Interaktiv tidslinje: Följ Nazitysklands fall – LIVE!
Välkommen till VÄRLDENS HISTORIAs ”live-bevakning” av Nazitysklands fall – med 75 års förskjutning. Andra världskriget har gått in i sin avslutande fas, och Hitlers vision för Tredje riket ligger i ruiner. Följ med här på tidslinjen och i vår stora mejlföljetong.
De sista V-2-raketerna och de första varulvarna
I Tyskland är det få som vet vad en V-2-raket är.
Biografernas journalfilmer har endast visat det avancerade vapnet på avstånd. Annars kan ju spioner se vad det är.
”Vi visar de första bilderna av roboten V2 på väg till England. Med rasande fart stiger stålspjutet upp i stratosfären”, meddelar den tyska veckorevyn. Den här våren får de krigströtta tyskarna slutligen se det topphemliga undervapnet som ska vända krigslyckan.
Produktionen av tyskarnas raketvapen V-2 har avstannat i de underjordiska fabrikerna, men de mobila avfyringsbatterierna har fortfarande raketer, som ska skickas iväg.
De sista raketerna lyfter den 27 mars och flyger mot Antwerpen och London – en av dem träffar ett flervåningshus på Vallance Road i Londons East End.
I explosionen omkommer 134 personer.
Fångar från koncentrationslägren byggde Hitlers V-2-raketer – du får hela historien här:
Den allra sista V-2:an hamnar i staden Orping omkring två mil sydost om London.
Åttaårige Michael Delany är hemma, när raketens stridsspets exploderar:
”Jag gick förbi fönstret i vardagsrummet, när jag kände en tryckvåg, och så var det som om en jätte plockat upp huset och skakat det som en tändsticksask. Fönsterrutorna klirrade, innan de i en kaskad av glassplitter regnade ner över min lillebror Desmond. Sedan hördes en enorm smäll, och huset skakade igen, innan det blev tyst. Det ringde i mina öron, som om tusentals kyrkklockor klämtade inne i mitt huvud, och allt gick i slow motion”
Familjen Delany och resten av invånarna i Orping har tur.
Raketen har slagit ner bakom stadens biograf, som tar det mesta av tryckvågen.
Hitlers sista raket vållar dock stora skador på stadens huvudgata och en person omkommer.
En V-2 slog ner på Farrington Street i London och dödade 380 personer.
Varulvarna skrider till verket
Efter hand som de allierade styrkorna ockuperar Tyskland hamnar alltfler invånare under allierad kontroll.
SS-chefen Heinrich Himmler beslutar emellertid att kampen ska fortsätta med terror och sabotage bakom fiendens linjer.
För det ändamålet har han redan 1944 upprättat en särskild kår, som går under beteckningen Werwolf (Varulv).
Den 25 mars är en grupp varulvar redo att slå till mot advokaten Franz Oppenhoff, som amerikanerna har installerat som borgmästare i Aachen.
Nazisterna har bestämt att straffet för att samarbeta med fienden är döden.
Nu ska varulvarna avrätta Oppenhoff:
Oförskräckt Churchill besöker erövrade områden
På västfronten fortsätter de allierade att avancera mot Tyskland och de tar sig över Rhen.
Winston Churchill är otålig och vill så snart som möjligt ta sig ut på den erövrade floden.
Se filmen av den orädde premiärministern:
De allierade har intagit Rhens östra strand och fortsätter mot Berlin, där ”de har stämt träff med Röda armén”, som den amerikanska veckorevyn uttrycker det. Mitt i villervallan dyker britternas premiärminister upp. Churchill vill bli seglad över floden.
Berlin drabbas av 4000 ton bomber
De flygplan som angriper staden är huvudsakligen brittiska Lancasters och amerikanska B-17.
Det sistnämnda är konstruerat för att ta sin dödliga last längre in över fiendeland än något tidigare flygplan har klarat.
Det är rustat mot fientliga jaktplan och kan bära upp till tio ton bomber. På goda grunder kallas planet "Flygande fästning".
Tyskarna ska straffas för terrorbombningarna av Warszawa, Coventry och Rotterdam under åren 1939 och 1940, säger den amerikanska speakern. År 1945 har Tysklands luftförsvar brutits ner, och allierade robotar och bomber regnar ner över landet. ”Det här var staden Würzburg”, säger speakern.
US Airforce slår ett dödligt rekord
För fjorton dagar sedan upplevde Berlin det dittills våldsammaste angreppet med nästan tusen bombplan och tretusen döda civila.
