Vinbönder lurade törstiga nazister
Hitlers trupper börjar roffa åt sig ädla viner från vinbönder, restauranger och källare. Det blir droppen för den franska vinbranschen. Många riskerar livet för att försvara Frankrikes skatter.
Tyska trupper sökte målmedvetet efter de finaste årgångarna av Frankrikes viner.
Fältmarskalk Hermann Göring var på ett strålande humör när han kom till Paris den 14 juni 1940.
Tyska trupper hade nyligen ockuperat Frankrike och Görings chaufför hade fått order om att köra direkt till den berömda restaurangen La Tour d’Argent.
"Jag vill se er vinkällare", deklarerade Hermann Göring ivrigt när han steg in. "I synnerhet flaskorna från 1867!"
Den mondäna restaurangen var berömd för sin vinkällare som innehöll 100 000 flaskor, och årgången 1867 var den mest eftertraktade av alla.
Restaurangchefen Gaston Masson visade de tyska gästerna ned i källaren, där de genast började granska lagret. De fann inte en enda flaska av den förnäma årgången.
Göring var besviken och ursinnig.
Han beordrade sina män att lämna platsen. De tog med sig 80 000 flaskor från den världsberömda vinkällaren.
Episoden blev upptakten till en systematisk plundring av Frankrikes resurser.
Den tyska ockupationsmakten beslöt att fransmännen skulle leva på ett absolut existensminimum och alla livsmedel utöver detta skulle skickas till Tyskland.
Det gällde även ”Frankrikes skönaste juveler”, som den tidigare konseljpresidenten Edouard Daladier kallade de fina vinerna.
Gaston Masson på La Tour d’Argent hade anat vad som skulle ske. När Tyskarna närmade sig Frankrike byggde han och hans son raskt en vägg i restaurangens vinkällare.
Bakom väggen gömde de 20 000 flaskor – däribland den berömda årgång 1867. Inte alla var lika väl förberedda.
När ägaren till ett vinslott i Bordeauxdistriktet fick veta att tyska trupper planerade att slå sig ned på hans mark, skyndade han sig att gömma alla sina bästa viner på botten av en liten sjö i parken.
Nästa morgon när en av de tyska officerarna tog en promenad i parken möttes han av en märklig syn: hela sjön var täckt av vinetiketter.
Kreativa bönder lurade tyskarna
Omedelbart efter tyskarnas inmarsch litade vinbönderna på den 84-årige Philippe Pétain, nyinsatt ledare för samarbetsregeringen.
Han var själv vinodlare och lovade att skydda sina kolleger.
Pétain försökte kontrollera situationen genom att samarbeta med de tyska kommissarierna som sänts ut till varsitt vindistrikt i Frankrike för att köpa upp viner och skicka dem till Tyskland.
Många vingårdar var till en början nöjda med arrangemanget; till följd av ockupationen var de nämligen avskurna från de flesta andra exportmöjligheter.
Men det pris som tyskarnas Weinführer betalade för vinet var så oförskämt lågt att det inte ens täckte omkostnaderna.
När nazisternas krav blev alltmer orimliga och "handeln" utvecklades till ren plundring utan att Pétain reagerade, växte ett bittert motstånd fram inom vinbranschen.
Vinbönderna tog till listiga knep för att lura tyskarna, trots att de riskerade att bli dödade om de avslöjades.
Bristen på arbetskraft gjorde situationen än
värre för de hårt prövade vinbönderna.
Vinleverans på avvägar
Loiredalen, hämnades personligen när tyska soldater hade plundrat hans vinkällare. En natt smög han sig tillsammans med några kamrater in på tågstationen i staden Amboise.
Här tappade de ut vinet ur alla de fat som tyskarna just hade stuvat in i en godsvagn.
I ett annat fall "råkade" en vinbonde fylla ett parti vinfat med vatten i stället för vin.
Och flera gånger ändrade någon fraktlistorna så att vin som skulle till storstaden Hamburg i stället hamnade i den lilla byn Homburg 65 mil längre söderut.
Ibland drog vinbönderna nytta av att tyskarnas beställningar inte var exakta. Sommaren 1939 regnade det ständigt i Alsacedistriktet och vinet blev uselt.
När vinodlarfamiljen Hugel skulle leverera ett icke specificerat vin till tyskarna tog de tillfället i akt och tömde sin källare på den odrickbara årgången 1939. De finare årgångarna behöll de själva.
När ockupationsmakten begärde vin av en speciell årgång tog vissa vinbönder risken att sätta andra etiketter på flaskor med dåligt vin, och inte ens på de finaste restaurangerna i Paris gick tyskarna säkra.
Företaget Chevalier i Paris som rengjorde äkta mattor levererade smutsen till stadens restauranger. I restaurangerna ströddes dammet över flaskor med dåligt, nytt vin – och plötsligt såg de både gamla och fina ut.
Trots alla försök att sabotera tyskarnas plundringar började det sina i de franska vinlagren.
Samtidigt sjönk produktionen drastiskt eftersom många lantarbetare skrevs ut till tyskt tvångsarbete. År 1942 konfiskerade tyskarna nästan alla hästar från vingårdarna.
Djuren skulle användas som dragare vid östfronten.
Kopparsulfat, som sprutas på vinstockarna för att skydda dem mot svamp och sjukdomar, gick inte heller att få tag på. Skörden per hektar minskade till hälften och 1942 rådde märkbar brist på vin i Frankrike.
Produktionen hade minskat från 69 miljoner hektoliter år 1939 till 35 miljoner, och det mesta av vinet skickades till Tyskland.
”Vi dricker så mycket vatten här att det börjar kännas som Noas ark”, sade en bitter restaurangägare i vindistriktet Bordeaux när han blev tvungen att sluta servera vin till matgästerna.
Motståndet räddade Frankrikes dyrbara skatt
Pétain försökte mildra stämningen genom att propagera för allmän nykterhet för att förebygga alkoholism.
För första gången fick Frankrike en åldersgräns för köp av alkohol – 14 år – men detta ökade bara hatet mot regeringschefen.
Den gamle mannen, som ibland somnade helt offentligt, fick öknamnet Le Conquistador. Det lät som le con qui se dort – idioten som sover.
Konflikten skärptes ytterligare när tyskarna gav order om att vingårdar som producerade mer än 5 000 hektoliter om året skulle leverera hälften till etanolframställning.
För att se till att påbudet följdes hällde tyska inspektörer maskinolja i utvalda vinfat. Metoden förstörde inte bara vinet utan även de dyrbara gamla vinfaten och ledde till att ännu fler vinbönder stödde motståndsrörelsen.
Kriget avgjordes långt ifrån Frankrikes vinkällare och i augusti 1944 blev fransmännen fria igen.
Ockupationstiden hade stått de franska vinproducenterna dyrt. Hundratusentals flaskor fint vin hade gått förlorade men vinbranschens motstånd hade räddat en del av den värdefulla skatten.
År 2010 såldes tre flaskor Château Lafite-Rothschild från 1869 för 1 500 000 kronor styck – historiens högsta auktionspriser för vin. Flaskorna hade legat i slottets källare under alla år.