitt eget rekord genom att skicka 1200 "flygande fästningar" med nästan fyratusen ton bomber mot Berlin.
Vid det laget har Berlinborna genomlevt cirka trehundra flyganfall – och även om de aldrig vänjer sig vid ljudet av flyglarmet, har de lärt sig hur man klarar sig.
Mot krigets slut har en del av de stora betongbunkrarna till och med inretts med våningssängar, så att familjer kan sova där i små kabiner och inte behöver rusa upp mitt i natten, om larmet går.
Familjen Sonnabend har haft turen att få ett eget rum i bunkern, berättar Jörg Sonnabend, som 1945 är elva år:
"Bunkern var indelad i sovkabiner med sex sängar i vardera. Vi hade kabin nummer 16. Det var väldigt trångt. I mitten fanns en smal gång, till höger och vänster stod våningssängarna med tre bäddar vardera. Min mor, min lekkamrat Horst och hans mor samt två främlingar sov i detta 'kaninstall', som vi kallade vårt övernattningsställe. Vi var alla glada att vi kunde sova utan att bli störda av sirenerna. När bomberna föll på natten och luftvärnskanonerna lyste upp himlen hörde vi ingenting i bunkern."
Berlin fick under kriget tre gigantiska bunkrar med luftvärnskanoner på taket.
Stadens tre största skyddsrum är så kallade Flakturm – luftvärnstorn – höga betongbunkrar, som sticker upp över staden.
På taket står luftvärnskanoner, och inuti har tusentals skrämda människor trängts ihop.
Bunkern håller säkert, men utanför bombas deras hem sönder och samman. Efter angreppet är gatorna fyllda med spillror, medan bombröjarna har fullt upp med att oskadliggöra blindgångare.
Eva Braun har flyttat in
Eva Braun är den enda amatörfotografen i det tyska riket som har tillgång till färgfilm.
Med dessa tar hon rörliga bilder av en avslappnad Adolf under privata former på Berghofs terrass.
På kvällen, när hans gäster samlas i salongen, erbjuder hon dem att titta på ”Die Bunte Wochenschau” – den kulörta veckorevyn:
Hon kallar honom kärleksfullt ”Wolfschen” (lille vargen), medan han ömt kallar henne för ”Tschapperl”, som på bayerska betyder ”lilla dumbom”.
Sedan 1932 har Adolf Hitler och Eva Braun i hemlighet varit ett par – hon har dolts för världens ögon i Führerns residens Berghof i Alperna.
Ta en rundtur i Berghof här:
Våren 1945 har Eva inte träffat Wolfschen på tre månader, och nu är hon trött på att vänta.
Hon lämnar Berghof och når efter en lång och farofylld bilfärd fram till rikskansliet i Berlin.
Den förbluffade rustningsministern Albert Speer berättar:
”Under första halvan av mars kom Eva Braun överraskande och oinbjuden till Berlin. Hon förkunnade att hon inte längre tänkte vika från Hitlers sida. Hitler försökte få henne att åka tillbaka till München, och jag erbjöd henne en plats i kurirplanet. Hon vägrade hårdnackat".
Adolf och Eva i ett privat ögonblick.
Eva Braun inhyses strax intill Hitlers rum i Führerbunkern, och ingår från och med nu i den underjordiska gemenskapen av officerare, sekreterare och uppassare.
Sedan hon och Adolf möttes första gången har hon älskat honom – nu håller kriget på att krossa hennes drömmar om äktenskap.
Möt kvinnan som drömde om att bli ”Frau Hitler”:
Kriget rycker närmare
Medan Eva Braun försöker muntra upp Adolf Hitler har östfronten kommit ännu närmare.
Röda armén har etablerat brohuvuden på floden Oders västra strand.
Nu tar ryssarna sig tid att omgruppera inför offensiven mot Berlin, som ligger endast 67 kilometer bort.
Stadens invånare förbereder sig för slutstriden. De bygger barrikader och gräver djupa diken, som ska stoppa de sovjetiska stridsvagnarna.
Samtidigt har stadens försvar kompletterats med gamla män. Denna nya styrka kallas för Volkssturm – Folkstormen.
Barnen offras i Hitlers krig
Den tyske generalfältmarskalken Wilhelm Keitel är en av Hitlers okritiska lakejer.
Som chef för arméns överkommando skakar Keitel under krigets sista månader fram nya, utvilade soldater att fylla leden med: 15-åriga pojkar.
I dag för 75 år sedan undertecknar han ett dekret, som kallar in årgång 1929 till militärtjänst.
Majoriteten av dem är medlemmar av nazisternas fritidsorganisation Hitlerjugend.
Den tyska ungdomen är kanonmat för Hitler – så hjärntvättades de till att bli soldater:
En av dem som kallas till mönstring är 15-årige Hans Müncheberg, som går på en nazistisk elitskola (en så kallad Napola) i Potsdam.
Där har Hans fostrats till en fanatisk nazist, och militär utbildning är en fast del av schemat.
Läkaren konstaterar dock att Hans med sina 160 centimeter är för klen, och han förklaras olämplig för militärtjänst.
Det hände med flera i min klass. Men det rubbade inte vår skolledare Otto Calliebe, som året innan befordrats till SS-Oberführer. Vår skola skulle egentligen evakueras till en Napola-skola i norra Tyskland. Men Calliebe upphävde evakueringsordern och fick oss alla inskrivna i SS, medan han själv packade sina viktigaste ägodelar på en lastbil och körde västerut.
När kriget bröt ut hade Hitlerjugend åtta miljoner lojala medlemmar.
Fostrad för strid
Landets unga pojkar förväntas gå med i Hitlerjugend, som vid krigsutbrottet har åtta miljoner medlemmar.
I Hitlerjugend får pojkarna lära sig att det är en stor ära att dö för fosterlandet. Mötena präglas av sång, praktiskt arbete och militär träning.
Krig är ett äventyr. Därför är många av de unga i det närmaste otåliga att få komma ut i strid.
Från 1943 har den tyska försvarsmakten använt pojkar i 16–17-årsåldern från Hitlerjugend som medhjälpare vid luftvärnskanonerna, så att de vuxna soldaterna kan skickas till fronten.
Året därpå skickas barn i allt större omfattning ut på slagfälten.
Det sker bland annat med upprättandet av ett särskilt förband av tonåringar, som får namn efter ungdomsorganisationen – SS-division Hitlerjugend – och som slåss i Normandie efter D-dagen.
16000 fanatiska tonårspojkar stred för Hitler i Normandie – så gick det för dem:
Under krigets sista månader hamnar pojksoldaterna på östfronten och används för att försvara städerna.
I april 1945 deltar Hans Müncheberg i den desperata kampen om Berlin.