Denna söndagsförmiddag slår US Air Force sitt eget rekord genom att skicka 1200 "flygande fästningar" med nästan fyratusen ton bomber mot Berlin.
Vid det laget har Berlinborna genomlevt cirka trehundra flyganfall – och även om de aldrig vänjer sig vid ljudet av flyglarmet, har de lärt sig hur man klarar sig.
Mot krigets slut har en del av de stora betongbunkrarna till och med inretts med våningssängar, så att familjer kan sova där i små kabiner och inte behöver rusa upp mitt i natten, om larmet går.
Familjen Sonnabend har haft turen att få ett eget rum i bunkern, berättar Jörg Sonnabend, som 1945 är elva år:
"Bunkern var indelad i sovkabiner med sex sängar i vardera. Vi hade kabin nummer 16. Det var väldigt trångt. I mitten fanns en smal gång, till höger och vänster stod våningssängarna med tre bäddar vardera. Min mor, min lekkamrat Horst och hans mor samt två främlingar sov i detta 'kaninstall', som vi kallade vårt övernattningsställe. Vi var alla glada att vi kunde sova utan att bli störda av sirenerna. När bomberna föll på natten och luftvärnskanonerna lyste upp himlen hörde vi ingenting i bunkern."
Berlin fick under kriget tre gigantiska bunkrar med luftvärnskanoner på taket.
Stadens tre största skyddsrum är så kallade Flakturm – luftvärnstorn – höga betongbunkrar, som sticker upp över staden.
På taket står luftvärnskanoner, och inuti har tusentals skrämda människor trängts ihop.
Bunkern håller säkert, men utanför bombas deras hem sönder och samman. Efter angreppet är gatorna fyllda med spillror, medan bombröjarna har fullt upp med att oskadliggöra blindgångare.
Egon Aghta är bombröjare i Berlin. Det farliga arbetet kostade honom synen i ett år, men nu är han tillbaka. För att hedra den tyska veckorevyn oskadliggör han bomb nummer 1 016. Aghta överlevde inte kriget. Han dog i en skottväxling med ryssarna i april 1945.
Eva Braun har flyttat in
Eva Braun är den enda amatörfotografen i det tyska riket som har tillgång till färgfilm.
Med dessa tar hon rörliga bilder av en avslappnad Adolf under privata former på Berghofs terrass.
På kvällen, när hans gäster samlas i salongen, erbjuder hon dem att titta på ”Die Bunte Wochenschau” – den kulörta veckorevyn:
Med sin kamera filmar Eva Braun gärna sin Wolfschen (Adolf Hitler). Även toppnazisterna som besöker Hitlers semesterboende Berghof i Bayern får finna sig i att förevigas – till och med i färg.
Hon kallar honom kärleksfullt ”Wolfschen” (lille vargen), medan han ömt kallar henne för ”Tschapperl”, som på bayerska betyder ”lilla dumbom”.
Sedan 1932 har Adolf Hitler och Eva Braun i hemlighet varit ett par – hon har dolts för världens ögon i Führerns residens Berghof i Alperna.
Ta en rundtur i Berghof här:
Våren 1945 har Eva inte träffat Wolfschen på tre månader, och nu är hon trött på att vänta.
Hon lämnar Berghof och når efter en lång och farofylld bilfärd fram till rikskansliet i Berlin.
Den förbluffade rustningsministern Albert Speer berättar:
”Under första halvan av mars kom Eva Braun överraskande och oinbjuden till Berlin. Hon förkunnade att hon inte längre tänkte vika från Hitlers sida. Hitler försökte få henne att åka tillbaka till München, och jag erbjöd henne en plats i kurirplanet. Hon vägrade hårdnackat".
Adolf och Eva i ett privat ögonblick.
Eva Braun inhyses strax intill Hitlers rum i Führerbunkern, och ingår från och med nu i den underjordiska gemenskapen av officerare, sekreterare och uppassare.
Sedan hon och Adolf möttes första gången har hon älskat honom – nu håller kriget på att krossa hennes drömmar om äktenskap.
Möt kvinnan som drömde om att bli ”Frau Hitler”:
Kriget rycker närmare
Medan Eva Braun försöker muntra upp Adolf Hitler har östfronten kommit ännu närmare.
Röda armén har etablerat brohuvuden på floden Oders västra strand.
Nu tar ryssarna sig tid att omgruppera inför offensiven mot Berlin, som ligger endast 67 kilometer bort.
Stadens invånare förbereder sig för slutstriden. De bygger barrikader och gräver djupa diken, som ska stoppa de sovjetiska stridsvagnarna.
Samtidigt har stadens försvar kompletterats med gamla män. Denna nya styrka kallas för Volkssturm – Folkstormen.
”Outtröttliga Volkssturm har kommit för att upprätta rikshuvudstadens försvar”, meddelar den tyska veckorevyn. ”Män, kvinnor och barn vet att deras hemstad står inför ett dödligt hot. Med trots och fanatism är de redo att försvara vartenda hus.”
Barnen offras i Hitlers krig
Efter nazisternas maktövertagande år 1933 har filmen om pojken Heini (kallad Quex) premiär. Pojken, som har en kommunistisk pappa, får inte lov att gå med i Hitler-Jugend. När han till slut får sin vilja igenom kan kommunisterna inte glömma hans förräderi.
Den tyske generalfältmarskalken Wilhelm Keitel är en av Hitlers okritiska lakejer.
Som chef för arméns överkommando skakar Keitel under krigets sista månader fram nya, utvilade soldater att fylla leden med: 15-åriga pojkar.
I dag för 75 år sedan undertecknar han ett dekret, som kallar in årgång 1929 till militärtjänst.
Majoriteten av dem är medlemmar av nazisternas fritidsorganisation Hitlerjugend.
Den tyska ungdomen är kanonmat för Hitler – så hjärntvättades de till att bli soldater:
En av dem som kallas till mönstring är 15-årige Hans Müncheberg, som går på en nazistisk elitskola (en så kallad Napola) i Potsdam.
Där har Hans fostrats till en fanatisk nazist, och militär utbildning är en fast del av schemat.
Läkaren konstaterar dock att Hans med sina 160 centimeter är för klen, och han förklaras olämplig för militärtjänst.
Det hände med flera i min klass. Men det rubbade inte vår skolledare Otto Calliebe, som året innan befordrats till SS-Oberführer. Vår skola skulle egentligen evakueras till en Napola-skola i norra Tyskland. Men Calliebe upphävde evakueringsordern och fick oss alla inskrivna i SS, medan han själv packade sina viktigaste ägodelar på en lastbil och körde västerut.
När kriget bröt ut hade Hitlerjugend åtta miljoner lojala medlemmar.
Fostrad för strid
Landets unga pojkar förväntas gå med i Hitlerjugend, som vid krigsutbrottet har åtta miljoner medlemmar.
I Hitlerjugend får pojkarna lära sig att det är en stor ära att dö för fosterlandet. Mötena präglas av sång, praktiskt arbete och militär träning.
Krig är ett äventyr. Därför är många av de unga i det närmaste otåliga att få komma ut i strid.
Tyska journalfilmer visar hur de tappraste i Hitlerjugend får Järnkorset och en klapp på kinden av Führern.
Från 1943 har den tyska försvarsmakten använt pojkar i 16–17-årsåldern från Hitlerjugend som medhjälpare vid luftvärnskanonerna, så att de vuxna soldaterna kan skickas till fronten.
Året därpå skickas barn i allt större omfattning ut på slagfälten.
Det sker bland annat med upprättandet av ett särskilt förband av tonåringar, som får namn efter ungdomsorganisationen – SS-division Hitlerjugend – och som slåss i Normandie efter D-dagen.
16000 fanatiska tonårspojkar stred för Hitler i Normandie – så gick det för dem:
Under krigets sista månader hamnar pojksoldaterna på östfronten och används för att försvara städerna.
I april 1945 deltar Hans Müncheberg i den desperata kampen om Berlin.
Sju av Hitlers ubåtar sänkta i dag
Hitlers sista vargar är jagat villebråd
De grå vargarna har försvagats avsevärt efter i dag.
Denna dag för 75 år sedan sänktes den tyska ubåten U-1208 av två brittiska fregatter utanför Cornwall. Några dagar tidigare hade kapten Georg Hagene och hans 33 man stora besättning lämnat Norge för att patrullera i Engelska kanalen.
Det går knappt en vecka utan att britterna och amerikanerna lyckas sänka en handfull av de tyska ubåtarna, som kallas för ”de grå vargarna”.
Just den 24 februari är en extra hård dag för ”vargarna”, för då sänks hela sju ubåtar.
Nazitysklands ubåtar hade tidigare varit nära att tvinga britterna på knä – här kan du läsa hur:
En överlevande besättningsmedlem från U-99 berättade vad som sker i en ubåt, när sjunkbomberna detonerar runt fartyget djupt nere i vattnet:
Alla instrument förstördes. Vi hade inget ljus – endast våra ficklampor. Vi fortsatte ner till ett otroligt djup, och jag sa till mig själv: 'En sekund till så kommer vi att höra en hög smäll, och sedan kommer vi att knycklas ihop som en tom konservburk.'
En myt går under
Under krigets första år byggdes det upp en myt kring de tyska ubåtarna. Storhetstiden kulminerade med angreppet på konvoj PQ-17 som den största segern.
Sommaren 1942 var konvojen på väg till Murmansk med viktig krigsmateriel, när tyska ubåtar lyckades sänka 24 av de 35 lastfartygen.
Men 1943 vände krigslyckan. De allierade placerade flygplan med lång räckvidd på Grönland, så att konvojerna hade flygunderstöd hela vägen från USA till Storbritannien och Sovjetunionen.
Enbart det året miste tyskarna 287 ubåtar – lika många som de tre föregående åren sammantaget.
Samtidigt hade den amerikanska industrin fått upp ångan, och varven kunde bygga lastfartyg fortare än tyskarna hann sänka dem.
Ett systematiskt användande av sjunkbomber tog kål på tyskarnas fruktade ubåtar.
Under 1944 och 1945 minskade antalet sänkta lastfartyg ytterligare, medan de allierade hade blivit mästare på att använda sjunkbomber.
Under 1944 miste tyskarna 241 ubåtar, året därpå (januari till maj) ytterligare 153.
In i det sista försöker tyskarna förbättra sina ubåtar genom att bland annat förse dem med en snorkel, så att det går att använda dieselmotorn även i u-läge. Uppfinningen hyllas i tyska journalfilmer:
”Med hjälp av en snorkel har tyska ubåtar på tre månader sänkt över en halv miljon ton fientligt gods. Det totala undervattenskriget har blivit verklighet”, hörs den triumferande speakerrösten säga i den tyska veckorevyn. Uppfinningen gör det möjligt att segla i undervattensläge i tolv veckor.
Under kriget tjänstgör totalt 27000 personer på de tyska ubåtarna.
Åttio procent av dem återvänder aldrig.
Tyska kvinnor i livsfara på östfronten
”Knäck den tyska kvinnans rasistiska högmod. Ta henne som ett rättmätigt byte”, lyder den sovjetiska propaganda som hamras in i Röda arméns soldater.
De ryska soldaterna hämnades på nazisterna genom att våldta 1,4 miljoner tyska kvinnor.
Uppmaningen följs. Efter hand som ryssarna tränger fram genom de tyska områden i Ostpreussen, Schlesien och Pommern begås fasansfulla sexuella övergrepp.
Eva Ebner från Danzig är 23 år, när ryssarna får tag i henne:
De började med att ta mig på brösten och mellan benen. Nu började jag skrika, för medan den ene av dem våldtog mig, stod den andre och höll en kniv mot min hals, så jag inte kunde försvara mig. Och inte nog med det: medan de båda ryssarna höll på, kom nästa in. Och det pågick i timmar, timmar, timmar.
Eva Ebner får senare möjligheten att hämnas på männen som förgrep sig på henne, men väljer i stället att rädda deras liv – läs om hennes överraskande val här:
Flyktingarna är lätta offer
Ryssarna har tagit sig över floden Wisla och intagit Warszawa – och offensiven fortsätter västerut.
Framför sig driver Röda armén hundratusentals civila tyskar – huvudsakligen kvinnor med små barn, som försöker sätta sig i säkerhet.
Många söker sig till hamnstäderna vid Östersjöns kust, där kvarlämnade barnvagnar hopar sig på kajerna.
Andra trängs på perronger för att få plats på ett tåg västerut, men större delen av flyktingarna släpar sig fram genom snöyran på landsvägarna.
Om de ryska stridsvagnarna kommer ikapp en flyktingkolonn plöjer de rakt genom den, så att packning, hästar och vagnar vräks ner i diket.
Den tyska veckorevyn är med på isen i Ostpreussen medan flyktingar försöker undslippa Röda armén: ”Bolsjevikernas framryckning innebar att hundratusentals människor tvingades lämna nästan allt de ägde. Bara det allra nödvändigaste kunde räddas. Stora hjordar av boskap vallades samma väg mot rikets mitt.”
Värst är emellertid massvåldtäkterna.
Historiker uppskattar att två miljoner tyskar är på flykt under den sista krigsvintern.
Det totala antalet våldtagna tyska kvinnor 1944–45 uppskattas till 1,4 miljoner.
Flykten och de brutala övergreppen skildras ingående i de tyska journalfilmer som visas före spelfilmerna på biograferna.
”Man kan inte ens tala om soldater och officerare, bara om bestialiska horder”, säger en av kvinnorna i den tyska veckorevyn om de ryska övergreppen. ”De drack varenda dag. De våldtog alla kvinnor, från 13-åriga barn till 68-åriga kvinnor.”
Propagandaminister Joseph Goebbels hoppas att skildringarna ska stärka befolkningens motståndsvilja.
Dresden försvinner i lågorna
Klockan 21.51 tjuter flyglarmet i Dresden, och tio minuter senare visar 245 brittiska Lancaster-bombare sig över staden.
De fäller sammanlagt 900 ton bomber, som utlöser ett inferno av eld.
Från säkert avstånd skildrar amerikanska journalfilmer det fasansfulla dramat i Dresden. Journalfilmer var korta nyhetsfilmer, som visades före spelfilmerna på biograferna.
Invånarna söker sig ner till Elbe för att komma undan den intensiva hettan – eller så sätter de sig i sina fyllda badkar.
Artonåriga Gertraud Freundel inser att de måste ta sig ut ur lägenheten om de ska kunna överleva.
Men ute på gatan rasar en storm, eftersom elden suger till sig all luft. Det vrålande eldhavet kräver syre:
Det blåste och stormade, och vinden drog in oss mot staden. Far höll min arm i ett fast grepp. Vi var tvungna att korsa detta infernaliska oväder, som rasade längs Reichstrasse med storm och eld. Jag var skräckslagen och tvekade, men min far drog i mig och vädjade, medan han skrek genom stormens vrålande: ’Vi måste genom det!
Badkaret är en dödsfälla
Hittills har Dresden varit Tysklands fredligaste plats. Inga allierade flyganfall har haft staden som mål, och fronten är fortfarande långt borta.
Denna kväll är friden över.
Fyra vågor av brittiska och amerikanska bombplan fäller omkring 3600 ton vanliga bomber och brandbomber över Dresden, så att sammanlagt femton kvadratkilometer av staden brinner ner, och 25000 personer omkommer i lågorna – många av dem kokas i sitt eget badkar.
Före kriget kallades Dresden för ”Florens vid Elbe”. Den gamla stadskärnan försvann i lågorna.
Av de nästan fyrahundra tyska städer som bombas under kriget är Dresden det mest kritiserade målet.
Det beror framför allt på att propagandaminister Joseph Goebbels multiplicerade antalet dödsoffer med tio för att bevisa hur ondskefulla de allierade var.
De överdrivna siffrorna chockar premiärminister Winston Churchill, som kritiserar den ansvarige från RAF:s Bomber Command, marskalk Arthur Harris, känd som ”Bomber Harris”.
Churchills betänkligheter får emellertid ingen betydelse. Bombningarna av civilbefolkningen fortsätter i bland annat Berlin.
På natten, flera gånger i veckan, tjuter sirenerna, varpå alla måste kasta sig ur sängen och skynda ner i ett skyddsrum.
Hitler kan sova komfortabelt i Führerbunkern under fyra meter armerad betong, medan Berlin väntar på domedagen.
Nazityskland pressas från alla håll av de allierade. Amerikanerna har nått Rhen, och Röda armén står vid floden Oder.
Flera tyska storstäder har redan kapitulerat, men i Berlin vägrar Adolf Hitler att erkänna nederlaget. Kampen ska fortsätta till sista blodsdroppen, rasar han.
För att knäcka motståndet intensifierar amerikanerna sina bombningar av Berlin, och britterna bränner ner Dresden till grunden.
Tyskland fyrar av de sista reserverna av V-2-raketer mot London, och SS försöker röja undan bevisen för massmorden i koncentrationslägren.
De sovjetiska styrkorna förbereder stormningen av Berlin, och i huvudstadens skyddsrum kryper invånarna ihop i fruktan för vad ryssarna ska göra, när de har intagit staden.
Följ Nazitysklands fall ”LIVE”
Anmäl dig till mejlföljetongen här.
OBS! Din anmälan registreras först när du har bekräftat den i det mejl vi strax skickar till dig.
Kolla gärna så att det inte hamnat bland dina skräpmejl.